Hur skulle ditt drömprogram se ut??

[Lars Lundqvist]

Jag skulle jättegärna vilja se en tv-serie om stridsvagnar. 30 stycken en-timmesavsnitt. 

[Herulen]

Efter åtta år på en geologisk institution måste jag säga att arkeologin är oerhört bra på att nå ut till allmänheten och att det dessutom finns en intern debatt om hur man medvetet skall nå ut till folk torde vara tämligen unikt när det gäller ett akademiskt ämne. Arkeologisk förmedling diskuteras ju aktivt på konferenser och workshops och att det finns ett intresse hos allmänheten är tydligt då arkeologi ibland även vävs in som en kulturell del i upplevelseturismen. Få akademiska ämnen (konsthistoria undantaget) är lika bra som arkeologi på att göra sina publikationer lättillgängliga, skrivna på ett enkelt men korrekt språk, snyggt layoutade, med stora glassiga färgbilder som illustrerar det publikationen nu ämnar att avhandla.

Att arkeologer har lätt för att nå ut till allmänheten kan ju knappast stämma. Låt mig ta ett exempel. Om vi går till Akademibokhandeln och ställer oss framför hyllorna med religionshistoria, historia, filosofi, litteraturhistoria, statsvetenskap, sociologi, etnologi etc. så finner vi hur mycket böcker som helst på svenska. När vi står framför bokhyllan för arkeologi, ja då är det väldigt magert med detta. Av landets alla docenter eller professorer, hur många är det av dem som under senare år har gett ut en bok som finns att köpa i en större bokhandel? Väldigt få skulle jag vilja säga. De enda personer som jag närmast kommer att tänka på är Anders Kaliff och Mats G Larsson.

Alltså, jag måste ju bara få påpeka att min erfarenhet av arkeologer är att de allra flesta av dem inte har någon större utbredd lust att med hjälp av det skrivna ordet nå ut till allmänheten. Därmed finns det heller inget intresse för berättandet som konst. Detta försvårar ju oerhört mycket om man då ska förmedla komplicerade förhållanden på ett lättfattligt sätt i en tv-serie om forntiden.

Produktionsbolaget som ska producera serien vill ju gärna veta i förväg genom ett manus hur arbetet ska struktureras. Även om man ska tala om forntida skeenden så måste det finnas en viss dramaturgi i berättandet: de olika filmscenerna ska inte bara hänga ihop utan man ska även ge dem ett anslag och arbeta med fördröjning, dvs. man håller publiken på sträckbänken genom att antyda men hålla inne med viss vital information och att man i slutet av scenerna kommer med något oväntat. Detta gör att man väntar med spänning på nästa scen, och nästa osv. Det är så berättandet drivs framåt. Arbetar man så och har ett bra manus så spelar det egentligen inte så stor roll vilken tidsepok eller förhistorisk företeelse som behandlas. Det viktiga är att arkeologen själv tar kommandot och vet vad som ska sägas.

[Mats Hansson]

... och när han tar kommandot och verkligen anstränger sig för att berätta en historia och lyckas nå ut till allmänheten både med det skrivna ordet och med TV-produktioner verkar han mest få sk-t för det inom de egna kretsarna. Jag tänker förstås på Burenhult.

/Mats

[Leif]

När vi står framför bokhyllan för arkeologi, ja då är det väldigt magert med detta. Av landets alla docenter eller professorer, hur många är det av dem som under senare år har gett ut en bok som finns att köpa i en större bokhandel? Väldigt få skulle jag vilja säga. De enda personer som jag närmast kommer att tänka på är Anders Kaliff och Mats G Larsson.

Alltså, jag måste ju bara få påpeka att min erfarenhet av arkeologer är att de allra flesta av dem inte har någon större utbredd lust att med hjälp av det skrivna ordet nå ut till allmänheten. Därmed finns det heller inget intresse för berättandet som konst. Detta försvårar ju oerhört mycket om man då ska förmedla komplicerade förhållanden på ett lättfattligt sätt i en tv-serie om forntiden.

Jag har skrivit ett par böcker. och nej, de är inte lätta att få tag på. Därmed inte sagt att jag inte försökt få kontakt med kommersiella förlag. Ännu så länge har jag inte fått något napp, trots utvecklad synopsis och ett par färdiga kapitel. Inte ens hela manus har man haft något intresse av. Alltså har jag gått tillbaka till min arbetsgivare och gett ut böckerna den vägen... Då brukar jag ändå få kommentaren från mina kollegor och den allmänhet jag möter att jag har ett bra språk i mina böcker....

Nu blir det snart ett nytt försök med en ny idé. Så får vi se om den faller i bättre jord eller om den skall ges ut och begravas den också. Min välsmakande lamm-kokbok har avfärdats av ett förlag än så länge, vi får se hur det går med nästa. Fan, man får väl skriva en bok om något obskyrt slag under WWII istället om man skall få ut den på kommersiellt förlag 

Nä, jag får nog bjuda hem Mat-Tina och hennes TV-team så slaktar vi ett lamm och styckar det med flintkniv (som vi låter flintsmed Peter Wiking tillverka framför kameran) för att sedan tillaga en stek i grop! Där har vi ett koncept som verkligen borde gå hem!

[feferoni]

Iden om mat-Tina låter iof rätt intressant (om man nu inte var vegetarian *skratt*), men visst kan man få intrycket att arkeologiska böcker är av minimalt intresse hos bokhandlare/ förläggare osv? Trots att författare det senaste årtiondet har jobbat mycket med förmedling och hur man ska nå ut genom det skrivna ordet med hjälp av layout osv. Detta har märkts mycket tydligt bara på den studentlitteratur som används idag. Vi arkeologer faller själva för ett 'glossigt' omslag, för det är verkligen det första intrycket som gör att man fastnar för en bok. Inte minst gäller detta när man beställer på internet och det bara finns 5 rader beskrivning av innehållet.

Men, ifrån ämnet något; Arkeolger är besatta av att 'nå ut' så att vi får känna att vårt ämne är speciellt, inte sysslar vi väl med något som ingen finner intressant?!  Kanske är det detta som denna typen av diskutioner eg handlar om?!! Själv tror jag att förmedlingsarbetet är i god gång, med hjälp av TV, böcker osv. Framför allt så kommer vi om 20 år se det som något naturligt, om nu närvarande studenter (som diskuterar detta mer hett än någon annan,dagligen!!) får jobb i branchen  det vill säga! Vi måste fortsätta skriva och prata om det vi pysslar med, för det är jättekul ju!!!

[Herulen]

Jag har skrivit ett par böcker. och nej, de är inte lätta att få tag på. Därmed inte sagt att jag inte försökt få kontakt med kommersiella förlag. Ännu så länge har jag inte fått något napp, trots utvecklad synopsis och ett par färdiga kapitel. Inte ens hela manus har man haft något intresse av. Alltså har jag gått tillbaka till min arbetsgivare och gett ut böckerna den vägen... Då brukar jag ändå få kommentaren från mina kollegor och den allmänhet jag möter att jag har ett bra språk i mina böcker.

Varför du inte fått dina manus publicerade vet jag inte. Men det kan knappast handla om att du skriver dåligt eller om ämnet i sig. Låt mig ändå ta tre prisbelönta böcker som behandlar forntiden men som inte är skrivna av arkeologer. Det är Britt Mari Näsströms Blot, Dick Harrisons Krigarna och helgonens tid, Maja Hagermans Spåren av kungens män, och så Lars Hermodsons Goterna. Listan skulle kunna göras längre, men man vill ju gärna veta: vad är det som andra har som saknas hos arkeologer? Det är ju inga direkt litterära personligheter vi talar om. Problemet med arkeologiska verk överhuvud tror jag är att de saknar en vilja att berätta, att inte vilja ta fasta på det storslagna eftersom man tar det för självklart, de är för arkeologiska så att säga. Om vi läser historiker eller religionshistoriker så gräver de sig inte ner i detaljrikedom kring källskrifterna utan de konstruerar och generaliserar samt ta vara på det fantastiska - även om det kan verka populistiskt - så att det blir spännande underhållning. Det klassiska uttrycket att man inte ser skogen för alla träden skulle kunna tillämpas inom arkeologin genom att arkeologer inte ser människorna för alla fynden.

Detta å ena sidan. Sedan ser vi aldrig heller arkeologer i den offentliga debatten. Vilket också är mycket märkligt. Det är precis som att arkeologer inte tror sig kunna tillföra något kring detta. Då vill jag ju gärna passa på: av och till skrivs avhandlingar och det bedrivs seminarier kring feministisk arkeologi, men av någon anledning tycks det aldrig vara en enda arkeolog som offentligt vill torgföra vikten av en sådan vetenskap utan man rider så att säga på vågen efter att andra forskare från andra ämnen har suttit i tv-soffor och så. Ingen ska inbilla mig att ett en inriktning får anslag för att man bestämmer sig för att det är viktigt. Det handlar att kunna saluföra ämnet. Detta har sällan arkeologer behövt göra utan man alltså låtit andra sköta jobbet. De enda arkeologer jag känner till som offentligt förfäktat en speciell sorts inriktning inom arkeologin är marinarkeologen och journalisten Catharina Ingelman Sundberg som skrivit om forntida kvinnor och Göran Burenhult och hans paleodiet. Nu är dock Catharina utanför forskarvärlden för hon skriver populärvetenskapligt och hon har inte heller doktorerat. Men, vad jag förstår, så är hon tillsamman med Burenhult de enda arkeologer som skulle kunna fritt få göra ett program om forntiden, och detta av den enkla anledningen att de har bevisat att de har en berättarglädje och att de vill nå ut till allmänheten.