I förra veckan var det konferens för det kyrkliga kulturarvet i Arvika. Årets tema var ”Plats för berättelser”, och berättelser fanns det gott om i Arvika! Don Gianmatteo Caputo, präst från Venedig, pratade om att använda alla sinnen när man skapar en upplevelse av kyrkorummet. Den lukt som möter besökare i katolska kyrkor är rökelse, en doft som de flesta katoliker sammankopplar med döden, begravningar. En kyrka borde inte lukta död, utan uppståndelse, menar Don Gianmatteo, och försökte ändra detta genom att skura golven i kyrkan så att besökarna istället möttes av såplukt. Han pratade också om vikten att låta kyrkan vara öppen för alla. Nu är det ofta så att turister möts av skyltar som berättar att det pågår en mässa och därför får vända i dörren. Istället borde man öppna för alla att delta, kanske är det första gången de får uppleva en gudstjänst. Även de kyrkor vi besökte bar på berättelser. Arvika kyrka, till exempel, berättar berättelsen om konstnärskolonin i Rackstad i början på 1900-talet. Alla konstnärerna bidrog till kyrkans utsmyckning, från altartavlan och predikstolen till smådetaljerna på kyrkbänkarna. Thomas Pfizinger-Drews, präst i Forshaga-Munkfors församling, lät oss prova på tysk kyrkopedagogik, som var ett annorlunda sätt att uppleva en kyrka genom tystnad, associationer och besökarnas nyfikenhet. Och så presenterade vi Platsr! Vi hoppas förstås att det ska komma in många nya berättelser där.

Maria Logothetis och Sophie Jonasson

Förmodligen har man även bott nära eller på ytan under vikingatid då ett rikt fyndmaterial från denna tid också påträffats. Exempel på föremål från vikingatid är exempelvis flera likformiga spännen, en arm till en våg, viktlod och en pansarbrytande pilspets (som påträffades redan förra året).

Ytterligare ett intressant fynd är en del av ett medeltida silvermynt, förmodligen från 1300-talet. Under medeltid kan man ha tappat myntet vid jordbruksarbete eller någon annan verksamhet som man ägnat sig åt några hundra meter bort från byn, som förmodligen låg söder om dagens undersökningsområde.

Vi kommer att återkomma med fler inlägg om bland annat hus, brunnar och de fina fynd av metallföremål som kommit i dagen. En liten försmak får ni nedan i form av det medeltida silvermyntet, vilket påträffades av vår duktiga metalldetekterare Magnus Lindberg.

Det medeltida silvermyntet.

Del av styrkan på Rörby.

Many property owners in Istanbul fit their buildings with horizontal metal-grille shelves sticking out from the facade above the first floor. This keeps bits of a building from falling onto the tourists frequenting the street-level shops that pay the rent. The grilles and their installation must cost a pretty penny. Still owners prefer them to putting the money into renovation.

Again, I wonder about the economics of this. Is the dilapidation a result of some poorly worded rule intended to protect historic buildings? Are the property owners waiting for the old buildings to collapse so they can legitimately tear the remains down and build higher and more profitable structures?

Or is there insufficient demand for housing and office space in central Istanbul, so that the only parts of the buildings that actually pay for themselves are the ones catering to tourists?

Then I thought maybe the problem with getting property owners to pay for upkeep isn’t insufficient carrot, but insufficient whip. Perhaps the reason no Stockholm property owner behaves like this is that if she does, she will get her ass kicked by the authorities. So I asked the city planning office of Stockholm municipality, stadsbyggnadskontoret. And they kindly explained that there are two levels of whip on these issues in Stockholm. The Planning Code demands that you keep your property in good shape: if you don’t, the city planning office will tell you to either get the problem fixed or pay a fine. And if, as is common in Istanbul, your building becomes so decrepit that it’s dangerous to people in or near it, you will no longer be allowed to use your building, for instance by letting out shop space in it.

Or maybe it’s neither carrot nor whip, but a culturally established readiness to see buildings in severe disrepair, combined with a unwillingness or inability to invest now for long-term profit.

Porträtt av Gustaf Adolf målat av J Hoefnagel. Förvaltare: Livrustkammaren, källa: Wikimedia

Sedan ett år tillbaka kan man i Kringla söka ner i Livrustkammarens material. Det som är kul med det materialet är att man får många relaterade objekt i högerkanten – om man t ex söker upp Gustaf II Adolf så ser man i högerkanten en hel radda relaterade objekt, till exempel hans harnesk. Man ser också händelser som han har närvarat vid, t ex bröllopet när han gifte sig med Maria Eleonora. Man kan också hitta den mellersta av krigarkonungens Lützenskjortor. Och om man inte är lättäcklad så kan man kika på fem hårstrån av ”Gustaf Adolph den Stores hufvud”.

Framtiden kommer att innebära mer av detta – smarta samband mellan objekt som har någon sorts relation. Man kommer lättare att hitta det man letar efter, och det man inte visste att man letade efter. Det kulturarv och den historia som tidigare har varit uppsplittrat i olika arkiv, magasin, databaser och till och med ämnesområden kommer nu på ett fiffigt sätt att hänga ihop. Detta kommer så klart att spara tid för många människor och göra en massa nytta i samhället. Förutom att spara tid så kommer det nog att hjälpa en och annan att slå ihjäl tid också…

>>Sophie Jonasson arbetar på Riksantikvarieämbetet med bl a Kringla.