Det har rests ganska höga murar mellan så kallade uppdragsarkeologin ( som är ute och gräver vid vägbyggen och annat) och den arkeologi som bedrivs sig på universiteten (som gräver mindre och tolkar mer).
Där finns en tydlig maktstrid om finansiering och tolkningsföreträde - och om vilken sorts arkeologi som är viktigast/finast.
Nu är jag benägen att protestera. Uppdragsarkeologin och arkeologin som bedrivs på universitet har några gemensamma och några väsenskilda uppgifter. Som jag ser det är uppgifterna dessa:
Universitetsarkeologin:
1/ utbildning av studenter
2/ forskning, oftast externfinansierad eftersom det inte längre ryms någon tid för detta inom olika universitetstjänster (VR kommer in här).
3/ samverkan med omgivande samhälle (den 3-e uppgiften)
Uppdragsarkeologin:
1/ delta i samhällsplaneringen (oftast genom att radera fornlämningar och göra plats för byggnation)
2/ forskning, inom ramen för avrapporteringen av punkt 1, mer sällan medel som får användas för fritt valda / definierade forskningsuppgifter.
3/ vissa aktörer skall förmedla.
Båda verksamheterna har vetenskapliga krav på sig och legitimerar sig utifrån vetenskaplighet.
Ergo, varken universitetsbaserad arkeologi eller uppdragsarkeologi har i praktiken forskning som primär uppgift. Jag upplever nog att det förr var en större konkurrens mellan verksamheterna. I dagsläget har båda sektorerna problem ffa med individers karriärmöjligheeter och kontinuitet, inte tu tal om annat. Jag upplever att man samverkar i större utsträckning nu än tidigare. Flera vetenskapliga tidskrifter ges ut gemensamt, konferenser arrangeras gemensamt, RAÄ UV distribuerar arkeologiska institutionen vid Lunds universitets bokutgivning mm. Alla parter är nog ense om att samverkan ger mer än dispyter, det är min bestämda uppfattning. Att det sedan finns individer som är frustrerade eller på olika sätt känner sig kränkta eller förbigågna och därför gör korkade utspel är en annan sak.