Skelettdelar är rester av människor som en gång levt. Är de tillräckligt gamla bär vi deras gener. Är ”de döda” äldre än 800 år är vi alla alltså släkt med dem. Det tycker jag att man bör fundera lite över.
Kraniernas tid är väl numera förbi eftersom rasteorierna baserade på kranier är hopplöst förlegade och har ersatts med DNA. Samiska kranier skall självklart återlämnas till Samerna. Dom tillhör alltså ett annat folk. Inte oss. Svenska kranier och skelettdelar återbegravs på, varför inte, en egen historisk begravningsplats. Tanken tilltalar mig - samt löser faktiskt en hel del problem om man funderar lite över den. Är tanken tillräckligt tilltalande för tillräckligt många så har vi en sådan begravningsplats inom några år. Här kan vi faktiskt bli ett föregångsland.
Benhus låter inte kul, men visst, de har funnits (platsbrist). Kyrkan styrdes ju av människor och vad för burleskheter kan inte vi människor hitta på i Guds namn – eftersom vi då inte själva behöver stå för det vi hittar på…Gud vill det!
(Ett barnbarn sa för några veckor sedan till mig att: det måste ha varit enklare att leva förr eftersom man då visste vilka de onda människorna var, nu för tiden gömmer sig de onda bakom olika religioner och verkar goda utåt – men arbetar fortfarande med onda saker. De kan välsigna vapen för en armé, vapen som är tillverkade för att döda och skada, men dom kan inte tillåta äktenskap mellan homosexuella, äktenskap som alltså är baserade på kärlek). Krig är alltså ok, inte kärlek…
De kranier som ”sparats” är väl (som vanligt) mest kuriosa, alltså de särskiljande och udda sparas medan de ”normala” inte sparas, det var väl den vanligaste sjukan hos dåtidens forskare. Våra förråd är alltså fulla med udda kranier som inte alls berättar någonting om vår historia. Dom är väl mera kuriosa än någonting annat. Så, varför sparar vi på udda saker – när det är de normala sakerna som måste vara det som är mest intressant när det gäller att beskriva vår historia?
Vi behöver faktiskt inte dra någon gräns i tiden alls. Alla döda skall ”begravas” efter undersökning och dokumentation. Inga undantag finns. Färska lik hos obducenter, gamla lik av arkeologer – därefter ”begravning” på lämplig plats.
I gamla Kongahella, alltså på Kastellegården, grävde en arrendator upp tonvis med skelettrester som maldes till benmjöl och såldes/exporterades till England. Han bröt också ned det tegel som fanns i Nycklaborgs väggar och dörromfattningar och använde som byggnadsmaterial på Kastellegården. Det finns massor av sådana exempel på hur vi behandlat våra döda (och våra fornminnen) – men de faller fortfarande enligt min uppfattning under det udda - inte under det normala förhållandet till gravar och gravfrid, och fornminnen.
Ett bevis för detta är väl mängden gravar från vår forntid som vi faktiskt finns kvar fullt synliga. De har respekterats av väldigt många generationer.
Thomas
