Nya genetiska studier ger vid handen att urinnevånarna på Grönland inte är besläktade med dem i Nordamerika:
Ganska logiskt.
Att tala om faser, som i ett inlägg bör vara missledande. Istället handlar det om kontinuerliga avknoppningar ur grupper som nått den statistiskt kritiska mängden 30 par, vilket kan ske ca en gång per generation. När gruppen splittras i 2, så söker sig den ena gruppen, kanske av tvång, mot områden de förmodar kan ge försörjning och som sannolikast inte redan är upptagen av en annan grupp.
De tidigaste förfäderna till indianfolken som kom från Asien/NO Sibirien rörde sig troligast längs kustbandet och förflyttade sig förbi isarnas jökelutlopp med båtar av skinn. De som rörde sig längs Stilla Havets kuster hade bästa förhållanden och ökade snabbast. De som rörde sig längs Norra Ishavets kuster ökade långsammast och hade inte ologiskt möjligen ett delvis annat ursprung i Sibirien.
Man har nu inom Californien (inkl Mexicanska delen) lärt sig att hitta de lämningar efter människa som kustgrupperna lämnade efter sig i vad som vid resp tid var strandkullar vid relativt branta kuster (idag oftast öar utanför kusten). Havet stod ju upp till 100 m lägre än nuförtiden. Själva boplatserna ligger dolda i djupen. Men dateringarna är intressanta, väl före "Clovis" ned mot 20000 f kr.
Kom även ihåg att människa nådde Nordamerika västerifrån minst vid 26000 f kr.
Såg just att
wikipedia uppdaterats med uppgifterna (har skrivit om det tidigare) om att minst Sydamerika var befolkad med människa av samma karaktär som Aboriginéerna. Dateringen är ca 50000 f kr. Men att den ena människogruppen skulle utrota en annan är bullshit. Man utgår från att det blir 50/50 om olika människor parar sig, men så ser det ju inte ut. En stor del av genomet är ju faktiskt helt identiska och skillnaden ligger kanske bara på någon % och så tillkommer faktorn ang vilka egenskaper som är dominanta etc. Även i Nordamerika finns en känd (omdiskuterad - i USA!) plats med arkeologi efter människa från ca 50000 f kr.
Den äldsta människan som är förfäder till Aboriginéerna och inlandsbefolkningarna på Papua Nya Guinea hade passerat Mount Tuba, när denna förödande hotspot gick i luften ca 74000 f kr och sände os tillbaks in i istiden igen (2:a skedet av senaste istidsperioden). Inget hindrar alltså att människan längs Stilla Havets kuster kunde nå Nord- resp Sydamerika redan bara några 1000 år efter år 74000 f kr.
Efter att isarnas dominans i landskapet släppt tillkommer möjligheten att människa rörde sig på land längs tundran, vilket dock kan antas vara krävande och ta längre tid mellan tillfällena grupperna nådde krisgränsen ca 30 par. Alltså långsammare expansion.
