Arkeologibloggar

Den svenska mynthistorien sträcker sig tillbaka till vikingatiden och Olof Skötkonung är, vad vi i dag vet, den som präglade de första svenska mynten runt år 995. Vid Vitterhetsakademiens bibliotek har numismatiken– läran om mynt, sedlar och medaljer – också gamla anor och biblioteket har i dag en av norra Europas största samlingar av numismatisk litteratur.

Mynt har präglats sedan antiken och har allt sedan dess varit föremål för fascination och samlande. Äldre tiders betalmedel kan berätta mycket om gångna tiders samhälle och vardagsliv och utgör en del av vårt gemensamma kulturarv. Vid arkeologiska utgrävningar görs det återkommande fynd av mynt. Ofta påträffar man enstaka mynt men ibland görs fynd av mer spektakulära slag. Ett aktuellt exempel på ett sådant är den uppmärksammade silverskatt som påträffades på Visingsö nyligen.

Vad betyder numismatik?

Numismatik (av grekiskans nomaisma) betecknar läran om mynt, sedlar, polletter och andra betalningsmedel samt medaljer. Numismatiken som vetenskap var länge underordnad arkeologin och historievetenskapen, men kom med tiden att växa fram som en självständig disciplin. I en svensk kontext brukar Petter Dijkmans Observationer från 1686 ses som startskottet för den numismatiska litteraturen och under 1700-talet blev myntsamlande en gentlemannasyssla. Med tiden kom numismatiken bli föremål för växande akademiskt intresse.

Samlingens framväxt och tillgänglighet

För att kunna identifiera mynt, ordna utställningar och bedriva numismatisk forskning behövs numismatisk litteratur. Vitterhetsakademiens biblioteks numismatiska samling, som tillfördes sina första böcker redan i slutet av 1700-talet, har sedan dess vuxit till en samling som i dag är en av norra Europas största. Den består av cirka 700 hyllmeter trycka böcker, tidskrifter och auktionskataloger samt ett växande elektroniskt bestånd. Ända sedan starten har tillväxt och utveckling skett i ett nära samarbete mellan biblioteket och Kungliga myntkabinettet, numera Ekonomiska museet.

– Den som vill läsa och låna material ur den numismatiska samlingen är varmt välkommen till biblioteket, säger Carina Bergman, bibliotekarie på Vitterhetsakademiens bibliotek. Samlingen är tillgänglig för alla men man gör klokt i att i förväg beställa fram det man är intresserad av via bibliotekets katalog eller genom att skriva till bibliotekets e-postadress. Böckerna finns inte i bibliotekets öppna samlingar utan måste hämtas fram. De elektroniska böckerna och tidskrifterna får man tillgång till genom att registrera sig som låntagare.

Drottning Lovisa Ulrikas samling

Drottning Lovisa Ulrika (1720–1782) närde ett starkt intresse för numismatik och kom att få en med tiden omfattande samling av böcker inom detta ämne. Vitterhetsakademien, som drottningen själv var med om att grunda, hade ett särskilt ansvar för numismatiken och redan under sent 1700-talet kom man att motta drottningens samling av numismatisk litteratur. Samlingen innehåller böcker från 1500-talet och fram till sent 1700-tal och är i tryggt förvar i bibliotekets underjordiska raritetskammare. En annoterad katalog över samlingen utgavs 2001 och böckerna i samlingen kan konsulteras i bibliotekets specialläsesal.

– Böckerna i Lovisa Ulrikas numismatiska bibliotek är utsökt bundna och är genomgående i mycket gott skick. Det är en hisnande tanke att drottningen själv använt sig av dem och att åtskilliga bara ägts av henne innan de införlivats i bibliotekets samlingar, säger Henning Hansen, bokhistoriker och forskningsbibliotekarie vid Vitterhetsakademiens bibliotek.

Sensationellt fynd av mynt på Visingsö

Arkeologer vid Jönköpings läns museum gjorde ett unikt fynd av runt 170 silvermynt i en grav i Brahekyrkan på Visingsö tidigare i år, i samband med att bergvärme skulle installeras i kyrkan.

– Redan första dagen fann jag och min kollega Kristina Jansson två skelett i schaktet där ledningarna skulle läggas. Vi rensade fram benen från de gravlagda för att få en uppfattning hur gravarna såg ut. Helt plötsligt kom tre silvermynt fram! Snart insåg vi att många fler låg tätt intill den gravlagdas vänstra fot, berättar Anna Ödéen, projektledare och arkeolog.

Brakteater från omkring år 1150 till 1180

Brakteater kallas de mynt som är präglade på bara den ena sidan. De runt 170 brakteater i silver som påträffades i graven på Visingsö är bland de äldsta bevarade mynten i Sverige och en del av mynten känner arkeologerna inte igen sedan tidigare.

– Det är ett helt sensationellt fynd som kommer att förändra den tidigmedeltida mynthistorien i Götaland och belyser en period som till stor del är helt okänd, säger Eeva Jonsson vid Kungliga myntkabinettet i ett pressmeddelande från Jönköpings läns museum.

Läs mer

• Pressmeddelande Jönköpings läns museum om myntskatten på Visingsö
• Litteratur om medeltida brakteater
• Vitalis, bibliotekets katalog. På Vitalis förstasida kan du även registrera dig som låntagare.
• Katalog –74, här finns en del av den numismatiska litteraturen från 18- och 1900-talet som ännu inte är registrerad i huvudkatalogen.
• Ämnesguide om numismatik framtagen av Vitterhetsakademiens bibliotek

Inlägget Mynt som kulturarv – om Vitterhetsakademiens numismatiska samlingar och fynden på Visingsö dök först upp på K-blogg - Riksantikvarieämbetets blogg.

KRÖNIKA AV MAGNUS KÄLLSTRÖM

I stort sett varje år sedan 2017 då jag först stiftade bekantskap med det runristade alnmåttet från Haverö har det kommit nya ledtrådar om Kensingtonstenens runalfabet. Senast i raden är minnestavlan från Torp som uppmärksammades i augusti 2022 och som ledde fram till skrivläraren Eric Ström från Vivstavarv i Timrå. Det var ju genom hans ambulerande skrivskola på olika platser i Mellannorrland under 1800-talets senare hälft som kunskapen om denna variant av runor har spridits. Sedan dess har det inte tillkommit något nytt. Betyder det att spåret efter Kensingtonrunornas ursprung har kallnat?

En liten sak har dock hänt. Nyligen kom äntligen 2022 års årgång av tidskriften Futhark. International journal for runic studies, där jag i en längre artikel försöker sammanfatta de senaste iakttagelserna kring dessa runor och dessutom föra fram några idéer om deras ursprung.

De runor som brukar kallas Kensingtonrunor efter den amerikanska Kensingtonstenen, som 1898 grävdes upp i Minnesota, har ibland jämförts med de sena dalrunorna och det har till och med gjorts ett försök att lansera termen Neo-Dalecarlian runes för denna runvariant. Enligt ett annat förslag bygger Kensingtonalfabetet på den 16-typiga vikingatida futharken, som har hämtats från någon tryckt bok, men kompletterats med dalrunor och helt nyskapade runtecken.

Själv har jag lagt fram hypotesen att Kensingtonrunorna i huvudsak har sitt ursprung i ett efterreformatoriskt runalfabet med rötter i Johannes och Olaus Magnus tryckta runalfabet från mitten av 1500-talet. Detta ligger till grund för flera sentida runalfabet, inte minst i Norge. I den ovan nämnda artikeln fördjupas denna hypotes. Motsvarigheter till den kryssformiga a-runan som ibland har jämförts med en variant av a-runan bland dalrunorna, finns också i andra sentida runalfabet, exempelvis i en 1700-talsinskrift på predikstolen i Täby kyrka utanför Stockholm. De mer märkliga runformerna bland Kensingtonrunorna u, v, y, å, ä och ö är troligen nyuppfunna runor. En intressant parallell finns i en svartkonstbok i Nordiska museets samlingar, där runor används för vissa passager i texten. Den som har skrivit dessa runor verkar märkligt nog ha saknat runtecken för just dessa tecken och därför istället använt vanliga latinska bokstäver. Kanske var det ett runalfabet liknande det i den nämnda svartkonstboken som Kensingtonrunornas skapare hade till hands och som han byggde ut med nypåfunna runtecken.

Eric Ström från Timrå var uppenbarligen den som spred kunskapen om dessa runor, men han är inte den som har uppfunnit dem. Enligt vad han själv ska ha uppgett i sina litograferade Förskrifter (1876) hade han lärt dem ”af enskild person”, men vi vet inte av vem. Inte heller vet vi var det skedde eller hur stort runintresse Ström egentligen hade. Troligen såg han runorna som ytterligare ett skriftsystem som man kunde lära ut, kanske för att det var en skrift som inte vem som helst kunde läsa. Vid sidan av runorna lärde han ju också ut det så kallade vinkel- eller frimurarchiffret som ju ofta förekommer tillsammans med just Kensingtonalfabetet, inte bara hos Ström och på bröderna Larssons papper, utan också på Haveröstaven och på en papperslapp som ägdes av Gerda Werf i Älvdalen.

Vinkelchiffret är känt från många olika håll. Det användes exempelvis som chiffer under amerikanska inbördeskriget och kallades då ”pig-pen code”, eftersom det i sin form påminde om bås för grisar. Den som 1972 lyckades tjata till sig den nyutkomna Gröngölingsboken vet att det också finns med där, men då under beteckningen ”Dada urka”. Samma typ av chiffer är än i dag levande inom scoutrörelsen.

Under den senare delen av 1800-talet var vinkelchiffret mycket populärt som kommunikationsmedel bland dem som vistades på fäbodarna i Jämtland, vilket bland annat konstnären och kulturhistorikern Nils Månsson Mandelgren har vittnat om. Kanske var det också i denna miljö som Kensingtonrunorna en gång skapades. Detta har jag skrivit mer om i min artikel.

Eric Ström var inte bara skrivlärare utan också Godtemplare (eller Good templars som det hette på svenska då). Detta har givetvis ingenting med tempelriddare eller sökandet efter den heliga graalen att göra, utan är namnet på en nykterhetsrörelse (idag IOGT-NTO). Inom denna rörelse och i den lokala logen Vifvan i Vivstavarv var Eric Ström mycket aktiv och gjorde tydligen stora insatser. I hans dödsruna i tidningen Reformisten den 12 mars 1896 kan man exempelvis läsa:

”Särskildt hade han förmåga att författa små skildringar ur folklifvet, hvilka, om de ock någon gång voro väl drastiska, slogo an på den publik, för hvilka han uppläste dem och verkade väckande och manande till nykterhet. De voro, säger en meddelare till oss, träffande, rika på satir och naturtrogna. Han föredrog i regel att läsa upp dem istället för att erbjuda dem åt trycksvärtan.”

Ströms berättelser har alltså skattat åt förgängelsen, men av en tillfällighet upptäckte jag nyligen att det i Litteraturbanken finns ett verk av honom: Good templars poemer och sånger publicerat 1883.

Någon ny ledtråd till lösningen av Kensingtonrunornas gåta går dock inte att hitta i denna bok. Enda gången som ordet runor nämns är i den inledande strofen i ett poem som uppges ha blivit ”Uppläst vid åtskilliga Good-Templar-fester”. Den lyder:

Märken, kännen, fatten dessa enkla ord,
Bröder, systrar, vänner, alla som ären här!
Vi hafve slägtskap, föreningen är gjord
Och hälsningen till Eder alla jag i dag frambär.
På denna fest vi skole glädje hafva,
Ett minne äfven af vårt höga mål;
Vi vilje nu tillsammans lifvets runor stafva,
Vi hafve mycket här som granskning tål.

På andra ställen i denna bok kan man däremot finna exempel på hans drastiska formuleringskonst eller vad sägs om:

Då var det ej ovanligt att qvinnan söp sig full,
En prest jag hörde sjunga: Bränvin är mitt guld,
Ja, barnen söp och bröd de ofta doppa
i denna afgrundssoppa.

Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Den ännu oavslutade jakten på Kensingtonrunornas ursprung har rymt en hel del överraskningar och många har bidragit med nya pusselbitar och iakttagelser som gör att vi står där vi gör idag. Detta kan man bland annat följa i artiklar på K-blogg, men även här. DS

Inlägget Sjung med Kensingtonrunornas kolportör dök först upp på K-blogg - Riksantikvarieämbetets blogg.

KRÖNIKA AV MAGNUS KÄLLSTRÖM

I dag, den första april 2024, är det exakt hundra år sedan en av den svenska runologins pionjärer, Erik Brate, gick ur tiden. Samtidigt är det precis 140 år sedan riksantikvarien Hans Hildebrand i Vitterhetsakademiens Månadsblad publicerade artikeln ”Det nya svenska runverket”, där han drog upp linjerna för det som så småningom skulle bli det stora korpusverket Sveriges runinskrifter.

Att Hildebrands planer blev verklighet är till stora delar Erik Brates förtjänst. Han hade sin dagliga gärning som lektor vid Södermalms högre allmänna läroverk (i dag Södra Latin) i Stockholm, men i stort sett varje sommar från 1888 fram till året före sin död företog han månadslånga resor företrädesvis i Mellansverige för att undersöka och avbilda runstenar. Han står också som utgivare av de tre första banden av Sveriges runinskrifter, även om det bara är i Östergötlands runinskrifter som han är ensam författare.

Arbetet med Ölands runinskrifter, som var den första delen av verket som trycktes, hade tilldelats Sven Söderberg, men han hann bara fullborda det första häftet som kom ut år 1900 innan har året efter oväntat avled. Det blev Brates uppgift att fullborda denna del, trots att han då redan hade Östergötlands och Södermanlands runstenar på sin lott.

I ett brev till kollegan Magnus Olsen i Kristiania skriver han den 21 oktober 1901:

”Söderbergs plötsliga död var mycket beklaglig och särskildt hade det varit godt, om det förunnats honom att utgifva Ölands runinskrifter. Riksantikvarien har nu hans papper hos sig för att genomgå dem och se hvad som är att göra, det är möjligt att jag får uppdrag att göra verket färdigt. Mitt verkningsfält för nästa sommar är ej heller alldeles bestämdt, jag började i sommar i Uppland och kommer kanske att fortsätta därmed, hvilket nog ock är välbehöfligt, eller ock skall jag till Gottland, hvars inskrifter böra snart undersökas emedan dessa kalkstenshällar står mindre bi än fastlandets granit. Men jag vet ej om jag hinner förbereda mig för Gottland till nästa sommar och skulle ingenting ha emot att ägna den åt den uppländska stockholmstrakten.”

Det blev Uppland för Brates del, men i konkurrens med professor Otto von Friesen i Uppsala, vilket så småningom ledde till att de delade upp landskapet så att Brate begränsade sina undersökningsresor till Stockholms län, medan von Friesen tog hand om resten av Uppland.

Brate tycks först ha välkomnat von Friesens inträde i arbetet med undersökningen av de svenska runinskrifterna. I ett brev till honom den 22 maj 1898 skriver han: ”Det gläder mig, att i eder får en medarbetare på runfältet, ty säden är mycken och arbetarena äro få”. Så småningom skulle det uppstå svåra slitningar och deras förhållande verkar aldrig ha varit riktigt hjärtligt.

Annorlunda var det med den ovan nämnde Magnus Olsen, som uppenbarligen blev en mycket god vän trots en åldersskillnad på mer än tjugo år. Olsen var lärjunge till professor Sophus Bugge, som Brate hade samarbetat med när han på 1880-talet skrev sin avhandling Runverser. Bugge var också den förste som någorlunda fullständigt lyckades tyda den långa inskriften på Rökstenen och han var mot slutet av sitt liv sysselsatt med en tredje avhandling om denna sten. Både Brate och Olsen kom att bli djupt involverade i arbetet. Den 28 december 1906 skriver Brate till Olsen:

”Måtte vårt samarbete under det kommande året föra tolkningen av denna märkvärdiga Röksten ett gott steg framåt; att det planerade arbetet rentav skulle bliva avslutande, är väl svårligen att hoppas. […] Sedan allehanda motigheter nu omsider synas besegrade, torde Ölands runinskrifter h. 2 äntligen komma ut i jan. […] – Jag skall nu taga itu med Östergötlands runinskrifter och hoppas under vintern efter hand få texten så pass färdig, att jag får klart för mig, vad jag behöver granska närmare uti inskrifterna i sommar, då jag i alla fall väl måste till Ögl. för att besöka Rök.”

Även Otto von Friesen var åtminstone till en början engagerad i detta arbete. Den 4–6 juli 1907 träffades de alla tre i Rök för att gå igenom inskriften. von Friesen hade då tre år tidigare på egen hand undersökt stenen och 1906 till och med skrivit om den i Svenska Turistföreningens årsskrift. Brate hade också inbjudit professor Frits Läffler att delta i undersökningen, men denne hade avböjt av hälsoskäl. ”Min Rökresa blir nog intet af med. Det blir för stark hjärnskakning att åka i en vagndroska en hel timme. Jag profåkte häromdagen och blef mycket dålig deraf” skriver han i ett odaterat brev till Brate i ATA.

Brate beklagade detta och svarade den 29 april: ”Det var ledsamt, att du måste uppgiva planen att resa till Rökstenen. Jag tänker vi annars skulle haft mycket trevligt där, det hade blivit ett riktigt filologmöte i smått.”

Om resultatet av undersökningen i Rök kunde han senare meddela Läffler:

”Rökstenen gingo vi tre igenom och äro i det hela ense om dess läsning. Några synnerliga nyheter innehåller vår uppfattning icke, väl mest på D9 [dvs. den skadade kantraden på baksidan]. Bättre än ord tala mina fotografier, vilka jag härjämte sänder dig och ber dig mottaga som gåva. Jag ämnade fotografera hela stenen både utan och med uppmålning, men lyckas icke med baksidan ouppmålad. Stenen står för nära kyrkogårdsmuren, så att vi måste bygga ut en ställning av gungbräden och bockar på åkern för att få behörigt avstånd och i stormen och regnet fick jag ej kameran att stå stilla; jag räknar det som en stor triumf, att jag följande dag lyckades fotografera den uppmålad, ty även detta skedde under mycket stora svårigheter.”

Brates beskrivning ger en god uppfattning om vad den tidens runologer hade att tampas med under sina fältundersökningar. Bugge dog den 8 juli 1907, bara ett par dagar efter att hans medarbetare hade lämnat Rök. De fann det då inte lika angeläget att skynda på arbetet med hans sista bok om Rökstenen, som kom ut först 1910.

Mellan 1911 och 1918 gav Erik Brate ut Östergötlands runinskrifter. I februari 1921 drabbades han av blödande magsår och var konvalescent i ett halvår. Trots detta kunde han den 21 december samma år meddela Olsen att han ”nyss lämnat in Södermanlands runinskrifter till VHAA tryckfärdiga. När de verkligen skola tryckas, beror på, när VHAA kan anslå medel därtill, vilket jag f.n. ej vet; tryckning är ju numera så vansinnigt dyrbar.”

Det skulle dröja ända till början av 1924 innan det första häftet av Södermanlands runinskrifter utkom. I mars drabbades Brate av ett nytt magsår som efter några veckors sjukdom ledde till hans död. Man var mycket angelägen om att även resten av hans arbete skulle tryckas, men manuskriptet gick trots stora ansträngningar inte att återfinna. Elias Wessén som fick överta arbetet med de sörmländska runinskrifterna måste därför författa en helt ny text till fortsättningen. Därmed inleddes ett nytt kapitel i den ännu oavslutade historien om det svenska runverket.

Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Alla hittills utkomna band Sveriges runinskrifter finns tillgängliga på Riksantikvarieämbetets hemsida liksom i Litteraturbanken. Här är en direktlänk till Brates bidrag. Hans brev till Sophus Bugge och Magnus Olsen finns sedan en tid digitaliserade av Nasjonalbiblioteket i Oslo. Om Brates verksamhet har jag tidigare skrivit en del på K-blogg och på vår hemsida. DS.

PPS. Den 16 maj i år arrangerar Runverket ett heldagsrunråd i Stockholm till Erik Brates minne. Se vidare här. DS.

Inlägget Erik Brate och runverket dök först upp på K-blogg - Riksantikvarieämbetets blogg.