Är inte runskriften i huvudsak ljudhärmande, dvs. det finns egentligen ingen rättstavning, ord stavas på lite olika sätt beroende på vilka ljud som man uppfattat ingår? (Detta har jag läst någonstans, kommer inte ihåg var). Det talar väl emot att runskriften varit ett särskilt skriftspråk som skiljde sig från det talade?
/Mats
Min (lekmannamässiga) uppfattning är att det mycket väl kan ha funnits en "allmän stavningsnorm" för vanliga ord, trots avsaknad av SAOL och samordnade läroplaner, vid sidan av stava-som-det-låter-stavningen för mer ovanliga ord som t.ex. namn. När vi lär oss läsa och skriva handlar det ofta om att vi får staka oss igenom andras texter och försöka kopiera dem tills vi får en känsla för hur olika ljud bör stavas. På köpet lär vi oss att vissa ord
ska stavas på ett visst sätt trots att det är helt ologiskt, som t.ex. vårt ord
och. Vad som ingår i normen och vad som är felstavningar är inte helt lätt att säga i efterhand för normen kan rymma flera alternativa stavningar, i vår tid är det t.ex. lika rätt att skriva TV som teve.
Hur mycket normen sedan avviker från hur vanligt folk pratar är jag inte rätt person att avgöra, men en intressant tanke är att Öpirs stavning beror mer på att han bryter mot normen än att han pratar annorlunda än övriga samtida runristare.