Matti Klinge har sedan länge i sina böcker ansett att Wendland-Vindland är Finland och på helt andra grunder än Olaus Petris krönika. Och i Finland har han ingen nämnvärd opposition i frågan. Oppositionen kommer alltid från Svenska historiker eftersom ett Wendland, som Östersjövälde, kommer i konflikt med den svenska käpphästen om ett samtida sveavälde med ursprung i Mälarområdet.
Det kan inte uteslutas att det "finska Wendland" omfattade Östersjöns kustländer, t ex i någon slags federation, t o m SV Östersjön
Jag kapar en vilande tråd för att bryta ut frågan om Vend/Finland från sveatråden.
Även om förleden ”Fin-” kan ha uttryckts som ”Wend-” eller ”Vind-” kan vi väl inte vara säkra på att det finska och det västslaviska ordet har samma ursprung? De kanske bara låter lika…
Samtidigt finns det en del omständigheter runt detta.
1. Gustav Vasa lade ”Vendes konung” till sin titel runt 1540. Efter vad jag har förstått är den mest spridda uppfattningen gjorde han det för att utmana kungen av Danmark. Ganska underligt drag kan man tycka, eftersom Wendland söder om Östersjön dittills aldrig hade varit en del av Sverige och vid denna tid inte längre var en del av Danmark.
Det vore mer logiskt, kan man tycka, att man gjorde tillägget med tanke på den stora landsdelen öster om Bottenviken. Svears, götars och finnars kung.
En annan, aningen långsökt förklaring, skulle kunna vara att tillägget var tänkt att stödja Sveriges anspråk på det danska Gotland.
2. Det finska namnet på staden Åbo är som bekant Turku. Ordet lär komma från ett av få slaviska låneord vi har,
torgev, dvs. torg i betydelsen ”marknadsplats”. Frågan är om inflytandet kom från öster eller över Östersjön. Jag tror inte att det är namngivet från Sverige, där ordet torg också etablerades, eftersom svenskarna valde att "skylta om" till Åbo.
3. Få platser i Sverige/Finland är uppkallade efter S:ta Katarina/Karin. Men vi har S:ta Karins kyrkoruin i Visby och S:ta Karins/Kaarina, en stad som numera är ihopvuxen med… Åbo.
Begrepp som wend/vend/kvän mm. tycks vara ganska knepiga begrepp. De verkar, som jag tror, ha tillämpats både på vissa slaviska och vissa finsk-ugriska folk som bott i gränslandet mot den germansk-romanska världen. Förutom i Tyskland finns också andra folk som kan kallas vender idag, tex i norra Slovenien. Det fanns också ett folk i nuvarande Litauen som kallades vender.
Intressant tanke.
Det får mig att tänka på ordet "välska" som i "välska seder".
Vi har det i anglosaxarnas namn på Wales och tyrolarnas namn på Welschtirol (Sydtyrolen säger vi).
Eller slavernas namn på alla möjliga ickeslaver i väster: "nemetski" (folk utan ord, icke talande).
Eller som dagens "blattar" används av en del.
Man väljer - utan någon större urskiljning - ett samlande begrepp på "de andra". Vinder/vender/finder/veneter/winder, etc.
Kan det vara något såpass enkelt som gör att det dyker upp folk vars namn börjar på V eller F öster om det germanska språkområdet?
