Njaa.. I och för sig så har Áss (urgermanska *Ansuz) satts i samband med fornpersiska Ahura (gud) som anses komma från ett urindoeuropeiskt *Nsura, men etymologin är mycket osäker.
Innan hebreerna gjorde symbolen till verklighet och verkligheten till en abstraktion, hade även dom ett 'gudapar' som svarade till ett historiskt ursprung - för deras kungalinje och stam - kallad Elohim/Jehova och Ishtar/Ashera. Historikern Euhemeros har alltså ett mycket viktigt poäng när han förklarar begrepp som 'gud' och 'gudomar' som fragmentera lämningar av en bortglömd kulturhistoria. Utan detta förhållningssätt blir studiet av religioner knappt vetenskapligt.
http://en.wikipedia.org/wiki/EuhemerusGår man på semantiken kan namn som Jehova och Allah spåras i 'heliga' begrepp från andra IE-kulturer, där ord som 'hov' och 'all-fader' respekterades och firades. När den *mosaiska tradition' uteslöt den kvinnliga aspekt av deras andliga hel-het, fick man även förtränga det sexuella aspekt i tillvaron och sålunda markera distans mot den gamla fruktbarhetskulturen. Moseboken beskriver fortfarande detaljerna.
Genom att kapa banden med ett 'jordisk ursprung' kunde man även ändra dom geneologiska rötter så dom passar med dom kulturhistoriska aspekt man själv önskar att lägga som bas för livsfilosofi och kulturutveckling. Resultatet blev alltså en 'människoskapad 'ideologi' - till förträngning för en tidigare kulturhistoria. Orsaken kan man ju undra över, men det handlar tydligen om historiska rötter som kapats, förträngts och med tiden glömts. Resultatet är alltså att man ersätter en kulturell rotlöshet med en konstruerad verklighet, där "den högsta sanningen får vila på det övernaturligas fasta grund".
---
Går man bakom den mosaiska tradition hittar man en hel del 'högheter' - vilka vi i vår 'post-mosaiska' kultur fortfarande kallar 'gudar'. När vi sen läser 1300-talets mosaiska definitioner av 'Aser' och 'Vaner' så träder samma fenomen i funktion även i norra Eurasien. Sen dess har såväl religionshistoriker som andra glömt att kolla om inte såväl Zeus och Pan som Oden och Tor faktisk representerar en kulturhistorisk tradition av konstituerande idealer - som Euhemerus förklarade - så länge den gamla kulturhistorien existerade som levande minnen efter ett etnologisk, språkligt och kulturellt ursprung.
Sen har Herulen alldeles rätt i att man i tidigare tider hade "Aser" och 'Vaner' som ett gemensamt ord för "dom högsta" - vilket numer blir "gudar" . Sankritt-litteraturens "As-vinas" är ju ett bland fler exempel. Betäckningen finns alltså i ett antal indo-europeiska språk - och även i asiatiska språkgrupper. I vaneras egna språk - dom vendiska (fenno-ugriska) - uppträder 'aser och vaner' som profana ord, med betydelsen 'hem' (asuu) och 'gammal' (vanha). 'Oden' däremot, han betyder 'ny'...
Spridningen av 'As' som 'dom högsta' har tydliga linjer till dom s.k. arierna som dök upp såväl söder som öster om Svarta havet - innan elamiter började migrera västerut, och ta sej för bland dom gamla perserna. Senare migrationer norrut från Indien kom med tiderna att erövra Baktrien och nå Kaspihavets södra och östra del, varifrån vi fick 'mörka khazarer' och tartarer.
Det 'otroliga' är att dom alla hade ett gemensamt ord för 'dom högsta' - som till förväxling liknar ordet "As" och "Az" - som i Azeri och Azazel. Dravider och elamiter har alltså en gemensam tradition med perser och greker. På toppen av allt finns det fortfarande en stam i norra Indien som håller kvar på en drygt 3000 år gammal kulturtradition - där dom fortfarande kallar sej själva "Aser" efter den indiska mytologins Aser/Asvinas/Asura och den persiska varianten Ashuras/Ahuras...
https://quicktake.wordpress.com/tag/ahura-mazda/http://akshay-chavan.blogspot.com/2009/09/asuras-of-today-bloodline-of.html
