Både vetenskap och religion försöker sig på en reduktion av världen till några enkla evigt närvarande principer, orsaker eller byggstenar, antingen det är Gud, evolution, atomer eller strängar.
Enligt min mening, dock kraftigt påverkat av filosofen Henri Bergson, är detta fel tankegång från början. Enligt Bergson är tillvaron en ständigt divergerande helhet och vad vi gör är att bryta ned/reducera ned denna helhet till statiska delar (artefakter, dinosaurier, gener, atomer, osv) vars egenskaper vi sedan analyserar. Vi tenderar att ge dessa egenskaper essenser, dvs en atom ska ha minst en proton och en elektron (samt även en neutron). Detta är atomens essens som sedan gäller för alla atomer i tid och evighet, på alla platser i universum. Vi glömmer bort att varje atom är ett resultat av en tillblivelseprocess. Sedan sätter vi ihop dessa påstådda essenser för att förklara den helhet som vi redan har reducerat bort. Vad vi i själva verket har är ett konglomerat av statiska delar, deras tidslighet har tagits bort. För att fylla ut "mellanrummet" mellan delarna eller för att binda dem samman igen, hittar människan på något som är ständigt närvarande och ser till att vi har en helhet. I religionen blir detta Gud och i vetenskapen kan det variera, men matematik är nog det vanligaste. Den värld vi då beskriver är en "cinematografisk" värld, bestående av statiska bilder. Här finns ingen dynamik, vare sig i religionen eller vetenskapen.
Jag håller således med Heimdahl. Vi kommer aldrig att kunna besvara de stora metafysiska sanningarna (knappast arkeologerna i varje fall). Ju mer vi lär oss, desto mer inser vi hur komplicerad världen är, den låter sig inte reduceras ned några enkla svar. Endast om man håller sig till en dogmatisk religion eller en dogmatisk vetenskap kan man hävda att man sitter inne med hela sanningen eller att den kan nås.