Västmanlands största silverskatt på Västmanlands läns museum


 

ÖSTJÄDRASKATTEN ÅTER PÅ VÄSTMANLANDS LÄNS MUSEUM


Västmanlands största silverskatt på Västmanlands läns museum

 









Av Jouni Tervalampi, 24 juli 2017


 


Förra gången jag såg delar av Östjädrajädraskatten, som är Västmanlands största vikingatida skatt, var 2014, då hade utställningsansvarige lagt mynten på rad. Nu när Östjädraskatten åter finns på Västmanlands läns museum har den utställningsansvarige lyckats mycket bättre och lagt de dansk-skånska delen tillsammans. Personen har lyckats pussla ihop 13 delar av silverspännet av Hiddensetyp till ett helt runt spänne. Det visar att spännet var helt och bröts i delar vid Järna i Dingel hundra, och inte var delar av olika Hiddensehängen.Bra gjort! 


Till vänster om Hiddensespännet ligger 8 stycken Hedebymynt av silver där flera av mynten är stämpelindetitska med två fynd från Skåne, tillsammans med andra silverfynd att vissa forskare anser att fynden kommer från ett uppdelat samlat fynd och till höger om spännet 6 tyska och 2 vendiska mynt i korsforms-typ. Var Jädramannen i tjänst hos den danske kungen Harald Blåtand?


Ovanför danska-skånska mynten syns de arabiska mynt och längst in de övriga delarna av klippta silverdeler från den dansk-skånska delen av skatten.   


 


Placeringen av silverskatten från Östjädra i Dingtuna socken är placerad i rätt geografisk del av Västmanland i rätt monter där vi finner svärdet från Skärvsta och en smedstång från Östra Skogsta  från Lillhärad socken norr om Dingtuna socken.



 

Läs mer om föremålen på Västmanlands läns museum av Jouni Tervalampi 2017
http://tervalampi-arkfoto.blogspot.se/2017/02/vastmanlands-lans-museum.html

“Don’t Call Us, Call National Property”

Yesterday we had a guest entry from Lars Amréus, the Director General of the National Heritage Board about the signage with fringe theories at a much-visited archaeological site in southern Sweden. As I read it, the main take-away message is ”Sorry, I know this used to be our job but it isn’t any more”. So if you want to be charitable, you might say that N. Heritage has not strictly speaking abdicated from its responsibility. It was dethroned and had to hand the crown to N. Property. I haven’t heard that N. Heritage fought the decision, but I don’t know everything. Maybe they did. Or maybe they invited it.

This however raises the question of what Qaisar Mahmood was doing, answering questions about the site in the local newspaper. He’s a section head at N. Heritage, immediately subordinate to Amréus. As late as a few days ago, he spoke about the signage at Ales stenar as something N. Heritage owned. His boss now tells us that what Mahmood should have replied was “Don’t call us, call N. Property”. Did Mahmood even know when the journalist called that the site was not his responsibility? In fact, N. Property has been in charge of Ales stenar since 1 January 2015. And they still haven’t gotten around to putting their logo on the official sign.

Amréus invokes freedom of speech. He has misunderstood it. Freedom of speech does not mean that you have the right to express yourself in media owned by other people. I don’t have the right to write whatever I want in official pamphlets from N. Heritage. I don’t have the right to put up permanent signs on public property. And nor does Bob.

The Director General’s reaction to my words about a hypothetical sign is nothing short of bizarre in its prim formalism. Look at this exchange:

MR: “You should get rid of Bob’s crazy sign. I mean, it’s not like you would let extreme-right Odin cultists put up a sign. So you should take down Bob’s too even though it’s not political.”

Director General: “I strongly resent Dr. Rundkvist’s implication that we would take down a sign put up by extreme-right Odin cultists!”

I’ve spent most of the past quarter century doing archaeological research. Over this period I’ve seen the National Heritage Board grow less relevant to what I do. Three of its units are still extremely important to me: the world-class Sites and Monuments Register, the ATA archives, and the library in Stockholm, though that is run in collaboration with the Royal Academy of Letters. I also greatly appreciate the Runes Project (staff: 2 PhD runologists), though if I’m not misinformed it is at least partly funded by the Royal Academy. What N. Heritage increasingly offers is answers about heritage ideology. This is not useful to me. But then, I am not the Ministry of Culture and N. Heritage makes no claim to cater primarily to my needs.

So. Who should we talk to at the National Property Board to get the Ales stenar situation rectified? Anybody know?

Samer på utställningen Vikingar på Historiska museet i Stockholm



Samer på utställningen Vikingar på Historiska museet i Stockholm

Av Jouni Tervalampi, juli 2017


Senast jag besökte Historiska museet var för fyra år sedan i samband med arkeologen Inger Zachrissons kritik i Populär Arkeologi 1/2013 mot museet att de hade tagit bort orden samer och benämnt de som ”fångstfolk” och ”folket i norr”  Jag passade på att besöka utställningen ”Vikingar” i samband med att Nordens fotoskola fyllde 30 år i Stockholm.  

I början av 2016 var ordningen återställd. Nu när jag gjorde ett återbesök 2017 såg jag att utställningen hade fått ett lyft. Nya texter hade satts upp och den samiska delen hade utökats med mer material.  Den samiska delen av Vikingar är uppdelad i på två ställen, dels den sydsamiska delen och sedan en del om de samiska offerplatserna i norr.

Ett av det mest intressanta med utställningen är att vi får möta olika samer från vikingatiden och tidig medeltid, den sjösamiska kvinnan som begravdes på Stora Fjäderägg, utanför Umeå, med en silverring och fyra bjällror av brons, den samiska renskötarfamiljen från Vivallen i Härjedalen, de rika samer som begravdes på den samiska gravön Långön i Hotingsjön i Ångermanland och den rika Finnkungens grav vid Röstahammar i Jämtland där den samiska bälteväskan med björnbeslag finns monterad på en vit plastskiva, vilket gör att man får en uppfattning hur väskan har sett ut. Även renskötarnas gravföremål från Vivallen är intressanta, där ett barn har fått ett helt pärlhalsband från sötvattenspärlor och nåjdens pärlhalsband och bälteshängen har monterats på en vit plastskiva för kunna se  hur bältet bars. Snyggt gjort!

Samisk ornamentik

På utsällningen visas även föremål av typisk sydsamisk ornamentik, bland annat på en pilbåge, skida, en smörsked och hästkam från svearnas vikingatida handelsplats Birka på Björkön i Mälaren och en samisk väskbygel till en ren från vikingatiden från Uppsala.

Det jag gillar är att utställaren har monterat många av de samiska fynden på en vit plastskiva, perfekt  om man ska fotografera föremål.

Det som är störande är att man måste läsa texterna som ligger i en ringpärm vid montrarna, vilket får mig undra hur många som läser texterna?  Det är förmodligen bara de som är riktigt intresserad. Den vanliga besökaren är förmodligen nästan lika okunnig om samerna som innan besöket. Jag hade hellre sett texterna uppförstorade på de två väggarna vid den sydsamiska utställningen. Vid montern om samiska offerplatser finns inga väggar.

Vill Du veta mer om de samiska föremålen från Historiska museet och samer på vikingatiden och tidig medeltid läs artiklar av arkeologen Inger Zachrisson.
https://independent.academia.edu/IngerZachrisson

Heikki, Jörgen 2016.Historiska museet lyfter fram samernas roll under vikingatiden 19 februari 2016. Kulturnytt i P4.
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=4416&artikel=6372241


Läs mer om samiska fynd på Västmanlands läns museum av Jouni Tervalampi 2017

http://tervalampi-arkfoto.blogspot.se/2017/02/vastmanlands-lans-museum.html


 

July Pieces Of My Mind #2

  • Los Alamos means “the poplars”.
  • A friend lent me J.P. Hogan’s 1980 novel Thrice Upon A Time. It’s set in 2010 but has pre-PC “mini” computers the size of fridges, with text terminals and command-line interfaces. Four years before Neuromancer
  • 1970s computer designers: “What? You folks run your screens in graphics mode all the time? But why? It’s so inefficient compared to text mode! Must be unbearably slow!”
  • Had some skin moles lasered. The smell of burning hair is strong immediately inside the clinic’s front door. The lasering makes a noise like quietly frying bacon.
  • Pluto’s orbit is outside Neptune’s. But the planet that Pluto gets closest to is Uranus. Because it is locked in orbital resonance with Neptune which means it is not overtaken by that planet at the point where their orbits are closest.
  • I don’t understand the business model of running / walking / cycling for charity. I donate regularly to several charities, but I am not influenced in this by anyone running.
  • Chinese snacks and gift items are horrendously over-packaged. More packaging than content.
  • Wife puts stones in the bird bath as life-saving platforms for bugs. But OCD magpies find them incredibly annoying and keep throwing them out.
  • Kindle gets my advertising demographic wrong: “Are you looking for a clean saga that will capture your heart?” Nope nope nope. Maybe you should ask the folks browsing in the Christian Romance section. You know, over there at the opposite end of the enormous book store from where you found me.
  • Just signed a contract to temp for two months at Gothenburg Uni. It means I’ll have temped at most of Sweden’s seven archaeology depts. Uppsala, Lund and Södertörn remain.
  • Funny how red become the Republican Party’s colour. In the 80s its voters used to say “Better dead than red”.
  • You read sometimes about scholars whose careers were cut short because they didn’t have the informal support necessary to secure a steady job. It’s been the other way around with me. I would never have been able to write all these books and papers if I’d had steady teaching duties. People who don’t like my kind of archaeology have certainly made sure that my income’s been slight. But thereby they’ve also made me an exceptionally loud and prolific participant in various fields of research. Historians of scholarship may one day wonder how the hell Rundkvist managed to put out all this stuff. An important part of the answer is that he didn’t have the informal support necessary to secure a steady job.
  • I want to see a major scientific inquiry into what frozen-up computers are doing.
  • Removing the ads from your Kindle takes only a minute on the customer service chat line.
  • I watched Hawk the Slayer at my first con in 1986. All I remember is the cheesy cut & repeat effect when the elf shoots his bow super fast.

The Director General Responds

It seems that my comments yesterday on the small issue of signage at Ales stenar touched a nerve regarding something bigger, having to do with the National Heritage Board’s overall societal role in relationship to archaeology and public outreach. Lars Amréus is the Board’s Director General, an archaeologist and Qaisar Mahmood’s boss. He has kindly written a guest entry in response to mine. My comments will follow in a later entry.

—–

I’m a regular follower of Dr. Rundkvist’s blog. I often find it both interesting and engaging. Above all, I appreciate that Dr. Rundkvist is an ardent advocate for knowledge, fact and scientific method, which I believe is hugely important in our times of “fake news” and “fact resistance”.
Therefore, I was surprised to read Dr. Rundkvist’s blog entry about the archaeological site Ales stenar, since it contains several errors, some of which could easily have been avoided with some simple googling.
The entry has been written out of the assumption that the Swedish National Heritage Board (RAÄ) owns or manages the site. This is not true. For some time now, this has been the responsibility of the Swedish National Property Board, a government agency whose primary purpose is to manage and disseminate information about historic buildings, landscapes and ancient monuments of Swedish national importance. Consequently, there is no RAÄ staff working at the site, and RAÄ is not responsible for the information presented at the site.
The County Administrative Board of Skåne has decided that a sign presenting what might be described as “alternative facts” about the site should be allowed to be displayed. Dr. Rundkvist criticizes RAÄ for not appealing this decision to court. However, the fact of the matter is that there is simply no legal ground for RAÄ to appeal.
As an archaeologist, it is sometimes frustrating to see how archaeological sites are used for various purposes: political, personal and otherwise. But perhaps we need to remind ourselves that in the other end of the scales lays Freedom of Speech. In an open and democratic society people do have the right to say many things; even incorrect, stupid or repulsive.
Some of us may be surprised, and perhaps even saddened, by the decision of the County Administrative Board to allow “alternative facts” to be presented at Ales stenar. But until proven otherwise, it must be considered as a decision that rests on Swedish law.
Regardless of what some may believe, it is not the responsibility of RAÄ to be the judge of which interpretations are correct, incorrect or perhaps partly correct when it comes to archaeological sites in general. The information presented at each site is the responsibility of the owner/site-manager, in practice often in co-operation with the County Administrative Board. As far as I know, there is no formal way of bringing on-site information to scrutiny by a national expert authority.
The wider discussion of the interpretation of archaeological sites lies, of course, with the scientific community as a whole. It would be highly inappropriate, and indeed impossible, for a government agency such as RAÄ to act as a judge in matters of academia.
Finally, I strongly resent that Dr. Rundkvist implies that decisions at RAÄ are made (by a named official) based on (his claimed – not proven) political preferences. RAÄ is an agency under the Swedish government and by the rule of Swedish law. Dr. Rundkvist presents no evidence to suggest decisions have been made outside the mandate given to the Board. Given the main purpose of his blog, he should stay clear of presenting such theories without evidence to support it.

Lars Amréus
Director-General
Swedish National Heritage Board

 

National Heritage Board Abdicates Again At Ales Stenar

Bob Lind has yet again managed to get the National Heritage Board to abdicate its responsibility at Ales Stenar, a beautiful 7th century AD burial monument near Ystad in southern Sweden. Bob has self-published odd interpretations of the site that have found no traction among professional archaeologists. He has kept vigil at Ales stenar for decades, lecturing to visitors, ranting at the municipal guides and occasionally attacking them. He has a very large sign on site, next to the National Heritage Board’s, with permission from the County Archaeologist. My colleague Björn Wallebom has criticised this, and the local paper ran a critical article yesterday, quoting myself and others.

In 2007 the National Heritage Board’s representative Ewa Bergdahl said on this subject,

There isn’t just one single truth. This place is so incredibly more complex than previously believed, … You have no privileged position with us just because you do research at a university

And this tiresome old post-modernist anti-science relativism persists at the Board. This time it’s Qaisar Mahmood, my buddy from Leftie and refugee volunteering circles, who says stupid things to the press without the benefit of any archaeological training.

Our responsibility is to present the image we think is right. It would be wrong if we took measures to exclude other images. … We have seen no reason to file a complaint against the County Archaeologist’s decision. We take responsibility for what is ours. Just because we don’t file a complaint it doesn’t mean that we support or open the door to other versions.

—–

Vårt ansvar ligger i att ge den bild vi tycker är rätt. Det är fel om vi skulle gå in och utesluta andra bilder. … Vi har inte sett något behov att överklaga länsstyrelsens beslut. Vi tar ansvar för det som är vårt. Bara för att vi inte överklagar betyder det inte att vi står bakom eller släpper fram andra versioner.

1. The National Heritage Board’s responsibility is to present the image that scientific consensus thinks is right. Nobody else’s. Certainly not its non-archaeological office staff’s.

2. The Board owns this property. Its staff are not taking responsibility for what is theirs.

3. The fact that the Board doesn’t file a complaint does mean that it supports and opens the door to other versions.

4. If someone wanted to post an equally pseudo-scientific sign about Odin that contained hints of extreme-right propaganda, then the Board would not allow it.

5. When the National Heritage Board allows a sign with a discredited interpretation at a high-profile archaeological site that it owns, then it is equivalent to public hospitals allowing faith healers to roam the corridors, tending to patients.

Qaisar, archaeology is a science. I do not get to speak for medicine, Latvian studies or meteorology. You do not get to speak for archaeology. Scholarly consensus is the arbiter of truth in these matters.

Update same day: Qaisar Mahmood and the Board’s Custodian Lars Amreus have responded briefly on Facebook and Twitter to my criticism. If I understand them correctly, their line is that the Board of National Antiquities does not in fact own Ales stenar, they recently handed it over to the National Property Board. This organisation has never made any claim to archaeological authority. And it creates the question, why then does Qaisar Mahmood of National Heritage talk to the press about Ales stenar? As I said, this is an abdication of responsibility.

And another update: Qaisar has given me a long public reply on Fb, and I’ll try to summarise it fairly here. He’s saying that my expectations of what role the National Heritage Board is supposed to play in Swedish archaeology are no longer supported by its directives from the Ministry of Culture. The Board has in fact not abdicated from any position of archaeological authority in the case of Ales stenar. It can’t abdicate, because it no longer makes any claim to such a position. Those are not its orders from our elected officials. I’m sure Qaisar knows what he’s talking about. I just shake my head and wonder, will the real Board of National Antiquities please stand up?

Signage at Ales stenar. Left: two copies of a sign from Ystad municipality and the National Heritage Board. Right: Bob Lind’s signs.

My blogging about Bob’s antics has grown voluminous over the years. Read it all here with a new category tag.

Hittar du till Storgatan?

Nu menar jag förstås inte den nya, moderna Storgatan i Linköping, som bara har drygt 350 år på nacken. Nej jag tänker på den ”riktiga” Storgatan. Gatan som fanns redan på 1100-talet och som det fortfarande finns kvar en liten snutt av, gömd inne i kvarteret Abboten. 

Det står en bil på den gamla Storgatan. Här ses gatan 
från öster och på gatans högra sida syns domkyrkans 
församlingshem. Delar av byggnaden fanns redan på 
1200-talet och här låg domskolan.
På 1600-talet motsvarade inte Linköpings trånga och vindlande gator vad man önskade visa upp i en residensstad. Staden skulle moderniseras och på modet var rutnätsplanen med långa raka gator och kvadratiska kvarter. På den tiden var Storgatan en viktig gata i staden och en ny sträckning behövdes. Den gamla gatan gick från landshövdingens dåvarande residens på yttre borggården uppe vid slottet, ner för backen och mynnade ut på stadens torg.

År 1651 fattades beslut om en ny stadsplan. Alla stadens borgare kanske inte var så nöjda med beslutet. De hade inte fått delta i det och det var många som drabbades; både av arbetet och av att de fick sina tomter uppstyckade. Arbetet gick långsamt framåt, trots att landshövdingen manade på och hotade med böter. Den nya Storgatan stod inte klar förrän på 1660-talet och delar av de planerade stadsplaneändringarna genomfördes inte alls. Den nya gatan drogs fram genom tomterna söder om den gamla. Den strök förbi längs torgets södra sida och vidare förbi S:t Lars kyrkogård för att leda fram till Nya Stångebro.

1651
Stadskartan från år 1651 över Linköping visar den gamla Storgatans sträckning
mellan torget och slottet (Lantmäteristyrelsen Akt D64-1:3

På den äldsta stadskartan från år 1651 kan man se hur sträckningen av Storgatan fram till den nya bron över Stångån finns på plats. Bron stod klar redan 1646 och gatusträckningen på kartan kallades då Landzgatan. Mellan slottet och torget har Storgatan vid denna tid fortfarande kvar sin gamla sträckning. På kartan kan man också se att nya kvarter med tomter lagts ut närmast Stångån. När staden karteras på nytt, på den detaljerade kartan från 1696, finns hela den nya Storgatan med. Men inne i kvarteren mellan slottet och torget finns fortfarande den gamla gatan kvar.

På stadskartan över Linköping från 1696, som även visar de olika tomterna, 
syns både den gamla och nya Storgatan (Linköpings stiftsbiblioteks samlingar).

Den västra schaktväggen i vår provgrop. Här syns de olika 
gatunivåerna som mörka och ljusa ränder.
Förra hösten gjorde vi en liten arkeologisk förundersökning i kv Abboten. Vi grävde tre provgropar på innergården där restaurangen Johannes kök har sin uteservering sommartid. En av groparna placerades på platsen för den gamla Storgatan. Där fanns lager som växlade mellan sand och sandiga kulturlager ner till ett djup av nära 2 m under nuvarande markyta. De ljusa sandlagren är spår efter att man ersatt en gammal gata med en ny. Gatan har byggts på eller lagats sex eller sju gånger där vi grävde vårt schakt

En bit av ett djurben som hittades i ett lager som motsvarar den tredje gatan från botten har 14C-daterats till intervallet 1030-1190 e Kr. En rimlig datering är troligen mot slutet av tidsintervallet. Direkt under det daterade lagret fanns en tunn trähorisont som kan vara rester efter en träbroläggning i den medeltida Storgatan.

Kanske var det så här det såg längs den medeltida Storgatan. Ett myller 
av folk och en blandning av stenhus och timmerhus, bodar och bostäder. 
Teckning Mats Gilstring, Östergötlands museum.
Delar av den gamla Storgatan har undersökts tidigare. År 1970 schaktades stora delar av kv Apoteket (som ligger mellan kv Abboten och Stora torget) ut och då hittades bl a flera nivåer av gatans fortsättning ner mot torget, liksom en äldre något förskjuten föregångare. Där fanns även rester av bebyggelse. De undersökta lämningarna kunde delas upp i fem faser, från tidig medeltid till mitten av 1600-talet.

Ann-Charlott Feldt
Antikvarie/arkeolog

Vill ni veta mer om vad vi hittade vid den arkeologiska förundersökningen så finner ni rapporten här.

Time for some well deserved summer vacation or the archaeologist :)


See you all again in a couple of weeks time. Lot´s of interesting coming up later this season, starting with trial excavations in Raseborg (red ochre site) and Ölmosviken late neolithic dwelling site in August. In September and October we will be doing many more excavations in Hangö and in Raseborg (Långåmossarna) and maybe on one more site!

I would like to wish all of you a wonderful summer!

"Durchgangslager Hangö". Day 14/15 of the 2017 excavation season.

Todays excavation was interrupted by rain. Due to all the very fragile (paper) and small finds in the ground we can´t conduct  excavations when the soil is wet.

Rain in Hanko, photo Henrik Gahmberg

Better weather is expected tomorrow :)

"Durchgangslager Hangö". Day 13/15 of the 2017 excavation season.

Not that much digging on this beautiful summers day.  Instead we ventured on lenghthy tour looking at the different activity areas of the German transition camp. We looked closely at the "Entlausungsdorf" area, the "Stammofiziersunterkunfte" and "DRK schwester" area as well as the "Ukrainer Lager".

We found a large stash of Finnish messkits today. The messkits were reburied after documentation.

The digging today consisted of excavating the bottom layer of excavation area 5. and filling up of excavation area 4. At some distance from our main excavation area we located a large stash of Finnish WW2 messkits that quite possibly could belong to "V raivaajaosasto". The unit was responsible for clearing mines in the waters around Hanko directly after WW2. There might of course be more possibilities of why and by whom the messkists were buried but we will be a lot wiser after we excavate this area in autumn this year.

Clearing the many seamines after the war was a dangerous task.