En samisk shaman (man eller kvinna) kallas för noaidi. Det betyder "den som ser". (Det finns flera "specialistbenämningar", men det går jag inte in på här).Ordet shaman kommer från tungusspråket och betyder "den som vet". I praxis har orden samma betydelse: att se är att veta. Det gamla namnet på den samiska trumman är govadas (= ett instrument att framkalla bilder med eller "drömbild") eller olika dialektala former av detta ord t.ex. gåbda(s), som också återfinns i ortnamn som Kåbdalis. På sydsamiska kallas trumman gievrie - kan möjligen ha något att göra med "gievra" (nordsam.) = kraftig, stark.
I samisk tradition är varje människa född med en fárrosaš - en följeslagare, som oftast ett fyrfota djur, fågel eller fisk. En noaidi har dessutom flera följeslagare kallade noaidegázzi. De är av flera slag - en fågel eller en ren (för renar kan flyga, jfr. jultomten!) för resor uppåt, ett fyrfota landdjur för resor i denna världen, en fisk, orm, ödla eller annat djur som kan gå ner i vattnet eller under jorden för resor nedåt. Dessa följeslagare har kallats för olika saker i litteraturen: power animals/ kraftdjur, helping spirits/hjälpandar osv. Det är “hjälpandarna” som ger noaidien kraft. Ingen kan bli noaidi utan “hjälpandar” och bland dem är noaidiens fárrosaš den starkaste.
Traditionerna är lite olika i olika samiska områden. I norr bor dessa följeslagare i Básse várit (Heliga fjäll), Basse vuovddit (Heliga skogar jfr. Holy Wood !) - i söder i Sájva.
I orda - trädgränsen - kan man gå och kalla på följeslagarna (ordda-gohččun). Det gör man genom att jojka. Följeslagarna lär en också hur man ska jojka.
Att jojka är en viktig del av noaiddástallan - att resa med hjälp av trumman. Genom att jojka och slå på trumman kallar man på följeslagarna, som ger en kraft att resa. Alla deltagande kan jojka. Att jojka är också ett sätt att minnas. Man kan jojka allt: människor, djur, händelser, landskap. Man kan jojka kärlek och väderlek, jakt och spådomar. Jojken är vägar till social kontakt. Att jojka är ett sätt att lugna renar och att skrämma vargar, att minnas de döda, att minnas vänner, också fiender - att jojka är ett sätt att gå in i en annan värld.
Till noaidiens resor kan knytas olika platser i landskapet, ex. Guobdábákte (guobda = trumma, bákte = klippa) mellan Lilla Lule- och Pite älv, Basseuksa (Heligdörren) eller Ganiiuksa (Andarnas dörr, gatnihat är de dödas andar), Láhpe-gierge, som är en kluven sten med ett hålrum, som bär ned i underjorden.
En noadi kan göra resor i den här världen, den övre världen eller den nedre världen. Särskilt viktigt är det att hålla kontakten med máddarat (förföräldrarna). Att samiska gravar är lagda i ur (stenras), klyftor, vid vatten och på gamla stenåldersboplatser har att göra med att det ska bli så lätt som möjligt för de nyligen döda att komma till Jábmiidáibmu (De dödas "luft" eller "rike"). Där är allt som här, fast solen skiner inte...