Svensk Jakt nr 6 2008

[Leif]

Varför nämna Svensk Jakt här? Jo i det senaste numret har jag med en (som jag tycker) genialisk artikel. Den handlar om hur vi kan få våra fornlämningar i skogsmark vårdade av jägare och förhoppningsvis inte sönderkörda av markberedningsmaskiner....

Tanken är att handgripligen visa att fornlämningar inte behöver vara "döda ytor" i skogslandkspet. Genom att ge skogsägaren ett incitament att avsätta forlämningarna från aktivt skogsbruk är tanken att de kommer att skyddas. Skyddet skall bestå i att jägare tar hand om fornlämningarna, röjer upp dem och ser till att de blir attraktiva för viltet. Viltet skall med andra ord styras bort från nyplanteringar där de ofta gör stora skador, till fornlämningar där de skall hålla nere en del av vegetationen. Locka kan man göra med exempelvis saltstenar eller för rådjurens del utfodrig med spannmål eller rotfrukter. Rent ekonomiskt är en stor och livskraftig viltstam oftare värt mer i kr och ören än skogen på samma yta....

En bra sak med att få in en sådan artikel i just Svensk Jakt är att tidskriften trycks i 152100 ex per månad varav den absoluta merparten går till prenumeranter! Hur ofta får vi arkeologer en sådan spridning på våra alster?

////Jag tvekade lite till om jag skulle starta denna tråd under tavlan litteratur eller kulturarv, någon moderator kan ju flytta tråden m vederbörande tycker att den ligger fel////

[supergeten]

Nja... låter lite småskumt kanske... Vari ligger incitamentet?
Det är väl egentligen helt bedrövligt att vi lever i ett land som inte kan skydda sina egna fornlämningar - skämmes alla politiker.
 Att arkeologer skall behöva anlita jägare är väl det ultimata beviset för totalt förfall.

Men visst: alla sätt är väl på nåt sätt bra antar jag...

[Leif]

Skogsbrukarens vanliga inställning till fornlämningar varierar från djävligt aggressiv till negativt neutral. Väldigt få har en överväldigande positiv inställning till lämningarna. Detta märker man i mötet med skogsägare och -brukare, och jag har jobbat i RAÄs monter på skogselmia (både stora och lilla mässan) och den vägen mött några tusen proffessionella skogsmänniskor på en helg.

Tanken med min artikel i Sv Jakt är att man på detta vis kan börja arbeta med att ladda fornlämningarna med positiva möjligheter istället för som idag en massa INTE göra si och INTE göra så. Väldigt många jägare är även skogsägare eller brukare så en artikel som går ut i en månadstidskrift som folk brukar samla på och som dessutom trycks i 150 000 ex är en rätt bra insats för kulturmiljön tycker jag. Kanse leder den till att några skogsägare får nya idéer kring hur man kan handskas med fornlämningar, slipper jag att delta i fler polisutredningar kring markberedda fornlämningar så blir ingen gladare än jag.

Ergo, det är inte skumt att satsa på att bearbeta jägarkåren - det är proaktivt skyddsarbete för våra fornlämningar.

[supergeten]

Småskumt var nog fel ordval. Men jag förstår nog ändå inte vari incitamentet för skogsägarna ligger - vari ligger deras egentliga förtjänst av att inte avverka på dessa områden? Att några småplantor räddas på ett annat ställe än det förra?
Skogsägare vill nog varken ha arkeologer eller älgar i skogen...


Men för att förtydliga: självklart stödjer jag detta initiativ.

[Leif]

Men jag förstår nog ändå inte vari incitamentet för skogsägarna ligger - vari ligger deras egentliga förtjänst av att inte avverka på dessa områden?

Många små och medelstora skogsägare är även jägare. Att ge dem en möjlighet att använda ytor som uppfattas som "döda" till något som de uppfattar som positivt (dvs en något större viltstam med ökade möjligheter till jakt) bör innebära att man laddar fornlämningen positivt.

För stora statliga skogsägare som har ett krav på att vissa ytor skall avsättas för natur/kulturvård bör viltvårdsmöjligheten på fornlämningar vara positiv då man förhoppningsvis kan såväl nå sina avsättningsmål som styra undan lite vilt för att undvika betesskador.

För jaktlaget som arrenderar jaktmark kan fornlämningen vara enda ytan där man kan få möjlighet att arbeta med viltvård, resten används för skogsodling. Det kan i en sådan mark vara de enda ytor som får hållas öppna för skjutgator.

Det finns exempel på att man börjat arbeta på detta vis på andra "döda" ytor, t.ex. kraftledningsgator. Genom viltvårdsåtgärder där kan betesskador minskas på omgivande skog.

Poängen är att skapa möjliga användningar istället för inskränkningar. Och jag säger inte att man inte skall avverka befintliga träd på dessa ytor. Snarare så tycker jag nog att de bör avverkas och därefter hållas öppna genom viltvårdsåtgärder till nytta för såväl fornlämning som vilt och jägare.

[Leif]

en vetenskaplig version av ovanstående artikel har precis släppts på Linköping university electronic press:
http://www.ep.liu.se/ecp/040/009/ecp0904009.pdf

[Yngwe]

Tanken är nog god men det finns några aber.



Kan man styra viltvård så att det blir fornlämningsvård?  Som jag ser det har man rätt svårt att reda ut hur viltet ska vårdas, det borde vara än svårare att få en fornvårdande effekt.


Kan man styra jägarna att följa direktiv? Eller blir det ett otal olika tolkningar med olika åtgärder som följd, något som är mycket vanligt inom jägarkårens viltvårdsförsök där tradition ofta är mycket starkare än faktabaserad kunskap.

[Leif]

Man kan välja mellan att stillasittande acceptera att t.ex. skogsbrukets skadeverkningar på fornlämningar i samband med avverkning ligger stadigvarande på ca 50% (oaktat all info som skickats ut till markägare de senaste 20 åren), eller så kan man försöka få markägares (i många fall även jägares) förståelse genom att presentera ett alternativt bruk av fornlämningar. Det handlar om att försöka finna vad markägaren/brukaren kan tänkas vara intresserad av i syfte att öka förståelsen för våra fornlämningar. I dagsläget är förståelsen för kulturarvet låg inom de areella näringarna, mycket beroende på att vi hävdar ett skydd utan att vara speciellt bra på att motivera varför eller på att presentera just möjliga bruk av de ytor som innehåller fornlämningar.

Där finns ett av kulturarvsförvaltningens största problem idag.

Och som svar på dina frågor: Ja, självklart kan man styra viltvården så att den även blir fornlämningsvård. Och lika självklart är att det hela kommer att missbrukas och skador att ske, men som jag bedömmer det hela är det man vinner betydligt högre än de skador som kommer att uppstå under processens gång.

[Yngwe]

Jag är inte övertygad om att man klarar styra viltvården, mina erfarenheter är att man sällan ens lyckas förutse konsekvenserna inom en art och alltså än mindre för biotoper.  Men jag är helt överens om att det är ett mycket bättre alternativ än dagens alternativ.