Jag tror inte att dessa anhängare väljer att inte publicera sig, utan är mer förundrad över vilka intressegrupperingar som väljer bort materialet, i egenskap av redaktörer.
Det är inte helt svårt att se likheter mellan redaktörernas eget intresseområde och publicerade material i förhållande till dem som tillåts bli publicerade av redaktörerna. Även inom arkeologin råder skeva förhållanden mellan makt och politik. Vissa känns oerhört rigida och otillåtande.
De flesta tidskrifter har en mer eller mindre uttalad inriktning, den styr vad som prioriteras i utgivningen. Sedan kan man inte komma undan att i princip samtliga arkeologiska skrifter i större eller mindre utsträckning baseras på ett ideellt redaktörsskap. Jag tror inte att någon redaktör för betalt för all den tid han/hon lägger ner. I en sådan situation skulle även jag prioritera den typ av texter som jag tycker är rolig och bra arkeologi!
Det lär inte bli lättare att få in artiklar i framtiden, snarast svårare eftersom den kanske mest dynamiska och tillåtande tidskriften av dem alla nu sjunger på sista versen, jag tänker på
META.
Ett annat problem är att artiklarna som sänds in till flera tidskrifter bara bedöms av redaktörerna, jag skulle i större utsträckning vilja se annonyma referensgrupper av samma sort som internationella naturvetenskapliga tidksrifter använder sig av.
Låt oss anta att svensk arkeologi anno 2006 bestod av ca 400 tills vidare anställda heltidsarbetande arkeologer (siffran är tagen ur luften, men jag tror att den är hyfsat realistisk). Studera tidskrifter från åren därikring och du finner att mindre än 10% av dessa publicerat mer än 1 vetenskaplig artikel (eller för den delen presenterat resultat på internationella konferenser). Det finns på tok för många som bara har åsikter men inte sätter dem på permanent pränt. Det är synd och skam när man har genomgått en humanistisk utbildning! (Själv publicerade jag min första artikel i en vetenskaplig arkeologisk tidskrift redan som C-student, men jag har insett att jag är ett publiceringsmässigt undantag i svensk arkeologi) Detta är dock en helt annan diskussion än den som tråden inleddes med. Men kanske är det så att "postprocessualisterna" (finns det sådana?) är bättre på att få ur sig text än många andra arkeologer!
Ju längre jag arbetat som arkeolog och ju mer jag läser av arkeologisk litteratur, destu osäkrare blir jag på vad postprocessualism är. Finns det gränser eller handlar det bara om att försöka profilera sig mot något annat för att det skall verka som att man kommer med något nytt?
En av mina gamla handledare (nu bortgången) sade en gång till mig:
Allt nytt är inte revolutionerande, allt gammalt är inte förlegat.Det är en devis som jag försöker bära med mig i min forskargärning.