Jag är mer inne på både och - än antingen eller. Hela norden är lika intressant. Men var för sig - i första skedet, helheten senare.
Men vi är fler som skall tycka till om detta. Majoriteten avgör.
Jag ser geografin på ett helt annat sätt än du Sven Lagman. Min tes är ju att behovet av en väg bygger vägen.
Angående Norge skrev jag att det inte skulle förvåna mig det minsta om nordens första större väg fanns i Oslo trakten, alltså därifrån och in i landet. Där är vi helt överens.
Jag är också inne på vårt första ”riksnät” av vägar. Inte lokala vägar – även om dessa också är intressanta.
Norge och Danmark stod varandra nära och en väg behövdes mellan Köpenhamn och Oslo. Alltså upp genom Skåne, passera Halland och den korta biten i Västergötland, in i Elvsyssel, sedan södra Viken – till Oslo. Jag gissar att den stigen snabbt blev väg. Behov tror jag fanns. Stor befolkning längs vägen som använde den lokalt och mellan bygder/städer. En sådan väg växer fram, skulle jag tro, mer eller mindre av sig självt, den känns naturlig. Mer naturlig än en väg genom Tividen.
Med ”naturligt växer fram” menar jag att stigen trafikerades av så många, och under så lång tid, att stigen blev väg ”av sig själv”. Först en stig, sedan parallellstig beroende på slitage samt lera/vatten i stigens slitna ytor, sedan flera parallella stigar samt nedtramping av gränserna mellan stigarna = vi har början på en väg, nu kanske bara 1 meter bred lite drygt – men den blir bredare och bredare av samma skäl jag nämnde tidigare. Snart körs den första vagnen på stigen, troligen lokala transporter i början – och nu börjar man arbeta på en sådan väg metodiskt, ta bort stenar, fylla igen gropar osv för att underlätta för vagnar. Vagnar möts, man trängs ut på kanterna = vägen blir bredare så småningom. Samtidigt förändras samhället och behovet av transporter ökar, vagnarna blir större och bredare, man breddar vägen lite, gör mötesplatser för vagnar, mötesplatserna förlängs och möts och plötsligt är bitar av vägen tvåfiliga – och man jobbar vidare med de sträckor som inte är det så att hela vägen blir tvåfilig. Vagnarna har behov av broar så då bygger man broar- osv. En sådan väg tror jag vi har mellan Köpenhamn-Malmö och Oslo – och kanske på några andra platser också. Senare kanske vägen genom Tiveden kom till på detta sätt?
Jag tror alltså att vissa vägar ”växer” fram naturligt från stig till väg – men att denna vägtyp inte är vanlig – men jag tror att dessa vägar är långa vägar..
Den vanligaste vägtypen tror jag var att man bröt väg, dvs man byggde ut stigen till väg handfast för att beslut tagits att man skulle bygga vägar för vagnar – för behov av vagntransporter fanns = en förändring av samhället hade uppstått.
Jag tror också att man skall fundera lite över små saker när det gäller vägar. Vi gick på led på stigar i tusentals år. När man går pratar man alltså inte. Man pratar inte med en rygg framför sig, eller med någon man inte kan se bakom sig. Det som sägs är kortfattat. Den som kan vägen går först.
En väg innebär, som ni alla vet, att man går (rider) i bredd - och man pratar. Det är en mycket stor förändring. Jag tror att förändringen är så stor att den i viss mån påverkar samhället. Pratar man blir man fort trött. = tätt mellan värdshusen.
Thomas
