Här nere i Skåne har sedan länge rasat en infekterad debatt om återlämnandet av svenska krigsbyten till Danmark. Den blossar fortfarande upp då och då. Karl X Gustav och hans kleptoman till hustru Hedvig Eleonora var ju storsamlare av danska rariteter. På 1570-talet uppförde Fredrik II Kronborgs slott i Helsingör och inredde här norra Europas största dansesal. Han beställde en enorm mängd gobelänger till väggprydnad, alla föreställande tidigare danska kungar. Dessutom tillverkades en enorm bordshimmel. Mycket av detta stals av svenskarna. En stor del försvann sedan i slottsbranden i Stockholm 1697 men det som är kvar ligger nedpackat i svenska magasin.
För mig är den juridiska aspekten solklar och behöver inte ifrågasättas (för vilken inställning jag blivit hatad i vissa skånska kretsar). I frederna 1658, 1660 och 1681 reglerades de två svenskkrigens effekter, vari också måste räknas i krigen gjorda stöldgods. Sverige har alltså inte någon skyldighet att lämna tillbaka. Däremot skulle vi i dessa fall åtminstone kunna långtidsdeponera föremålen till sin ursprungliga plats. I dag lyser vithetens kalkputs mot besökaren från väggarna i dansesalen på Kronborg (som är ett offentligt museum). Detta är ju komplett vansinnigt, speciellt om föremålen samtidigt ligger nedpackade i magasin på annan ort. Men då måste beslutsfattarna faktiskt omsätta vackra ord om nordiskt samarbete till verklighet. Och se det - det är en annan och olustigare historia.
