Förmedeltida vägar!

[Carl Thomas]

Varför skulle man frakta malm med oxar? Jag misstänker att detta är ett tankefel – eller finns det fakta bakom detta påstående? Malm är tungt – alltså måste oxar ha använts för dom kan dra tunga lass…

Nasafjällsgruvan använde akjor och renar, alltså vårt absolut klenaste dragdjur – till att frakta vårt tyngsta material, malm.

Oxar behöver vägar, väldigt bra vägar, om de skall frakta tunga lass. Vägarna måste hålla en så hög standard att de borde finnas kvar än idag.

Läs om hur man fraktade artilleriet på 1500 talet, alltså hela kartover med vikt på 4 ton. Det behövdes 30 hästar (någonstans i mina anteckningar finns uppgifter på hur många oxar man använde istället för hästar men jag hittar inte denna siffra just nu) för att frakta en kartov, alltså enbart kanonröret.

Oxar behöver foder som måste fraktas med, reservhjul måste vara med, smeder för reparation liksom timmermän. Spadar, hackor, trä för reparation av vagnar samt rep och kätting måste medföras, osv. Det var ingen liten sak att frakta tunga vagnslass genom den dåvarande naturen – även om vägarna var av hygglig kvalité.

30 hästar och 4 ton blir 133,3 kilo per häst. Hur tungt kunde man klövja en häst på den tiden? 100 kilo? Då kunde man klövja 30 hästar och frakta 3 ton i ungefär tredubbla farten jämfört med oxar. Inga smeder behövs., inga kättingar osv. Nästan ingen personal (jämfört med oxdragning och vagnar).

Klövjehästar skulle alltså sköta frakten både snabbare, enklare och långt billigare än oxar och vagnar.

Thomas

[supergeten]

Från mitten av 1200-talet till 1800-talet var Sverige under långa perioder en av världens främsta järnproducenter. Omkring 1750 svarade järnet för ca 70% av hela vår export. Det handlade om smidbart stångjärn av hög kvalitet. Verksamheten i Bergslagen måste ha varit en imponerande syn: 400 masugnar kastade sina “eldstoder” mot himlen, på bergen brann tillmakningseldarna i gruvhålen och i skogarna glödde, rykte och doftade tusentals kolmilor. Via omlastning i Köping och Västerås fraktades järnet på Mälaren till den stora exporthamnen Stockholm, vars uppkomst och tillväxt är intimt knuten till järnhanteringen I Bergslagen.

http://www.ekomuseum.se/vetamer_byggdelandet.html


Åren 1247–51 besegrade Birger Jarl den oppositionella stormannagrupp i Mälardalen som i historieskrivningen kallats ”de äkta folkungarna”. Jarlen Birger säkrade därmed kungatronen för sin unge son Valdemar. I den kampen fick Birger ett avgörande stöd från Tyskland, bland annat av trupper. Det förklarar varför Birger i ett odaterat brev ger köpmän från Lübeck goda villkor om de bosätter sig i Sverige. Ur tysk synvinkel var den blivande Stadsholmen den bästa omlastningsplatsen, där salt från Lüneburg och malm från Bergslagen kunde byta ägare. Slutpunkten på kampen mot ”de äkta folkungarna” blev etableringen av Stockholm med tyskt stöd. Hit kunde tyska koggar segla och stödja de tyska bergsmän som höll på att utveckla det svenska bergsbruket längre in i Mälardalen.
http://www.popularhistoria.se/o.o.i.s?id=43&vid=629

"höll på att utveckla" låter diffust - man tog väl helt ut en tullavgift av bergsmännen antar jag.
Den äldsta kända masugnen spelar kanske en roll i det hela - att den finns i Norberg torde tyda på att den lönsamma malmhanteringen i bergslagen plötsligt blev fantastiskt lönsam (?) och lockade till sig fler intressenter.

[Yngwe]

Det du tar upp Thomas är mycket viktigt. 4 ton kräver 30 hästar år 1500. Vägarna är helt enkelt så dåliga att det blir oerhört tung att dra, dessutom som du säger blir det dessutom ett mycket stort slitage på vagnar. Det handlar om ofjädrade vagnar med trähjul. Dessutom är slitaget på vägarna mycket stort. Att anlägga och underhålla vägar kräver massor med arbete.

Att vänta till vinterns slädföre, eller att klövja sin häst, bör vara en rejäl besparing i arbetskraft.

Vi ser gång på gång dessa tidiga vägar i våra dagars resonemang om långväga kommunikationer, men vi ser aldrig några spår av dom....

[supergeten]

Det du tar upp Thomas är mycket viktigt. 4 ton kräver 30 hästar år 1500. Vägarna är helt enkelt så dåliga att det blir oerhört tung att dra, dessutom som du säger blir det dessutom ett mycket stort slitage på vagnar. Det handlar om ofjädrade vagnar med trähjul. Dessutom är slitaget på vägarna mycket stort. Att anlägga och underhålla vägar kräver massor med arbete.

Att vänta till vinterns slädföre, eller att klövja sin häst, bör vara en rejäl besparing i arbetskraft.

Vi ser gång på gång dessa tidiga vägar i våra dagars resonemang om långväga kommunikationer, men vi ser aldrig några spår av dom....

Nog kan vi väl utgå från att man till största del använde sig av vattenvägarna..?
Tittar man på kolbäcksån så ser man rätt snabbt att det inte krävdes så mycket mer än flytförmåga för att transportera malmen. Eller slädar vintertid.
 Vore synnerligen onödigt att använda sig av djur mer än nödvändigt.

[Carl Thomas]

Vattentransporter tror jag på – men inte allenarådande. Jag tror på att man klövjade OCH fraktade på vatten sommartid och på isen/snön vintertid – men jag misstänker att klövjandet stod för den stora andelen.

Vattenvägarna kräver båtar/pråmar. Hur stor måste pråmen vara per ton malm? Hur kunde man manövrera pråmen i åars och älvars strömmande vatten? Hur löste man ilastning och urlastning och hur stor måste denna personal vara? Mat och husrum till de som medföljde pråmen? Frågan ärvad allt detta kostade – jämfört med klövjning?

Is är förrädiskt, speciellt på åar och älvar. Höst och vår är transporter uteslutna på is. Under vintern är isen svag vid alla utskjutande uddar, i alla krökar (på dess utsida) samt  en bit från alla uddar. Med tanke på att malm är tungt borde frakten på is vara relativt riskfylld.
Klövjning fungerar lika bra sommar som vinter.

Snö kräver slädar. Slädar är av trä och behöver alltså i princip samma sak som vagnar, alltså reparations materiel tillgängligt, timmermän i hygglig närhet liksom smeder osv. Det blir dyrt.

Klövjandet fungerar däremot utmärkt även vintertid – men furage måste transporteras i större mängd vintertid. Det kan ju vara så att man lade upp furage längs transportvägen? Det vore ju logiskt.

Thomas

[Yngwe]

En jämförelse

En medelstor kanadensare har en lastförmåga på ca 400 kg, dvs en effektiv lastförmåga på lite drygt 200 kg då den framförs av två man. Den kräver lastad 20-30 cm vattendjup och vattenbredd på 2,5 - 3 m för att ta sig fram obehindrat. På en arbetsdag om 8 timmar hinner man ca 25-30 km medströms i en lugnflytande å med kortare strömpartier och någon enstaka fors. Om flera färdas tillsammans kan var kanadensare framföras av en person, det är bara vid svåra passager man behöver vara två. Det ger att fem man med kanadensare transporterar ett ton malm 30/km om dagen.

Motsvarande mängd klövjat skulle kräva 10 hästar och minst två man.


I en å av Kolbäcksåns storlek kan man ju givetvis använda mycket större båtar och öka antalet kg varje man får med sig flerfaldigt, och göra det ännu mer fördelaktigt, så att transportera malmen på landsväg verkar dumdristigt.

[Boreas]

Eld, svetta och blåfrusna fingrar:

Uppsats om produktion, logistik och transport (s. 77) av järn under järnåldern.


https://bora.uib.no/bitstream/1956/4142/1/69630350.pdf

[Anganatyr]

Hej Yngwe!

En imponerande tråd Du har startat om ett mycket intressant ämne. Jag skall villigt erkänna att jag inte har hunnit läsa allt på tråden än. Jag har själv inte gjort några egna efterforskningar inom ämnet utan endast gått på vad andra har forskat fram.
      Jag har förstått att Du har stora kunskaper inom detta område och undrar därför om Du har tid och lust att svara på lite funderingar jag har. Jag är väldigt intresserad av Blekinges forntid och historia.
      När jag var på en föreläsning om Blekinge för ett tag sedan började jag och några till diskutera efter föreläsningens slut. Vi halkade då in på Blekinges forntida "vägnät". Det vi då kom fram till var att Blekinges viktigaste "väg" måste ha varit den mellan Växjö-området och Ronneby. Anledningen till detta är att skall man transportera varor till tex Möre eller Skåne bör man rimligtvis ha använt Östersjön. Värend däremot har inga egna hamnar, utan längre fram under slutet av medeltiden lär Ronneby i "folkmun" ha kallats "Värends hamn" enligt en av deltagarna i disskutionen.
      Jag undrar vad Du anser om detta resonemang? Kan man med säkerhet säga att "vägen" mellan Växjö-området och Ronneby är forntida? Magnus Edekling är i sin bok "När blev Blekinge danskt?" inne på att åarna kan ha använts som transportleder under forntiden (då framför allt Ronnebyån). Hur ser Du på detta?
      Kan Du inte resonera lite kring Blekinges forntida "vägnät"? Vad kan bevisas och vad är teorier? Det vore verkligen intressant att läsa Dina åsikter om detta.
 

[Carl Thomas]

Jag är inte emot tanken på vattentransporter, tvärtom – men jag tror inte att kanadensare fanns på denna tid i Sverige  . Om de fanns – inte skulle jag vilja frakta 400 kilo i en kanadensare ensam… Halva den vikten är ok - om öl väntar vid framkomsten.

Timmerflottning är perfekt – ingen transport motströms behövs.
Men alla kanadensare/båtar/pråmar osv som fraktar någonting regelbundet med strömmen - måste upp motströms för att hämta ny last. Ju större flytetyg – ju större är problemen och ju längre tid tar det motströms – och ju större flytetyg, ju mer folk och hästar behövs det för att dra det mot strömmen.

Thomas

[Yngwe]

Tack Anganatyr, men jag måste tillstå att starta tråden var det lilla, det är de som skrivit alla inlägg som gjort det hela. Jag ska gärna skriva mina funderingar om vägnät mellan Värend och Bleking, men jag måste be att få återkomma då jag måste plocka fram en del noteringar!

[Yngwe]

Även en kärra måste ju uppför när den ska tillbaka Thomas

[supergeten]

Jag är inte emot tanken på vattentransporter, tvärtom – men jag tror inte att kanadensare fanns på denna tid i Sverige  . Om de fanns – inte skulle jag vilja frakta 400 kilo i en kanadensare ensam… Halva den vikten är ok - om öl väntar vid framkomsten.

Timmerflottning är perfekt – ingen transport motströms behövs.
Men alla kanadensare/båtar/pråmar osv som fraktar någonting regelbundet med strömmen - måste upp motströms för att hämta ny last. Ju större flytetyg – ju större är problemen och ju längre tid tar det motströms – och ju större flytetyg, ju mer folk och hästar behövs det för att dra det mot strömmen.
Thomas

Helt sant, man kanske kan tänka sig att man anpassade flyetygen så att de inte var alltför svåra att dra uppströms.
Detta är från modernare tid, men torde nog gå att överföra långt tillbaka i tiden:

Malmsläden
Släden drogs av en häst och användes för
transport av malmen från gruvan till hyttan.
Transporterna skedde för det mesta vintertid
över sjöar och på skogsstigar. Man körde i långa
karavaner med flera slädar efter varandra. På
vägen tillbaka var slädarna fyllda med foder och
livsmedel. Medarna sitter ovanligt tätt på släden
om man jämför med andra slädar. Det var för
att de på så vis följer i spåren efter hästens hovar.
Då behövdes det inte plogas upp en väg utan
slädarna kunde lätt åka fram även på
svårframkomliga ställen. Släden rymmer cirka
500 kg malm.

Man kan anta att man använde samma tillvägagångssätt när järnet skulle fraktas från hyttan.

Så: Vinter och vatten var nog det som gällde för transporter..?

[Carl Thomas]

Min erfarenhet av stränder i bergsområden är att ingenting är enkelt när det gäller att dra saker från stränderna. Det är branta partier, lösjordpartier, uddar, grund, strömmar, stenar, sly, träd, rötter – men väldigt sällan sträckor där man bara kan gå och dra på slät mark. Visst kunde man röja, bygga broar över besvärliga platser – men jag tror att det är svårt att genomföra. Stränderna är inte som på åarna i södra landsändan. Det är alltså svårt att dra saker mot strömmen om man skall dra från land.

Jag kan tänka mig malmslädar vintertid istället för klövjning. Låg tyngdpunkt på lasten underlättar transporten, tättsittande medar likaså. Går släden sönder och lasten blir liggande förfars inte lasten. Det finns många fördelar.

Malmslädar med tung last på is är en riskabel sysselsättning och man kan bara göra det under vinterns kallaste period – om ens då i vissa fall.

Om man nu klövjade sommartid och körde släde vintertid med samma hästar så utnyttjade men hästkrafterna bra under året.

Om jag återgår till kanonen ovan och 30 hästar så drog dessa hästar, var och en, 133 kilo. Det var vad en häst orkade med när det gäller kanoner. Nu påstås att när det gäller malm kan en häst dra 500 kilo. Hur får man ihop detta? OM en häst kan dra 500 kilo så skulle det behövas 8 hästar för att dra kanonen ifråga…inte 30 som uppges – och det uppges inte enbart i Sverige. Tyska och Franska kanoner med samma vikt behövde också 30 hästar…

Thomas

[supergeten]

Min erfarenhet av stränder i bergsområden är att ingenting är enkelt när det gäller att dra saker från stränderna. Det är branta partier, lösjordpartier, uddar, grund, strömmar, stenar, sly, träd, rötter – men väldigt sällan sträckor där man bara kan gå och dra på slät mark. Visst kunde man röja, bygga broar över besvärliga platser – men jag tror att det är svårt att genomföra. Stränderna är inte som på åarna i södra landsändan. Det är alltså svårt att dra saker mot strömmen om man skall dra från land.

Jag kan tänka mig malmslädar vintertid istället för klövjning. Låg tyngdpunkt på lasten underlättar transporten, tättsittande medar likaså. Går släden sönder och lasten blir liggande förfars inte lasten. Det finns många fördelar.

Malmslädar med tung last på is är en riskabel sysselsättning och man kan bara göra det under vinterns kallaste period – om ens då i vissa fall.

Om man nu klövjade sommartid och körde släde vintertid med samma hästar så utnyttjade men hästkrafterna bra under året.

Om jag återgår till kanonen ovan och 30 hästar så drog dessa hästar, var och en, 133 kilo. Det var vad en häst orkade med när det gäller kanoner. Nu påstås att när det gäller malm kan en häst dra 500 kilo. Hur får man ihop detta? OM en häst kan dra 500 kilo så skulle det behövas 8 hästar för att dra kanonen ifråga…inte 30 som uppges – och det uppges inte enbart i Sverige. Tyska och Franska kanoner med samma vikt behövde också 30 hästar…

Thomas

Bruksprovet för en ardenner innebär bland annat att dra 900 kg. Men, nu fanns väl inte riktigt den hästen på den tiden...
När det handlar om att dra skepp uppströms torde man väl kunna tänka sig att oxar användes?

[Yngwe]

Tågande av båt vare sig det är uppströms eller nedströms är besvärligt, men inte säsrkilt tungt. Det handlar mer om att komma undan hinder på stranden som du säger Thomas. Ett sätt som funkar bra är att kliva i vattnet förutsatt att det inte är för strömt, djup etller kallt! Tågande är vardagsmat för folk som har åfarande som hobby!


Har planerat ett experiment att se hur stor dragkraft som krävs att dra en båt i en medelmåttig ström, men jag ber att få återkomma med resultat till våren!  


Tycker din poäng med isen är bra Thomas, jag skulle då passa mig jäkligt noga för att ge mig ut på å-is med ett halvt ton malm....  frusen myr känns mycket säkrare!

[Anganatyr]

Edekling refererar i sin bok på s 25-35 till olika praktiska försök som han var med om att göra med Himingläva (en ca 10 m lång rekonstruktion av den stora Gokstadsskeppsbåten) vad det gäller Blekinges vattenleder. De gjorde bla försök där de bar båten med remmar över Sandö i Stockholms skärgård. De använde även en form av "glidstock" under kölen och drog båten över ön. I Dalälven tog de båten både nerför och uppför forsar med hjälp av rep.
      Det hela slutade med en expedition som gick längs Ukrainas floder, över Svarta havet, längs floder i Georgien där de drar båten över bergen med hjälp av oxar för att sedan fortsätta längs floder i Azerbajdjan till Kaspiska havet.
      Jag har här lagt upp en länk till ett av de tester som Edekling refererar till för den som är intresserad.

http://vittfarne.com/joomla/content/view/57/52/lang,se/

Edekling tar även upp olika arkeologiska fynd av båtar som kan tänkas ha använts på åar och insjöar.

[Carl Thomas]

Jag hittade en anteckning som berör sumpig mark:
 
•   Oxar var överlägsna hästar i sumpig terräng
•   Oxar rörde sig betydligt långsammare än hästar (ca 3-4 gr långsammare)
•   Oxar drar samma mängd last som en Klippare
•   Oxars pris var häften mot en hästs
•   Oxar, och hästar, drar 3 centners vikt (1 centner = 42,508 kilo)

En häst, eller oxe, drog alltså 127,5 kilo på 1550 talet – vilket sammanfaller med artilleriets uppgifter om 30 hästar per 4 ton = 133 kilo per häst.

Thomas

[Yngwe]

Några rader om Blekinges vägar då!


Under 1200-talet finns Kongs lyden i öst-västlig riktning, omnämnd av Saxo, och här ska man kunna rida med spjutet över knäna. En ridstig som man väl bör se som en väg, och den kan t.om. vara förmedeltida. Me de många pålspärrarna i åtanke kan den ha fyllt en viktig funktion som säker färdled om havet var riskfyllt. Denna väg finns ju till viss del bevarad.


I nord-sydlig riktning däremot saknas spår. De fragmentariska vägstumpar som kan finnas på Fornsök verkar snarast sträcka sig mot ådalarna och man kan se ett samband med bebyggelser och kvarnar. Dessa vägstumpars ålder är väl svårt att säga något om men de visar ändå att vägar bevaras då det krävs en hel del anläggningsarbete för att få en fungerande väg. Vidare finns noteringar om att då Huseby bruk anläggs på 1600-talet saknas väg för att få fram tackjärnet till Karlshamn och Karlskrona. För den som vistats i denna del av landet är det uppenbart att terrängen är mycket svår att bygga väg i, bruten och stenig med mycket blöta områden däremellan.

Trots avsaknad av spår, och trots skriftliga uppgifter om motsatsen, så ritas ofta ett antal vägar ut från Blekinge till Värend. Resonemanget går ofta ut på att de måste ha funnits, det är ju bevisligen så att handel förekommit mellan områdena, och man antar då att dessa vägar funnits även innan de skriftliga källorna vittnar om handel Man har också ratat alternativet med transport på åarna då de är allt för strida.

Om man börjar med åarna så är de inte för strida. På Mörrumsån har transporter förekommit fram till mitten av 1800-talet då järnvägen byggdes.  I bl.a. Ebbemåla och Härnäs fanns ”lastor”, det var platser där man lastade om båtarna till vagnar för att komma förbi forsar. Intressant i sammanhanget är också de många borglämningarna i gränsområdet, deras placering är misstänkt lika kontrollpunkter i ån.

Om man fortsätter med Blekingestädernas handel med Småland under medeltid kan man inte se det som bevis för någon väg.  Denna handel bedrevs i stort i bondefredens tecken och det är inte säkert man använde lättkontrollerade vägar,  och framförallt har den knappast resulterat i anläggandet av någon större väg, det hade nog båda kungamakterna satt käppar i hjulen för.

Min slutsats är att både de politiska och de geografiska förhållandena talar emot anläggandet av vägar, det stöds av senare tiders uppgifter om att de saknas, och av det faktum att det fanns alternativ som kräver mindre arbetsinsats.  Utan arkeologiska eller skriftliga bevis för dessa vägar finns därför ingen anledning att tro att de funnits!

[Anganatyr]

Tusen tack för Ditt svar Yngwe. Det var verkligen intressant att ta del av Dina kunskaper på det här området. Tack än en gång för att Du tog Dig tiden att svara.

[Yngwe]

Tack själv!

Vill ändå poäntera att det är min slutsats baserad på ganska begränsade undersökningar och att jag gärna blir emotsagd av någon med andra slutsatser!