Från sten till järn. Populärarkeologiska artiklar

Illustration: Göte Göransson, SAU

SAU fick det roliga uppdraget att som fördjupning redovisa undersökningarna vid Skälby i Västmanland och Påljungshage i Södermanland populärarkeologiskt, så att resultaten bättre kunde nå ut till intresserade. Uppdraget var mycket uppskattat och givande, särskilt som det genomfördes i dialog med Göte Göransson som skapade väldigt fina illustrationer av allt från stockbåtsbygge under stenåldern, till matlagning under bronsåldern, till husbygge under järnålder.

Böckerna lät oss berätta om stort och smått som vi kunde utläsa ur boplatsen från bondestenåldern och gravfältet från bronsåldern i Påljungshage, samt den långvariga bebyggelsen under äldre järnåldern i Skälby. Men de gav oss också möjlighet att sätta in platserna i deras större regionala och även kontinentala sammanhang. De som levde i Sverige under förhistorien var ju inga isolerade grupper, tvärtom ser vi hur de ingår i nätverk åt alla väderstreck och påverkas av allt från jordbrukets etablering till bronshantverket till Romarrikets uppgång och fall.

Rekonstruktion av 2000 år gammalt hus från Skälby, Västmanland. Illustration: Göte Göransson, SAU

Även om arkeologi är ett ständigt upptäckande av ny information, en stark anledning till varför så många av oss älskar denna bransch, så vet vi faktiskt långt mer om de årtusenden som ledde upp till medeltiden då skriftspråket slutligen etableras ordentligt. I rapporter och vetenskapliga artiklar måste vi vara faktafokuserade och källkritiska, vilket lätt blir ganska torrt och svårbegripligt för de som inte är fackutbildade. Så därför var det med både lite bävan och stor glädje som vi fick Länsstyrelsens mandat att för en gångs skull vända oss till de som bor i området och berätta om de fina och fascinerande lämningar som de som bodde där innan dem har lämnat efter sig.

Visningar i fält är det vanligaste sättet att berätta om vad vi hittat. Men en bok varar längre än en utgrävning. Foto: Jonas Wikborg

Böckerna har som sagt redan publicerats och de delades ut gratis till den intresserade allmänheten i respektive län. Jag har nu äntligen under denna lugna sommarvecka hunnit skapa PDF:er av samtliga artiklar och lagt upp dem på vår hemsida. Fritt fram att ladda ned och läsa för alla som är intresserade både av platserna i sig och av förhistorien i allmänhet.

SAU Skrifter 21: Skälby (Äldre järnålder)

SAU Skrifter 22: Påljungshage (Sten- och bronsålder)

Not: Artiklarna sprids under Creative Commons licens (CC BY-NC-ND 2.5 SE) som tillåter spridning men bara i icke kommersiella sammanhang. Verk som ligger under den här licensen får inte bearbetas och den som använder verket måste erkänna SAU och respektive illustratör som upphovsman.

A stone-age axe from the deep

What an amazing find from a lake in northern Savo, Finland. The wonderfully preserved stone-age axe was found by a diver who was diving at a depth of 12 m in a local lake. Judging by the looks of it, it might be from the late neolithic (copper-axe imitation)?.


This wonderful find was first reported by VaSuMet.

Hönsakyrkan på Frö gård

Hönskyrkan på Frö gård uti Lillkyrka socken bjuder på två funktioner i en och samma byggnad - hönshus och klockstapel

Förr låg hönshuset på fägården där varje djurslag hade sin byggnad. Från och med 1800-talets mitt förändrades bebyggelsen på landsbygden, många nya praktiska och rationella idéer vann terräng liksom att byggnaderna nu skulle se prydliga ut.

Hönshuset på Frö är timrat och fasaderna har samma utformning som närliggande huvudbyggnad och flygel med putsade fasader. Byggnaden har tilltagna fönster mot solsidan för att få in ljus på våren så att hönsen skulle piggna till och börja värpa. Vid den här tiden placerades gärna hönshuset i trädgården. På så sätt fick man nära till hönshuset och kunde utfodra och plocka ägg oftare. Det var kvinnorna på gården som skötte hönsen. Stor omsorg lades ner på dom små pullorna så att dom värpte bra. Det var ofta kvinnans enda inkomst och som hon förfogade över helt själv. 

Frö är en herrgård och hade förr många anställda i jordbruket. När vällingklockan klämtade var det signal för att dagens arbete började eller slutade och när det var middagsrast osv. Klockstapel har förutom vällingklockan högst upp i tornet även en klocka som visade tiden för gårdsfolket. Klockan drivs av ett tungt lod. Uret har en inskription med texten ”Brukspatron och riddaren M L Ekelund har till sin egendom Fröö säteri låtit tillverka denna tornklocka till tornuret därstädes.” Klockan är gjuten av Johan. A Beckman i Stockholm 1847.Därmed får man veta när hönskyrkan är byggd, något som inte är särskilt vanligt då äldre ekonomibyggnader oftast är utan datering.

Marie Hagsten 
Byggnadsantikvarie


Mer att läsa om Fröö gård finns i på sidan 28-29 i Åkerbobladet från oktober 2011
http://www.akerbo.nu/bladet10_11.pdf

JOKINIEMI 1994 - 2014

Twenty years ago I "closed the book" in Jokiniemi and now after 20 years it´s finally time to pick it up again and start a new chapter.



I feel so good. I´m very happy with my new team too. Director Mikko Myllykoski  from Heureka and his Science Center staff has done a great job along with Johanna and Riitta-Ilona from the University of Helsinki. The National Board of Antiquities and the city of Vantaa has been great to work with once again, all permits arrived early and this helped me a lot in the excavation planning process.



And then of course it´s time to thank the archaeology students especially Mr Olli E. who has shown great interest in the project from the beginning. I really hope You will find material for Your research in the multitude of stone-age items from the site. Ms Nelli-Johanna S.  will be in charge of the documentation and collecting and "bagging" the finds (... surely a busy week ahead), I wish You both good luck and a steady mind in your important work  :).



Finally I would like to thank ANGO r.y. the community archaeology  society which was founded in 1992 as a result of the previous excavations by Heureka on the site. Your long time experience of digging will now be transferred to new "diggers" and in a sense to a "new generation" of over 120 amateur archaeologists.



See You all soon!


Jan

Undersökningen i kvarteret Almen avslutad

Nu har vi tagit upp det sista fyndet och mätt in den sista stocken inom undersökningen i kvarteret Almen. De äldsta bostadshusen, som låg ut mot Östra Storgatan, försvann redan 1930 då den stående stenbyggnaden uppfördes efter en större brand. Den undersökta ytan berörde resten av tomterna ner mot Munksjön med verkstäder och ekonomibyggnader. När man flyttade in på tomten hade man strandtomt, då Munksjön gick ända upp till den plats där nu Smedjegatan ligger, med bryggor och kajplatser. En av frågeställningarna för undersökningen var om grundläggandet av Smedjegatan, som troligen skedde under 1630-tal, förändrade karaktären av byggnationen då de boende plötsligt fick två ”framsidor” på tomten. Detta verkar inte ha ägt rum. Infart till gården flyttades från Östra Storgatan till Smedjegatan men den låg i samma sträckning som tidigare. Byggnaderna har fortsatt att användas till stall och förråd vilket tyder på att den södra delen fortfarande var en bakgård. Det är först efter stora ombyggnader, då husen mot Smedjegatan får två våningar och ställs med långsidan mot gatan, som de börjar användas som bostadshus. Detta sker under 1800-talet.

De äldsta byggnaderna på tomterna var två stallbyggnader som anlagts direkt på ganska enkla träkonstruktioner. Det västra stallet har haft tre rum, ett stort i mitten där man haft djur och två mindre där det inte fanns några spår av gödsel. Rummet mot Smedjegatan har haft uppvärmningsmöjligheter (se tidigare blogg nr 3). Under plankorna i stallet framkom ett flertal mynt som troligen lagts dit för att bringa tur. Ett silvermynt är troligen från 1604, medan de åtta kopparmynten inte kan dateras förrän efter konservering. Stallet på östra tomten var mindre och även här fanns spår efter gödsel bara i det ena rummet. Båda stallen har byggts direkt vid anläggandet av tomterna runt 1620. Årsringsdatering på grundläggningsstockar, så kallat dendroprov, kommer att hjälpa till vid dateringen.

Plan över de påträffade husen markerade med lila. Smedjegatan är neråt på kartan. Klicka för större bild

Plan över de påträffade husen markerade med lila. Smedjegatan är neråt på kartan. Klicka för större bild

Mellan de två stallen i söder, låg en smedja. Denna är troligen äldre än den som framkom inom samma tomt på andra sidan gårdsplanen (se tidigare blogg 2). Vanligtvis så brukar inte verkstaden/smedjan placeras längs ner på tomten men detta kan vara ett tecken på att Smedjegatans uppförande innebar en förändring. Även smedjan har anlagts på en enkel träkonstruktion. Här har den största mängden mynt framkommit inom undersökningen vilket tyder på att man sålt sina produkter i själva smedjan, vilket var möjligt tack vare gatan. Här har en blykula och flera blysmältor påträffats vilket kan tyda på att en vapensmed har jobbat i smedjan. Smedjan har anlagts strax efter Smedjegatans utläggning på 1630-talet.

Norr om smedjan låg byggnaden med latrinerna. Här har säkert ytterligare funktioner såsom vedbod och likande funnits. Det går alltså redan nu innan analyser och efterarbete gjorts att se hur dessa gårdar varit uppbyggda.

Rapporen ska vara klar vid årsskiftet 2015/2016 men delresultat kommer att presenteras på Jönköpings läns museums hemsida allt eftersom.

The Crowning of the Lion

Deep in a single square metre of trench D at Landsjö castle, on the inner edge of the dry moat, we found five identical coins. Boy are they ugly. They’re thin, brittle, made of a heavily debased silver alloy and struck only from one side; they bear no legend and the image at the centre is incomprehensible. But I love them anyway, because they offer a tight date: this coin type was struck for King Valdemar Birgersson c. 1250-75. And the first written mention of Landsjö dates from 1280, so it all works out.

Valdemar became king because he had an extremely powerful and ruthless father, the jarl Birger Magnusson. Being a jarl meant either acting as viceroy over an area or as the king’s right-hand man in general. King Erik the Lisp and Lame was Jarl Birger’s brother-in-law. When Erik died childless in 1250, his nephew Valdemar, the jarl’s son, was elected king though still a child. Jarl Birger then ruled in his son’s place until dying in 1266. Valdemar ruled on his own for nine more years before being deposed by his more effective younger brother Magnus. King Valdemar is mainly remembered for his dalliances with various women rather than for any political achievements.

So what are these ugly coins supposed to depict? Well, many dies were in use, partly because there were many mints – of which only the one at Lödöse in Västergötland has been securely identified so far. And some of the dies were much more detailed than the one used for our five coins. The most detailed ones clearly depict the crowned head of a carnivore, most likely a lion. And Valdemar’s father’s coat of arms showed a bare-headed lion. So the crowned lion refers to Valdemar himself, or more generally to the crowning of Jarl Birger’s lineage. The dynasty kept the Swedish crown for over a century.

Many thanks to Frédéric Elfver and Kenneth Jonsson for identifying the coins.

Coin of King Valdemar Birgersson, 1250-75, provenance unknown

Coin of King Valdemar Birgersson, 1250-75, provenance unknown

Coin of King Valdemar Birgersson, 1250-75, provenance unknown

Coin of King Valdemar Birgersson, 1250-75, provenance unknown

Coin of King Valdemar Birgersson, 1250-75, provenance unknown

Coin of King Valdemar Birgersson, 1250-75, provenance unknown

July Pieces Of My Mind #1

Common Stinkhorn on Landsjö castle islet

Common Stinkhorn on Landsjö castle islet

  • This lady in Wyoming sends me a picture of “sacred procreation rocks”, one looking like the sideways outline of an erect cock and the other simply with a hole in it. “They were found less than a few thousand feet from each other.” In the picture, the cock stone is helpfully pointed at the hole. I wonder if I should send the lady a picture of my procreation stones.
  • All week we’ve been met by this nasty stench when landing with the boat on the castle islet. We thought it was a dead fish of which we had found some bits. But yesterday we realised that there’s a stand of 50 Common Stinkhorn mushrooms nearby in the direction we never walk.
  • The Olympus Mons, towering majestically over Aphrodite’s lady bits.
  • Reading an English paperback from 2009. At the back is an ad for chocolate. Because a candy firm sponsored the British Book Awards.
  • My high school maths teacher wants me to play Pet Rescue.
  • ”I understand that some people find God after misfortune, although this seems to me even more ridiculous than finding Him in good times. ‘God smote me. He must love me.’ It’s like not wanting a romantic relationship until a member of the opposite sex punches you in the face.” Andrew Davidson 2009, The Gargoyle, p. 48
  • Rural pizza delivery guy has recently arrived from Syria and knows little Swedish. Can’t find Landsjö manor, calls Ethan for directions, is astonished to hear the guy switch to Arabic, Cairo accent.
  • Students told me that during the weekend they’d hidden their pizza rinds in the trash to keep me from eating them. I’m a dad.
  • Love the way sunset paints the white 70s brick facades of our neighbours’ houses a warm salmon pink.

Att dela med sig av det förflutna – Standard och vägledning för upprättande och bevarande av arkeologiskt dokumentations- och fyndmaterial i Europa

Foto: Gabriella Ericson 2014, CC-BY

Foto: Gabriella Ericson 2014, CC-BY

De nuvarande gränserna i Europa existerade inte för våra tidiga förfäder men de kan idag utgöra ett hinder när man vill undersöka ett lands förhistoria. Tänk att du vill få tillgång till arkeologiska föremål och dokumentationsmaterial på olika museer bara för att upptäcka att det finns så många olika sätt att dokumentera och förvara materialet på att du inte kan fortsätta med din forskning. Eller tänk att du är en besökare i ett museimagasin, men de saker du vill se är svåra att hitta och är inte tillräckligt dokumenterade.

Ett projekt vars syfte är att lösa dessa problem har precis avslutats och kommer förhoppningsvis att göra källorna till vårt gemensamma förflutna mycket lättare att studera än förut.

ARCHES-projektet (Archaeological Resources in Cultural Heritage, a European Standard) är ett samarbete mellan nio olika politiska enheter inklusive Belgien, Tjeckien, Tyskland-Baden Wuerttemberg och Saxony-Anhalt, Island, Nederländerna, Sverige, Schweiz och Storbritannien. Projektet finansieras av European Union Culture Fund och stöds av Europae Archaeologiae Consilium (EAC). Projekt har skapat en gemensam standard för skapande och förvaltning av arkeologiska fynd och tillhörande dokumentationsmaterial. Dokumentationsmaterialet som skapas under den arkeologiska utgrävningen är lika viktig som fynden.

Dokumentationsmaterialet utgör den information som behövs för att förstå platsen. Ofta sammanställs detta material inte standardiserat vilket skapar problem när information från olika platser ska jämföras. I många länder finns heller inget system för att se till att det som blir kvar efter en arkeologisk undersökning i form av fynd och information uppordnas och förvaras på ett sådant sätt att det blir tillgängligt.

ARCHES-projektet har skapat “A Standard and Guide to Best Practice for Archaeological Archiving in Europe”. Ambitionen är att göra den till en internationell standard för skapande och uppordning av arkeologisk information och behandling och förvaring av fynd. Det innebär att människor från de deltagande staterna kommer att kunna förstå hur de kan få tillgång till dokumentation och fynd när de besöker andra länder. Detta är viktigt då det öppnar upp för forskning i hela Europa och underlättar för förståelsen av det förflutna över nationsgränser som inte hade någon betydelse för förhistoriens människor.

Standarden som har sammanställts i ARCHES-projektet kommer att göra det lättare att dela information och främja en ömsesidig förståelse för hur viktigt det arkeologiska materialet är. Den kommer också att göra det lättare för arkeologer att arbeta i andra länder, vilket är ett bra sätt att sprida nya idéer och ny kunskap om förhistorien. Detta kommer att gynna hela Europa eftersom vi alla delar de berättelser som kan berättas utifrån resterna av förhistorien.

ARCHES-projektets hemsida på engelska finns här.

Länk till svensk översättning.

Skrivet av: Annika Carlsson, Utredare – samlingsförvaltning, Förvaltningsavdelningen, Riksantikvarieämbetet

Utredningar, stort som smått

Fredrik Andersson mäter in en möjlig fornlämning i Lilla Ramsjö, Morgongåva, Uppland. Foto: Susanna Eklund

Något jag tyvärr inte fick lära mig så mycket om på grundutbildningen i arkeologi var hur mycket mer som ingår i uppdragsarkeologi än ren utgrävning. Det var först efter det att jag fick jobb i branschen som mer av själva processen uppenbarade sig för mig. Även om vi arkeologer har blivit bättre på att nå ut till allmänheten om vad vi undersöker och hur vi tolkar detta så är det nästan alltid det vi kallar slutundersökningar som uppmärksammas. Det är vid dessa som fornlämningarna tas bort och dokumenteras och av förklarliga skäl ger dessa naturligtvis roligast resultat att visa upp. Men detta är samtidigt bara en liten del av det omfattande kulturmiljöarbete som vi och myndigheterna (RAÄ, Länsstyrelser, kommuner, muséer) arbetar med.

Ett viktigt steg är utredningarna. Det kan gälla allt från att en privatperson vill bygga ut på sin tomt till omfattande vägplaneringar av Trafikverket. Arkeologerna studerar de historiska kartorna, läser i arkiven och ser vilka arkeologiska föremål som hittats sen tidigare i området, samt naturligtvis vilka fornlämningar som redan är registrerade. Utifrån detta och det rådande kunskapsläget görs en bedömning var det kan behövas inventering både för att kontrollera de kända lämningarna och potentiellt hitta nya. Vi utgår t ex från höjd över havet, topografi (slättmark, isälvsimpediment), typ av jordmån (sandmark, morän, lermark), närhet till vattendrag och våtmarker, historiska platsnamn osv.

Ann Lindkvist övervakar schaktningen vid Lilla Ramsjö. Foto: Susanna Eklund

Arbetet utförs inte bara för att hitta lämningar som måste undersökas innan byggnation, utan även för att om möjligt identifiera ytor fria från kulturminnen så att placering av hus och vägar kan justeras därefter. Utredningar syftar även till att ge en fingervisning om hur kostsam en exploatering kan bli så att beställaren har chans att ändra sig, eller om Länsstyrelsen anser att området bör skyddas av kulturhistoriska skäl.

I år har arkeologerna vid SAU genomfört flera utredningar i olika län och med olika syfte. Vi har utrett områden med potentiella lokaler från äldre och yngre stenåldern i Uppland, Närke och Stockholm – vissa gav riktigt roliga resultat. Helena Hulth m.fl. har varit i Tillberga i Västmanland inför en planerad poppelodling och i åkermarken där identifierat en ganska omfattande boplats, troligtvis från järnåldern. Hon har även varit i Bäcklösa söder om Uppsala där resultatet blev främst historiska lämningar som tegelframställning. En annan utredning gjordes utanför Morgongåva i Uppsala där det sedan länge finns kända boplatser och gravar från stenåldern, men även gravfält från järnåldern och runstenar. Där hittades spår av bosättning från stenålder och möjligen järnålder i skogs- resp åkermarken, samt husgrunder från historisk tid och gamla färdvägar.

Rest av tegelugn som hittades vid Bäcklösa, Uppsala. Foto: Helena Hulth

En utredning ska ofta belysa inte bara vilka förhistoriska lämningar som finns i ett område utan också dess samlade kulturmiljö, så att Länsstyrelsen kan ha det i åtanke när de ska avgöra om vilka ingrepp som kan godkännas. Denna ökade insikt om att miljöer är mer än summan av sina delar och hur viktiga de är för att belysa den historiska utvecklingen, är något som verkligen växt fram under slutet av 1900-talet. I höst fortsätter vi med utredningarna. Från små mesolitiska lägen i Östergötland till omfattande områden med allt från stenålder till historiska lämningar inför Trafikverkets planerade utbyggnad av järnvägen (Ostlänken) i Södermanland.

Efter sommaren och under hösten kommer rapporterna för utredningarna färdigställas. Rapporterna från förra årets utredningar ligger nu ute på vår hemsida, samt på RAÄ SAMLA. På Samla kan man hitta samtliga arkeologiska rapporter publicerade från 2013 och framåt genom att söka på allt från fornlämningsnummer till socken till lämningstyp. Ett mycket bra initiativ och något som även underlättar för oss i framtida utredningar. Kanske det digitala arkivet framöver kan utökas med att inkludera även äldre rapporter. Vi får se.

Det är inte alltid solen skiner och fåglarna sjunger... Lena Sundin mäter in vid Tillberga och Ellinor Hedlund Larsson står beredd att rycka in om den Västmanländska leran slukar henne. Foto: Helena Hulth

Träränna i kvarteret Almen

Intill området där dasset har stått anlades även en ränna över den östra delen av tomten. Den har gått från gårdsplanen tvärs över tomten, mellan ytterligare en smedja och dasset. Rännan, som bestod av en stock som fått en V-formad urgröpning och ytterligare delar av en stock, som formats som ett lock. Trärännan löpte från gårdsplanen med lutning mot den östra tomtgränsen. Om det har varit den planerade lutningen eller inte är svårt att säga men locket låg fortfarande dikt an själva rännan så den har inte blivit nämnvärt rubbad. När vi flyttade pumpen, som höll grundvattnet på en arbetsvänlig nivå, fylldes rännan med vatten och den fungerade fortfarande mycket bra och allt vatten rann undan på en gång. Om funktionen var att avleda vatten från gårdsplanen eller om problemet var området inne bland husen är svårt att säga. Först trodde vi att rännan började/slutade i vreten mellan de båda tomterna. En vret var det smala utrymme som låg mellan två olika tomter och som skulle vara en aln bred, ca 0,6 meter. Måttet på vreten var lagstadgat och det var viktigt att dessa utrymmen hölls öppna för att försvåra eldspridningen mellan husen, vid en eventuell stadsbrand. Vretarna har trots detta oftast innehållit mycket avfall och i den östra tomten har man tömt sin latrin här. Rännan leds istället nästan rakt in i en av de stockar som utgjort fundament och vägg till det första huset på tomten.

Trärännan som löpte tvärs över tomten. Här med delar av locket kvar

Trärännan som löpte tvärs över tomten. Här med delar av locket kvar

Rännan slutade vid en väggkonstruktion synlig närmast i bild

Rännan slutade vid en väggkonstruktion synlig närmast i bild

Fyndet av en 400 år gammal, fortfarande fungerande, vattenränna var ett oväntat och spännande fynd. Det är tack vare de fuktiga förhållandena på det som tidigare var stranden till Munksjön som gjort att träet har bevarats så bra.