tysk fälthare

[Leif]

Det man i allmänhet brukar få sig till livs om tysk fälthare är att det är en hare inplanterad i sverige, de första försöken på sent 1700 och tidigt 1800 talet i SV skåne. Men i en artikel i en gammal jakttidning hittade jag uppgifter att man skall ha funnit ben av tyskhare i svenska medeltidsstäder. Är det någon som vet något mer om detta? Och hur lätt är det att skilja tysk fälthare (http://www.jagareforbundet.se/viltvetande/kortaartfakta/faltharenkortom.asp) från den idag allt mer sällstynta skogsharen (http://www.jagareforbundet.se/viltvetande/artpresentation/skogshareforsta.asp) rent osteologiskt? Går man i så fall enbart på storleken eller finns det andra karaktäristika (nosryggen?) också?

[tty]

Det heter vad jag vet antingen fälthare eller tyskhare. Det finns en del osteologiska karaktärer som skiljer arterna utöver storleken, men fragmentariskt material kan ofta bara bestämmas till Lepus sp.
Om det finns material av fälthare före 1800-talet så är jag tämligen säker på att det är importerat. Äldre skriftliga källor (jaktlitteratur, zoologisk litteratur etc) betraktar det som en självklarhet att det bara finns en art av hare i landet.

[Leif]

Jag ställde frågan även till Leif Jonsson och fick följande svar som jag tar mig friheten att återge:

Tysk hare/fälthare (Lepus europaeus) under medeltid i norden skulle jag
bedöma som högst osannolik (om inte någon hade med sig en
tillagad/konserverad i bagaget). Man planterade in den omkring förra
sekelskiftet, först med dåligt resultat, men efterhand etablerades den i
Skåne. Nu har den trängt ut skogsharen (Lepus timidus) från stora delar av
odlade marker i södra Sverige. Genetiskt håller fältharen på att tränga ut
skogsharen i områden utanför "rena" fälthareområden. Arterna bildar
fertila korsningar och hela tiden tränger individer med fältharegener
undan ursprungliga rena skogsharar från reproduktionen i gränszonen.
Osteologiskt finns det skillnader i en del av tänderna (överkäkens
framtänder [de större framtill) och övre bakre kindtänder, samt ett
utskott på pannbenet ovanför ögat och okbenet under ögat. Generellt är
fältharen större i södra Sverige så en viss storleksskillnad finns.
Harar jag samlat har visat sig har blandformer av arttypiska karaktärer,
så de är väl korsningar av olika grad. Men kan man datera arkeologiska
fynd till före omkring 1900 så räknar jag dem som skogshare.

[Åsa M L]

På Naturhistoriskas hemsida, under jourhavande biolog, finns det sidor med fotograferade däggdjurskranier ur olika vinklar.
Fälthare
Skogshare
Räcker inte för egen bedömning kanske, men man får en uppfattning om storleksskillnaderna också.

[Måns Sjöberg]

Vet någon var dessa båda höll till under istiden?

[Leif]

Enligt artikeln jag hänvisade till tidigare (Lars Alm, 1991, Fältharedrev Jaktjournalen nr 4) fanns fältharen i hela mellaneuropa före senaste istiden men trängdes tillbaka av isen.

OT: jag fällde en fälthare i fjor när jag vakade på rådjur frammåt senhösten. Den var god, speciellt sadeln med gorgonsolasås och pasta.... Den utpräglade, nästan lite söta viltsmaken funkade extremt bra med osten.

[Heimdahl]

Vad är det egentligen som är osannolikt? Att fältharen "inplanterades" och förökade sig i den svenska faunan under medeltiden håller jag med om verkar osannolikt, men kan inte fältharar ha införts för t.ex. högreståndsjakt i t.ex. djurgårdar under senmedeltid eller efterreformatorisk tid? Det finns ju otaliga exempel på hur exotiska djur importerats och användes som statusmarkörer under denna period, som t.ex. vildsvin och dovhjort. Gustav Vasa höll en markatta, och även papegojor och kameler är kända från 1500-talet. Till Erik XIV:s kröning anordnades djurhetsningar med t.ex. en "uroxe" (som möjligen var en visent) och 1567 lät samme kung bygga ett lejonhus. Drotning Kristina emottog på 1640-talet en struts, och Karl XI förde en havsskölpadda till en djurpark invid kungliga slottet. Från Stockholms hovförtäring 1666 nämns kål till Karl XI:s Mahrswÿn. På motsvarande sätt fördes också levande djur från Sverige. Redan på 1400-talet exporterade man från Sverige levande renar som gåvor till furstar på kontinenten.
Så i mina öron låter inte förekomst av fälthare under Svensk medeltid högst osannolikt. Möjligen exotiskt och udda, men i sammanhanget fullt rimligt. (Men vad som sedan verkligen har skett i historien är en annan femma...)

[Leif]

Heimdahl du har en teoretisk poäng, samtidigt som de exotiska jaktdjuren ofta var lite mer "episka" än harar. Harar var ju minst sagt allmogens villebråd, rådjur och större var kronans.

Sedan har vi det där med kaniner.... Med tanke på hur lätt det är att hålla kaniner (det var nästan svårt att hålla jämna steg i slaktande i förhållande till mina tre kaninhonors produktivitet när jag höll köttkaniner) så väntar jag bara på att det skall dyka upp medeltida belägg från urban miljö eller kanske ett kloster eller en borg. Omfattande fynd av kaninben finns för övrigt i en dansk sen 1200-talsborg (se Marsk Stig og de fredlöse på Hjem)

[Heimdahl]

Episka? Jag antar att du menar något annat än "berättande"? 
Ja min poäng var mest teoretisk, men det var så att säga det som var poängen. Att städerna var proppade med kontinentalt folk kontinentala matvanor gör att jag på något vis inte skulle bli särskilt förvånad om man hittade ben av fälthare i matavfallet från någon 1500-, 1600- eller 1700-talsstad. På något vis känns formuleringen "högst osannolik" som formulerad ur en helt biologisk synvinkel, och jag menar att man i sammanhanget snarare bör betrakta djuret som en kulturell handelsvara som möjligen varande exotisk, men knappast osannolik. Min poäng är alltså att lobba för en bred diciplinär utgångspunkt i frågan.

[Leif]

Att städerna var proppade med kontinentalt folk kontinentala matvanor gör att jag på något vis inte skulle bli särskilt förvånad om man hittade ben av fälthare i matavfallet från någon 1500-, 1600- eller 1700-talsstad.

Samtidigt så skriver Leif J direkt efter formuleringen "högst osannolikt" några ord om haren som medhavd mat utifrån.

OT: Gubbarna i mitt jaktlag försöker plantera ut skogsharar och endast skjuta tyskharar på våra marker.

[Heimdahl]

Ja, jag vill lyfta upp detta ur parentesen och istället förpassa "högst osannolik" till en parentes som handlar om en biologisk bedömning av huruvida fältharen ingick i den Svenska faunan före 1800. Jag uppfattar den parentetiska komentaren som något av en lättsam lustifikation, vilket jag inte tycker att det bör vara (men kanske tolkade jag Leif J fel här).

[Leif]

Men då är vi väl tillbaka på problemet att skilja ut ev fältharar i stadsmaterialen? Samt varifrån den saligen bortgågne Lars Alm hämtat sina uppgifter....

Haren är ju inte direkt ovanlig bland benen i medeltida städer, det är väl det vanligaste viltslaget om jag minns Mia Vretemarks publiceringar av Skara och Lödöse rätt.

[tty]

Fältharar som "tamdjur" vid slott och herresäten är osannolikt av flera skäl. För det första är harar inte alls så lätta att hålla i fångenskap. För det andra så var haren raka motsatsen till ett prestigevillebråd -den jagades framför allt av allmogen.

Vad beträffar hararnas förhistoria så finns fynd av Lepus-harar sedan ungefär en miljon år tillbaka i Europa. Det är dock först under sen mellanpleistocen (kanske 2-300 000 år sedan) som skogsharen med säkerhet påvists medan fältharen dyker upp under den förra mellanistiden för ca 125000 år sedan.

Fältharekomplexets systematik är omstritt. Vissa auktoriteter betraktar de spanska fälthararna som en egen art medan andra fill slå ihop fältharen med den afrikanska/asiatiska Lepus capensis.

[largo]

Det är nog ytterst osannolikt att fältharen funnits i landet längre än vad som jägare uppger, alltså utplantering på 1880-talet i Skåne.
Inte minst det faktum att fälthare kan korsa sig med skogshare talar för en relativt kort tid i landet. (Se nedanstående citat).
Harjakt, som den bedrivs idag, med hagelgevär och hund, är också en sen företeelse. Denna jaktform påstås (bara hörsägen) ha sitt ursprung i herrgårdskulturen som florerade under 1800-talets senare del. Allmogen jagade främst hare med snaror och fällfångst.
Det har knappast funnits någon anledning för en adelsman under 15- eller 1600-talet att sätta ut hare, ett villebråd som dessutom inte går att jaga från häst.

Citat - Det kan vara ganska knepigt att känna igen en korsning mellan skogshare och fälthare. När sådana korsningar (hybrider) uppstår är det skogsharehonorna som av någon anledning väljer att para sig med fältharehanar i områden där de båda förekommer. En teori är att fältharehanarna som är betydligt större framstår som starkare partners i skogsharehonans ögon. Honliga hybrider är inte sterila och kan i sin tur para sig med fältharehanarna. På så sätt förs de moderliga skogsharegenerna vidare till fälthararna medan utseendet alltmer blir lik en fälthares. Därför är det svårt att urskilja en korsning speciellt efter några generationer.
Det går trots allt att spåra ursprunget genom genetiska studier. Det har Carl-Gustaf Thulin vid Uppsala universitet gjort i sin doktorsavhandling från år 2000. Av 521 undersökta fältharar hade i snitt 10 % gener från en skogsharehona medan ingen skogshare i studien bar på gener från en fältharehona. Mest hittade man hybrider i Småland.
Julia Grims /Vilt&Vetande - slut citat

[Åsa M L]

Som Largo skriver så är nog det yttersta beviset för fältharens sena etablering bristen på hybrider i landet.
Som osteolog är jag bara tacksam över en mindre komplicerande faktor i analys av djurben...

[Heimdahl]

Uppenbarligen hade jag fel om detta med jakten. Men bedömmer ni det också som osannolikt att att fälthare, i t.ex. rökt eller torkad form importerats till städerna före 1800-talet? Det jag är nyfiken på är om det också är osannolikt att hitta ben från fälthare i de Svenska städernas avfallslager.

[largo]

Folk har genom tiderna släpat runt på de mest osannolika saker, så varför inte hare, harskinn, hartassar och liknande. Men viltlevande har knappast fältharen tumlat runt förrän i sen tid. Framtidens arkeologer kommer att undra varför svenska kaffepaket återfinns längs medelhavets stränder, så varför skulle inte någon haft harar på handelsskeppen som angjort svenska medeltidsstäder. Människan är kapabel till det mest osannolika.
Det är detta som är tjusningen med människan som kulturvarelse.

[Åsa M L]

Som sagt, storleksskillnaden gör ändå att en osteolog som får lite tid på sig lätt kan identifiera en fälthare i t ex ett stadslager. Men man behöver nog inte oroa sig för hybrider som försvårar analysen, eftersom det inte fanns en etablerad population.