Ordet ”Allah” (ett äldre ord är Elaah) betyder på det arabiska språket gud. Inom den muslimska världen så är detta ord det enda accepterande. Inom den kristna världen så använder vi mycket sällan det hebreiska ordet Jahve (JHVH) för gud, utan vi har egna inhemska varianter. I USA säger man Lord om gud, i Tyskland Gott, i Finland Jumala, i Spanien Dios och i Polen Bóg.
Men på persiska och kurdiska betyder ”Aseman” eller ”Asman” gudarnas boning, Aza betyder ljus. Inom det azeriska och det turkiska språket betyder ”Ass” det himmelskt upphöjda, det väsentliga, det gudomliga, människogud e.t.c. Det intressanta här är då om det fornnordiska ordet ”As” endast har en inhemsk språkutveckling från Ås, som kan betyda förlängd höjd eller takbjälke, eller om As som betydelse för gud också har ett arv från de just nämnda språken. Jag menar att detta kanske skulle ge en ny belysning till den allenarådande uppfattningen att Snorres tal om att Asarna kom från Asien endast är en litterär konstruktion som han hämtat från de antika författarna och deras mytberättelser.
Sedan vet jag mycket väl att oden utvecklats ur ett urgermanskt språkbruk. Men Oden som huvudgud inom den fornnordiska mytologin är ett fenomen som vi först genom arkeologiskt material såsom genom bilder, rituella lämningar och så vidare, kan sägas beläggas först under romersk järnålder och folkvandringstid. En utmärkt skrift för detta är Olof Sundqvist och Anders Kaliffs skrift om Mithras och Oden. Andra forskare som fört fram dessa tankar är Anders Andrén, Brit-Marie Näsström, Kristian Kristiansen och framför allt Lotte Hedeager.
