Arkeologibloggar

Water as a process or as an object?

Johan Normark, 18/06/2013 | Källa: Archaeological Haecceities

I have just finished an abstract for the session “Towards an Archaeology of Becoming” at this year’s Theoretical Archaeology Group’s (TAG) conference in Bournemouth. Water as a process or as an object? Continuity of becoming vs. becoming without continuity Bergsonian and Deleuzian becoming is one of continuity, of fluidity. Water is a popular example in this case. […]

First 4-Wheel Wagon In Swedish East Coast Rock Art

Martin R, 18/06/2013 | Källa: Aardvarchaeology

Bronze Age rock art along Sweden’s south-east coast is rich but not as varied as that of the famous west-coast region. One motif that we have been missing is the four-wheel wagon. It isn’t common anywhere except on one site, Frännarp in inland Scania (below right), but we have had none whatsoever where I am.

Wagons at Frännarp in Scania

The other day we got our first wagon: at the rich classical site of Himmelstalund on the outskirts of Norrköping in Östergötland province. According to period convention, it is depicted in a flattened perspective with the wheels seen from the sides and the carriage from the top. The drawbar is cut by a later ship (off camera), and it appears that there were never any draught animals. The wagon probably dates from the centuries about 800 BC.

This rock art is carved into the smooth surfaces left by the inland ice. The paint and chalk is recent. The red-painted figure above the Himmelstalund wagon is a pair of incomplete foot soles or shoes. The thin chalk lines represent two ships that appear to have been mostly weathered away before the wagon was carved. People returned to these panels and made additions for centuries.

Note that the person who painted the foot soles didn’t see the wagon or the faint ships! This shows how important it is to return to rock art panels regularly with skilled personnel for renewed study. In this case I can take a small amount of avuncular pride in the find, because Theres Furuskog is a long-time collaborator of mine who has done GPS surveying, fieldwalking and metal-detecting with me on many sites in Östergötland and Södermanland. She has also worked for years with cleaning and painting rock art. Her find is a prime example of how important it is to employ educated, intelligent and experienced people for such tasks.

Another fine first in east-coast rock art was the sun horse of nearby Gärstad, found in 2011.

Nya fynd vid Lecas lertäkt

Östergötlands Museum, 18/06/2013 | Källa: Arkeologi i Östergötland

Lecakulor och block produceras i Linköping vid Lecas fabrik strax nordöst om staden. Dessa produkter kräver stora mängder med lera och leran kommer från mäktiga lertäkter som nu behöver utvidgas. Därför håller jag och min kollega Fredrik på att förundersöka en förhistorisk boplats som är registrerad i FMIS (det digitala fornminnesregistret) som Rystad 344 och ligger bakom Gärstadsverken.

På boplatsen har vi åtminstone fyra intensiva områden med boplatsanläggningar, dvs. spår av stolphål, gropar och eldstäder. Vi tror att det inom dessa anläggningsintensiva områden finns resterna efter boplatsens hus. Och detta vore förstås gott nog, en boplats med fyra, kanske fler, hus från brons- eller järnåldern. Denna gång har vi dock haft privilegiet att få en bonus att lägga till resultatet, en nyupptäkt hällristningslokal.

Några av skålgroparna. Foto Per Nilsson.

Hällristningarna ligger på ett impediment med berg och består av skålgropar, eller älvkvarnar som det också kallas, rännor, både avlånga rännor och rännor som är formade som krokar och slipade ytor. Det finns även kombinationer av de olika formerna, exempelvis har vi två skålgropar som förbinds med en huggen ränna.

Nu skall jag erkänna att en fullständig överraskning var hällristningslokalen inte och vi har aktivt letat efter just hällristningar inom förundersökningsområdet. Bara ett par hundra meter från vår plats finns en sedan tidigare känd skålgropslokal och ytterligare någon kilometer västerut ligger två hällristningslokaler vid Gärstad gård och den hällristningen är således känd som Gärstadristningen. Ristningarna vid Gärstads gård är lik de typer av hällristningar som vi nu påträffat med den stora skillnaden att det vid gården även finns figurer och bilder av bland annat skepp, yxor, en solhäst m m.

Per Nilsson och bloggskribenten vid dokumentationen

av hällristningarna. Foto Fredrik Samuelsson.

Med tanke på närheten till de tidigare kända hällristningarna har hällristningsletandet varit en del av vårt uppdrag och tidigt blev arkeolog Per Nilsson kopplad till projektet. Per arbetar till vardags på Riksantikvarieämbetet UV-Öst i Linköping men håller förnärvarande på med en avhandling kring brons- och järnålderns hällbilder. Totalt har vi identifierat ett 30-tal hällristningar och fler skulle antagligen påträffas vid en än mer noggrann dokumentation av berghällarna, vilket vi hoppas kan komma till stånd.

Vi du läsa mer om hällristningarna vid Gärstads gård kan du läsa Erika Räfs artikel i tidskriften Arkeologi i Östergötland från 2011 om Solhästen i Gärstad eller leta upp Fornvännen från 2011 och artikeln Ostkustens första solhäst av Roger Wikell, Sven-Gunnar Broström och Kenneth Ihrestam. Du kan också följa länken till en digital version av artikeln.

http://samla.raa.se/xmlui/bitstream/handle/raa/3271/2011_179.pdf?sequence=1

Rickard Lindberg

Antikvarie

Bollarp. Säsongslut med möjlighet till extramaterial.

Ådel Franzén, 18/06/2013 | Källa: Arkeologi i Jönköpings län

Nu har renritningen gjorts av det som än så länge går under arbetsnamnet Bollarpshuset II. En säker syllstensrad i öster, en väggsyll eller yttersyll i söder samt en högst trolig syllstensrad i norr. Trotts att vi fick grävt flera metersrutor än beräknat, har vi inte lyckats fånga in hela huset varför ytterligare en grävningsinsats innan säsongen är slut vore att önska. Vad vi däremot har avgränsat är husets värmekonstruktion. En 1,5 m²stor anläggning i hörnet mellan östra väggen och södra inner/ytterväggen. Högst troligt utgör denna botten av en rökungsnkonstruktion. Anledningen till att inget spisröse har bildats beror sannolikt på att stenen återanvänts i Bollarpshuset I som var bebott mellan 1550 och 1630. Att bottenplattan utgjort hela spisen som en låg eldstad motsägs av att stenmaterialet endast i ringa del var eldpåverkat. Spiskonstruktionen omges av ett ca 5-10 cm tjockt lager av jord uppblandad med kol och bränd lera. Vi har dock inte gått ner i detta lager ännu, utan avvaktar till nästa grävningstillfälle.

Efter ett tag framträder faktiskt några väggsyllar ur fixeringebilden. Några frågor: vad är skramlet i sydväst? Vad gör de stora hällarna inne i huset strax nordöst om spiskonstruktionen? Gräv igenom era planritningar på gamla hus och kom med tips och paralleller.

Fyndmaterialet var synnerligen magert. Ett ca 5 cm långt, tungformat järnföremål som närmast påminner om ett remändebeslag, två bitar slagg uppblandad med småsten och sand, tre bitar av förslaggat eller sintrat material med glasaktig yta. Sista dagens sista timme sveptes grunden med detektor och pipen kom tämligen tätt. Ett par indikationer grävdes. På ena stället hittades en del av tenen till en handsmidd spik med kvadratiskt snitt och på det andra stället var det falsklarm, hur vi än grävde och sållade framkom ingen metall.

Ett av de få fynden. Ett remändebelag?

Dateringsfrågan är således långt från löst. Men det finns argument för att hus II är äldre än hus I. Ett argument är fyndlösheten som visar att vi befinner oss i en annan materiell kontext. Även om huset inte har varit ett bostadshus, utan ett eldhus, brygghus eller bastu borde antalet järnfynd vara fler. För det andra: Spiskonstruktionen har plockat ner och återanvänts. Då finns två alternativ, antingen i Bollarpshuset I eller i soldattorpet Lövhult som var tredje bosättningen på plats och som var bebodd mellan 1810 och 1940. För det tredje bör man kunna tolka rökugnen som en äldre form av spiskonstruktion i Småland medan skorstenskonstruktionen med öppen spis mot bostadsrummet och bakugnsdel som mynnar i köket, och som finns i Bollarpshuset I är yngre. Det kan dock vara så att Bollarpshuset II hör till 1550-1630-talskomplexet och att hus II helt enkelt är brygghus eller bastu. Jag antar att rökugnen dög gott till den typen av verksamhet.

Som vanligt ger en grävning upphov till flera frågor än svar. Icke desto mindre har vi fått några svar: Ja, den konstruktion som vi började gräva år 2010 är ett hus och ja, det är åtminstone lika gammalt eller äldre än Bollarpshuset I. Penningen slut men spänningen kvar.

Vad vi, det vill säga Anna Ödéen, också hann med var att gräva fram kärnkonstruktionen av ugnen i Bollarpshuset I. Bakugnskonstruktioenen som vette mot husets minimala köksdel/bakstuga framträder som en kvadratisk form grundligt stenssatt med en "brandvägg" runt om.

Ugnens innanmäte frilagd i Bollarpshuset I.

Nu börjar strödda timmar av efterarbete mellan de ordinarie ärendena och sen en liten teknisk rapport. En from förhoppning om vidare grävning i sommar eller tidig höst kan man alltid hysa. Annars det dags att tacka: Tack markägarna Tord J och Bengt W för at vi fick böka kring i era marker, tack Birger, superpedagogen i Vireda skola, tack alla skolelever i fyran och femman och tack till alla ni från hembygdsföreningen som var med och grävde med oss. Strålande insats av er alla tycker Susanne Haltiner Nordström, Anna Ödéen, Claes Pettersson och jag, Ådel V. Franzén. Att vi dessutom hade tur med vädret var en välsignad bonus.

Work in progress. Arbetsbild Bollarp 2013. Fotograf: Anna Ödéen, Jönköpings läns museum.

Visningar och tjära på Rörby

Fredrik L, 18/06/2013 | Källa: UV-blogg

Visning vid Rörby den 5 juni

På Rörby har vi nu haft två visningar av platsen för allmänheten och gensvaret har varit stort! Mellan 30 respektive 40 personer på varje visning har dykt upp och vi på grävningen vill tacka Bälingeborna (och även andra ditresta förstås) för ett verkligt engagemang och intresse för denna nya del av Bälinges historia som vi gräver fram ur den uppländska leran. Välkomna ånyo den 19 juni kl. 15:00 för en ytterligare visning.

Ett ämne som kommit upp på våra visningar är förekomsten av tjärframställningsgropar på platsen. Det finns i dagsläget minst 4 stycken sådana på Rörby och vi räknar med att träffa på fler vad det lider. Dessa trattformade gropar har fyllts med ved i toppen som eldats under låg temperatur (400-700 grader) en längre tid med noga kontroll av syretillförsel. Syftet har varit att framställa tjära som vid den långsamma förbränningen drivs ur veden och samlas ihop i ett kärl beläget i en cylinderformad nedgrävning under veden. Utöver detta har även man fått tillgång till träkol vilket kan ha kommit väl till pass för användning vid exempelvis metallhantverk. I en av tjärframställningsgroparna vid Rörby har man även satt ned en träpplatta i botten av den cylinderformade gropen, förmodligen för att uppsamlingskärlet skall stå rakt.

Tjärframställningsgroparna ligger i flera fall nära byggnader och det är mycket troligt, vilket också visats på andra ställen i Uppland, att tjäran använts för att impregnera virke i byggnader, exempelvis de takbärande stolparnas nedre delar som ställts ned i marken. Vi kan ana att tjärframställningen vid Rörby främst har varit till för husbehov och utförts under sen romersk järnålder fram till åtminstone folkvandringstid (200-500 AD) men troligen även senare. En mer storskalig tjärproduktion bedrevs istället ute i skogsmarken under denna tid och denna produktion hade mer formen av tillverkning för avsalu. Förmodligen fanns ett omfattande behov av tjära för exempelvis skepp.

En trattformad tjärframställningsgrop. I botten kan anas den rektangulära träplatta som uppsamlingskärlet vilat på.

Swedish Metal Detector Legislation: No Improvement In Sight

Martin R, 17/06/2013 | Källa: Aardvarchaeology

Despite loud (and in my opinion, well argued) opposition to the Swedish restrictions on metal detector use by honest amateurs, our authorities are sadly not coming round to anything resembling the Danish legislation that works so well.

My friend and fieldwork collaborator Tobias Bondeson is a skilled amateur detectorist who regularly publishes scholarly papers on his finds. He pointed me to the latest developments in Swedish officialdom on the topic, a 26 March proposition from the Ministry for Culture to Parliament: Kulturmiljöns mångfald, ”The Diversity of the Historic Environment”. Tobias sent me some insightful comments on 19 April on the bits about metal detectors. Here’s a summary.

The proposition’s definition of a metal detector, ”a device that can be used to detect underground metal objects electronically”, inadvertently also covers magnetometers and, to some extent, ground-penetrating radar gear. These latter can’t be used to find small things like coins and should carefully be excluded by the rules designed to keep crooks from picking up Iron Age coins.
The crucial distinction between ploughsoil (where everything is out of stratigraphic context) and untouched stratigraphy is still left out of the discussion despite decades of people pointing this out.
The suggested legislation introduces the intent to find antiquities into whether or not an applicant should be given a permit to use a metal detector. If you have that intent, then no permit. But a person’s intent can’t be observed. And there are no amateur metal detectorists who would not like to find antiquities. The important distinction is whether a given detectorist is honest and submits his finds to a museum according to the rules, or if he is a crook.

I’ve said it before and I’ll say it again: we need a system similar to how we deal with hunting rifles. Anybody who can demonstrate the necessary knowledge of how to use this tool constructively and responsibly should be given a licence to do so. And if a person turns out not to measure up to our collective trust in them, then we revoke that licence.

In Sweden right now, it is easier to get a permit to use a device that is immediately lethal to a 600 kg bull elk at 200 m than to get a metal detector permit. And meanwhile, our cultural heritage is eroding bit by bit in the ploughsoil. The distribution maps of more categories of archaeological find and site than I care to count show Sweden as white space while Denmark is full of the stuff. We should foster a culture of responsible metal-detector associations and let the detectorists police themselves while contributing their time and expertise pro bono to archaeological research and enjoying their heritage.

Radioinslag om fornfynd i Halland

Leif, 15/06/2013 | Källa: Arkeologi i Halland

I torsdags ringde P4 Hallands morgonredaktion upp mig för ett litet snack om arkeologiska fynd. Ni kan höra inslaget här. Om länken inte går till rätt del av sändningen så spola fram 2 timmar och 16 minuter in i programmet.

Mästerby 1361 – slagfältsarkeologi i Valdemar Atterdags fotspår

gastbloggare, 14/06/2013 | Källa: K-blogg - Riksantikvarieämbetets blogg

Metalldetektering vid Grenskorset i Mästerby. Enligt muntlig tradition stod 1361 den avgörande striden i Mästerby vid Grens gård. Foto: Maria Lingström, licens: cc-by.

Den 8 augusti arrangerar Battle of Wisby för andra gången ett reenactment i Mästerby. Som grund för gruppens utförande ligger resultaten från det slagfältsarkeologiska projektet Mästerby 1361, som sedan 2006 har undersökt det mytomspunna slaget vid Fjäle myr i Mästerby socken på mellersta Gotland. Som arkeolog och projektledare för Mästerby 1361 tillför det faktum att jag är född och uppvuxen i Mästerby en extra dimension till arbetet, och de hembygdsföreningsmedlemmar som med entusiasm deltar undersöker sin hembygds och kanske till och med sina förfäders historia.

Enligt samtida källor stod tre slag på landsbygden, innan kung Valdemar och hans här tågade mot Visby, där striden vid ringmuren stod den 27 juli. Spridda slagfältsfynd har genom århundradena gjorts i Mästerby, men slagfältet hade fram till projektets start inte undersökts och fastslagits ur en vetenskaplig synvinkel. Massgravarna vid Korsbetningen i Visby undersöktes dock redan under åren 1905-1930, och är världsberömda för sina många välbevarade rustningar. Nästan 1200 av uppskattningsvis 1800 döda undersöktes, och många skelett bär vittne om kraftigt våld. Men de vapen som orsakade skadorna hittades inte, eftersom de var lätta att avlägsna från de döda i samband med plundringen av slagfältet.

Projektledare Maria Lingström. Foto: RAÄ UV Syd, licens:cc-by.

För att bevisa Mästerbystridernas existens och för att komplettera 1361-forskningen bildades hösten 2005 projektgruppen Mästerby 1361. Projektgruppen bestod förutom av undertecknad av Riksantikvarieämbetets slagfältsteam vid UV Syd under ledning av fil. Dr Bo Knarrström och Mästerby hembygdsförening. Projektet är inte knutet till någon institution och finansieras av bidrag från fonder och stiftelser.

Fyndspridningsresultat från undersökningarna i Mästerby år 2006-2012. Med hjälp av fynden kan man spåra stridshändelsernas förlopp. Bearbetning: Maria Lingström.

Fram till dags dato har 260 slagfältsfynd med koppling till 1361 gjorts i Mästerby, däribland ett 40-tal vapenfragment, bestående av svärd (svärdsknappar och parerstänger), armborstfragment, spjutspetsar, stridsknivar och spetsar till spikklubbor. Därtill kommer 45 armborstpilspetsar, sju sporrar och många skyddsutrustningsdelar i form av rustningslameller, beslag, söljor och ringbrynjefragment. De mytomspunna striderna vid Fjäle myr och ett av Europas äldsta slagfält är därmed lokaliserade!

Spjutspets. Fynd från 2008 års undersökning. De många vapenfynden från Mästerby kompletterar informationen från massgravarna vid Korsbetningen i Visby. Foto: RAÄ UV Syd, licens: cc-by

Fynden utgör tidskapslar och gör att vi näst intill minut för minut kan rekonstruera striderna på Fjäle myr. Vi kan föreställa oss danskarnas uppmarsch till Ajmunds söder om Fjäle myr, där gutarna hade rivit bron och förskansat sig väl. Och vi kan ana att kung Valdemar inte fann den skogrika terrängen vid brofästet lämplig för sina armborstskyttar, som krävde öppna ytor för att nå full räckvidd. Det var därför den danske kungen ändrade taktik, sände ut spejare, och lokaliserade den smala övergången mitt på Fjäle myr, där det knädjupa vattnet inte sträckte sig mer än 175-200 meter från den södra till den norra kanten. Och det är här, mitt på myren, som de hårda striderna ägde rum. Vi ser tydliga tecken på både distans- och närstrid. För gutarna noterade naturligtvis danskarnas rörelse. Gutarna visste vad det innebar om danskarna kom över myren och ut på bredd med sina armborstskyttar, så de gjorde allt för att hindra dem. Men danskarnas stridsvana, utrustning och större antal gjorde att den invaderande armén vann mark på bondemilisen, och sedan var det gutniska nederlaget ett faktum. Längs den svaga åsrygg som löper väster om myren, upp mot Grens gård i norr där ett minneskors har rests, ser vi tecken på närstrid och även mindre återsamlingar och försök till motstånd. Men gutarna splittrades till sist och vägen till Visby låg därmed öppen för kung Valdemar.

I och med att slagfältet i Mästerby har återfunnits har 1361-forskningen fått en större bredd, både källmässigt och geografiskt. Forskningsprojektet tydliggör att den danska invasionen drabbade hela Gotland och framför allt landsbygden. Fynden kompletterar fynden från massgravarna i Visby, framför allt vad gäller information om vapen. Projektets resultat gör det också möjligt att med slagfältsteamets metoder återfinna medeltida och kanske till och med förhistoriska slagfält.

För mer information se www.masterby1361.se och http://www.arkeologiuv.se/cms/arkeologiuv/aktuellt_uv/slagfaltsarkeologi/masterby_1361.html

Maria Lingström, projektledare för Mästerby 1361, och verksam arkeolog vid Riksantikvarieämbetet UV Mitt

Kjula – mesolitiska lokaler i Södermanland

Åsa M Larsson, 14/06/2013 | Källa: SAUblogg

Trindyxa av bergart, hittad på Kjula 295. Foto: Lena Sundin

I måndags inleddes slutundersökningarna av de mesolitiska lokalerna vid Kjulaåsen i närheten av Eskilstuna. Niklas Stenbäck och Michel Guinard leder arbete och projektet genomförs i samarbete med Patrik Gustafsson vid Sörmlands museum.

Kjulalokalerna är förmodligen temporära skärgårdslokaler som ingått i ett större sammanhang med skilda typer av lokaler i olika miljöer mellan ca 7000-4500 f.Kr. De ligger på nivåer mellan 43-56 m ö h. De flesta består av mindre strandnära aktivitetsytor med undantag av Kjula 295 som tycks vara större och utifrån 14C-dateringarna mera av en inlandslokal. Det är på denna yta som undersökningen nu har inletts, med avbaning, rensning och rutgrävning. En del slagen kvarts har kommit fram, men igår hittade Kerstin Westrin en riktigt fin trindyxa av bergart i sin ruta.

Utgrävningarna ger oss möjlighet att inom ett begränsat område undersöka både samtida och oliktida boplatser i ett dåtida skärgårdslandskap. Kronologiskt finns potential att studera teknologiska förändringsprocesser och förändringar i råmaterialnyttjande. Den teknologiska introduktionen av handtagskärnor i Skandinavien dateras till ca 6500 f. Kr. Inom stora delar av Europa finns äldre spånteknologier, men i Mellansverige och norrut har det funnits få indikationer på detta.

Under senare år har bilden förändrats något, t ex har Sörmlands museum undersökt Näsna, sydväst om Eskilstuna samt Lövgölen i Lunda socken där spån och spånkärnor av tidig-mellanmesolitisk typ (storspån) identifierats i flera råmaterial. Näsna är daterad till ca 6700-6400 f. Kr. och teknologiskt tillhör den en äldre fas än handtagskärnorna. Detta pekar mot att det finns möjlighet att studera övergångsfasen mellan dessa teknologier vid Kjulalokalerna, där t ex handtagskärnor och mikrospån påträffades under förundersökningen som utfördes av Stiftelsen Kulturmiljövård.

Kjula 295. Ytlagret har banats av och ytan finrensas. Ett antal rutor grävs för att belysa den rumsliga spridningen av fynden. Foto: Kerstin Westrin

Följ undersökningen och rapportarbetet på vår bloggkategori Kjula

Nu gräver vi i Ödeshögs medeltida bytomt

Östergötlands Museum, 12/06/2013 | Källa: Arkeologi i Östergötland

Geometrisk ägoavmätning över Ödeshög från 1639.
Lantmäteristyrelsens arkiv Akt D151-81:1:d10:98-99

Nu har vi inlett slutundersökningen i kvarteret Limhallen 3 i Ödeshög. Där ska det byggas bostäder men först ska vi arkeologer undersöka platsen.

Den plats vi gräver på var under medeltiden en del av Ödeshögs bytomt, d v s området där byns gårdar var placerade. Första gången Ödeshög omnämns i de skriftliga källorna är år 1318 då två hertiginnor, båda med namnet Ingeborg, upplåter bl a en gård i Ödeshög (et curiam ødhishøgh. in osgocia sitam) till Linköpings domkyrka.

Den äldsta kartan över Ödeshög är från 1639. Den visar att byn hade tio gårdar. Norr om bebyggelsen fanns kyrkan. Vår undersökning berör en del av Pilegårdens tomt, som har nummer 4 på kartan. Pilegården har idag en ny placering i den västra utkanten av Ödeshög. På kartan har vi markerat vårt undersökningsområde med en röd linje. Den gröna rektangeln visar den parkeringsplats som täcker en del av området.

I måndags började vi schakta bort matjorden och de moderna fyllnadsmassorna med grävmaskin. Vi inleder med två veckors undersökning av gräsytorna nu före semestern och sedan fortsätter vi ytterligare tre veckor efter semestern, då vi tar hand om de lämningar som finns gömda under parkeringens asfalt. Hittills, efter tre arbetsdagar, har vi hittat ett område med brunnar, kulturlager från 1500-1700-talen, ett område med förhistoriska lämningar samt fundament till en byggnad som vi kunnat identifiera på ett flygfoto från 1965.

Viktoria öppnar upp den första provrutan i kulturlagret.

Ann-Charlott Feldt
1:e antikvarie

Läs mer om kommunens projekt:
http://www.odeshog.se/forstasideartiklar/gemensamtforstaspadtag.5.1e1302b13d888756672cac.html

http://www.odeshog.se/download/18.1e1302b13d888756672ca5/1369836610059/Limhallen+Broschyr.pdf

Här kan du läsa om planprocessen:
http://www.odeshog.se/boendemiljo/planerochnybebyggelse/detaljplaner/antagnadetaljplaner.4.1e1302b13d88875667294b.html?folder=19.1e1302b13d888756672942&sv.url=12.1e1302b13d888756672955