När jag undersökte skeppsbilder på nordiska runstenar fann jag för det första att dessa inte är speciellt många, för det andra att nästan samtliga visar skepp som definitivt inte är skepp som vi förknippar med nordiska. De har nämligen alla rammar i för och akter och våra vikingaskepp är dels för lätta för en sådan konstruktion, dels har vi inga exempel i bevarat, relativt stort skeppsmaterial.
Dessa skeppsbilder på runstenar är alla otroligt lika varandra; förutom rammar också djurhuvuden i fören, runda sköldar utmed relingen, endast ett segel och mycket höga sidor. När jag sökte utomnordiska förebilder fann jag att exakt så beskrivs emellertid kejsaren av Östroms s.k. dromonder i slutet av 900-talet. Det jag också upptäckte är att detta skeppsmotiv på runstenarna förekommer tillsammans med det stora djuret och de s.k. maskbilderna (se kartan nedan). De senare är en frontalprojektion av det stora djurets huvud vilket framgår av ornamentiken på Bambergskrinet.
Den östromerske kejsaren hade vid samma tid enligt ögonvittnesberättelse ett stort metallejon som vaktade kejsartronen vilken också vaktades av väringarna (rimligtvis deras ledare). Lejonet var mekaniskt och kunde svänga med svansen, öppna munnen och utstöta vrål (någon form av ångmaskin?). Tronen kunde också höjas och sänkas på ett magiskt sätt. Ett sådant arrangemang imponerade på besökande diplomater. Vad vore naturligare än att dessa väringaledare själv tog till sig lejonet som maktsymbol när de återvände hem. Den största framställningen av det stora djuret i Norden är ju på Harald Blåtands stora, personliga runsten i Jellinge i Jylland från 960-talet.
Kartan nedan visar en sammanställning av förekomsten av de tre motiven skepp, djur och mask på runstenar. De uppträder i koncentration på mycket begränsade geografiska områden med klar tyngdpunkt till Jylland och sydvästra Skåne samt med en mindre koncentration till Linköping. Skeppen i Linköpingstrakten är helt identiska med de danska - här måste helt tydligt ha förelegat ett samband, rimligtvis i form av gemensam förlaga.
Den sakkunnige Sven B.F. Jansson kunde inte placera in Hedesundastenens märkliga flätornamentik i det uppländska runstensmaterialet:
"Ornamentiken kan sägas avvika från den vanliga runstensstilen och man får ett intryck av, att den egentligen är mer anpassad till arbeten i trä och metall. … Att ristningen som helhet med sina flätade slingor en gång har gjort ett anslående intryck är emellertid sannolikt".
Just detta flätmönster är emellertid typiskt för maskbilderna, därav mitt intresse att se originalstenens bitar i Gävles magasin. Nog stämmer flätmönstret med maskbildernas.
