"Ett svedje" är alltså ett område där man bränt skogsbotnen och sått råg eller bygg, efter det 'finska' svedje-brukets normala principer.
"Ett sve" alternativt "sved" är däremot ett område som röjts och 'brutits' - så att alla stenar och rötter tagits bort, för att där börja permanent åkerdrift. Därmed får man det intensiva, gödslade åkermarken och - med havre och hvete - det 'typiskt sven-ska' gårdsbruket.
När kunskapen om "jordbruk" avancerade in i Europa utnyttjades främst sådana områden som liknade den torrare Anatoliska regionen, d v s man sökte sig till i huvudsak öppna områden, inte minst strandzoner till sjöar och vattendrag. Expansionen antas ha skett både som befolkningsexpansion (skedde snabbare för jordbrukare enligt teori) och som kunskapsöverföring till befintliga. Märk att utnyttjande av "frö" som livsmedel inte var något nytt.
När jordbruket nådde övre Donau så minskade expansionshastigheten till den grad att den stod still i generationer. Regionen var då ungefärlig gräns i söder för Borealskogarna. Till saken hör att jägar-samlarna med tiden utvecklat en teknik där man med hjälp av eld (skogsavbränning) skapade utökade betingelser för det livsmedelsbetingande viltet mm. Utvalda skogspartier brändes alltså ungefär 1 gång per generation.
Det är först när jägar-samlarnas eldteknik och jordbrukets metod smälter samman i form av svedjebruket som jordbrukets expansion in i Borealområdena tar fart igen.
Jordbruk och boskapsskötsel hör ihop. Inom vissa regioner kommer boskapsskötseln något före jordbruket, men banar samtidigt vägen för jordbruket genom att hålla stora delar av brända områden öppnare vilka sedan kan tas i anspråk för intensivare jordbruk. Inom andra regioner tas boskapsskötseln in sekundärt eller samtidigt, som ett komplement.
I inläggen ser det ut som om svedjebruk är något speciellt för norra halvan av Skandinavien resp Finland med Karelen. Så är det inte. Det är inte ens en specialitét för sistnämnda. ALLA svedjade. Halvnomadiserande befolkningar svedjade allmänt och flyttade sina boplatser runt inom en region (bl a "vandrande" byar). Fastboende kompletterade (så länge marker fanns till hands) alltid sitt jordbruk med svedje. Kolla på de tidigaste skifteskartorna. Utom i Smålanden, Finland, Karelen etc österut resp Norrland, så försvann svedjet dock tidigt p g a förbud från mitten av 1700-talet. Men i N halvan av Sverige resp Finland svedjande man allmänt in i 1800-talet. Undra på det när svedjet gav 35 ggr kornet (under 1-3 år) mot åkerns i bästa fall 10-15 ggr.
Brukarna av svedjebruket kallas av de klassiska geograferna från före 600-talet allmänt för "finnar", men de är förståss inte "finska" i dagens mening. ALLA svedjar ju där det går. Namnen på svedjande befolkningar (samer, kvener, karelare, helsingar, kajaner m fl) är förståss skiftande beroende på vilken etnicitét de utvecklat med tiden och vilket de samtidigt blivit kända för av de olika tidernas geografer.
Vad gäller gröda så är råg en sen gröda inom Norden m fl vad gäller allmänt användande. Tidigast allmänna nyttjande inom någon region från folkvandringstid, tror jag. Råg var dock känt långt tidigare, men verkar alltså varit en "förorening" bland korn/vete redan hos de första jordbrukarna enligt arkeologi.