Jag har inte jobbat på fornminnesinventeringen men jag har gjort omfattande utredningar och även satt mig in i inventeringens rapporter. I samband med andragångsinventeringen står det uttryckligen i de flesta områden att tiden inte räckte till att förutsättningslöst granska skogsmarken. Eftersom jag vet hur tidskrävande detta kan vara antar jag att man faktiskt inte hade en seriös möjlighet att göra annat än att följa vägarna i området. Att man sedan haft olika mycket tid på sig att inventera olika regioner är en annan intressant kälkritisk aspekt som skall vägas in när det görs storskaliga översikter över sveriges fornlämningar och deras utbredning.
Om du vill testa idé 1 så skall du jämför agamla kartor/vägsträckningar med fornlämningarnas utbredning. T.ex. häradskartan brukar finnas rätt lätt tillgänglig och är i överskådlig skala.
För övrigt skall man altid väga in den mänskliga faktorn i varför ett källmaterial ser ut som det gör. Fornlämningar av samma sort kan kallas olika saker i olika landsändar beroende på vem som inventerat/granskat. Mitt intryck är att vi har en sådan skillnad i södra västergötland vad gäller rösen och stensättningar. I norra delan, typ borås, ulricehamn finns det fler "röseliknande stensättningar" än i Tranemo och Svenljunga där exakt likadana lämningar istället klassats som gravrösen. Men så blir det alltid när det är många människor inblandade i en databas, hur bra och tydliga man än tycker att kriterierna är.
Summa summarum, alla fyra idéerna är i olika hög grad delförklaringar till det fenomen du observerat.
