Efter åtta år på en geologisk institution måste jag säga att arkeologin är oerhört bra på att nå ut till allmänheten och att det dessutom finns en intern debatt om hur man medvetet skall nå ut till folk torde vara tämligen unikt när det gäller ett akademiskt ämne. Arkeologisk förmedling diskuteras ju aktivt på konferenser och workshops och att det finns ett intresse hos allmänheten är tydligt då arkeologi ibland även vävs in som en kulturell del i upplevelseturismen. Få akademiska ämnen (konsthistoria undantaget) är lika bra som arkeologi på att göra sina publikationer lättillgängliga, skrivna på ett enkelt men korrekt språk, snyggt layoutade, med stora glassiga färgbilder som illustrerar det publikationen nu ämnar att avhandla.
Att arkeologer har lätt för att nå ut till allmänheten kan ju knappast stämma. Låt mig ta ett exempel. Om vi går till Akademibokhandeln och ställer oss framför hyllorna med religionshistoria, historia, filosofi, litteraturhistoria, statsvetenskap, sociologi, etnologi etc. så finner vi hur mycket böcker som helst på svenska. När vi står framför bokhyllan för arkeologi, ja då är det väldigt magert med detta. Av landets alla docenter eller professorer, hur många är det av dem som under senare år har gett ut en bok som finns att köpa i en större bokhandel? Väldigt få skulle jag vilja säga. De enda personer som jag närmast kommer att tänka på är Anders Kaliff och Mats G Larsson.
Alltså, jag måste ju bara få påpeka att min erfarenhet av arkeologer är att de allra flesta av dem inte har någon större utbredd lust att med hjälp av det skrivna ordet nå ut till allmänheten. Därmed finns det heller inget intresse för berättandet som konst. Detta försvårar ju oerhört mycket om man då ska förmedla komplicerade förhållanden på ett lättfattligt sätt i en tv-serie om forntiden.
Produktionsbolaget som ska producera serien vill ju gärna veta i förväg genom ett manus hur arbetet ska struktureras. Även om man ska tala om forntida skeenden så måste det finnas en viss dramaturgi i berättandet: de olika filmscenerna ska inte bara hänga ihop utan man ska även ge dem ett anslag och arbeta med fördröjning, dvs. man håller publiken på sträckbänken genom att antyda men hålla inne med viss vital information och att man i slutet av scenerna kommer med något oväntat. Detta gör att man väntar med spänning på nästa scen, och nästa osv. Det är så berättandet drivs framåt. Arbetar man så och har ett bra manus så spelar det egentligen inte så stor roll vilken tidsepok eller förhistorisk företeelse som behandlas. Det viktiga är att arkeologen själv tar kommandot och vet vad som ska sägas.