Offentlig upphandling

[Reuterdahl]

Jag valde att dela upp ämnet då Jag och Micke kommit lite väl långt från det ursprungliga Ska vi sluta gräva?. Magnus Reuterdahl.

Frågan borde väl kanske istället vara undersöker vi rätt saker? Lägger vi pengarna på rätt objekt? Vilken information kommer undersökningen att ge?

Ibland kan jag bli fundersam till vad vi gräver och hur mycket vissa undersökningar tillåts kosta och vad vi faktiskt får ut för vetenskapligt värde. Detta är givetvis kopplat till vilka frågor vi i förväg ställer och vilken typ av lämning det rör sig om. Det kanske också är så att allt inte behöver undersökas?

Detta skall inte ses en kritik riktad enbart emot de grävande institutionerna/företagen utan i lika hög om inte högre grad till de som är upphandlande och granskande dvs. Länsstyrelserna och Riksantikvarieämbetet. För att få frågorna i fokus snarare än ekonomin måste en större tyngdpunkt läggas vid de arkeologiska frågeställningarna vid upphandlingstillfällena än vad som vanligtvis görs idag. Jag menar absolut inte att all arkeologi av idag är dålig, eller att det inte ställs frågor, bara att de inte alltid är avgörande i vid upphandlingar, dvs det är inte den med de bästa frågeställningarna som vinner upphandlingen utan den med det bästa ekonomiska argumetet. Det som borde gälla är bäst frågeställningar till en rimlig kostnad.

Ett problem med detta är att lagen om offentlig upphandling inte är uppbyggd efter en modell där frågeställningar väger lika tungt som ekonomiska argument (dvs den är inte tänkt för kunskapsuppbyggande projekt utan företagsliknande). För att få en rätsida på detta krävs att både upphandlarna och tillståndsgivarna blir bättre på att konstruera upphandlingar samt att göra offerter.

Med detta vill jag inte ha sagt att lagen om offentlig upphandlig är dålig, jag är för att den skall nyttjas även i vår sektor, men praxisen måste förändras och alla inblandade måste bli bättre på att nyttja de fördelar som finns i att kunskapsuppbyggnaden blir mer diversifierad och att det blir fler aktörer på marknaden. Detta ställer dock större krav på oss alla.

Magnus Reuterdahl

[Micke]

Jag håller med dig om att länsstyrelserna har en stor skuld i frågan, men det gör ju också att förhållandena ser väldigt olika ut över landet. En del länsstyrelser är väldigt bra medan andra är bedrövliga (om jag förstått de svepande kommentarerna man hör från kollegor på rätt sätt  ).

Ett problem med detta är att lagen om offentlig upphandling inte är uppbyggd efter en modell där frågeställningar väger lika tungt som ekonomiska argument (dvs den är inte tänkt för kunskapsuppbyggande projekt utan företagsliknande). För att få en rätsida på detta krävs att både upphandlarna och tillståndsgivarna blir bättre på att konstruera upphandlingar samt att göra offerter.

Det är ju faktiskt inte lagen om offentlig upphandling som styr arkeologin, utan här tillämpas i stället ett "upphandlingsliknande förfarande", som ju i praktiken innebär att länsstyrelserna kan göra som de vill. Allt för stort ansvar läggs på länsstyrelserna i detta system enligt min mening. Därför blir det dålig likformighet och varierande kvalitet på undersökningarna. Vi som sitter på de grävande institutionerna skulle nog vilja ha mer att säga till om vad gäller frågeställningar och metodval, än vad dagens system tillåter. Sedan är det ju lätt att klaga, men mycket svårare att föreslå ett bättre alternativ, så tyvärr har jag inte direkt några färdiga lösningar att komma med.

/Micke

[Reuterdahl]

Jag är ledsen men redan i mitt förra inlägg blev jag lite OT och risken är jag snöar ut mer här, får fundera på att skapa en ny tråd då jag tycker att diskussionen är intressant.

Micke: länsstyrelserna har en stor skuld i frågan

Det har de men i slutändan följer de bara direktiv uppifrån, dvs. från RAÄ/ Kulturdepartementet. En stor del av problemet måste läggas på dessa institutioner, m.a.o. regelverket inte är tydligt nog uppifrån. Sen är vissa länsstyrelser bättre än andra på att hantera denna fråga, detta kan också bero på hur många uppdrag de hanterar som ligger inom ramen för offentlig upphandling.

Att det finns skillnader i praxis över landet ger ett tydligt problem gällande rättssäkerheten.

Micke: Det är ju faktiskt inte lagen om offentlig upphandling som styr arkeologin, utan här tillämpas i stället ett "upphandlingsliknande förfarande"

Tja det är en sanning med modifikation, om det totala beloppet överstiger X (ca 1 miljon kr om jag inte missminner mig) basbelopp gäller lagen om offentlig upphandling. De flesta uppdrag faller alltså utanför ramen för lagen om offentlig upphandling men både förra och nuvarande regering har uttryckta starka önskemål att man skall utnyttja förföranden som ligger i linje med lagens intention (Vilket lämnar mycket utrymme för tolkningar).

Vidare skulle jag nog vilja säga efter att ha läst en hel del offerter och överklagningar av beslut också säga att många grävande institutioner/företag inte har full koll gällande varken lagen om upphandling. Vissa ansökningar missar målet rejält och vissa överklagningar verkar göras rutinmässigt utan att något verkligt skäl föreligger (skälet kan i och för sig vara att tvinga fram en praxis som passar den enskilda institutionen/företaget) och. Att detta sker beror på två saker;

1.   Beställningarna är otydliga
2.   Offerterna är otillräckliga (felaktiga utifrån beställnings kraven)
   
I fallet överklagningar finns ett annat problem och det är att alla beslut Lst tar kan överklagas, oavsett om det motiverat eller inte. Detta förfaringssätt riskerar att bli dyrt för exploatören och måste på något sätt hanteras, samtidigt måste rättsäkerheten för de beställande institutionerna/företagen upprätthållas vilket göra att de måste få överklaga om fel föreligger. Detta är också viktigt för att fastställa praxis så att alla aktörer vet vad som gäller vilket uppenbarligen inte är fallet idag.

Hur som haver håller jag med dig om att det inte finns några enkla lösningar på problematiken men jag tror att alla delar i ledet är skyldiga i viss mån. Men i slutändan lägger jag den största skulden på RAÄ eller Kulturdepartemenet/Riksrevisionen för att inte ha skapat tillräckligt tydliga verktyg för Lst att nyttja vilket i sin tur drabbar de som lägger offerter.

Magnus Reuterdahl

[Micke]

Tja det är en sanning med modifikation, om det totala beloppet överstiger X (ca 1 miljon kr om jag inte missminner mig) basbelopp gäller lagen om offentlig upphandling.

Om kostnaden för en undersökning överstiger 30 basbelopp skall det ske en upphandling, ovillkorligen. Om summan överstiger 10 basbelopp kan exploatören begära upphandling. Om jag förstått saken rätt är det dock inte Lag (1992:1528) om offentlig upphandling som styr denna upphandling. Utan man kallar i stället processen för ett upphandlingsliknande förfarande, men det är inte pengasumman som är alenarådande (som den är i lagen om offentlig upphandling, efter vad jag förstår), utan andra aspekter är (kan också vara) vägledande vid sidan av pengarna. Detta regleras i Lag (1988:950) om kulturminnen m.m., Förordning (1988:1188) om kulturminnen m.m. samt i Ämbetets föreskrifter.

Bland annat säger KML:

Länsstyrelsen skall i beslutet om arkeologisk förundersökning eller särskild undersökning ange vem som skall utföra undersökningen. Därvid gäller inte lagen (1992:1528) om offentlig upphandling. Länsstyrelsen skall beakta att undersökningen skall vara av vetenskapligt god kvalitet och genomföras till en kostnad som inte är högre än vad som är motiverat med hänsyn till omständigheterna.

/Micke

[Reuterdahl]

Det är här som det blir problem eftersom att tolkningen blir allena rådande och inte lagstiftningen, men det är möjligt att du har rätt. Dock tror jag att de flesta Lst jobbar efter att vid alla uppdrag över 30 basbelopp skall lagen om offentlig upphandling nyttjas sedan använder man lagen om offentlig upphandling ibland även på uppdrag som ligger under 30 basbelopp.

Problemet om jag fattat det rätt är i de överklagningar som gjorts till länsrätt etc så har dessa gett ett utslag att det är lagen om offentlig upphandling som gäller i första hand, dvs det ekonomiska, och frågeställningarna i andra hand. Detta kan dock säkert skifta i olika delar av landet. Men en praxis baserad på de många överklagningarna kommer det ju förr eller senare att bli. Om Lst vet att länsrätt/kammarrätt tolkar lagen på ett visst sätt kommer de efter hand att anpassa sig till det och jag antar att de grävande institutionerna/företagen också kommer att göra det när man får signaler vad som lönar sig eller inte när det gäller överklagningar.
Magnus Reuterdahl

[Micke]

Dock tror jag att de flesta Lst jobbar efter att vid alla uppdrag över 30 basbelopp skall lagen om offentlig upphandling nyttjas sedan använder man lagen om offentlig upphandling ibland även på uppdrag som ligger under 30 basbelopp.

Jag tror att vi pratar förbi varandra lite granna .

Vi är eninga om att det skall ske (och sker) upphandlingar vid de angivna basbeloppen, det jag försöker säga är att formerna för upphandlingen inte regleras av  Lag (1992:1528) om offentlig upphandling utan av Lag (1988:950) om kulturminnen m.m. som ger något annorlunda förutsättningar för upphandlingen. Detta enligt Lag (1988:950) om kulturminnen m.m. 2 kap 13§ 3 stycket, som jag citerade ovan.

Men nu har vi kanske hamnat lite utanför det ursprungliga ämnet  .

/Micke

[Reuterdahl]

Du har rätt vi får nog skapa en ny tråd.

Jag tror du har rätt att vi pratar förbi varandra lite grann, det jag menade är att via dvs. utslag i läns- och kammarrätt samt uttryck i bla de senaste budgeterna så förefaller det som att lagen om offentlig upphandling har fått större tyngd än de vägledningar som RAÄ ger.

Länsstyrelsen skall beakta att undersökningen skall vara av vetenskapligt god kvalitet och genomföras till en kostnad som inte är högre än vad som är motiverat med hänsyn till omständigheterna.

Raä gör det också lätt för sig genom att nyttja termer som beakta i förhållande till motivera, man skapar med andra ord grund för bedömningsgrunder baserade på tyckande istället för regelverk vilket gör det svårt både för länsstyrelserna och de som som skall lägga offerter. Vad är god vetenskaplig kvalitet? Vad är en motiverad kostnad?

Magnus reuterdahl

[Micke]

Raä gör det också lätt för sig genom att nyttja termer som beakta i förhållande till motivera, man skapar med andra ord grund för bedömningsgrunder baserade på tyckande istället för regelverk vilket gör det svårt både för länsstyrelserna och de som som skall lägga offerter. Vad är god vetenskaplig kvalitet? Vad är en motiverad kostnad?

Det här är ju inte lätt, att skapa objektiva kriterier som är tillämpliga för alla typer av undersökningar. Man vill ju till exempel att undersökningar skall hålla en god vetenskaplig kvalitét och att exploateringsarkeologin skall hänga med på nya frågeställningar och metoder. Frågan är om länsstyrelserna verkligen är garanter för detta? Frågeställningar borde kanske i högre grad utarbetas av de grävande institutionerna själva, i sammarbete med externa referensgrupper. Det vore olyckligt om utvecklingen gick åt ett håll där länsstyrelserna i högre grad än i dag blir de som skall utarbeta frågeställningar som skall gälla vid en undersökning, snarare än värderar mellan olika frågeställningar som de grävande institutionerna formulerar. För jag tror att det är i fältsituationen som mycket av den spännande utvecklingen sker på de här punkterna och jag tror att det är grävande arkeologer som i mångt och mycket är bäst lämpade att se vilka frågor som går att ställa till en fornlämning.

Jag tycker därmed att upphandling kan vara ett bra verktyg för att sålla fram de mest intressanta undersökningarna, om man nu beaktar andra saker än ekonomin.

Det skall bli väldigt intressant att se var de nya föreskrifterna, som är på väg hamnar...

En annan reflektion man kan göra angående upphandling är ju att själva anbudsförfarande också kostar en hel del pengar, som institutionerna inte får igen någonstans (i alla fall inte om man förlorar anbudet) det gör ju att det skulle vara olyckligt om allt fler uppdrag går på anbud, alltså även vid lägre belopp, vilket man ju hör rykten om. Jag tycker i stort sett att dagens gränser är bra, för när det skall göras en upphandling och inte.

/Micke

[Reuterdahl]

Jag håller med dig om att dgaens gränser är förhållandevis bra. Exploatörer kan ju också be om frivilga utredningar vilket är ett komplement till lst i vissa fall. Likaså tycker jag det är bra att det finns alternativ, direktupphandling för mindre uppdrag, offentlig upphandling om exploatören så kräver och offentlig upphandling när undersökningarna överstiger ett visst belopp. Möjligen kan jag tycka att exploatören skall ta ett större aktivt ansvar i processen och på så sätt få en bättre koll på vart hans/hennes pengar tar vägen. man kan tänka sig att exploatören kan få ned kostnader genom attt t ex tillhandahålla sin egen logistik t ex maskiner som grävskopor, etc. Detta skulle kanske ge en större förståelse för de kostnader som vi dras med.

Vidare håller jag med dig om att det inte är lätt att skapa objektiva kriterier som är tillämpbara på arkeologi och som du skriver det kommer att bli mycket intressant att se vad de nya föreskrifternma kommer att säga.

Jag tror att du har rätt i att det är de grävande institutionerna/företagen som skall utveckla och utarbeta frågeställningarna medan ckegrävande institutioner måste granska dessa och ställa dessa i relation till den allmänna samhällsnyttan (kostnaden). Här tror jag att länsstyrelserna är ett bra verktyg då de har koll över ett förhållandevis stort geografiskt område och andra delar av samhällsmaskineriet som också är inblandade (direkt eller indirekt), med detta inte sagt att också lst måste utvecklas och bli bättre. Jag tror att det är viktigt att dessa grupper (grävande och granskande) är skiljda åt eftersom att de annars riskerar att både sätta en praxis gällande frågor/metoder och kostnadsutveckling. M.a.o. tycker jag att den utveckling som RAÄ går genom att avskilja UV är helt rätt väg.

Som du anmärker så kostar anbudsförfarandet en hel del pengar både för de grävande och de granskande, detta är något som diskuterartys i ganska låg grad och borde kanske lyftas i olika sammanhang. Det kräver också personal med rätt utbildning/vidareutbildning och som har tid att arbeta med dessa frågor.

//Magnus Reuterdahl

[David]

Som du anmärker så kostar anbudsförfarandet en hel del pengar både för de grävande och de granskande, detta är något som diskuterartys i ganska låg grad och borde kanske lyftas i olika sammanhang. Det kräver också personal med rätt utbildning/vidareutbildning och som har tid att arbeta med dessa frågor.

//Magnus Reuterdahl

Jag arbetar inte alls med verkställighetsföreskrifterna så jag vet inte om det var med som en idé i remissen. MEN ett sätt att minska upphandlingskostnader är ju att göra ett ramavtal. Då gör man (dvs. länsstyrelserna) en stor upphandling som gäller i typ 3-5 år och knyter till sig ett antal olika utförare. Därefter avropar man inom ramavtalet och undviker därmed enskilda upphandlingar och dess kostnader.

[Reuterdahl]

Jo det är ett sätt men de flesta länsstyrelser har såvitt jag vet valt att ta avsteg från denna metod. Att binda upp sig på långa kontrakt rimmar dåligt med de föreskrifter som staten föreslagit. Ett problem är att det svårt attt veta om man kommer få samma summa från år till år vilket gör kontraktetn svårhanterliga det andra är att det under perioden kan komma att uppstå situationer som gör att man vill omprioritera. Vidare anser jag det mycket vanskligt huruvida man skall skriva kontrakt som sträcker sig över mandattider, då detta kan bakbinda nya politsika konstalationer. I vissa situationer som vid vård av fornlämningar eller i samband med vissa typer av projekt kan dock längre kontinuitet vara av godo. Det finns dessutom flera andra problem som jag ser det med att binda upp sig på långa kontrakt, ett är att det är svårt att säga upp dem om den ena parten inte anser att de fungerar, det andra att det tveksamt om skattebetalerna får den bästa upphanlingen och för det tredje stänger man ute visa aktörer från marknanden.

Magnus Reuterdahl

[ueb]

Att binda upp sig på långa kontrakt rimmar dåligt med de föreskrifter som staten föreslagit.

Staten är inom andra områden mycket pigg på ramavtal. Avsevärda delar av offentlig förvaltnings IT-utveckling sker inom ramen för ramavtal. Detta inom ett område som till skillnad från arkeologin har en verklig produkt som beställaren har intesse av att leverera.

Ramavtal för KML-uppdrag förefaller mycket bättre än de märkliga kartellbildningar som ibland ses i samband med större uppdrag.

/Ulf

[Micke]

Det verkar finnas få goda skäl till att skriva ramavtal, då länstyrelserna redan idag kan välja vilka som skall jobba i länet och dessutom bör systemet vara allt för oflexibelt för större projekt. "Kartellbildningar" som UEB talar om har ju dessutom ofta tillkommit på länsstyrelsens initiativ (exempelvis E4 Uppsala-Gävle), så det verkar inte finnas några riktigt bärande skäl för, medan jag kan komma på massor emot...

/Micke

[David]

Jo det är ett sätt men de flesta länsstyrelser har såvitt jag vet valt att ta avsteg från denna metod. Att binda upp sig på långa kontrakt rimmar dåligt med de föreskrifter som staten föreslagit.

Det är möjligt att jag talar mot min egen arbetsgivare här men inom alla andra områden uppmuntrar staten i alla fall till ramavtal. Just för att hålla ner overheadkostnader och förhandla fram lägre timkostnader.

Ramavtal är inte ett perfekt system på något sätt men har många fördelar gentemot att göra ständiga mindre upphandlingar. Och ständiga mindre upphandlingar är alternativet tror jag.

Ett problem är att det svårt attt veta om man kommer få samma summa från år till år vilket gör kontraktetn svårhanterliga det andra är att det under perioden kan komma att uppstå situationer som gör att man vill omprioritera.

Ett ramavtal förbinder på intet sätt den upphandlande organisationen att beställa för en specifik summa från någon av de konsulter som ingår i ramavtalet. Det enda formalia som krävs är att man kan förutse köp för över (om jag kommer ihåg rätt) ca 1,2 miljoner under ramavtalets löptid.

Det är vanligt att man passar på att göra ett ramavtal i samband med en specifik större upphandling (något man skulle kunna göra vid större infratstruktursatsningar inom arkeologin) - igen för att minska administrativa overhead.

Vidare anser jag det mycket vanskligt huruvida man skall skriva kontrakt som sträcker sig över mandattider, då detta kan bakbinda nya politsika konstalationer.

Dåligt myndighetsarbete att med ett vått finger i luften försöka känna av kommande politiska svängningar. Om man vill köra det racet så lägg då ramavtalsperioden att gå ut 3:e söndagen i december vart fjärde år.

Det finns dessutom flera andra problem som jag ser det med att binda upp sig på långa kontrakt, ett är att det är svårt att säga upp dem om den ena parten inte anser att de fungerar, det andra att det tveksamt om skattebetalerna får den bästa upphanlingen och för det tredje stänger man ute visa aktörer från marknanden.

Uppsägning: ramavtal sägs sällan upp eftersom de inte förbinder någon av parterna. Om beställaren anser att en kosnult är dålig behöver man inte beställa av dem, om en utförare tycker att ett uppdrag är ointressant behöver de inte utföra dem. Om något är det det sistnämnda som kan vara en svaghet i ramavtalssystemet.

Bästa upphandlingen: Om man inte gör ramvtal blir beställaren tvungen att upphandla mycket oftare och med begränsade personalresurser (vi vet alla hur pressade de flesta lst är). Risken för dåliga upphandlingar är mycket större i ett sådant system.

Stänga ute aktörer: Ja, aktörer kan stängas ute iom ett ramavtal. Så är det om man agerar på en marknad (och om jag får vara cynisk så är det också ibland en fördel för beställaren). Beställaren bör kontraktera minst 3 och upp till ca 10 utförare inom ett ramavtal för att få en bred uppsättning aktörer och kompetenser att välja mellan. Ramavtal bör också vara tydligt med att underkonsulter får och bör användas då ovanlig specialkompetens behövs.

[Reuterdahl]

Ett ramavtal förbinder på intet sätt den upphandlande organisationen att beställa för en specifik summa från någon av de konsulter som ingår i ramavtalet. Det enda formalia som krävs är att man kan förutse köp för över (om jag kommer ihåg rätt) ca 1,2 miljoner under ramavtalets löptid.

Så som jag har förstått termen ramavtal torde tolkningen vara en bindande överenskommelse mellan tex en myndighet och en leverantör i syfte att fastställa ett antal villkor över en viss period rörande en eller ett antal utvalda artiklar/tjänster. Vidare innefattar avtalet ett exakt betalningsvillkor, en exakt beskrivning av ett leveransvillkor och hur detta skall levereras. I regel ingår i avtalet uppgifter om den under perioden förväntade inköpsvolymen eller inköpsbeloppet för varan/tjänsten under perioden. Kan dock ha fel är ingen expert på området.

Ramavtal är inte ett perfekt system på något sätt men har många fördelar gentemot att göra ständiga mindre upphandlingar. Och ständiga mindre upphandlingar är alternativet tror jag.

Som föreskrifterna är nu gäller direktupphandling såvida beloppet inte överstiger 30 basbelopp (i vissa fall 10 bp), vilket jag tycker är bra. Jag tror också att det är bra att vid direktupphandlingar inte vara bunden att ge dessa till en eller några få institutioner/företag. Även vid en direktupphandling kan man ju gå ut och be att få offerter. Dvs jag tror inte heller på ständiga mindre upphandlingar enligt LOU, men även vid ett ramavtal måste någon göra en beställning på jobbet och räkna fram en kostnad.

Det är vanligt att man passar på att göra ett ramavtal i samband med en specifik större upphandling (något man skulle kunna göra vid större infratstruktursatsningar inom arkeologin) - igen för att minska administrativa overhead

Att skriva ett ramavatal vid enskilda projekt har jag principiellt inget emot, där kan det snarast vara att föredra.

Dåligt myndighetsarbete att med ett vått finger i luften försöka känna av kommande politiska svängningar. Om man vill köra det racet så lägg då ramavtalsperioden att gå ut 3:e söndagen i december vart fjärde år.

Får lov att säga att jag tycker det är ännu sämre om man skriver långa avtal som riskerar att sabba den demokratiska processen. Med detta menar jag inte att man skall försöka känna av kommande politiska svängningar utan att man skall låta den politiska processen ha möjlighet att få genomslag.

ramavtal sägs sällan upp eftersom de inte förbinder någon av parterna

Det här förstår jag inte riktigt. Varför skriva ett avtal som inte förbinder någon av parterna? I det läget är det lika bra att inte ha något avtal alls. I de avtal jag sett finns det dock förbindelser rörande antingen varor eller tjänster.

//Magnus Reuterdahl

[David]

Så som jag har förstått termen ramavtal torde tolkningen vara en bindande överenskommelse mellan tex en myndighet och en leverantör i syfte att fastställa ett antal villkor över en viss period rörande en eller ett antal utvalda artiklar/tjänster. Vidare innefattar avtalet ett exakt betalningsvillkor, en exakt beskrivning av ett leveransvillkor och hur detta skall levereras. I regel ingår i avtalet uppgifter om den under perioden förväntade inköpsvolymen eller inköpsbeloppet för varan/tjänsten under perioden. Kan dock ha fel är ingen expert på området.

Så fungerar inte det ramavtal jag använder när jag beställer IT-tjänster i alla fall. Det finns ingen förpliktelse att beställa för en viss summa. Förpliktelsen i ett ramavtal styr formerna för avrop. Avrop gör beställaren endast när den behöver en tjänst eller vara.

Som föreskrifterna är nu gäller direktupphandling såvida beloppet inte överstiger 30 basbelopp (i vissa fall 10 bp), vilket jag tycker är bra. Jag tror också att det är bra att vid direktupphandlingar inte vara bunden att ge dessa till en eller några få institutioner/företag. Även vid en direktupphandling kan man ju gå ut och be att få offerter. Dvs jag tror inte heller på ständiga mindre upphandlingar enligt LOU, men även vid ett ramavtal måste någon göra en beställning på jobbet och räkna fram en kostnad.

Ständiga mindre upphandlingar med intransparanta regelverk ("LOU-liknande" är extremt svårdefinierat) är just sådan situationen är idag. Varje enskild upphandling, direkt eller riktad, kräver sitt administrativa overhead och varje enskild upphandling riskerar överklagas.

Ja, en beställning måste också göras. Utföraren måste alltid sätta ett pris baserat på de prsimodeller som definieras i ramvtalet och som begärs i avropet.

Som någon som har hållit i såväl upphandlingar som avrop inom ett ramavtal kan jag försäkra dig att nedlagd arbetstid på den förra LÅNGT överskriver den för det andra.

Att skriva ett ramavatal vid enskilda projekt har jag principiellt inget emot, där kan det snarast vara att föredra.

Ett ramavtal för ett enskilt projekt är per definition meningslöst.

Får lov att säga att jag tycker det är ännu sämre om man skriver långa avtal som riskerar att sabba den demokratiska processen. Med detta menar jag inte att man skall försöka känna av kommande politiska svängningar utan att man skall låta den politiska processen ha möjlighet att få genomslag.

Då tycker vi olika. Jag ser hursomhelst inte en framtid där formerna för KML-arkeologi förändras vid varje majoritetskifte. Trenden, oavsett vänster eller högereregring, går mot LOU snarare än "LOU-liknande".

Det här förstår jag inte riktigt. Varför skriva ett avtal som inte förbinder någon av parterna? I det läget är det lika bra att inte ha något avtal alls. I de avtal jag sett finns det dock förbindelser rörande antingen varor eller tjänster.

Ramvtalet sätter formerna för hur beställaren avropar.

Poängen, ur beställarens/statens synvinkel, är att minska overheadkostnader (en upphandling är billigare än x antal) och riskerna för överklagan (det finns bara en upphandling att överklaga, inte x antal).

Ur utförarens perspektiv minskar den antalet konkurrenter från x antal till ett fåtal sådana och möjligheten ett bygga upp stamkunder. Tror jag - jag är inte utförare.