Ja, det gäller att inte gräva för djupt, att undvika att drabbas av den där feberaktiga känslan av nödvändighet, utan att istället, pösigt, invännta att den begynnande medelålderns lättjefulla korpulens med tiden tar överhanden och trycker tillbaka de primitiva och undersättsiga känslor och lurar, hukar och gnager ens alltmer sönderfärtta själ som slutligen ändå är dömd att för evigt kräla och skrika i mörkret på svampaktiga platser där endast stjärnornas iskalla sken återspeglar konturerna av de patetiska ruiner rests av den aplika ras som en gång kallades människor, och där endast ljudet av de hädiska flöjterna gällt och entonigt tjuter och ackompanjerar de formlösa gudarnas långsamma och tanketomma dans, de vilkas själ är Nyarlathotep. Iä! Iä!
