Förmärker en viss trötthet hos Heimdahl, och jag måste säga att jag har svårt att följa varför dessa siffror är så viktiga här, men kollade lite i Sveriges Nationalatlas, om inte annat för att jag tycker detta med strandförskjutningen är skojigt.
Där anges en (något osäker!) isobas för högsta kustlinjen för norra Gotland till knappt 100m, säg 90, för norra Gotland och kanske 70 m för södra (om jag tolkat kartan rätt). Högsta kustlinjen är i detta fall den punkt där Baltiska Issöns vågor skvalpade när isen just dragit sig undan. Siffrorna ska tolkas så att om det funnits ett berg på norra Gotland med höjden (idag) 90 meter så hade det precis stuckit upp ovanför vattenytan då vid den tiden. Det finns en viss osäkerhet i och med att det knappt finns så höga berg på norra Gotland, varför det också finns väldigt lite landmassa att egentligen gå på för dessa tidiga faser av strandförskjutningen. Det går nämligen inte att avgöra (exakt) landhöjningen så länge området ligger under vatten. Lika lite som det går att avgöra i de fall landet hela tiden legat över vattnet (m.a.o. delarna ovanför högsta kustlinjen). Man får då extrapolera från intilliggande landområden och göra vettiga antaganden.
Strax efter Baltiska Issjöns tömningar så sjönk havsnivån vid Gotland c:a 35 meter, så då bör Gotland ha tittat upp ur vattnet. SNA anger på sin karta att det finns några öar mitt på Gotland vid 11600 år före nutid.
Denna höjning på 90 meter är alltså bara sen den tid då iskanten låg i södra Sverige. Redan innan dess hade då en landhöjning skett på kanske lika mycket, dvs. sedan LGM, då isen hade sin maximala utbredning och Gotland var ännu djupare "nedtryckt i skorna". Men den fasen är allltså (gissar jag) svårare att sätta nivå-siffror på och det är kanske inte så intressant heller här.
Betr. den andra frågan så är den egentligen lättare att svar på: Sedan åtminstone 1800-talet har landhöjningen (strandförskjutningen) mätts systematiskt på olika håll i landet, är ju i princip ganska lätt om man bevakar en viss bergfast mätsicka, typ. En forskare, Lars-Erik Åse har tidigare studerat detta för Stockholms del, och han har tagit hjälp av en mängd faktorer för att komma tillbaka till medeltidens nivåer: Gamla byggnader, gamla pirar, gamla kartor m.m. Hastigheten i strandförskjutningen har därmed visat sig ganska konstant åtminstone sen 1200-talet. Detsamma borde gälla Gotland. Det spelar alltså ingen större roll när (under modern tid) man mätt landhöjningen, viktigare är att den skiljer sig mellan var i Sverige man mäter. SNA har tyvärr inget strandförskjutningskurva för Gotland, men väl för t.ex. Nyköping och Blekinge. Det är frestande att interpolera mellan dessa två, men som sagt, SGU kanske har bättre uppgifter. Med kännedom om att Stockholm höjer sig c:a 4 mm/år och södra Skåne knappt alls så är det väl rimligt att Gotland ligger någonstans däremellan. Isobas-värdena för högsta kustlinjen indikerar ju detta också (50 i Skåne, 90 på Gotland, 130 i Stockholm).
/Mats
