Av en händelse upptäckte jag att det pågår en märklig diskussion om arkeologi i allmänhet och slagfältsarkeologi i synnerhet på den här bloggen http://www.karlxii.se/?p=362 Gå gärna dit och notera vilken märklig syn en del människor har på arkeologins möjligheter att finna ny kunskap om det förflutna med. Har man inte Pompei framför sig är arkeologi tydligen meningslös tycks dessa självutnämnda förståsigpåare mena...
Den beskrivningen av min ståndpunkt är något missvisande. Jag har alls inte förkastat slagfältsarkeologin. Det jag har varit kritisk emot är två saker:
1. Den mycket avancerade marknadsföringen, som kanske huvudsakligen har bedrivits av SMB (Svenskt militärhistoriskt bibliotek). Det har bland annat sagts från det hållet att "Utgrävningarna kommer säkert att delvis skriva om historien" (
http://www.svb.se/Nyheter/146181/149677) - detta innan den första undersökningen på plats ens påbörjats. Jag menar att man inte i förväg bör utlova ett visst slutresultat. Annan förhandsreklam ska enligt uppgift ha varit än mer långtgående.
I reklamen på SMB:s hemsida för projektet (Poltava 300) heter det vidare att det handlar om att ta hand om de fallna: "Varför är det intressant att rota i tre hundra år gammalt elände? Kan man inte bara låta de döda vila i frid? Nej, kvarlevorna av de fallna hotas av försurning och gravplundrare som gärna gräver fram souvenirer som säljs på den svarta marknaden. Att rädda sina anfäder från tjuvar och miljöförstörelse är en god gärning." Jag menar att det är en orimlig typ av reklam, då staden Poltava har expanderat in på delar av slagfältet och området är mycket, mycket stort. Det är helt enkelt omöjligt att lokalisera alla fallna svenskar och förstås än orimligare att utlova ett permanent skydd (benhus?).
Jag menar att man borde nöja sig med att säga "vi hoppas finna intressanta bidrag", "viktiga pusselbitar" o.dyl., istället för att lova en räddning av alla fallnas kvarlevor eller en omskrivning av historien.
2. Att arbetet förefaller ha igångsatts utan ordentliga förberedelser. Här kan jag bara döma av de texter som författats av deltagare i projektet. Skriver man t.ex. att man tror att den klassiska bilden av det ryska reduttsystemet bygger på en dagbok som publicerades 1909, tvingas jag dra slutsatsen att man inte har tittat på den ryska plan över slaget som utarbetades redan sommaren 1709 och publicerades på hösten samma år. Skriver man vidare att det först var vid hemkomsten som man upptäckte att militären och krigshistorikern Carl Bennedich, som undersökte slagfältet i början av 1900-talet, år 1918 publicerade en något annan tolkning av redutternas läge än vad han haft direkt efter hemkomsten blir jag också betänksam.
Jag kan inte se att en noggrann analys av det samlade kartmaterialet, såväl det tryckta som det otryckta, skulle vara till skada för ett projekt av den här typen. Jag vill snarare se ett sådant arbete som en vital del i varje seriös studie av ett historiskt skeende. Jag kan heller inte se att det skulle vara något negativt att göra det samma för det övriga skriftliga källmaterialet. Poltava är ett pussel - varför inte försöka få fram samtliga pusselbitar? Med så många personer involverade, såväl i Sverige som i Ukraina, vore väl detta ett gyllene tillfälle att göra den ordentliga inventering som så många har efterlyst så länge?
