Du har på sätt och vis rätt. Men orsaken varför jag ville betona Erik Brate och många andra som ville se en tidigare gudinna hos Skade beror på att jag vill se den fornskandinaviska religionen i ett långtidsperspektiv och att den inte är statisk. Oden har sina rötter under förromersk järnålder, ja kanske ända tillbaks till bronsåldern men det är först under romersk järnålder eller folkvandringstid han får sin position som gudarnas ledare.
Det var tusan. Jag tror nästan vi är överens på den punkten
Vill bara än en gång poängtera betydelsen av
geografiska skillnader ovanpå skillnaderna över tid.
Vi har en tendens att se Snorres redogörelser som ett "facit" på hur den förkristna religionen såg ut i
Norden. Redogörelserna stämmer säkert för Island och stora delar av Norge. Men det är långt mellan Island och Mälardalen (eller Gotland eller Skåne) - och det var ännu längre på den tiden). Det fanns ingen statsreligion, ingen ärkebiskop, ingen katekes som höll ihop.
Polyteistiska religioner visar nästan alltid upp stora mått av lokala variationer, det gällde antikens Grekland så väl som dagens Indien. Athena var stor i Athen men inte i Sparta, Apollon-kulten var knuten till Delfi, Demeterkulten till Eleusis. Det såg säkert likadant ut i Norden. Den som var högste gud på en ort var underordnad på en annan. Och Adam av Bremen skriver ju att
Tor hade den främsta positionen i templet i Uppsala. Där stod Oden vid sidan av.
Det är också väl känt att Tyr hade en mer framskjuten position liksom även Heimdal och Frigg. Då är det inte heller omöjligt att jättar kan ha varit gudar och varför inte: att gudar kan ha varit jättar tidigare.
Jag tycker också mycket pekar på att bl a Tyr haft en större roll än han verkar ha haft på slutet, även om "väl känt" är väl starkt i detta samanhang (studier i fornnordisk religion är en gissningskonst utifrån sällsynt få fakta).
Jag är dock skeptisk mot teorin att asar, vaner och tursar(jättar) representerar gudar av olika ålder som trängt undan varandra. Då missar man att de tre släktena har olika roller och kompletterar varandra.
Asarna representerar den himelska makten, med åskguden Tor, himmelsguden Tyr. Vanerna, Njord, Frö och Fröja är jordiska gudar som står för fruktbarhet och rikedom. Tursarna representerar de otyglade naturkrafterna (som inte ens gudarna rår på), elden, kölden, ålderdomen och döden men också ödet (nornorna är tursar).
Förbundet mellan asar och vaner är inget annat än det klassiska motivet om föreningen mellan himmel och jord (ofta uttryckts om äktenskap mellan Fader himmel och Moder jord). Asarna ligger oftast i konflikt med tursarna i sin strävan att skapa ordning i kaos, men sluter också allianser när tursarnas krafter behövs (för att bygga ointagliga murar runt Asgård ex vis).
Tanken att nordborna under en första period skulle ha dyrkat enbart otyglade naturkrafter, för att sedan enbart ha dyrkat jordiska fruktbarhetskrafter för att på slutet helt fokuserat på himmelska krafter, känns långsökt, tycker jag.