Ok, nu hårddrar jag men: Gamla ensamma personer som dör utan släktingar eller vänner kvar i livet... Ska deras kroppar generellt slängas på soptippen eller användas till forskning eftersom de ju inte heller har "efterlevande sörjande släktingar som bryr sig". Eller finns det trots allt etiska generella hänsyn att ta? Och varför det?
Trots allt finns det nog någon i samhället nu levande person som har sett och haft relationer till de ensamma gamla. Vilket kanske gör det lämpligt att begrava dem. Dessutom finns det väl förövrigt knappt någon kutym i vårt samhälle att slänga folk på soptippen.
Vänder man på det så har ju alla bevarade ben en gång suttit i en levande människa. Skall man i så fall rent generellt återbegrava allt benmaterial? Neandertalarna, t ex,var ju också levande människor i ett socialt sammanhang.
Frågan är väl var vi ska dra gränsen, skall alla döda genom tiderna begravas eller bara vissa utvalda? Kanske man liksom vad gäller antikviteter och skeppsvrak skall införa någon form av tidsgräns.
Sedan i fallet med den romerska flickan så vittnar hela den episoden om brittiskt hyckleri. Bara för att hon hittats på deras hemmaplan så skall hon i någon anda av kvasiandlighet eller politisk korrekthet återbegravas. Samtidigt sitter man på mängder av material av olika slag (inkl nationalskatter som har en känslomässig betydelse för miljoner nu levande människor) från andra länder som man envist vägrar lämna tillbaka.
