Hur gör man en stig medvetet?
Enkelt, man letar en torr, bra och gång-effektiv väg genom terrängen. Går man i skog bryter man hela tiden kvistar på de träd man går förbi, man bryter dem på ett sådant sätt att de hänger nedåt halvt avbrutna = lätta att se. Man bryter kvistarna oavbrutet (hm) när man går = det är inte långt mellan dem och det är lätt att följa spåret. Är det inte skog staplar man sten. 2 stenar på varandra räcker och man lägger dem så att man kan se från stenar till stenar = lätt att följa. Går man i tallskog märker man träden med ett yxhugg = skalar av barken så att det blir ett ljust märke, detta gör man då på båda sidor av träden, finns grenar att bryta av gör man även detta,
Allt ovan är ett gammalt sätt att göra stig. En person trampar inte upp någon stig, men när man väl märkt ut en stig och den trafikeras regelbundet blir det mycket fort en stig.
Jag håller med om att gårdens stigar var de mesta använda. Men mellan gårdar fanns också stigar och grannar umgicks, hjälptes åt osv. Mellan bygder lades stigar upp så att man snabbt och enkelt kunde ta sig dit. Stignätet var viktigt, lika viktigt som våra vägar idag.
Stigar lever ett eget liv och ”slingrar sig fram samt ändar sin sträckning då och då beroende på fallna träd osv – men de ändar också sträckning när någon finner en bättre, torrare, kortare väg = stigarna blir allt med gång-effektiva med tiden.
Stenåldersmänniskor förflyttade sig regelbundet och naturligtvis trampade de upp stigar. När en stig finns så väljer man att gå på den istället för bredvid den, så gör vi än idag. Skulle tro att det ligger i våra gener.
Sen, vi är alla olika. Det fanns säkert båt-freaks då som nu, och vandrings-freaks också (vissa av oss joggar sig fram fortfarande). Traktens folk gick på stigarna, de åkte knappast båt mer än nödvändigt. Långväga folk gick eller red men tog bår när de kunde (om de inte red). Stigar gick parallellt med vattenleder eftersom det då var lätt att kolla att man följde vattnet – men parallellt betyder inte att de gick på älvstranden – bara att de då och då kunde se vattnet de följde. Man ville gå torrt även när det var mycket regn och mycket vatten så stigarna lades på höjder.
Längs med stigen gav man namn åt naturfenomen. Dessa naturfenomen fanns med i vägbeskrivningen och gav då trygghet åt vägfararen, han såg att han var på rätt stig.
Vattenfreaksen transporterade sig på vattnet i alla lägen, de rodde och paddlade sig fram oavsett de hade last av folk eller fä eller bara skulle till grannen. Kom en vägfarare förbi så åtog sig vattenfreaksen att ro honom en bit längs ån så att han slapp gå. Mot betalning naturligtvis. Vattenfraksen ville gärna att blanda nytta med nöje, de rodde inte för ro:s skull så att säga…
Jag tycker att Leifs förklaring om sin sommarstuga ger en bra bild av hur man planerar och tänker. Det tar tid att ösa båten, hämta åror, skjuta ut den, ro den, förtöja den, dra upp den, gömma årorna osv – ibland är det enklare att gå. Man valde alltså transportsätt.
Thomas
