Jag har funderat lite på varför de vikingatida ristningarna i stenar och hällar ser ut som de gör. De äldsta stenarna i gruppen har oftast ett eller ett par enkla band med runor på, och kanske ett kors som utsmyckning. Sedan förvandlas bandet plötsligt till en orm/drake och med den kommer ett antal regler: ormen måste fjättras i stenen eller slå knut på sig själv, där den korsar sig själv måste flätningen vara varannan över-varannan under, inskriften börjar oftast vid huvudet, o.s.v. Min egna studier har hittills begränsat sig till Södermanland, Uppland och Västmanland, men vad jag kan minnas har jag inte sett några ristningar som ligger mellan det enkla bandet och ormen med sina tillhörande regler, något jag tycker borde finnas om det är fråga om en kontinuerlig utveckling.
Frågan jag ställer mig är därför var ormen kommer ifrån. Är den en enskild ristares uppfinning som har "kommit i ropet" och spridits till allt fler ristare? Om så, är det inte konstigt att de tillhörande reglerna har hängt med ut till alla ristare utan att tappas bort eller missförstås på vägen? Av ristningarna att döma är det ju nästan så att man misstänker att det istället är så att alla ristare har samlats och kommit överens om en helt ny stil som alla går över till (vilket självklart är en helt orimlig tanke).
Den "lösning" jag själv ser är att ormen med sin tillhörande regler redan är en välkänd komposition i t.ex. träsniderier eller väggmålningar, och att det därför är enkelt för ett antal enskilda ristare att flytta över det hela till sina stenar när väl idén fötts.
Mina frågor till församlingen är därför: 1) Är jag helt ute och cyklar? 2) Har min teori något stöd i andra fynd än ristningarna i stenar och hällar?
