Vattenvägarna var viktiga men inte allenarådande. Ett stignät fanns troligen redan på stenåldern, alltså stigar på upphöjd torr mark med så få stora stigningar som möjligt upptrampade under tusentals år.
Bronsåldersfolket trampade troligen samma leder samt trampade upp nya. Man kunde högst troligt ta sig vart som helst i landet på dessa stigar eftersom grannbyn hade man stig till, och dom hade stig till nästa grannby – osv. Jag kan tänka mig ett stignät nästan lika omfattande som dagens vägnät.
Om vi ser på ortsnamn osv tror jag att många av dem kom till när stignätet började bli rikstäckande. Man bildade namn för att kunna ge väg (stig) beskrivningar för långa resor. Jag tror att någon kallade namngivningen ”vägens namn” kontra ortens namn, där vägens namn ofta blev de namn som överlevde eftersom flest människor kände till namnen och färdades genom landskapet samt gav andra färdbeskrivningar och namnen på de naturföreteelser och byar de skulle passera.
Stigar som trampats upp under tusentals år blir troligen ganska breda, inte den vanliga lilla stigen på 20-30 cm alltså, troligen omkring en meter breda kan jag tänka mig efter så lång och regelbunden användning. Speciellt när man började använda hästar så breddades stigarna samt trampades ännu hårdare.
Vattenvägar utesluter absolut inte ett omfattande stignät. Hur sedan stignätet växte till ett vägnät har vi ju diskuterat in denna tråd.
Om vi då ser på an anfallande armé som skall ta sig fram på ett stignät så är det ett ganska bra sätt att ta sig fram – under förutsättning att man parallellt kan frakta förnödenheter på vatten. Utan en sådan frakt på vatten var en sådan armé ganska svag. Man kunde dock klara sitt uppehälle några dygn med mat osv som var man bar med sig. Men utan att kunna fylla på med ny mat så skulle armén bli ganska svag väldigt fort.
Alltså, jag tror att vi även här skall tänka oss parallella sätt att färdas. Man marscherade till fots på stignätet men fraktade förråd parallellt på vattenlederna. Man gick inte enbart en stig, en armé marscherar på minst tre olika stigar parallellt med varandra, minst en på var sida vattenvägen där förråden fraktas.
Så länge inte hästar fanns med i bilden höll nog stigarna vid torr väderlek, när hästarna kom så blev det nog annorlunda, speciellt om det var fuktig eller blöt väderlek, då höll inte stigarna längre. Detta kan ha varit en anledning till att vägar började byggas.
Stigarna höll dock på vintern när marken var frusen. Ofta bildas tjäle innan snön kommer och det blir ju då perfekt för hästar och män + att vattenlederna kanske var öppna, eller, man klövjade sin packning. Hade snön kommit använde man slädar istället.
Jag tror alltså att vi skall söka parallella färdsätt, inte enbart ett enda. Se hur vi bestämmer färdsätt än idag. Skall jag gå, ta bilen, tåget, båten, flyget, osv, allt efter vad jag skall frakta och vilken tid det får ta samt vad det kostar. Jag tror att det var i princip samma avgöranden då som nu. Man valde det färdsätt som passade bäst för själva ärendet.
Kul att tråden lever vidare!
Thomas