Jag skulle vilja upprepa min ståndpunkt om att det mycket väl kan finnas skäl för att diskutera frågor om återbegravning med utgångspunkt i nu levande människors känslor av att vara kränkta.
Jag tror dock att man kommer att få problem om man börjar använda sig av fastslagna kriterier eller kräva saker på ett generellt plan. Till exempel tycker jag inte att allt som kan tänkas vara samiskt skall återbegravas urskiljningslöst.
Jag tror att sådana här samtal tjänar på att föras på en så låg nivå som möjligt, och i varje enskillt fall. I vissa fall kan det säkert finnas anledning att diskutera frågan även med nyhedningar och i de flesta fall finns det säkert skäl att återbegrava samiska skellet. Men om vi börjar dra generella gränser på en hög politisk nivå, så kommer vi få stora problem både med forskning och med att människor som exkluderas kommer att fortsätta känna sig kränkta.
Vad jag menar med min ståndpunkt om samer ovan, är att jag tycker att det kan bli problematiskt med att definiera vilka som är och har varit samer historiskt (titta bara på tråden om vem som var först...

). Samiska skellet yngre än ett par tre hundra år är i min mening helt oproblematiskt och kan återbegravas direkt, om så önskas, medan det blir knivigare längre bak i tiden.
Tolka nu inte, för allt i världen, mig som att jag menar att vi bör återbegrava jämt och ständigt. Jag menar bara att sådana samtal bör bejakas av institutioner som har ett problematiskt material i sina samlingar. Där hör samtalen hemma (och ibland kanske även på länsstyrelserna) och där tror jag att de kan bedrivas mest fruktbart. Självklart skall våra samhällsinstitutioner ha respekt för folks känslor och samtal bör föras. Däremot måste inte resultatet av samtalen bli att återbegravningar sker. Det bör bestämmas i varje enskillt fall och om goda skäl föreligger.
När vi ändå är inne på nazism vill jag även passa på att påminna om
Godwins lag.
/Micke