Författare Ämne: Den människocentrerade utfyllnadsarkeologin  (läst 26984 gånger)

Utloggad Jasaw

  • Stammis
  • Antal inlägg: 480
    • Archaeological Haecceities
SV: Den människocentrerade utfyllnadsarkeologin
« Svar #20 skrivet: mars 03, 2007, 12:14 »
Herulen och Ti:

Jag har aldrig varit en anhängare av att tolka materiella lämningar som en text. De flesta samhällen har saknat skrift och skriften i sig är ett linjärt tänkande. Således bygger själva idén på hur skriftbaserade samhällen fungerar. Jag skulle vilja påstå att texttänkandet är analogt med vad Deleuze och Guattari kallar ett arboliskt tänkande, dvs det bygger på trädet som modell. Allt är länkat i linjära och binära delningar. I basen av detta träd står kulturbegreppet som sedan grenar ut sig i allt mindre delar som alla dock tillhör samma ”organism”. Artefakten är enligt denna modell en text av en större kulturell text.

Deleuze och Guattari framför istället idén om rhizomen som knyter samman olika delar utan en hierarkisk ordning och inte nödvändigtvis linjärt. Jag försöker själv utveckla en ”rhizomatisk kultur” snarare än den traditionella ”arboliska kulturen” som jag beskrivit i mina tidigare inlägg. Internet är ett lysande exempel på en rhizom, det finns ingen central, ingen hierarki, utan bara en mängd noder och trådar i ett allt mer expanderande nätverk. Så skulle jag vilja se kultur, som något utan en central essens, där olika delar kan verka utan att behövas knytas samman med det centrala arboliska kulturbegreppet. Det uppstår förstås vissa sociala mekanismer som eftersträvar en hierarkisk ordning, som staten, men de ”nomadiska” (rörliga) idéerna inom ett rhizomatiskt nätverk söker alltid nya vägar, rhizomen går inte att stoppa. En liknelse idag är t.ex. kriget mot terrorismen. Det spelar ingen roll hur mycket staten USA har investerat i kriget, motståndarna söker nya vägar och motståndarna kan inte alla reduceras ned till arboliska begrepp som ”muslimska fundamentalister”. Det är så media gör men de är precis som vi alla slavar under den arboliska modellen, det är den vi lär oss i skolan. Jag menar att rhizommodellen av kultur lättare kan inkorporera förändringar i flera led.

Självklart inser även jag att människor ligger bakom materialiteter o.s.v. men att kunna knyta samman enstaka handlingar till en enskild människa låter sig inte göras annat än i extrema undantag. Deleuzes och Guattaris modell och samtida kognitionsforskning visar även att ”medvetande” inte enbart ligger i människans hjärna utan är distribuerat i olika nätverk som sträcker sig utanför den biologiska organismen. Att vi i materiella lämningar skulle kunna nå den enskilde människans tankar tror jag inte på eftersom även denne individ var knuten till andra människor och materialiteter. Det skulle inte gå att se vad som är hönan eller ägget. Vi har bara slutresultatet som jag hävdar är ett resultat av ett rhizomatiskt nätverk som knutit samman material, idéer, muskelkraft, osv. Här är även Sartres seriebegrepp viktigt, något som använts av mikroarkeologerna. Människor skapar seriella kollektiv där deltagarna kan ha olika anledningar och idéer vid t.ex. ett husbygge. Idén om huset såg olika ut för alla närvarande men det de enda de med säkerhet hade gemensamt var just huset som materialitet. Seriella kollektiv i rhizomatiska nätverk, det är i korthet min idé om kultur. Hippiekulturen skulle nog kunna analyseras ur ett sådant perspektiv.

Blogg: Archaeological Haecceities
http://haecceities.wordpress.com

Utloggad Jasaw

  • Stammis
  • Antal inlägg: 480
    • Archaeological Haecceities
SV: Den människocentrerade utfyllnadsarkeologin
« Svar #21 skrivet: mars 03, 2007, 12:16 »
Heimdal:
Även jag ogillar begreppet natur eftersom det begreppet är beroende av begreppet kultur. I de flesta fall är det naturligtvis lätt att säga att bilar är skapade av människor och bergsmassiv skapats av geologiska formationsprocesser. Sedan har vi ju alltid gränsfallen och det är de jag finner intressanta. När det gäller ett av dina exempel med igenväxta sjöar kan de ju eventuellt ha med mänsklig aktivitet att göra, ungefär som klimatförändringarna idag tillskrivs mänskliga orsaker. Människor konfronteras med materialiteter även om de inte är skapade av människor. Vi kan gå på en sjö om den är frusen, och det kan i sig få viktiga sociala och politiska effekter, som t.ex. svenskarnas vandring över Stora Bält. Men någon materiell kultur är ju inte is. Det finns även djur som genom sina aktiviteter skapar förändringar i landskapet (bävrar, myror, termiter). Ingen skulle kalla en bäverdamm för rester av en kultur. Som du skriver så är kultur något skapat av människor men då är jag tillbaka till frågan vad som egentligen är en människa. Våra närmaste släktingar schimpanserna, har de en kultur? Om inte, i så fall har kulturen uppstått någon gång efter det människans och schimpansens gemensamma föregångare separerades. Få postprocessualister vill ta begreppet evolution i sin mun och eftersom postprocessualister cementerat kulturbegreppet mer än processualisterna ser de kulturen som något som alltid existerat.

Så enligt det jag skrev i svaret till Herulen så är den mänskliga aktiviteten en del av ett rhizomatiskt nätverk där människan inte nödvändigtvis är den som bestämmer dagordningen. Liknande idéer finner vi hos Latour och Pickering som studerat hur vetenskapsmän (och kvinnor) förändrar sina ståndpunkter i konfrontationen med sina redskap och maskiner. De ”symmetriska” arkeologerna (bl.a. Olsen, Shanks, Witmore, Webmoor), som snart kommer ut med en bok där de definierar arkeologin som studiet av det materiella, har ju tagit sitt begrepp från Latours idé om att det är en symmetri mellan människa och materialitet. Hans klassiska exempel är pistolen som enbart är dödlig i om den används av en människa, d.v.s. symmetri råder mellan dem, inte enbart hos människan och dennes intention. Problemet här är dock att detta synsätt förutsätter en statisk människa.

Jag har medvetet sträckt på gränserna här och hävdar (kanske mot bättre vetande) att man kan utveckla en arkeologisk teori där människan inte är central (dock inte borttagen). I min avhandling kallade jag detta för polyagentisk arkeologi (flera agenter) men nu kallar jag den hellre för posthumanocentrisk.

Problemet som uppstår när man försöker omdefiniera och kritisera kategorier och koncept är ju att man skapar nya begrepp, neologismer, som även de blir normgivande. Man får väl helt enkelt hela tiden ifrågasätta varför man tänker på ett visst sätt. Men jag förespråkar ingen relativism som vissa postprocessualister gör för jag tror inte att allt är sociala konstruktioner. Solen lyser och berg bildas oavsett vilka ord vi använder. Mitt motto är således en arkeologi som utgår från något bortom den sociala konstruktionismens begränsningar.
Blogg: Archaeological Haecceities
http://haecceities.wordpress.com

Utloggad Jasaw

  • Stammis
  • Antal inlägg: 480
    • Archaeological Haecceities
SV: Den människocentrerade utfyllnadsarkeologin
« Svar #22 skrivet: mars 03, 2007, 12:17 »
Nina:
Håller med dig att se individen som ett unikum är ett samtida begrepp. Jag menar ju att vi aldrig kan säga hur vare sig individer eller kollektiv sett på sig själva såvida vi inte utgår från en generell människobild/ kultursyn som är fryst i nutiden, och exporteras till forntiden.

Mitt övergripande mål är ju inte heller den enskilde individen, utan som jag skrev i inläggen ovan, att finna ett seriellt kollektiv i ett rhizomatiskt nätverk. Det kanske låter kryptiskt och fullt av teoretisk jargong, men det är dock ett synsätt som jag menar är mer operationellt än det rådande kulturbegreppet.

För att komplicera mitt argument ytterligare så vill jag komma med påståendet att en artefakt eller vilken materialitet som helst är en ”faktisk multipel”. Med detta menas rumsliga och avgränsade enheter som saknar inre tidslighet, dvs de är tagen ur tiden och gjord statisk och oföränderlig. Dessa ges mänskliga tolkningar färgade av ett omgivande nätverk av idéer. Föremålet är dock även en ”virtuell multipel”, d.v.s. den är en förändringsprocess som följer med tidsflödet. Denna process kan vi aldrig återge eftersom vårt medvetande skapar statiska enheter som alltid är de samma. Språket är här ett problem eftersom det ger representationer av en föränderlig värld. Språket måste utgå från statiska enheter. T.ex. ordet häst kan mitt i en mening inte bli ordet elefant för då skulle inte andra begripa vad vi säger. Ordet häst måste alltid vara häst, alltså är det statiskt. Vi beskriver således denna föränderliga värld utifrån statiska enheter. Filosofen Bergson kallade detta för en cinematografisk syn av tid. Hela den kronologiska tabellen följer detta mönster av klart avgränsade tidsavsnitt som följer på varandra. En sådan tid är förrumsligad. Vi beskriver med andra ord processer i det förgångna utifrån rumsliga termer (tidsavstånd, tidsrymd, tidpunkt). Eftersom språket är statiskt kan de inte ge alla nyanser av omvärlden, därmed är idén om att se materiella lämningar som text absurd. Det är detta jag menar med att skapa en nyrealistisk arkeologi eftersom språket sätter gränser för vad vi kan förstå.

Kortfattat: Jag ser ”artefakten” som en faktisk multipel, fri från sociala konstruktioner (genus, status, ekonomi, etnicitet, osv). Den ”faktiska” artefakt vi ser idag är inte den samma som den ”faktiska” artefakten i forntiden eftersom även den har förändrats om vi istället ser den som en virtuell multipel där tidsligheten är med. Dessvärre tar vi ofta bort tiden ur det materiella vi studerar och behandlar dem som ögonblicksbilder. Om man ser artefakten som en virtuell multipel behövs inga sociala konstruktioner eller subjektivitet, det tillhör det faktiska och bör först där tas in i diskussionen, inte utgöra utgångspunkten eftersom dessa sociala konstruktioner och begreppen människa och kultur är statiska begrepp.

Visst är det kul att diskutera.
Blogg: Archaeological Haecceities
http://haecceities.wordpress.com

Utloggad Herulen

  • Veteran
  • Antal inlägg: 624
SV: Den människocentrerade utfyllnadsarkeologin
« Svar #23 skrivet: mars 03, 2007, 20:35 »
Jag finner teoretiska tankegångar om ”rhizomatisk kultur” och ”arboliska kultur” som lite väl
tilltrasslade i ett arkeologiskt sammanhang.  Nu är jag inte obekant med dessa ords betydelser. Deleuze och Guattari  säger det förtsås inte men ingen kan undgå att de är relativister med djup beundran av Friedrich Nietzsche och hans nihilism. Franska tänkare är också mode inom arkeologi. Men det har de varit länge nu. Kanske lite väl länge? Denna filosofi hade emellertid sin bästa tid på 60- och 70-talet och var då väldigt chic bland kulturkorrekta avantgardister vilka alltid har sett hemskt mycket betydelsefulla ut. Men jag är inte så säker på att de alls kan uttrycka något insiktsfullt om t.ex. husgrunder från Gäddede och Abborträsk eller flintavslag från Lunden och Pilane. Troligtvis skulle de tycka att det är väl sådant där som arkeologer får syssla med. Om arkeologer tänker klart så kan vi också formulera oss tydligt på ett sätt så att alla förstår. Då slipper vi hamna i teorins träskmarker i ett evigt slamrande bråk om diskurser och tröttsam terminologi och där ingen till slut minns vad saken handlade om. Ska vi med teoretiska hårklyverier göra det mer tillkrånglat än vad det egentligen är så blir det också förutsägbart, att man instämmer i vad några långt före oss själva redan har sagt i ett helt  annat sammanhang.

Nu har du förstås rätt: vi vet ju inte vad forntidsmänniskorna tänkte i varje enskilt sammanhang. Det vore ett brott mot arkeologi som vetenskap att hävda något dyligt. Vi kan t.ex. inte komma åt den andliga upplevelsen hos den som envisades med att ha farfars skalle i något av husets stolphål. Vidare vet vi inte vad gropkeramikerna tyckte och tänkte om trattbägarna eller vilka vitsar som drogs vid fyllefesterna under bronsålderns Simrishamn. Och att komma fram till någon gemensamt kynne hos de uppländska vikingarna låter sig heller inte göras. Jag menar nu att detta också är strunt samma: att ha människan i centrum handlar inte om sådana saker. Mitt bidrag är att vi ska skriva på ett så människor känner igen sig. Du säger att människor förändras från tid till annan. Det är sant, men saken är ju den att verk som Homeros Iliaden, Enuma Elish, Beowulfkvädet, Eddan etc kan förstås oavsett om den läses idag eller om två tusen år. Orsaken till detta är att de berör något gemensamt i människan, de bygger på väl beprövade sätt att uttrycka sig på som stått sig till denna dag. Så fungerar också samhällen, de är också konstruerade och finns bara till under givna förutsättningar. Samhället existerar inte i en faktisk verklighet utan finns till genom människors gemensamma uppfattning att de ingår i en viss helhet till varandra. De som lever lika ingår också i en gemensam kultur, kultur betyder vana, och såsom människor lever tänker de också. Det som då ytterst påverkar människors liv är på vilket sätt de försörjer sig på. Möjligheterna för denna försörjning beror också på samhällets sociala, tekniska och ekonomiska villkor. Variationer i detta samhälle, som i sin tur förändrar människors försörjningsmöjligheter, säger också något om att kulturens roll och utformning bör ha förändrats, vilket fynden allt som oftast vittnar om. Rhizomatisk jämförs oftast med Internet, att försöka sätta stopp för något enskilt där är lika omöjligt som att försöka spika upp soppan på väggen. Men Internet ingår också i sin tids sociala och ekonomiska idéatmosfär. Att blottlägga detta kan också förklara varför Internet blivit just rhizomatiskt.

Utloggad Heimdahl

  • Avslutat konto
  • Veteran
  • Antal inlägg: 634
SV: Den människocentrerade utfyllnadsarkeologin
« Svar #24 skrivet: mars 04, 2007, 13:08 »
Jag tror att en skillnad i hur vi våra utgångspunkter är att du verkar vilja definiera begrepp en gång för alla, själv är jag mer för strategin att hela tiden anpassa definitionen av begrepp till den enskilda situationen och frågeställningen. Protestera om du tycker att jag missförstår dig här. Kanske pratar vi bara olika språk?
I mina ögon så befinner sig många av de teorier som vissa arkeologer önska utgå ifrån på en alltför hög abstraktionsnivå i förhållande till abstraktionsnivån hos det källmaterial man tänkt sig att studera. Jag har helt enkelt svårt att hänga med i de hermeneutiska svängarna som krävs mellan att i fällt tolka spåren av ett stolpburet hus, och några svårförståeliga mörkfärgade fläckar i marken (där man bedrivit ”aktivitet”) och att vid skrivbordet senare koppla detta till sin utgångspunkt i någon sociologisk teori om människoblivande. Jag menar att abstraktionsnivåerna i många fall är så fjärran varandra att man inte kan tala om någon koppling utan att lämna domänen för det som kan kallas vetenskap.
Jag finner också, som sagt, gränsfallen intressantast (mellan ”natur” och ”kultur” i detta fall), men jag vet inte om det är så intressant i sig hur man definierar dem. Det viktiga är matt man förstår att de är gränsfall och på vilket sätt de är det. Begreppen ”natur” och ”kultur” är inte heliga för mig, de är bara förmedlingsverktyg. Att förkasta dessa begrepp är lite som att sluta använda ord som ”feminist” eller ”ekologi” bara för att man tycker att någon annan använt eller använder begreppet på ett felaktigt eller missvisande sätt. Bara för att begrepp används på olika sätt behöver de inte betyda att de blir oanvändbara. Det är samma sak som att i sitt arbete göra ekologiska rekonstruktioner av forna miljöer och då ha en viss definition av ”ekologisk” för ögonen, och att under lunchrasten gå till konsum och fråga efter ekologisk mjölk och då definiera detta begrepp på ett helt annat sätt. Det behöver inte finnas något problem med det, bägge definitionerna äger sin funktion och kan till och med användas av samma person, men i olika situationer. Det finns alltså inget behov av en absolut definition av ”ekologisk” varken för att bedriva vetenskap eller handla mjölk. Likaså tror jag det ä med begreppen ”kultur” och ”natur”. Det enda som krävs där är en medvetenhet om dessa begrepps komplexitet och olika användning i olika situationer.
Jag menar också att man kan tala om att djur har kulturer, när det gäller djur som schimpanser ser jag det t.om. ganska oproblematiskt. Men om jag gör så, så använder jag begreppet ”kultur” (och ”natur”) på ett lite annat sätt än jag gör när jag försöker skilja mellan spåren av mänskliga aktiviteter och spår av naturliga processer i ett arkeologiskt materiall, då jag definierar kultur anpassat för just den situationen och de frågeställningar jag har just då. Jag ser inte att det skulle vara något problem att göra så, snare nödvändigt. Dock med inlämnad brasklapp om att en medvetenhet om denna begreppsspridning måste finnas och bör vara en plikt för alla som jobbar med vetenskapliga frågeställningar.

Utloggad Jasaw

  • Stammis
  • Antal inlägg: 480
    • Archaeological Haecceities
SV: Den människocentrerade utfyllnadsarkeologin
« Svar #25 skrivet: mars 05, 2007, 18:25 »
Herulen:

Deleuze döljer inte att han inspirerats av Nietzsche (det finner man snarare i de böcker han skrev innan samarbetet med Guattari). Visst har franska tänkare haft ett stort inflytande på teoretisk arkeologi sedan en längre tid. Därmed förkastar jag inte dem för att de var som mest populär på 60 och 70-talet. Skulle Darwins läror vara fel för att de är 150 år gamla? Skulle intelligent design vara mer sann för den är på tapeten nu? Man behöver inte läsa dessa fransmän utifrån ”postprocessualisternas” ögon. Jag själv föredrar Schiffer och Binford framför Hodder och Shanks.

Deleuzes har onekligen en svårbegriplig terminologi vilket vetenskapsmän som Dawkins och Sokal gjort några väl lättvinnliga poäng på. Deleuze gör inte saken lättare eftersom han ändrar ordens betydelse från gång till gång, men det är troligen ett resultat av att han ser språket som otillräckligt. Det gör även jag. Man kan gå vidare på två sätt här. Man kan hävda, likt Wittgenstein att det finns flera sätt att beskriva en verklighet (bl.a. Bintliff som är en uttalad anti-teoretiker – undrar varför dessa anti-teoretiker alltid måste tillgripa filosofer för sina egna resonemang?). En processualist kan beskriva det på sitt sätt och motsvarande gäller för en postprocessualist, så länge de håller sig inom vedertagna språk. Sådana tankar har inspirerat praktikteoretiker som Bourdieu och de som pysslar med diskurser.

Ett i mitt tycke användbart sätt här är antropologen Göran Aijmers användande av en ontologi av ontologier. I denna ontologi ingår en reell värld (som den beskrivs av naturvetenskapen), en diskursiv värld (det vi kan uttrycka med ord och gester), samt en ikonisk värld (det som ligger bortom det språkliga). Ett exempel Aijmer själv använder är t.ex. förbjudna staden i Beijing. Han har observerat hur kineserna för sig när de kommer in på denna plats. De blir tysta och vidrör byggnaderna på ett annat sätt än på t.ex. himmelens tempel. De kan inte uttrycka detta i ord. Aijmer menar att detta är ikoniska koder som människan tillskansar sig under de första levnadsåren innan vi fått språk. Helt enkelt, vi gör saker vi inte kan uttala med språkets begränsningar. De ikoniska koderna ligger helt enkelt i det materiella och det är det vi kan studera för vi kan inte nå forntida diskurser.

Ett annat sätt att lösa språkets problem är att skapa en platt ontologi som Deleuze gör. Här gör han ingen åtskillnad mellan fysiska processer och rent subjektiva processer. Han menar helt enkelt att allt måste höra samman, språket tillhör inget eget universum frånskilt fusionsreaktioner i solens inre. Tolkar man Deleuze på detta sätt är han ingen relativist, han anser att allt hör hemma i samma immanensplan. Det som är immanent (inneboende) är materian själv. Så är inte fallet hos wittgensteinare för där kan lätt en hierarki mellan ontologier uppstå där vissa ontologier anses vara viktigare än andra. Naturvetenskapen ses på detta sätt som viktigare än humaniora. I Deleuzes värld kan inte människan reduceras ned till biologi, biologin kan inte reduceras ned till kemi, kemin till fysik och fysik till matematik. Det är sådana förutbestämda hierarkier jag också motsätter mig inom arkeologin, d.v.s. där kultur kommer först och sedan förgrenas det ut till något annat som är förutbestämt av kulturen. Vad människan än gjorde så styrdes de av denna kultur. Jag hoppas vi kan utveckla andra synsätt än detta. Deleuze kan vara en väg, men inte den enda.
Blogg: Archaeological Haecceities
http://haecceities.wordpress.com

Utloggad Jasaw

  • Stammis
  • Antal inlägg: 480
    • Archaeological Haecceities
SV: Den människocentrerade utfyllnadsarkeologin
« Svar #26 skrivet: mars 05, 2007, 18:26 »
Heimdahl:

Jag söker inga fasta människocentrerade begrepp men däremot klarare definitioner på materialiteter så att vi inte ”förmänskligar” dem. Exempelvis anser jag i min avhandling om vägbankar att ordet väg här redan definierar en mänsklig funktion. Att definiera något från en mänsklig funktion är vanligt, men ta t.ex. ordet ”computer” som på 1800-talet var den engelska beteckningen av en person som använder en kulram eller räknesticka. Idag definierar ordet en helt annan sak och funktion. Funktionen väg inkluderar inte det faktum att vägbanken sätter upp gränser i landskapet och förändrar odlingsförhållandena i dess närhet. Vi kan säkerligen använda oss av människocentrerade termer för att förklara detta men då blir det återigen med utgångspunkt från människan. Enligt den hierarkiska ordningen jag beskrivit i tidigare inlägg så blir människans ursprungliga intention den viktigaste, fastän i ett av mina fall har vägbankens inverkan på jordbruket effekter än idag medan dess funktion som ceremoniell processionsväg upphörde för ca. tusen år sedan.

Det kanske låter underligt men det jag eftersträvar är en mer empirisk arkeologi, men då menar jag att vissa av de begrepp vi har låser fast våra tolkningar för även ”traditionell arkeologi” är teoretisk och utgår från begrepp som idag kanske inte är i fas med övrig social vetenskap. Till exempel, mina kollegor skulle hellre tala om ruinstaden Tikal i Guatemala som en ”mayastad” inom ”mayakulturen”. Ett sådant uttalande utgår från det arboliska tänkandet som även relaterar till en idé om ideala typer varifrån alla faktiska städer blott är variationer. Jag skulle snarare se Tikal som ett rhizomatiskt nätverk av materialiteter och individer som vissa kungar försökt styra upp genom arboliska strukturer (sociala hierarkier, vattenreservoarer). Förenklat skulle man kunna säga att relationen arbolisk-rhizomatisk liknar det mer kända hierarki-heterarki, fastän utan den dialektiska oppositionen (Deleuze motsatte sig dialektikens logik). Jag förespråkar således liksom dig (tror jag i varje fall) ett lokalt underifrån perspektiv som bygger på enskilda situationer. Det finns ingen på förhand färdig lösning. Här menar jag att kulturbegreppet som helhetsbegrepp är kontraproduktivt. Men vi behöver inte kasta bort begreppet om man menar att det är vad människor skapar. Det är det abstrakta och makroperspektiva användandet jag motsätter mig.

Min vandring ut i teorins träskmark anser jag ha varit viktig för mig själv för att klargöra de tankestrukturer som ligger inom det traditionella kulturbegreppet. Om jag lyckats får någon annan avgöra. Jag söker nå definitioner som utgår från materialiteter och som kan gälla i Sverige, i Mexiko, idag, i morgon och för hundratusen år sedan. Men det är ingen essens jag söker för det borde motsäga allt jag påstått hitintills. Det är förändringsprocessen i sig som jag försöker ha som grund och därifrån se vad som är aktuellt för en viss tid och plats. Förändringen kan vi kanske inte förklara men eftersom människors samhällen tenderar att skapa en slags ”ontologisk trygghet” genom att skapa religion, traditioner och myter så kan vi kanske nå det via materialiteterna, men som sagt, inte från någon universell människa och makrokulturer utan ifrån lokala perspektiv. Posthumanocentrism innebär inte arkeologi utan människa, utan bara en decentraliserad position för henne.
Blogg: Archaeological Haecceities
http://haecceities.wordpress.com

Utloggad Savon

  • Avslutat konto
  • Medlem
  • Antal inlägg: 97
SV: Den människocentrerade utfyllnadsarkeologin
« Svar #27 skrivet: mars 05, 2007, 19:24 »
Jag ska fatta mig kort; det är mycket intressanta utläggningar du, [Jaså], har om ikonografin. För den som är intresserad kan jag rekommendera en skrift som används inom konstvetenskaplig utbildning. Bal, Mieke, and Norman Bryson, 1991 "Semiotics and Art History". The Art Bulletin 73, 2 (1991): 174-208. Väldigt väl sammanfattande om detta spörsmål.

[modererat]

Inlägget är modererat eftersom det bröt mot forumsregel 8.3.
/Johan - Admin
« Senast ändrad: mars 05, 2007, 19:51 av Gorm »

Utloggad Jasaw

  • Stammis
  • Antal inlägg: 480
    • Archaeological Haecceities
SV: Den människocentrerade utfyllnadsarkeologin
« Svar #28 skrivet: mars 06, 2007, 12:16 »
Om det är begreppet ikonisk ordning du motsätter dig och tror att det direkt har med Peirces ikon att göra så är det nog ett begreppsmissförstånd eftersom jag inte beskrev ikonografi i sig (jag är tämligen ointresserad av ikonografi). Min diskussion utgick inte ifrån det klassiska, index, ikon och symbol tjatet som postprocessualisterna gillar. Men redogör gärna för den oinvigde vad det är du menar (jag är inte konstvetare och utgick således från ett antropologiskt perspektiv). Gell är en populär antropolog som analyserar konst från ett antropologiskt perspektiv.  Haraway och Latour är andra personer som använt sig av ett modifierat semiotikbegrepp (för att inte tala om Deleuze och Guattari). Jag föredrar dessa perspektiv framför de konstvetenskapliga, men om det går stick i stäv med vad du anser utifrån konstvetenskapen så fyll gärna i den kunskapsluckan.
Blogg: Archaeological Haecceities
http://haecceities.wordpress.com

Utloggad Heimdahl

  • Avslutat konto
  • Veteran
  • Antal inlägg: 634
SV: Den människocentrerade utfyllnadsarkeologin
« Svar #29 skrivet: mars 06, 2007, 15:37 »
Ok, jag tror jag börjar förstå vad du menar, nu när du börjar diskutera hierarkiska kontra heterarkiska modeller som förklaringar av materialiteter. Har själv arbetat med en liknande problematik men inom ett annat ämne (ekologisk modellering). Då var det å andra sidan inga problem med att angripa problemet med båda typerna av modeller (en i sänder) vilket gav ett mer mångfacetterat resultat än om bara en modell använts.

Jag tror också jag förstår vad du menar när du skriver att ”människans ursprungliga intention [blir]den viktigaste” i en hierarkisk ordning. Det är väll av vad jag kan se helt i sin ordning att kritisera denna ordning och, som du tycker, dess (oförtjänt?) dominerande ställning inom arkeologin. Problemet, som jag ser det är att en modell alltid är en förenkling, och i fallet med hierarkiska och heterarkiska modeller är att deras reciproka och uteslutande förhållande till varandra gör dem till en slaggs extremer. Men sedan skriver du att den "arbolisk-rhizomatiska" modellen inte har detta reciproka förhållande. Jag blir osäker på hur du menar här. I ditt exempel me uppstyrningen av Tikal ser jag t.ex. en orska-verkan-problematik som gör mig väldigt osäker och fundersam. Om vi tittar på heterarkiska modeller är jag annats själv inte alls säker på att de i fallet med arkeologi alltid är dessa modellen som är den som bäst passar för att beskriva samhället eller fenomenen som gett upphov till lämningar. Kanske är det de i de fall, och i de frågeställningar, som du arbetat med, men tror du verkligen de kan sägas vara allmängiltiga för arkeologin som helhet? (Eller menar du kanske att heterarkiska modeller är något helt annat än de du diskuterar här?)

Själv tror jag t.ex. att det i vissa fall är lämpligare att arbeta med hierarkiska modeller i sitt tolkande, eller att utgå från hierarkiska modeller i sina teoretiska utgångspunkter. Sådana exempel kan t.ex. vara vid undersökningar av lämningar vars bildande är väl historiskt inramade och beskrivna. Teoretiska träsk kan visserligen vara nog så stimulerande, men en modell för en vetenskaplig utgångspunkt måste ju alltid anpassas efter ändamålet och frågeställningarna. Den får aldrig bli självuppfyllande eller en bild av ”sanningen”, i synnerhet inte om den tillhör en ”end-member” i ett dualistiskt system på det sättet som hierarkiska och heterarkiska modeller gör. En modell är, som jag ser det, precis som termer bara verktyg. Här tror jag faktiskt att vi är övernens, men det är kul att skriva det i alla fall...
 

Utloggad Jasaw

  • Stammis
  • Antal inlägg: 480
    • Archaeological Haecceities
SV: Den människocentrerade utfyllnadsarkeologin
« Svar #30 skrivet: mars 07, 2007, 07:19 »
Hierarki och heterarkibegreppen användes för att de till ytan liknar arbol- och rhizombegreppen och är mer kända inom arkeologi. Jag håller med dig om att modeller är förenklingar men de blir nog ofrånkomliga om man ska se någon form av mening i ett arkeologiskt material. Även jag försöker nå en sådana resultat, en total relativism hör inte hemma här.

Jag ser vad som är skillnaden mellan våra resonemang eftersom du ser hierarki och heterarki som dualistiska. När jag menar att arbolen och rhizomen inte står i motsatsförhållanden till varandra så gör jag det ifrån Deleuzes (och kanske snarare från hans föregångare Bergsons) kritik av ”skillnadsbegreppet”. Bergson menade att Hegel och andra dialektiker ser skillnader mellan två kompletta enheter, utifrån yttre förhållanden. Inom detta synsätt är skillnaden något i relation till vad det inte är. T.ex. en man definieras som en icke-kvinna, alltså en negation av någonting utanför mannen. Bergson ser detta som en gradskillnad, d.v.s. man och kvinna mäts på samma skala, skillnaden dem emellan blir enbart en gradskillnad. Mannen blir en extrem version av en kvinna och vice versa. Hierarki är en gradskillnad av heterarki. Bergson själv strävade efter en skillnad som utgår från enheten själv, där man och kvinna blir väsensskilda.

Utifrån detta synsätt är inte den arboliska strukturen en gradskillnad från rhizomen, de är väsensskilda. Problemet är dock att varken rhizomen eller den arboliska strukturen går att finna i ett ”rent” tillstånd. Här kommer Nietzsche’s vilja till makt eller Bergsons tendenser in. Dessa ”strukturer” påverkar varandra hela tiden genom deras tendenser mot rörelse och mot att sätta upp gränser. En rhizom är nomadisk i betydelsen att det finns en rörlighet inom den som söker nya vägar runt eventuella arboliska strukturer som ”räfflar” landskapet (d.v.s. de gör det mindre framkomligt för ”nomader”).

Inom mayaområdet anses jordbruket ha en decentraliserande effekt, något jag kan likna med en rhizomatisk tendens. Det finns få centralt ordnade odlingssystem som skulle kunna indikera en arbolisk maktapparat. Däremot är vattentillgången problematisk eftersom berggrunden består av kalksten där få sjöar och floder finns. De största mayastäderna (t.ex. Tikal) har dock uppstått på platser med bristande vattentillgång. Stora vattenreservoarer har byggts nära palats och pyramider. Vattnet hade i detta kraftigt förenklade resonemang en centraliserande (arbolisk) tendens. Jordbruk och vattenförsörjning står dock inte i ett dualistiskt motsatsförhållande till varandra, de har olika tendenser. Troligtvis är det så att vi lättast kan finna arboliska strukturer eftersom de lämnar fler spår, vattenreservoarer är lättare att finna än ett forntida icke-centraliserat jordbruk (det kan ses indirekt via huslämningar som låg nära vissa odlingsformer).

Jag tror nog att dessa tendenser finns överallt och därmed är allmängiltiga. Mångfalden (rhizomen) är viktigare än den binära logiken (arbolisk struktur). Men de utesluter inte varandra. På vissa platser kan arboliska tendenser vara nog så starka och dominerande och de kan naturligtvis inte bortses i en analys, men jag tror nog ändå det i varje samhälle fanns rhizomatiska tendenser som kringgick den arboliska strukturen. De kan vara svåra att finna och det är naturligtvis lättare att baka in ”anomalier” i ett arkeologiskt material i en arbolisk modell som undantaget som bekräftar regeln.

Fortsättning följer...
Blogg: Archaeological Haecceities
http://haecceities.wordpress.com

Utloggad Jasaw

  • Stammis
  • Antal inlägg: 480
    • Archaeological Haecceities
SV: Den människocentrerade utfyllnadsarkeologin
« Svar #31 skrivet: mars 07, 2007, 07:25 »
Fortsättning...

Det är ingen strävan mot skapandet av en modell av ett hierarkiskt och strukturerat samhälle som är viktigast i hur jag vill se arkeologi. Jag finner de kopplingar som kan göras mellan vad som på ytan kan ses som olika enheter som kan leda fram till någonting intressant och inte på förhand bestämt genom fasta arboliska begrepp som ”stat”, ”hövdingadöme”, o.s.v. Nu följer jag inte slaviskt Deleuze och Guattari (det skulle motverka deras eget resonemang) utan modifierar det för arkeologiska sammanhang.

I det område i södra Mexiko där jag arbetat finns en mängd grottformationer som alla har använts för ritualer. I och med att vatten är en bristvara i landskapet kopplas dessa formationer ofta samman med vatten (regnguden anses bo i grottor) eftersom de tillräckligt djupa grottorna har vatten under torrperioden.  Alla grottor har dock inte grundvatten men var ändå viktiga. Under förspanska (före 1542) perioder av dokumenterad torka förefaller dessa platser ha attraherat bebyggelse eller pilgrimsfärder. Grottorna var således centrala noder i landskapet som attraherat både rhizomatiska och arboliska strukturer. Vid de vattenfyllda grottorna (slukor eller cenotes) uppstod större städer (t.ex. Ichmul) medan de vattenfria grottorna attraherade mindre bebyggelse. Detta speglar det förspanska bebyggelsemönstret.

När spanjorerna anländer så slutar människor att bo vid de flesta grottor, troligtvis för att munkarna och prästerna såg grottorna som hednaplatser. Spanjorerna lade ned en hel del energi på att dölja vattenfyllda grottor om det gick. Så var fallet i Ichmul som blev en stor kolonial stad. Ichmuls vattenfyllda slukor som omnämns 1550 kan inte idag ses utan är troligen täckta av en kyrka. Istället grävde man nya brunnar i närheten som gavs kristna namn. Det finns anledning att tro att grottorna blev rhizomatiska noder under den tidiga kolonialtiden medan de hade en mer uttalad arbolisk karaktär under förspansk tid. I slutändan skapades en kyrka/”kult” tillägnad den Svarte Kristus på den centrala plats där Ichmuls forntida vägbankar sammanstrålat (nästan tusen år tidigare). Den Svarte Kristus förknippas ofta med grottor. Här förefaller just denna grotta återigen intagit en arbolisk position som delvis förvandlade synen på kyrkobyggnader i denna del av mayaområdet. Ett av orden för kyrka är t.ex. aktun vilket betyder grotta, så kyrkorummet övertog den roll grottrummet tidigare haft. Vad jag vill ha sagt med detta är att det inte finns en linjär/arbolisk/hierarkisk koppling mellan dessa förändringar. Det är inte heller fråga om en synkretism av religion. Att den kristna kyrkan kom att stå på samma plats som Ichmuls triadiska vägnät (byggt ca. 800 e.Kr.) sammanstrålat beror på den flaskformade sluka vi misstänker finns där. Den var i centrum av förspanska Ichmul och blev det återigen under slutet av 1700-talet då kyrkan byggdes. Däremot tror jag inte på en linjär historia och föreställningar på denna lokala plats, Ichmul saknar lämningar från tiden 1100-1550 e.Kr.  Grottan som materialitet är det viktiga här. Vissa grottor hade arboliska tendenser medan andra inte hade det. Det är att anpassa sitt modellerande efter lokala förhållanden.

För övrigt kan jag rekommendera Sven-Eric Liedmans senaste bok ”Stenarna i själen: form och materia från antiken till idag” som ger en god bild av form- och materiebegreppets historia.
Blogg: Archaeological Haecceities
http://haecceities.wordpress.com

Utloggad Heimdahl

  • Avslutat konto
  • Veteran
  • Antal inlägg: 634
SV: Den människocentrerade utfyllnadsarkeologin
« Svar #32 skrivet: mars 07, 2007, 13:07 »
Ok, saker och ting börjar kanske klarna lite. Mycket av min oförståelse här hängde samman med min tidigare obekantskap med begreppen arbolisk och rihzomatisk. Det finns dock fortfarande saker som jag inte riktigt begriper. Jag tar upp ett par av dem här nedan.

 I det du skriver håller jag i princip med dig (tror jag), vissa av sakerna ser jag t.o.m. som självklara, t.ex. detta med att ”människan [inte kan] reduceras ned till biologi, biologin kan inte reduceras ned till kemi, kemin till fysik och fysik till matematik”. Detta hänger ju samman med tron på att ett system inte nödvändigtvis alltid kan förklaras och förstås genom dekonstruktion, de måste också studeras mer övergripande. Flera objekt som sätts samman i ett interagerande nätverk leder till formandet av ett nytt, sammansatt, objekt som inte nödvändigtvis är summan av sina beståndsdelar, men ibland är det det. Det är just detta ”ibland” som gör att jag ändå är tveksam till att anamma ett ”allrådande” filosofiskt system av den typ du presenterar.

Sedan förstår jag inte riktigt hur du använder ordet ”hierarki”. Det verkar nästan som att du (eller är det wittgensteinarnas motståndare?”) motsätter er bilden av enkelriktade hierarkiskt system. Men finns det någon som påstår att system hierarki innebär enkelriktad påverkan?  Även om fenomen som ”samhällen”, ”en människa” och ”celler” visserligen tillhör samma immanensplan, så kan man ju utrycka det som att de befinner sig på olika nivåer. Dessa nivåer påverkar bevisligen varandra åt olika håll, men man kan ändå tala om en hierarki i fråga om skala: ett samhälle innefattar människor, människor innefattar celler, men det är inte tvärt om, åtminstone inte i fysisk bemärkelse, biologiska celler innefattar inte människor etc. Detta menar jag ändå är en organisation som definitivt kan kallas hierarkisk, men hierarki behöver inte nödvändigtvis innebära kontroll åt ett visst håll, eller etappvis, bara en form av organisation i olika nivåer.

Tack för boktipset för övrigt!

Utloggad Herulen

  • Veteran
  • Antal inlägg: 624
SV: Den människocentrerade utfyllnadsarkeologin
« Svar #33 skrivet: mars 07, 2007, 13:47 »
Hierarki och heterarkibegreppen användes för att de till ytan liknar arbol- och rhizombegreppen synsätt är inte den arboliska strukturen en gradskillnad från rhizomen, de är väsensskilda. Problemet är dock att varken rhizomen eller den arboliska strukturen går att finna i ett ”rent” tillstånd. Här kommer Nietzsche’s vilja till makt eller Bergsons tendenser in. Dessa ”strukturer” påverkar varandra hela tiden genom deras tendenser mot rörelse och mot att sätta upp gränser. En rhizom är nomadisk i betydelsen att det finns en rörlighet inom den som söker nya vägar runt eventuella arboliska strukturer som ”räfflar” landskapet (d.v.s. de gör det mindre framkomligt för ”nomader”).

Du talar bl.a. om Internet som liknelse för rhizomatisk kultur. Alltså Internet har inget betydelsebärande som kulturen. En kultur skapas genom medvetna val och beteenden hos människan. Jag förstår varför Gilles Deleuze resonerade som han gjorde. Han anammade istället psykoanalysen som menar att människor styrs av det omedvetna, det freudianska luftslottet. Vidare menar de att människans psyke struktureras genom språket och dess betydelsebärande symboler. ”Språket är vårt fängelse” skrev Friedrich Nietzsche, vilket föranledde Jaques Derrida till att säga ”det finns ingenting utanför språket; språket tänker fram människan”. Då de språkliga tecknen är arbitriära ses de därför som manipulerbara, de beskriver inte verkligheten. Detta är fel, språket inlärs av det lilla barnet för att just någorlunda kunna förstå sin omvärld, inte för att leva i en total illusion. Därmed förstår jag inte att du som empiriker anammar denna kvasivetenskap: i stort sett samtliga universitet med psykodynamisk inriktning studerar t.ex. själavandring såsom något faktiskt rådande. Och bara en sådan sak: Jaques Lacan, vår tids kanske mest kände filosof som använde sig av psykanalysen, kunde med en matematisk ekvation påvisa att den visade en errigerad penis. I ett annat sammanhang påstod han att hjulet som symbol visade på att olika neurotiska krafter är i konflikt hos människan. Behöver jag tillägga att den numer riksbekante Eva Lundgrens (från början teolog) teorier om barnaoffer bygger på psykodynamiska bevisresonemang. Det här med barn är förresten något centralt hos psykoanalytikerna. De talar mycket om kausalitet och deras paradnummer är att människans beteende mycket styrs av förträngda barndomsupplevelser. När Deleuze var i farten som mest ansågs autism bero på traumatiska upplevelser i barndomen. Det är nonsens: autism är en ärftlig hjärnskada som man föds med. Dessa och andra tankegångar inom psykoanalysen ledde fram till Deleuze och Guatarris tankar om rhizomatisk kultur, som bygger på att människan skapar samhällen genom omedvetna processer vilket gör att vi efterlevande av dessa skäl inte kan förklara dessa människors tankesätt och kulturers innebörd. Jag menar att detta är felaktigt.


Utloggad Herulen

  • Veteran
  • Antal inlägg: 624
SV: Den människocentrerade utfyllnadsarkeologin
« Svar #34 skrivet: mars 07, 2007, 13:48 »
Även om nu det mänskliga beteendet kan variera mycket från individ till individ, beroendes på att dessa inlärningssystem efter miljontals år av evolution är skapta för att möjliggöra detta för individen, så är det ändå så att dessa system är uppbyggda på samma sätt. Det är de som gör oss lika, de skänker oss ett medvetandetillstånd om att vi är just människor och inte några andra varelser: inlärningssystemen gör att vi kan förutse händelser och planera för framtiden men också minnas och förstå det som är bra. Vid ett flertals psykologiska experiment kan man då se att människor löser problem rätt lika i den miljö de befinner sig eller som Filosofen Eric Hoffer noterade: ”När människor får göra vad de vill härmar de i regel varandra”.

Studerar vi kulturer världen över finner vi i och för sig att de varierar mycket. Den till synes oändliga uppfinningsrikedomen som råder inom mänskliga kulturer förleder oss lätt till att varje kultur lever sin egen värld. Men så är det inte. Kultur är en vana, en livsstil. Det betyder att vi lärs in i en kultur: kultur uppstår när människor förenar sitt gemensamma kunskapsförråd i regler, värderingar och vanemönster. Mycket av det vi kallar för kultur handlar om sunt förnuft. Att indier tror att kor är heliga är ett bra exempel på detta. Det rationella syftet med det är ju att man inte dödar det som föder en genom mjölk, smör och bränsle (dynga) samt ger hjälp vid plogen. I sitt sammanhang ska det även sägas att de som ivrade mest för kons helighet samtidigt var farmare för får, getter och grisar. Med kon som helig fick de alltså sälja kött och skinn till bönderna. Liknande orsaker finns också om Islams förbud för gris. Grisen är mycket lätt att föda upp, den behöver ingen tillsyn och den äter i stort sett vad som helst. Av den anledningen kan vem som helst föda upp en gris varvid producenter av annat kött fick mindre intäkter. Jag tror de flesta förstår denna taktik. För att kunna förstå olika kulturer krävs alltså att vi har en förmåga att kunna sätta sig in i hur en annan människa tänker. Det är en medfödd egenskap alla människor besitter. Kulturen kan alltså förstås som en samling teknologiska och sociala innovationer vars främsta uppgift är att underlätta för människors (en elit eller ett kollektiv) livsvillkor, kulturen är alltså inte godtyckligt vald.
.

Utloggad Jasaw

  • Stammis
  • Antal inlägg: 480
    • Archaeological Haecceities
SV: Den människocentrerade utfyllnadsarkeologin
« Svar #35 skrivet: mars 08, 2007, 09:07 »
Heimdahl:
Du har förstås rätt i det du skriver. Det går inte att redogöra för allt på dessa inlägg. Jag motsätter mig inte hierarkisk ordning, den uppstår ofrånkomligt men jag menar att vi inte kan applicera samma hierarkiska ordning på alla platser. En av Deleuze och Guattaris böcker heter tusen platåer och diskuterar således olika nivåer. De menar att allt stratifieras genom olika processer, genom analogier tagen från geologiska processer. Det viktiga är dock att det finns en gemensam utgångspunkt för det materiella och det mänskliga. Det är kanske min läsning av den ”postprocessuella arkeologin” som ligger till grund här. De arkeologer som har en mer ”humanistisk” inriktning tenderar att vara de som mest separerar det mänskliga från naturvetenskapen. Därför ser jag i postprocessuell arkeologi en större hierarkisering där det mänskliga och tolkningsprocessen anses vara av större vikt.

I mina exempel från Mexiko beskriver jag flera nivåer som uppnåtts genom samspelet mellan materialiteter och människor. Dessa nivåer har uppstått underifrån. Oavsett om den spanska katolicismen (en arbolisk ideologi) anländer till en plats i mayaområdet kan den inte med en gång ersätta en äldre föreställningsvärld. Den måste omstratifiera rådande ordning. I denna process uppstår strata som inte skulle ha uppstått i t.ex. Spanien. Denna process sker åt båda håll, som du själv säger. Mina perspektiv kommer naturligtvis från att ha läst för mycket amerikansk arkeologi och särskilt den ”mesoamerikanska litteraturen” där man alltför ofta intar en hierarkisk ordning (utan att vara postprocessualister, utan snarare kulturhistoriker).
Blogg: Archaeological Haecceities
http://haecceities.wordpress.com

Utloggad Jasaw

  • Stammis
  • Antal inlägg: 480
    • Archaeological Haecceities
SV: Den människocentrerade utfyllnadsarkeologin
« Svar #36 skrivet: mars 08, 2007, 09:08 »
Herulen:
Jag har kanske en annan syn på språket än den du beskriver. Orden är inte godtyckliga inom ramen för ett språk. Ordet för häst måste vara häst även för en annan svensktalande person, annars skulle det bli obegripligt. Nu kan vi förstås förstå det engelska ordet horse också liksom caballo i spanska. Där har jag nog ingen annan uppfattning än dig. Språkskillnaderna är i sig inte oöverstigliga men däremot kanske det finns sådant som inte kan uttryckas i ord eller representeras i bild (nu talar jag inte om själavandring).

I det jag tidigare nämnde med Bergson så ser han orden som statiska enheter. Orden måste alltid ha samma innebörd. Detta är dock det sätt på vilket vårt intellekt fungerar skriver Bergson. Det har orsakat en rad framsteg, det är med vårt intellekt vi skapat våra redskap. Nu fungerar dock intellektet genom att bryta ned världen till fragment, vi klassificerar tingen och ger dem namn. Men tingen är i förändring, liksom världen. Denna förändring går inte att sätta ett ord för, inget tecken kan beskriva något som är i förändring. Om vi ändå definierar det har vi brutit ned tiden till fragment, till statiska ord och därmed är förändringen borttagen.

Bergson menar att instinkten är en annan form av vårt medvetande. Han ser ingen evolution från instinkt till intelligens, de har funnits med från början. Detta fick personer som Bertrand Russell att ironisera över Bergson när han hävdade att Bergson ville göra oss alla till insekter. Vad Bergson menar är att instinkten är med i tidsflödet. Instinkten agerar sin kunskap (liknar därmed Giddens praktiska medvetande), och intelligensen uttrycker sin kunskap (Giddens diskursiva kunskap). Jag beskrev i ett tidigare inlägg kortfattat och kanske otillräckligt antropologen Aijmers ikoniska begrepp. Med detta avser han det som människor inte kan uttrycka i vardagligt tal. När han frågat människor varför de tillverkar keramik på det sätt de gör så har de svarat att därför mina föräldrar gjorde det (man relaterar till tradition, eller kultur). De resonerar inte som så att det är för att vi behöver kärl för matlagning eller förvaring (rent funktionella, reella anledningar), inte heller för att de har en vacker dekor med symbolisk innebörd. De relaterar till något annat. Nu är inte detta det samma som Bergsons instinktsbegrepp, men det är snarlikt. Bergson strävar istället bort från representationstänkandet, där vi tänker i statiska bilder. Alltså tror jag inte på Derridas citat i ditt inlägg.

Jag tror man kan välja att läsa Deleuze på olika sätt. De flesta av hans kritiker läser honom som kvasivetenskap. Jag väljer att läsa honom som han själv vill se sig, som en empirisk filosof. Sedan håller jag förstås med dig i dina exempel att han och andra ibland gör alltför suspekta tolkningar. Man får ta det som kan ge något och försöka anpassa det till det som man studerar. Hans diskussion om psyket är jag inte särskilt intresserad av.

Fortsättning följer…
Blogg: Archaeological Haecceities
http://haecceities.wordpress.com

Utloggad Jasaw

  • Stammis
  • Antal inlägg: 480
    • Archaeological Haecceities
SV: Den människocentrerade utfyllnadsarkeologin
« Svar #37 skrivet: mars 08, 2007, 09:09 »
Kultur består inte enbart av medvetna val. Det som kanske var medvetna val än gång i tiden är det kanske inte längre. Vi idag har inte valt den svenska flaggan, den relaterar snarare till Aijmers ikoniska ordning. Därför tror jag på rhizomen som form eftersom man kan införliva mening i den om man vill. Jag väljer att inte göra det utan ser mer på vad som skett snarare än vad meningen bakom det hela. Visst, om man håller sig på en funktionell nivå tror jag man kan säga något om forna människor. Man byggde hus för att man behövde tak över huvudet, man jagade för att äta, o.s.v., men dessa självklarheter behöver vi inte arkeologi för att förklara. 

Jag håller dock med dig att det mesta i samhället inte är godtyckligt och det har inte heller varit min mening att relativisera samhället. Visst härmar människor varandra och därför tror jag inte på t.ex. kosmologiska tolkningar bakom varför mayahusen har fyra hörn (kosmiska riktningar) eftersom det lika gärna kan förklaras utifrån funktion. Andra likadana hus har byggts därför att de imiterar samma funktion snarare än samma kosmologi. Så jag tror mig visst kunna säga något om hur en människa tänkt i det förgångna utifrån lämningar men jag anser risken är för stor att man skapar en generell kultur som gäller för alla forntida människor. Jag har läst socialantropologi i två år men finner inte alltid att denna kunskapsbank kan appliceras på ett arkeologiskt material. Etnoarkeologer i all ära men de utgår allt för ofta från ortogenetiska förklaringsmodeller (där det finns förutbestämda evolutionssteg, som t.ex. band, stam, hövdingedöme och stat). Nydarwinisterna O’Brien och Lyman har bl.a. kritiserat detta förfarande. Jag menar att vi inte kan utgå från sådana allmänt hållna abstraktioner som förekommer i viss antropologi.

I Deleuze anser jag mig se en möjlighet att nå en nymaterialistisk arkeologi, i linje med historikern Manuel DeLanda, men modifierad för arkeologiska förhållanden. Det viktiga är således idén om vardandet, det blivande och föränderliga snarare än varat, det givna och statiska. Här tycker jag rhizomtanken är viktig som grund. Sedan kan man införliva mening om man vill det och i ärlighetens namn har nog även jag gjort det i slutändan.
Blogg: Archaeological Haecceities
http://haecceities.wordpress.com

Utloggad Ragnfast

  • Avslutat konto
  • Veteran
  • Antal inlägg: 982
SV: Den människocentrerade utfyllnadsarkeologin
« Svar #38 skrivet: december 23, 2009, 19:03 »
Borde inte idén om den essentiella och universella människan tas bort en gång för alla? Det har inte postprocessualisterna lyckats med. Trots deras ihärdiga försök att belysa materialiteter utifrån pseudofenomenologi, strukturalism, postkolonialism, agencyteorier, o.s.v. är det alltid MÄNNISKAN eller KULTUREN som är i centrum, det enda som vi med säkerhet inte har att tillgå i ett arkeologiskt material. Människan reduceras ned till en universell entitet vars essens aldrig ändras. Därmed kan man fritt plocka in etnografiska analogier, generaliserande sociala teorier, kognitionsforskning, o.s.v. för att belysa ett antal artefakter och tro att man säger något om forntida förhållanden. På detta sätt lurar man bara sig själv för vi kan inte veta hur en människa var beskaffad, det finns ingen tabula rasa för människan som vi kan fylla ut med nutida begrepp. Postprocessualismen har trollat bort biologin och Darwin och skapat en statisk människa utan relation till fysiska processer.

Arkeologen har en förrumsligad syn på tid och föreställer sig det förgångna som ett tomrum. Hon fyller ut detta föreställda tomrum med sådant som inte kommer från föremålen själva. Arkeologen skapar därmed ett transcendent kvasi-objekt som vi kallar kultur och som på detta sätt fyller ut tomrummet mellan artefakterna. Därefter flyttar arkeologen diskussionen till detta kvasi-objekt och reifierar dess existens. Sedan når det ut i böcker och på film och därefter är man fast med t.ex. ”mayakulturen”, en fantasiskapelse som lever sitt eget liv fjärran från artefakterna. När man sedan står där med ett fynd så blir det en del av denna ”materiella kultur” (det begreppet i sig är kontraproduktivt) som utgör ”mayakulturen”. Vi låser fast våra tolkningar i dessa ramar istället för att fokusera på artefakten. Artefakten är inget tomrum, den är här och nu. Den kan vi veta någonting om istället för att passa in den i redan färdiga antropologiska eller sociologiska mallar.

Det är kanske dags för en nymaterialism och en posthumanocentrisk arkeologi som inte intresserar sig för hur forntida människor tänkte eller kände. Det kan man läsa om i romaner eller se på film.

Back to the artefact!
Då kan man alltså låta bli att forska om allt man inte säkert kan veta något om?

Utloggad Jasaw

  • Stammis
  • Antal inlägg: 480
    • Archaeological Haecceities
SV: Den människocentrerade utfyllnadsarkeologin
« Svar #39 skrivet: januari 01, 2010, 10:05 »
Då kan man alltså låta bli att forska om allt man inte säkert kan veta något om?
Det var inte riktigt det jag skrev...
Blogg: Archaeological Haecceities
http://haecceities.wordpress.com