För ett par år sedan gjorde vi byggnadsantikvarier ett historiskt underlag åt fastighetsägare till Elddonet 13 (Hospitalsgränd 2) i Linköping. Då fick vi möjlighet att studera fastigheten på nära håll och även forska lite i platsens historia.
Elddonet 13 är ritad av Linköpingsarkitekten Axel W Brunskog och byggmästare Anders Ohlsson, 1912 och stod färdig 1914.
På platsen låg tidigare Hospitalskyrkan, uppförd under 1700-talet men revs 1897 för att ge plats åt en fastigheten Hospitalsgränd 2. Den enda kvarvarande byggnaden från hospitalstiden är Gamla hospitalet eller ”1777 års vårdbyggnad” som den också kallas. Byggnaden är belägen på innergården, strax intill Hospitalsgränd 2.
Genom sin byggnadsvolym och placering är Elddonet 13 den mest framträdande och dominerande byggnaden på Hospitalstorget. Byggnaden är också ett mycket fint exempel på sen jugendstil (1900-1910) men med tendenser till nationalromantik som kom strax därefter, ca 1910–1920.
Takfallet pryddes fram till en stor vindsbrand 1960 av ett högt gavelröste, även kallat fronton, med årtalen 1914. Därefter renoverades fastigheten och takresningen ersattes med ett lägre takfall.
Byggnaden har flera utmärkande särdrag kopplade till jugendstilen:
- Slätputsad fasad, ljus avfärgning med fina dekorativa linjer/band
- Enkel och stram fasad men med variation genom mjuka och runda burspråk
- Rusticerad bottenvåning, uppförd i natursten. Sockel av huggen granit
- Valmat tak med hög resning (med tidigare fronton)
- Små rutor i fönstrens ovandel, stora i den nedre delen
- Smidesbalkong
- Bruna/fernissade pardörrar med svängda former och runda /ovala ovanfönster
// Byggnadsantikvarie Maria Klint
Påskliljor på Hospitalstorget med Elddonet 13 i bakgrunden.
Elddonet 13, ett fint exempel på sen jugendstil i Linköping.
Byggnaden har många välbevarade detaljer och särdrag från tidigt 1900.
Hospitalskyrkan strax innan rivning, 1897. Kyrkan står på samma plats som fastigheten Elddonet 13, Hospitalstorget 2. Till höger i bild skymtar f d Hospitalet. Foto: Didrik von Essen, 1897. Östergötlands museums arkiv
Elddonet 13, norra fasaden med fronton och kortare balkonger. Förslag till bebyggande av tomterna nr 9 C och 9 E, S:t Kors kvarter, Linköping. Bygglov 1912-05-10. Axel Brunskog, 1912. Linköpings stadsarkiv.
Bild från ca 1930/40. Samtliga fönster är vita och dörrarna är mörkt bruna.
En mindre grönyta pryder torget. Östergötlands museums arkiv.
Besök oss på påsklovet! Här hittar du information om våra öppettider och en sammanställning av våra aktiviteter för alla som är påsklovslediga.
Onsdag den 27 mars smygstartar vi årets påsklovsaktiviteter med vår traditionsenliga och roliga häxkväll. På skärtorsdag har vi öppet som vanligt. Under helgdagarna har vi stängt för att sedan öppna dörrarna till vårt museum fyllt med spännande och lärorika äventyr tisdagen den 2 april.
Glad påsk önskar vi på Kalmar läns museum!
Öppettider i påsk
Under påskhelgen har museet, inklusive museibutiken och museirestaurangen, avvikande öppettider.
Dymmelonsdag: 10-16 (Häxkväll 18-20)
Skärtorsdag: 10-16
Långfredag: Stängt
Påskafton: Stängt
Påskdagen: Stängt
Annandag påsk: Stängt
Påsklovsaktiviteter
Påsklovet har mycket att erbjuda! Här har vi samlat alla aktiviteter som händer. Mer information om respektive aktivitet hittar du i evenemangskalendern. En del aktiviteter händer bara vissa dagar, så håll koll på de aktiviteter som just du vill vara med på. Du kan till exempel ta med hela familjen på den kanonroliga visningen om Kronans kanoner, lyssna till spännande påsksagor och uppleva den digitala berättelsen om Sandby borg genom vår VR-utrustning.
Vi tipsar också om vår lekutställning Superkronan och Jenny Nyströms ateljé där barn och vuxna tillsammans kan pyssla med återvunnet material. Sedan rekommenderar vi såklart att besöka alla våra utställningar och museirestaurangen som serverar lunch och gofika.
Alla guidningar ingår i entrépriset och du behöver inte förboka plats.
Vi har alltid fri entré för barn och unga upp till 19 år.
Tisdag 2 april
10.30–11.00 Att vara barn på Jenny Nyströms tid
13.30–14.15 Regalskeppet Kronans spännande historia
15.00–15:45 Det digitala Sandby borg
Onsdag 3 april
10.30–11.00 Att vara barn på Jenny Nyströms tid
13.30–14.15 Regalskeppet Kronans spännande historia
15.00–15:45 Det digitala Sandby borg
Torsdag 4 april
10.30–11.00 Katt, Kvast och kaffepanna
13.30–14.15 Regalskeppet Kronans spännande historia
Både jazziga toner och tipspromenad på kalmaritiska har det blivit när länsmuseets producent Maria Kanje och Jan Ottosson kvartett har besökt nio träffpunkter i Kalmar kommun med sina tedanser. Deltagarna har i tanken fått ge sig ut på en tipspromenad i Kalmar där titlarna på kvartettens melodier varit utgångspunkt för frågor och lättsamma fakta. Vi har tagit oss till bland annat Esplanaden och Tripp trapp trull, Sylvanderparken och Kattrumpan. Den sista och avslutande tedansen arrangerades på länsmuseet den 20 mars.
Vi vill rikta ett vårt varma tack till Familjen Kamprads stiftelse som finansierat och gjort detta uppskattade projekt möjligt. Stort tack också till Kalmar kommun för ett fint samarbete och till all härlig personal och fina deltagare på träffpunkterna och länsmuseet. Sist, men inte minst, vill vi rikta ett stort tack till Jan Ottosson kvartett för ett strålande samarbete!
Väggarna i Sofiakatedralen i Kiev är fulla med över 7 000 anteckningar som spänner över en tidsperiod på 1 000 år. Nu fortsätter arbetet med att dokumentera dessa budskap och rädda dem undan hotet från ryskt bombardemang. I två dagar i mars sammanstrålade därför experter på språk, fotografering och inskriptioner i Riksantikvarieämbetets kulturarvslaboratorium i Visby för att gemensamt arbeta för att dokumentationen ska bli så användbar som möjligt för forskningen.
– Det är viktigt att träffa andra museer och höra hur de tänker och se vilka metoder de arbetar med. Från Ukraina lär vi oss nya saker och samtidigt lär vi ut våra erfarenheter. Kan vi hitta gemensamma arbetssätt så möter vi framtiden bättre tillsammans, säger Sergii Trofymchuk, från Sofiakatedralens Museum. Han är arkitekt och arbetar bland annat med restaurering och underhåll av Sofiakatedralen i Kiev.
Sergii Trofymchuk ingår också i det lokala team som är i full gång med att dokumentera Sofiakatedralens väggar. En bit i taget, yta för yta, ett foto i taget, för att fånga upp alla de budskap människor från de senaste tusen åren ristat in i katedralens väggar och då samtidigt skickat in i framtiden. Detta projekt skrev vi om på raa.se i januari 2024. Tusenårigt klotter i Kiev dokumenteras | Riksantikvarieämbetet (raa.se).
Kvaliteten på dokumentationen utvärderas
Gunnar Almevik, professor i kulturvård och Jonathan Westin, docent i kulturvård, båda vid Göteborgs universitet tillbringade två veckor i början av januari med att, mellan flyglarmen, grunddokumentera katedralen på plats i Kiev. Olika tekniker så som laser, fotogrammetri och digitalt släpljus(Reflectance Transformation Imaging, RTI) användes. Man lärde också upp det lokala team som Sergii Trofymchuk ingår i, så att dokumentationen skulle kunna fortsätta.
– Nu har vi haft en expertträff i Visby för att utvärdera den dokumentation vi hunnit göra. Vi ville veta om den duger för olika typer av forskningsändamål. Vi vill också veta hur vi kan förbättra metoderna med avseende både på kvalitet och effektivitet, säger Gunnar Almevik.
Det är många olika forskningsområden som kan ha nytta av den databas som ska byggas upp utifrån dokumentationen: Gunnar Almevik nämner språkforskare, men också konstvetare, religionshistoriker och arkitekturhistoriker som några exempel på grupper som sannolikt kommer att kasta sig över materialet.
Experter från när och fjärran
Det är verkligen en gedigen skara experter som samlats för konferensen i Visby. Här möts bland annat professorer inom språkvetenskap, runexperter, konstvetare, röntgenspecialister och fotografer, varav flera med erfarenhet av att bygga upp databaser. En av dem är Kjartan Hauglid från Norsk institutt for kulturminneforskning, NIKU.
Kjartan Hauglid är konstvetare och fotograf. Bland annat arbetade han länge vid norska hovet med att dokumentera de kungliga samlingarna på slottet.
– Det är omkring 6 000 verk som vi fotograferade och digitaliserade. Vi byggde upp en databas som skulle ersätta det manuella kartotek man använde tidigare, säger Kjartan Hauglid.
Kjartan Hauglid har också arbetat med Nidarosdomen, Trondheims domkyrka och bland annat dokumenterat inskrifterna på gravstenarna. Nu samarbetar han med en arkitekt och tecknare för att dokumentera medeltida stav- och stenkyrkor. I det arbetet används samma utrustning som Gunnar Almevik och Jonathan Westin hade med sig till Kiev.
– Så utifrån mina erfarenheter och kunskaper hoppas jag kunna bidra till metodutvecklingen kring arbetet i Kiev. Jag hade gärna haft möjlighet att delta själv på plats, säger han.
Konferensen i Visby är ett bra exempel på Heritage science, ett internationellt etablerat forskningsområde som förenar naturvetenskap, humaniora och teknik i syfte att öka och förmedla kunskaper om kulturarvet.
Riksantikvarieämbetet nätverkar och delfinansierar
Riksantikvarieämbetet arbetar aktivt med att lyfta forskningsområdet Heritage Science. När frågan kom från Kiev, om att dokumentera Kievkatedralens inskriptioner, kunde Riksantikvarieämbetet koppla samman de ukrainska forskarna med Göteborgs universitet och Göteborgs forskningsinfrastruktur för digital humaniora, GRIDH, där Jonathan Westin är vice föreståndare. Det svenska forskningsrådet Formas biföll en ansökan om projektmedel. Dessutom sköt både Vitterhetsakademien och Riksantikvarieämbetet till forskningsmedel till projektet.
– Vår roll i projektet är främst som facilitator och som medfinansiär. Men det här är verkligen ett bra exempel på Heritage Science och hur olika kompetenser kompletterar varandra. Den här forskningen är på flera sätt av globalt intresse. Både informationen från katedralen och metoderna som används är relevanta för forskare över hela världen, säger Stefan Nilsson, chef för enheten Kulturarv och vetenskap vid Riksantikvarieämbetet.
Hoppas hitta runor
Riksantikvarieämbetet bidrar också med sakkunskap och experter i det forskarråd som är knutet till projektet. Magnus Källström, runforskare och docent i nordiska språk och Laila Kitzler Åhfeldt, runforskare och docent i laborativ arkeologi, sitter båda i rådet. Laila Kitzler Åhfeldt förklarar varför:
– I vårt arbete med runor är vi vana vid att hantera inskrifter på olika material och bygga upp databaser. Vi har erfarenhet av hela kedjan från fältundersökningar och dokumentation, till analys och publicering, säger hon.
Laila Kitzler Åhfeldt understryker också hur spännande hon tycker det här projektet är:
– Det är intressant att titta på vad som skrivs och av vem, i vilka delar av kyrkan det skrivs och vad det handlar om. Det finns många paralleller till exempel till kyrkor på Gotland där man också använt kyrkväggar som arkiv till exempel för avtal. Vi skulle också ha stor användning av de här metoderna inom runforskningen.
Själv önskar hon ju hitta något som, åtminstone hittills, inte påträffats i materialet.
– Runor! Jag hoppas vi hittar några klockrena och tydliga runor som går att tyda. Vi vet ju att det finns några runfynd i Ukraina, så det är inte omöjligt att det även finns i Sofiakatedralen, säger hon.
Vägen framåt
Vad blev då resultatet av två dagars forskarmanglande i Visby? Projektledaren Gunnar Almevik är mer än nöjd. Av språk-, konst- och runforskarna fick man många svar på hur man kan och bör bygga upp databasen med information, till exempel vilka metadata som bör följa med varje post i databasen. Även kring den tekniska delen föll många bitar på plats:
– Det var väldigt bra att vara just på Kulturarvslaboratoriet hos Riksantikvarieämbetet. Det som finns där är praktiknära erfarenheter från fältet. Man jobbar inte bara med att ta in forskning till labbet utan reser ut med utrustning och löser uppgifter i kulturmiljöer med olika förutsättningar. De erfarenheterna kommer att hjälpa oss mycket, säger Gunnar Almevik.
Gunnar Almevik understryker att det viktiga nu är att få färdigt dokumentationen på rätt sätt och att göra informationen tillgänglig i en databas.
– Under seminariet i Visby har vi formulerat nya forskningsfrågor och fått många idéer och uppslag hur databasen kan utvecklas. I nästa steg önskar vi samla en bredare grupp forskardiscipliner och formulera ett nytt projekt och en ny ansökan. Så steg ett är att säkra det här forskningsmaterialet och steg två blir ett nytt projekt, säger han.
I maj reser Gunnar Almevik och Jonathan Westin tillbaka till Kiev för att fortsätta arbetet med de nyvunna lärdomarna i resväskan.
Vi har precis avslutat en framgångsrik turné till äldreboenden runt om i Kalmar län med det uppskattade projekt ”Minns ditt 50- och 60-tal”. Under den omfattande turné besökte vi inte mindre än 78 äldreboenden och bjöd på en unik och minnesvärd resa tillbaka i tiden för länets äldre invånare.
Under turnén har två av våra pedagoger rest runt med en bil fullpackad med en härlig blandning av nostalgiska kläder från 1950- och 60-talet, tillsammans med tidstypiskt kaffebröd från museirestaurangen och passande musik. Denna kreativa kombination skapade både festliga och känslosamma ögonblick för de äldre, samtidigt som den har bidragit till att skapa värdefulla minnen och väcka samtal om kulturhistoria och nostalgi med en generös dos av glädje. Våra pedagoger har agerat som mannekänger och genomförde flera klädombyten med originalkläder från Kalmar läns museums kostymateljé.
Projektet, som startade hösten 2022, växte från 22 till imponerande 78 besök. Från början var planen att göra två besök i varje kommun, men det stora intresset från äldreboendena ledde till en ökad förfrågan. För att möta detta skickade Kalmar läns museum in ytterligare två ansökningar till Irene och Bo Adolfssons stiftelse, vars generositet gjorde det möjligt att genomföra besök för samtliga äldreboenden i Kalmar län.
Med vår tidigare erfarenhet vet vi hur denna typ av aktivitet kan ge positiva resultat genom att väcka minnen och främja meningsfulla samtal. Vi är otroligt tacksamma för möjligheten att genomföra detta projekt och vi riktar vårt varma tack till alla som har bidragit och varit en del av denna minnesvärda resa!
Det finns alltid anledning att återvända till en runinskrift och själv stava sig igenom texten även om den tidigare har uppfattats som definitivt läst och tydd. Detta erfor jag ännu en gång nu i måndags när jag var i Sundre kyrka längst i söder på Gotland för att göra lite undersökningar inför ett kommande arbete.
Vid Sundre kyrka finns tre runristade gravhällar från medeltiden. Två av dem (G 2 och G 3) står tillsammans med andra gravhällar resta mot väggen inne i prästgårdsstallet utanför kyrkogårdsmuren, medan den tredje är inlagd i korgolvet inne i kyrkan. Denna gravhäll har beteckningen G 1 och är alltså den runinskrift som inleder Gotlands runinskrifter. Stenen har varit känd sedan 1700-talet och runorna lästes bland annat av Carl von Linné under hans gotländska resa 1741. Hällen låg redan då på samma plats som den gör i dag.
roḷaikr : lit : giara : ṣṭạị[n] : ok : skia͡ra : yfir : rofin : broþor : sin
”Rolaik lät göra stenen och skära den över Rofinn, sin broder.”
Även om några runor är lite skadade finns det egentligen inga svårigheter i inskriften, men jag tänkte att jag ändå kunde gå igenom den systematiskt och när jag kom till den sista runan i rofin noterade jag att det på staven fanns en rund punkt som fullständigt liknade punkterna i det följande skiljetecknet. Denna punkt verkar inte tidigare ha noterats, men innebär att n-runan är stungen. Detta är en mycket sällsynt runform som jag tidigare har intresserat mig för. Den brukar i runtexter återges som ɴ och uppträder antingen intill dentala konsonanter som /t/ eller /d/ eller när ljudet är långt det vill säga där det i dagens skrift skulle återges med dubbelteckning. I rofiɴ motiveras stingningen i så fall av det senare, eftersom namnet som objekt bör ha haft formen Rōfinn.
På Gotland finns exakt samma runform på en gravhäll i Lärbro kyrka (G 293) och vi skulle i Sundre alltså ha ytterligare ett exempel på denna runa. Runristningar i kalksten kan ibland vara lite knepiga att läsa, eftersom det ofta förekommer naturliga fördjupningar i stenytan som kan förvilla. Jag vågade därför först inte riktigt tro att det var en avsiktlig stingning, men när jag fortsatte att läsa upptäckte jag att samma typ av punkt också fanns på inskriftens allra sista runa. Detta ord ska alltså återges som siɴ och även i detta fall är en sådan runa motiverad, eftersom ordet här har haft formen sinn.
Att de stungna n-runorna inte tidigare har uppmärksammats på gravhällen i Sundre beror säkert på att denna typ av runor ännu var förhållandevis okända när den första delen av Gotlands runinskrifter författades. Nu kan alltså även de två ɴ-runorna på Sundrehällen läggas den sakta växande samlingen av denna typ av rätt speciella runor.
Sundrehällen innehåller också en intressant term rörande framställningen av ristningen på stenen. Det står nämligen att Rolaik inte bara låtit ”göra” utan också ”skära” stenen. Tittar man närmare på ristningen i släpljus ser man också att såväl ornamentiken som runorna är skurna med skarpa linjer, som måste ha åstadkommits med en kniv eller något annat vasst verktyg (se särskilt ornamentslinjen på den högra bilden ovan).
I Sundre finns inte bara runristade gravhällar utan också runor ristade i kalkputsen på kyrkans väggar (G 360). Efter den restaurering som genomfördes 1970 undersökte Elisabeth Svärdström året efter de ristningar som då hade framkommit för att se om det bland dessa fanns tidigare okända runinskrifter. Förutom enstaka runor fann hon det på två ställen. På den norra korväggen intill den nisch som finns i denna vägg upptäckte hon runföljden dominus · te · kuṃ-, som givetvis återger latinets Dominus tecum ”Herren vare med dig” och i tornkammaren intill vid den norra portalen fann hon runorna olfr, som tolkades som en ofullgången återgivning av namnet Olafr.
När jag senast var i Sundre kyrka, vilket var så länge sedan som i augusti 2010, lade jag märke till att det på samma väggyta fanns ytterligare en rad med runor, varav jag endast kunde läsa några få tecken. Den trodde jag mig nu direkt på korn på, men upptäckte snart att det handlade om några andra runor som vad jag vet inte är kända sedan tidigare. Dessa befinner sig en bit ovanför de tidigare kända. Runorna är bara centimeterhöga och några dem är delvis täckta av senare puts. Jag kom dock ganska snart fram till att de knappast kunde läsas som något annat än hẹriansoṇ, trots att jag tvekade ett tag om det verkligen kunde stå så. Herjann är ju ett Odens namn och även ordet som helhet verkade bekant utan att jag då kunde komma ihåg vad det betydde. Jag hade dock känslan av att det nog inte var något som man normalt skulle vänta sig på en kyrkvägg.
När jag lite senare kollade ordböckerna visade det sig att jag inte var den förste att tänka på Oden. Ordet finns i formen Hæriansun upptaget i C. J. Schlyters Ordbok till Samlingen af Sweriges gamla lagar (1877) med förklaringen ”eg[entligen] Odens son; djefvulsson (ett oqvädinsord)”. Schlyter skriver också att redan Loccenius och Verelius ska ha tolkat ordet så och att det innehåller ett av Odens binamn. Denna tolkning är dock inte riktig. Ordet är nämligen lånat i sin helhet från medellågtyska hergensone och betydelsen är i stället den som ges i SAOB: ”skökoson, ’horson’; niding”. Det finns även i formen herjensøn i äldre danska och som herjansson(r) i isländskan. På Island där ju minnet av de gamla gudarna var lite längre än i övriga Norden är det inte omöjligt att man vid inlånet har knutit det till det nämnda Odensnamnet.
Det anmärkningsvärda är att någon har vågat skriva ett sådant skällsord på en kyrkvägg på Gotland och att det har fått stå kvar. I den gårdsrätt som ingår i Magnus Erikssons stadslag från mitten av 1300-talet stadgas nämligen att den som kallar en annan ”tiuff. härinson. eller annat oquädhins ordh” straffas hårt. Var han väpnare eller skytt fick han sitta i tornet en månad på vatten och bröd, var han en tjänare tillhörande kungens eller någon stormans följe (hirdhdränger) blev det att sitta i stocken under lika lång tid, medan en yngre tjänare (smasven) fick piskstraff.
Den inskrift som jag upptäckte redan 2010 något till höger om den runtext som Svärdström hade läst är betydligt försiktigare. Den består endast av enstaka runor med punkter mellan: f · i · d (eller: t) · u · o ·. Strax ovanför finns ytterligare runor av samma typ: k(?) · l · m. Kanske är det förkortningar av något ännu värre som man inte vågade skriva i klartext.
Detta är vad jag vet årets första runfynd, men eftersom jag gjorde det själv räknas det inte.
Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet
PS. Den som nu har blivit oerhört intresserad av stungna n-runor kan läsa mer om sådana i min artikel i tidskriften Futhark 2015 och i Alessandro Palumbos avhandling. DS.
[Tillägg 2024-03-21:]
När jag tittar närmare på bilden av den sist nämnda inskriften, så slår det mig att det kanske är möjligt att den tredje runan inte är t (eller d) utan en a-runa med en svagt böjd ensidig bistav på mitten. I så fall döljer denna rad av runor inga större hemligheter, utan återger ett runsyllabarium: f · i · a· u · o ·. Att runorna strax ovanför verkar stå i alfabetisk ordning får då också sin förklaring. Det kan helt enkelt handla om spår av någon form av skrivundervisning. Naturligtvis måste detta uppslag stämmas av mot verkligheten innan jag vågar säga att inskriften ska läsas på detta sätt.
En liten del av det arkeologiska arbetet utförs i våra
arkiv. På Östergötlands museum finns ett omfattande topografiskt arkiv, ett rapportarkiv
och många enskilda arkiv. Där finns många godbitar och det är lätt förvilla sig
in bland alla gamla bilder och berättelser. Just det hände för en tid sedan då
jag skev en rapport på en undersökning i Hunnebergsgatan. I en arkivkapsel
snubblade jag över ett gammalt foto från slutet av 1800-talet.
Den enda informationen om fotot fanns på baksidan där jag
kunde läsa: Eremitbostad utanför
Hunnebergstullen i Linköping i slutet av 1890-talet. Vad var detta? Där
slog nyfikenheten till för fullt. När jag letade vidare hittade jag artikel i museets
(eller egentligen Östergötlands fornminnes och museiförenings) årsbok från
1933-1934 skriven av konstnären Waldemar Bernhard. Där fick jag min första
kontakt med gubben Alrik med träbenet.
Waldemar berättar om Hunnebergsgatan vid slutet av
1800-talet – en fattig gata där alla kände varandra. Han målar med ord en
beskrivning av små stugor, blomsterrabatter, soptunnor och skjul, rödmålade
staket och böljande sädesfält där stadens gårdar tog slut. Han berättar också om
olika människor längs gatan och en av dessa var gubben Alrik. Han var klädd i
gamla kläder, hade ett träben och långt grått hår som hängde ner på ryggen. Alrik
var i sjuttioårsåldern, försörjde sig som skomakare och var alltid glad och
skojfrisk.
Men vad har gubben Alrik med eremiten att göra? När jag
läser vidare i Waldemars beskrivning av honom inser jag att det är Alriks hus
som syns på fotot. Han hade blivit intagen på fattighuset men där ville han
inte bli kvar. Istället gick gubben runt och samlade gammalt tegel, takplåt och
annat byggmaterial. Han hittade t o m en gammal kamin och från ett bygge i
staden fick han murbruk så han kunde bygga sitt eget hem just där
Hunnebergsgatan tog slut.
Waldemar beskriver hur det såg ut. Inne i huset var golvytan
bara 2 x 2 meter men det fanns plats för en säng, ett bord där Alrik hade
verktygen och i ett hörn stod kaminen. Det var rent och prydligt både ute och
inne. Runt huset hade Alrik planterat solrosor och ringblommor. Waldemar berättar
att han som barn tyckte om att besöka den gamle skomakaren som han menar nog
var Hunnebergsgatans lyckligaste människa.
Jag snokade runt lite till för att se om jag kunde hitta något
mer om Alrik och hans hus. Bland Kungliga bibliotekets digitaliserade
dagstidningar hittade jag en artikel i Östgötaposten från 10 september 1897.
Där får vi veta lite mer om Alrik men artikeln saknar det lite romantiska
skimmer som Waldemars barndomsminnen hade. Här får vi lite mer av en krass
verklighet. Huset kallas koja och skribenten tycker inte att det ser ut som en
mänsklig bostad. Vi får veta att Alrik tidigare varit murare och att en del av
byggnaden utgörs av ett gammalt kasserat bodstånd. Alriks hus hade först stått i
lä bakom en loge men blivit fristående när logen revs. Någon kamin, som Waldemar
nämner, verkar inte skribenten ha sett till. Hela artikeln kan läsas i bilderna
på bilderna sist i inlägget.
Enligt fotot i vårt arkiv tycks gubben Alrik ha haft
sällskap av en stor gårdshund. Den ligger utanför dörren på fotot men varken
Waldemars barndomsminnen av Alrik eller Östgötapostens skribent nämner någon
hund.
Vill man läsa mer om Hunnebergsgatan och de som bott där så
finns boken Hunnebergsgatan. Småfolk och
herrskap i samma gård av Anna Lundqvist från 2012. Dessutom har jag tidigare
berättat om Kampen och pestkyrkogården här på vår blogg.
Årets utgrävningar inom projektet Kris, konflikt och klimat — samhällsförändring i Skandinavien år 300–700 kommer att utföras i Treby borg och äger rum under två perioder under 2024, tre veckor i maj och fyra veckor i september/oktober.
Treby borg som är en av Ölands mindre kända borgar ligger på Alvaret på södra Öland, mellan de mer namnkunniga borgarna Eketorp och Triberga. Med sina tre sammansatta cirklar avviker Treby från alla andra borgar på Öland.
En tidigare, opublicerad, grävning utfördes i borgen 1966, då man bland annat grävde fram ett hus och gjorde flera spektakulära fynd.
– Projektet har pågått i lite drygt ett år nu och vi har vi gjort en hel del olika prospekteringsundersökningar, bland annat markradar, laserscanning från drönare och markkemiska undersökningar för att bestämma var grävningarna ska ske. Det arbetet fortsätter parallellt med att vi nu börjar gräva i en av borgarna, säger docent Ludvig Papmehl-Dufay, arkeolog och Linnéuniversitetets projektrepresentant.
Syftet med årets undersökningar är att säkra källmaterial som kan hjälpa till att datera aktiviteten i borgen, att avgöra om de olika delarna av borgen använts samtidigt och vilka aktiviteter som har ägt rum i borgen.
Båda utgrävningarna under 2024 genomförs som fältkurser för arkeologistudenter, i maj av Stockholms universitet under ledning av professor Sven Isaksson och i september-oktober av Linnéuniversitet under ledning av docent Ludvig Papmehl-Dufay.
Personal från Museiarkeologi sydost på Kalmar läns museum kommer också vara delaktiga i fältkurserna. Resultaten av utgrävningarna kommer sedan att visas på Kalmar läns museum, bland annat i den nya utställningen Borgarnas Ö som öppnar den 8 juni.
– Fältarbetsdelen i projektet innefattar många olika delar, men själva utgrävningarna är viktiga eftersom de ger oss ny kunskap om platser vi tidigare vetat väldigt lite om. Treby borg blir först ut, där har vi goda förhoppningar om att få fram mycket ny information som vi sedan kan arbeta med att sätta in i ett större sammanhang, säger Ludvig Papmehl-Dufay.
Projektet, som är finansierat av Riksbankens Jubileumsfond, är ett samarbete mellan Stockholms universitet, Linnéuniversitetet och Kalmar läns museum och leds av professor Kerstin Lidén vid Stockholms universitet.
Tider för guidade visningar av grävningen kommer att presenteras under våren på Kalmar läns museums hemsida samt på projektets hemsida www.ringforts.com.
Vi har nyligen fått besked om att Boverket har beviljat 1 735 040 kr till Kalmar läns museum. Pengarna ska till gå till att medfinansiera och installera modern kompaktförvaring för den arkeologiska samlingen i Kalmar läns museums föremålsmagasin.
Det beviljade bidraget innebär att vi kan förbättra förvaringen av museets arkeologiska samling. Det ökar också tillgängligheten för samlingen och möjligheterna att arbeta med den på ett helt annat vis än tidigare.
Ansökan till Boverket är ett led av vårt pågående projekt att flytta föremål från museibyggnaden till vårt externa föremålsmagasin under 20024-2025. Flytten kommer frigöra ett helt nytt våningsplan för kommande utställningar men innebär också att föremålen kommer ha bättre anpassade lokaler så att vi kan fortsätta att förvalta den på bästa möjliga sätt.
Bergkvara, en plats längs Kalmarsund med unika miljöer och en rik historia, står inför en spännande förändring. Nu startar projektet ”Places in the Making – Framtidens gestaltade småsamhällen” med målet att omvandla Bergkvara hamn de kommande tre åren. Det är ett initiativ som vi leder och som engagerar Torsås kommun, företag, föreningar och boende i Bergkvara. Projektet finansieras av Statens kulturråd samt med medel som Torsås kommun har avsatt för att kunna arbeta med hamnens fysiska utformning.
Den första fasen av projektet innebär en nulägesanalys följt av en omfattande platsanalys där Bergkvarabor, företag, antikvarier, arkitekter, konstnärer, föreningslivet, barn och unga tillsammans med Torsås kommun deltar. Mellan 2024 och 2026 kommer vi att samarbeta för att utveckla Bergkvara hamn baserat på platsanalysen och gemenskapens visioner och behov.
En central aspekt av projektet är det tvärsektoriella samarbetet mellan olika aktörer med varierande roller och befogenheter, men med ett gemensam målsättning att främja landsbygdens utveckling. Ett av projektets mål är att förbättra beslutsfattandet och öka medborgardeltagandet i regionala och lokala utvecklingsprocesser som berör offentliga livsmiljöer. Projektet utgår från den gestaltade livsmiljön, där arkitektur, form, design, konst och kulturarv samverkar för att forma samhället med hänsyn till människans möjligheter, behov och önskemål på ett sätt som är långsiktigt hållbart både nu och i framtiden.
Forskning inom arkeologi och samarbetet mellan Kalmar läns museum och Linnéuniversitetet är också en viktig del av projektet. Doktoranden Ulrika Söderströms forskning fokuserar på hur bevarandet av vårt kulturarv kan integreras i stadsplaneringen för att främja en hållbar stadsutveckling, med fokus på att inkludera invånarna och skapa attraktiva miljöer.
Genom detta projekt får Kalmar läns museum möjlighet att utveckla innovativa metoder för att bevara och vårda kulturarvet, särskilt inom byggnadsvård och arkeologi. Detta kommer i förlängningen att stärka samhällets engagemang i det regionala och lokala kulturarvsarbetet och bidra till samhällsutvecklingen.
Projektet syftar inte bara till att förändra Bergkvara hamn. Det handlar även om att skapa en inkluderande och attraktiv destination för både boende och besökare. Projektet för det även möjligt att utveckla nya synsätt och metoder som kan stimulera hållbar utveckling inte bara i Bergkvara, utan i hela regionen.
Genom projektets fokus på samarbete och gemensamt skapande mellan kommunal planering, konst, kulturarv, turism och invånare, passar projektet väl in i Kalmar läns regionala kulturplan ”Kultur att växa i”, som betonar kulturens roll för delaktighet och hållbar samhällsplanering. Det är också i linje med Region Kalmars nya strategi för kulturella och kreativa branscher, där projektet bidrar till att stärka och utveckla dessa sektorer i regionen.
Denna sida visar inlägg från de mest aktiva svenska arkeologibloggarna. Sidan administreras av Arkeologiforum. Kontakta oss här om du driver en blogg som bör vara med. Arkeologiforum ansvarar inte för informationen som visas.