Leif inledde den här diskussionen med en del ur RAÄ:s nya handbok för uppdragsarkeologi: RAÄ trycker på
... att resultaten skall kommuniceras. Den som inte kommunicerar resultat är inte lämpad att utföra arkeologiska uppdrag.
och startade därmed en intressant diskussion. Jag tycker dock att saknas, även om det har berörts, en diskussion om vad som i sammanhanget menas med komunikation.
I handboken i kapitel 5.2 ”Undersökarens lämplighet” står:
Att Länsstyrelsen ska bedöma en undersökarens lämplighet utifrån ett antal kriterier bland annat skall undersökaren ha system för långsiktig kunskapsuppbyggnad och kommunikation. Vidare att
Det är mycket viktigt att resultat och kunskap från arkeologiska undersökningar inte stannar hos den enskilda undersökaren utan kommer kulturmiljövården och samhället till del
Sedan ger man exempel på vad man menar med detta
Det kan exempelvis innebära:
- Publicering av skrifter som har en vidare spridning än rapporter vanligtvis har.
- I vilken utsträckning företagets personal deltar med föredrag på konferenser inom Sverige eller internationellt.
- Driva eller delta i projekt, samarbeten eller nätverk med andra institutioner.
Stycket avslutas med att
Undersökare som inte aktivt söker kommunicera resultaten från de undersökningar som utförs och inte satsar på metodutveckling, kunskapsuppbyggnad och kompetensutveckling kan ses som mindre lämpade att utföra arkeologiska undersökningar.
Att kommunicera resultaten är med andra ord viktigt, en intressant fråga är dock vad man menar att kommunicera informationen. Detta är något man lämnar till länsstyrelserna att besluta, med hjälp av RAÄ:s allmänna råd. Uppenbarligen måste begreppet ses i ett större sammanhang än bara artiklar, även om dessa också är intressanta. Här kan man tänka sig som vissa tidigare nämnt diverse web-lösningar såsom bloggar, hemsidor och nyhetsbrev. Det kan också vara att inbjuda allmänheten till undersökningen, guidningar, föredrag på skolor, artiklar i dagspress av olika slag etc. Men också som RAÄ skriver deltagande i konferenser, olika typer av projekt m.m.
Kommunikationen måste också sättas i paritet till undersökningen och det vetenskapliga värde man kan förvänta sig utav en undersökning, dvs i ett större projekt med en högre förväntan på det arkeologiska resultat skall det också finnas en starkare krav på strategier gällande kunskapsförmedling. Tolkningen av hur man skall väga olika former av kommunikation mot varandra är inte helt självklar.
Hur detta i praktiken kommer att implementeras i länsstyrelsernas beslut återstår att se.
Magnus Reuterdahl
