Nyheter om Arkeologi & Historia september 2016



FINSKA SPÄNNBUCKLOR FUNNA MED METALLDETEKTOR

I Arkeologia Suomessa – Arkeologi i Finland 2009–2010, utgiven 2015. finns en artikel på svenska ” Metalldetektorverksamhet i Ruokolax, Södra Karelen  2009–2010 ” om amatörarkeologer som gör fynd. I Finland finns det inget förbud mot metalldetektorer.


Är metalldetektorer ett gissel eller en gudagåva?

Metal Detecting in Finland - An Ongoing Debate



SAMISKA GRAVAR FUNNA I FINLAND


DANSKA MOSSLIKS KLÄDER KOM FRÅN TAMDJUR

Läsa mer: Persson, Price 2016-07-17. Ny analysemetode afslører hemmeligheder fra danske moselig. Videnskab.dk

MINIATYRAMULETT FÖRESTÄLLANDE ODEN FUNNEN I DANMARK

En miniatyramulett föreställande Oden sitta vid sin högsätestol med korparna, Hugin och Munin, har hittats i Danmark.
Tyvärr när det gäller metalldetektorfynd förstör det gravkontexten (om det kommer från en grav) om man inte gör en arkeologisk utgrävning. Vi får inte veta orsaken till bäraren av amuletten. Vem denne person var?
Läsa mer: Grötte, Marit 2016-08-05. Hobby-arkeolog fant sjelden amulett fra vikingtiden. Tv2.no

FYND FRÅN ÅLÄNDSK KUNGAHALL

Fynd från en åländsk hallbyggnad stärker bilden att det handlar om en hallbyggnad som ägdes av en storhövding eller kungen av Åland i generationer under vendel-vikingatid.
Arkeologen Kristin Ilves och hennes arkeologteam har under utgrävningar sommaren 2016 funnit en glasbit från en så kallad snabelbägare från 600-700-talet, plus ytterligare fragment från fyra glas.
Glas var oerhört prestigefyllt när man ville skryta för sina gäster. Att dricka ur importerade glas som kom långt bort ifrån visade att det inte var en vanlig bondgård. Glasen skulle vara väl synliga och vittnade om hög status och rikedom, sade arkeologen Frands Herschend till Nya Åland

Läsa mer: Smeds, Nina
 2016-07-28. Glasfynd vittnar om långväga kontakter och status. Nya Åland
Frands Herschend 2016-08-05 Mead Cups. Bloggen: The hall at the crossroads of Baltic waterways.
https://kvarnbohall.wordpress.com/2016/08/05/mead-cups/

ALES STENAR

Nya uppgifter om skeppssättningen Ales Stenar i Skåne i Sverige.
Läsa mer: Arkeologernas blogg 2016-08-19. Ny artikel – Ales stenar

SÖDERTÄLJELEDEN VAR FARBAR PÅ 1000-TALETS SLUT

Läsa mer:Andersson, Gunnar, Källström, Magnus & Näversköld, Kerstin O. 2016. Runstensfynden från Björkö by. Fornvännen nr 111. (sid 102-117)


KAMMARGRAVAR I VÄSTERNORRLAND

Läsa mer: George, Ola 2016. En folkvandringstida kammargrav vid Björkå i Överlännäs, Ångermanland. Fornvännen nr 111. (sid 73-82)
Persson, Peter 2016. Kammargravar i Västernorrlands län. Fornvännen nr 111. (sid 83-96)

JARLAR I SÖDRA SVERIGE PÅ 400-500-TALET

Läsa mer: Danell, Ulf 2016. Hälsningar från de skånska jarlarna. Populär Arkeologi 2/2006 (sid 24-26)


VENDEL-VIKINGATIDA KÄLLAN VID NIBBLE I FJÄRDHUNDRALAND

Läsa mer: Hellqvist, Magnus & Hedmark, Mia 2016. Naturliga vattenkällor har hjälpt människor att överleva. Populär Arkeologi 2/2006 (sid 4-7)

VENDELTIDA HJÄLMAR FRÅN UPPLAND

Läsa mer: Seiler, Anton 2016. Hjälmen från Inhåleskullen i Danmarks socken och det vendeltida följesstemet. Fornvännen nr 110

AVHANDLING OM LÖSDRIVARE I VÄSTMANLAND PÅ 1830-talet

En mycket intressant avhandling på mer 500-sidor har Theresa Johnsson skrivit.

Läsa mer: Tjärnlund, Nils Johan 2016. ”Systemet gav överheten en väldig makt över folk”. Populär Historia 9/2016. (sid 13-14)

FÄRGGRANNA KLÄDER PÅ VIKINGATID OCH TIDIG MEDELTID

Grönt, blått och rött var vanligt på vikingatid och tidig medeltid i Finland.

Svinn Krista 2015. Färgämnen och färgningsmetoder i yngre järnålder Finland. Doktorsavhandling, Helsingfors universitet, humanistiska fakulteten, Institutionen för filosofi, historia, kultur- och konstforskning.

AVHANDLING OM VIKINGATIDA OCH TIDIG MEDELTIDA SVÄRD I FINLAND

Moilanen Mikko 2015. Marks of Fire, Value and Faith Swords with Ferrous Inlays in Finland during the Late Iron Age (ca. 700–1200 AD)

Archaeologia medii Aevi Finlandiae XXI. Sällskapet för medeltidsarkeologi.
:
https://www.doria.fi/handle/10024/119919

Tråsättra – en gropkeramisk boplats

För 4500 år sedan var Tråsättra ett skärgårdslandskap. Till höger syns hur det ser ut i dag. Högst upp i skogsbacken kan man ana den forna sandstranden. Med lite fantasi

För 4500 år sedan var Tråsättra ett skärgårdslandskap. Till höger syns hur det ser ut i dag. Högst upp i skogsbacken kan man ana den forna sandstranden. Med lite fantasi.

Nu har vi börjat undersöka en gropkeramisk boplats i Tråsättra,  Åkersberga. När det begav sig under bondestenåldern, för 4500 år sedan, låg boplatsen på en ö i ytterskärgården – vilket är svårt att förstå idag. Utgrävningen äger nämligen rum i en skogsbacke, mitt på torra land, i ett villaområde.

Pilspets av skiffer funnen i Tråsättra.

Pilspets av skiffer funnen i Tråsättra.

På den forna sandstranden levde säljägare och fiskare. Det är ovanligt att få gräva ut en hel boplats från gropkeramisk tid (3500- 2300 f. Kr)- men det har vi alltså fått möjlighet till nu. Sammanlagt ska 2800 kvadratmeter undersökas.

Vi har redan hittat pilspetsar i flinta och skiffer, slipstenar i sandsten, keramikskärvor, löpare och malsten, brända och obrända ben samt kvartsavslag. Vi hoppas också finna lämningar efter hyddor och kanske gravar!

På Arkeologidagen, söndagen den 28 augusti, hälsas alla hjärtligt välkomna hit mellan klockan 12.00 och 14.00. Guidade turer ges 12.15 och 13.15. Adress: Tråsättravägen 41 i Åkersberga.

Vi gräver och vi gräver och vi fortsätter att gräva

Nu har vi grävt i drygt 1 vecka. Vi har schaktat bort matjorden på en större yta avfornlämningen och börjat gräva i de mörkfärgade gropar som är från förhistorisk tid. Än så länge är fynden få, men vi räknar med att hitta mer. Grävningen kommer att pågå till slutet av september. Hittills har vi funnit keramik, ett föremål av brons, järnslagg, härdar, gropar, enstaka stolphål och stolphål tillhörande ett hus. Vi räknar med att hitta fler hus och gårdar på platsen. Vi tror också att vi kommer att få veta mycket om vad människorna i Ribby levde av och hur de levde sina liv.
Undersökningsytan är ungefär 1 hektar stor. Vid förundersökningen hittades stolphål tillhörande minst två långhus, härdar och en brunn. I brunnen påträffades keramikskärvor. Keramiken hade en rabbig eller strimmig yta vilket visar att den är från bronsåldern. Lämningarna är preliminärt daterade till en tidsperiod från yngre bronsålder till och med äldre järnålder.
Undersökningen ligger i en fornlämningsrik trakt. Omdedelbart väster om ytan ligger Ribbys bytomt med en runsten. I närheten finns flera hällristningslokaler med skålgropar. Dessutom finns flera boplatser med hus och grophus från bronsålder och äldre järnålder. I Haningebygden finns annars många gravar i form av rösen och stensättningar samt stora gravfält som Åby och Jordbrogravfälten.
Vår målsättning är att belysa boplatsens karaktär och roll i sin samtid och region.20160822_134811

Fint och fult i Tornby

Så är vi vana att se på Tornby, köplador av plåt, starka färger, flaggor och vägar.
Även ett på ytan trist köpmecka som Tornby i Linköping har en hel del att berätta om hur området har utvecklats. Tornby gård finns till viss del kvar och kan ge området en historisk förankring. Lilla Ullevi är jämnat med marken och tomten är nu fornlämning. Museets arkeologer undersökte en del av Lilla Ullevi sommaren 2006 när en bilfirma skulle bygga nytt.

Tornby är även äldre bebyggelse och konst som Ovalen här vid Tornby gård.
Även i Tornby kan man stöta konstnärlig utsmyckning, såsom skulpturen Ovalen som skapad av konstnären Elli Hemberg (1896-1994). Det är ett epokgörande verk. Elli Hemberg började på 1960-talet att arbeta med arkitekturskulptur. Ovalen är det första verket som utfördes i full skala 1976. Konstverket beställdes av Arnold Larsson till hans byggföretag och stod tidigare placerad som ett vindskydd/skulptur inte långt från sin nuvarande placering. Hur konstruerade hon Ovalen? Jo, hon vek ett vanligt pappersark efter dynamiska proportioner och klippte sedan bort en liten böjd form. Det blev Ovalen. Hon såg den tredimensionella skulpturen i papprets platta yta.

Tornby innehåller också mer modest bebyggelse med gedigna material i en hanterbar skala.
Tornby köpcentrum har en varierad bebyggelse från 1970-talets stabila och mer formsäkra tegelbyggnader som är tidstypiska vad gäller utformning och materialval. Men vad säjer dagens plåtlador om vårt förhållande till arkitektur, formgivning och köplust? 

I Tornby finns gott om mellanrum som också bär på historia.
Avsaknaden av övergångställen och svårigheten att röra sig som flanör och vandrare är påfallande. Under en promenad i Tornby kan vi fundera på mellanrummens betydelse i upplevelsen av området. I Tornby finns gott om mellanrum som lockar fantasin och som ofta har sin förklaring i historien.

Ett nytt inslag i Tornby! Fult eller fint var med och tyck.
Nu är det dags för ännu en Fulvandring. På torsdag kväll (den 25 augusti) kan du vara med och diskutera vad som är ful och fint och se spår från äldre tider. Vi träffas vid Tornby Teknikgård (Gottorpsgatan 3-23) kl 18.00. Avgift 50:-

Marie Hagsten
Byggnadsantikvarie

Reviderade runor från Fardhem

Den längre runföljden i Fardhems kyrka, som till slut gick att läsa. Foto Magnus Källström
Den längre runföljden i Fardhems kyrka, som till slut gick att läsa. Foto Magnus Källström

Att läsa runor ristade i puts är många gånger en utmaning. Mycket kan ha hänt sedan medeltiden. Ristningarna har ofta putsats över och tagits fram och ibland till och med putsas över igen. Läsningen kan dessutom försvåras både av linjer som tillhör andra ristningar och av senare repor och skador i putsen. Även kvarsittande yngre puts och lagningar kan verka förvillande. Det är därför inte förvånande att det ibland inte går att fastslå någon helt säker läsning av en sådan inskrift, utan man måste tillåta sig att överväga flera olika alternativ.

Samtidigt måste vi räkna med att det ligger en bestämd avsikt bakom varje ristning och att det nog är vanligare att de har ett språkligt innehåll än att de inte har det. När Elias Wessén presenterade det rika materialet av putsristningar i Lye kyrka (G 104) i den första delen av Gotlands runinskrifter (1962) skrev han i en avslutande reflektion: ”Man bör utgå ifrån att de flesta inskrifter av detta slag ha haft en mening, även om mycket förekommer, både här och annorstädes på Gotland, som är rent klotter. Då så många numera icke kunna tolkas, beror det framför allt på att de äro fragmentariska och förstörda.”

Det har eller har funnits putsristningar i de flesta av Gotlands kyrkor och nya fynd görs med jämna mellanrum framför allt i samband med olika renoveringar. Från Fardhems kyrka på södra Gotland finns exempelvis några sådana inskrifter registrerade. De är upptagna i Gotlands runinskrifter under G 79 efter P. A. Säve, som i sin reseberättelse 1864 (ATA) har noterat följande:

Run-ritningar (uti kalkrappningen å s[ödr]a smygen af v[ästr]a dörren), i flera rader, öfverkalkade o[ch] nästan förstörda, utom gårds-namnet …- : nika (-rfve?); samt å s[ödr]a torn-muren, allt invändigt, flera långa Run-rader, likaledes öfverkalkade: …oli… .”

P. A. Säves anteckningar om runor i Fardhems kyrka i reseberättelsen 1864. I den senare delen omtalas en s.k. altarbok, där en dansk präst på 1500-talet har använt runor för att dölja ordet forræderi. Detta var förmodligen inget vidare val av lönnskrift på Gotland vid denna tid. Efter original i ATA.
P. A. Säves anteckningar om runor i Fardhems kyrka i reseberättelsen 1864. I den senare delen omtalas en s.k. altarbok, där en dansk präst på 1500-talet har använt runor för att dölja ordet forræderi. Detta var förmodligen inget vidare val av lönnskrift på Gotland vid denna tid. Efter original i ATA.

Inskrifterna har alltså funnits på två platser i kyrkan, men när den första delen av Gotlands runinskrifter utgavs 1962 var ristningarna försvunna. Den i tornrummet återfanns dock 1998 i samband med kyrkans renovering tillsammans med två tidigare okända inskrifter.

I det preliminära manuset till den tredje delen av Gotlands runinskrifter finns en mycket försiktig läsning av dessa tre runföljder:

…-uþ̣ : sṭhp̣- : æ̣iḳ
…-or-…-­-
…ol-­-…

Detta är texter som inte ens gör en runforskare särskilt glad, även om det går att registrera vissa runformer.

Jag såg ristningarna första gången i augusti 2010 och antecknade då en avvikande läsning av en del av tecknen, bl.a. att den första runföljden inte innehöll någon æ-runa, utan att det rörde sig om en rak huvudstav där den övre hälften var borta i en skada. En æ-runa är förresten högst oväntad på Gotland, eftersom forngutninskan saknade detta ljud. De exempel där en sådana har antagits i litteraturen ska i de allra flesta fall uppfattas på ett annat sätt. Jag noterade också att den andra runföljden inleddes med en tydlig b-runa. Dessa iakttagelser ledde dock inte till att någon av inskrifterna blev särskilt mycket klarare.

I tisdags var jag i Fardhem igen och gjorde ett nytt försök, egentligen utan någon större förhoppning om att jag skulle lyckas. Anledningen till besöket var egentligen att jag hade noterat att det skulle finnas ett pentagram under den längre inskriften och eftersom detta är en vanlig Mariasymbol hade jag funderat på om inskriften möjligen kunde ha något med jungfru Maria att göra. Så visade sig inte alls vara fallet. Däremot upptäckte jag att det sista ordet kunde ha varit mik, vilket ju osökt kan tolkas som pronomenet mik ’mig’. Det var också möjligt att det inledande -uþ var återstoden av ordet Guð ’Gud’. Man skulle i så fall förvänta sig att den mittersta runföljden återger ett verb, men oavsett vilka läsningar jag prövade fick jag inte fram något begripligt.

Jag gav därför upp och satte mig i bilen för att åka vidare, men innan jag hade hunnit starta motorn dök det upp ett alternativ som jag av någon anledning inte hade tänkt på inne i kyrkan. Kunde det inte vara en form av verbet signa? Det var bara att gå in i kyrkan igen och lysa med ficklampan och mycket riktigt stod det inte sịhni i mitten av raden! Den skadade inskriften bör alltså läsas på följande sätt:

-uþ · sịhni : -ik
[G]uð signi [m]ik.
”Gud signe mig”

Den andra runföljden, där nog från början har stått botulfr. Foto Magnus Källström
Den andra runföljden, där nog från början har stått botulfr. Foto Magnus Källström

Detta fick mig att ta en ny funderare på de två andra runföljderna. Den andra hade jag läst som bo-­-­-f̣r, vilket ju rimligtvis borde återge ett namn, men jag hade inte lyckats komplettera runresterna i mitten på något rimligt sätt. Nu såg jag direkt att de borde ha stått bo[tul]fr det vill säga det vanliga namnet Botulv! Av den sista runföljden går inte att läsa mer än ol…, men eftersom Säve därefter har en i-runa är det inte omöjligt att det har rört sig om namnet Olle. Man måste dock räkna med att Säve kan ha förbisett en och annan bistav och att det i stället kan ha handlat om det mer formella Olov.

Det är väl inga särskilt märkliga texter som står på den södra tornrumsväggen i Fardhem, men den stora vinsten är att tre tidigare helt obegripliga runföljder plötsligt har blivit fullt begripliga och allt som behövdes var ett par ögon, en ficklampa, papper och penna och lite funderande.

Runorna ol..., som kanske är resterna av namnet Olle. Foto Magnus Källström
Runorna ol… som kanske är resterna av namnet Olle. Foto Magnus Källström

Fardhem har för gotländska förhållanden ovanligt få runinskrifter och det finns exempelvis inga runristade gravhällar vid kyrkan. Det verkar dock som det en gång har funnits en sådan. När Carl von Linné besökte Fardhem i juli 1741 noterade han nämligen i sin dagbok: ”På kyrkogården låg en Runsten med et påritad Kors, och ut i stammen af Korset några små Runska bokstäfwer, them wi ej läsa kunde.” Även Carl Säve såg 1844 en gravsten ”med utnött inskrift”, som han upptog som nr 130 i sin avhandling Gutniska urkunder (1859). Enligt Wessén är det möjligt att det kan ha rört sig om samma sten, men han har inte gett den något eget nummer i Gotlands runinskrifter. Anledningen är givetvis att inskriften inte fanns avtecknad.

Carl Säves noteringar om den nu försvunna gravhällen vid Fardhems kyrka. Efter original i ATA.
Carl Säves noteringar om den nu försvunna gravhällen vid Fardhems kyrka. Efter original i ATA.

Det finns dock ett par förbisedda källor som är mycket klargörande. I en egenhändig förteckning över runinskrifter på Gotland som finns i ATA, har Säve har under rubriken ”Gotländska runinskrifter funna av C. och P. Säve” antecknat att han såg den aktuella gravhällen den 12 augusti 1844 och att det rörde sig om ”En utplånad inskrift på korsets stam, blott synligt …s…”. Detta bekräftar att stenen måste ha varit densamma som Linné noterade hundra år tidigare och att den av allt att döma har burit resterna av en runinskrift. Även i sitt eget exemplar av Gutniska urkunder (1859), som i dag finns på handskriftsavdelningen på Göteborgs universitetsbibliotek, har Säve antecknat samma läsning.

Man brukar säga att en runa inte gör någon inskrift, men i detta fall tror jag nog att vi med Säve som auktoritet ändå ska drista oss till att uppta en nu försvunnen gravhäll med runor från Fardhems kyrka.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Beträffande föregivna æ-runor på Gotland kan jag också meddela att ristningen G 363E i Näs kyrka, som tidigare har lästs llifræt…, aldrig har varit längre än den är i dag och att den sannolikaste läsningen i stället är llifret. Även om man kan förvånas över de dubblerade l-runorna i början av runföljden är nog den troligaste tolkningen Lif rētt! ”Lev rätt!”. Ett gott råd direkt från medeltiden.

Den som vill veta mer om nyfunna putsinskrifter på bland annat Gotland kan konsultera det senaste numret av tidskriften META. DS.

August Pieces Of My Mind #2

  • Getting your fridge filled with rusty Medieval nails isn’t actually as hard as many people think. Just marry an archaeologist!
  • It’s been decided that from now on the word is pronounced ever-yone or ever-yawn.
  • Jrette joined me and Lasse for tonight’s sailing mini-race. She steered throughout the race, she enjoyed herself and we finished in the middle third as usual.
  • Cousin E admires Newton and Turing. I’ve lent him Stephenson’s Cryptonomicon.
  • I run an academic job application web site through Google Translate. The gender box asks whether I am a human or a woman.
  • The stereotype of the sandal-clad balding dad is eerily similar to that of the woman in sensible shoes. Are they in fact a single category of desexualised middle-aged people who like to pair up with femmes?
  • I’m recruiting girly and also very shy musicians for a ‪‎New Wave‬ cover band‬: The Shrinking Violet Femmes. Gonna be quietly awesome!
  • I’ve never found a use for LinkedIn‬. It just gives me wildly unrealistic job suggestions and people’s “endorsements”.
  • Movie: Inside Out. Pixar girl’s emotions take turns driving her, creating endless mixed metaphors. Some nicely surreal scenes. Grade: Pass.

Ales stenar – ny artikel

Tidningarna rapporterar om besöksrekord vid Ales stenar denna sommar. Dragningskraften hos skeppssättningen på backen ovanför Kåseberga tycks inte mattas av. Siffror från Tilllväxtverket uppger 750 000 besök under tidigare år (jodå, det sitter räknare på strategiska platser och tickar in förbipasserande). Det är en hög siffra, som vittnar om oräkneliga skolklasser, dagliga hund-promenader, busslaster av långväga turister, filminspelningar (stenarna har till exempel figurerat i Eurovision Song Contest 2016 och en Bollywood-skräckfilm) och barnfamiljer som stretar i backarna. Häromdagen gick Kåsebergaloppet, som bör ha adderat minst ett par hundra nya besök, bara det.

Vad upplever man vid Ales stenar? Himmel, hav, horisont. En vidsträckt grässlänt med sandiga stigar. Femtionio stora stenar, glest uppställda i spetsoval formation. Vindarna spelar fritt. En plats som är sig själv nog.

DSC_0155

Titta, Ales stenar! Ovanligt folktomt, men så var det ju i december. Foto: Bengt Söderberg, Arkeologerna.

Men Ales stenar har större sammanhang. En historia som bottnar i vikingatiden, med resurs- och idérika människor som reste stenarna i sitt samhälle, i sin tids landskap, utifrån sin tids tankevärld. En skeppssättning i samma monumentala form som förekommer på andra håll i Sydskandinavien. Ett landmärke med många ändamål, då som nu.

I en färsk artikel summeras kunskapsläget för Ales stenar och fornlämningen sätts i relation till andra monumentala skeppssättningar samt landskap och samhälle under perioden 550-1050 e Kr. Artikeln heter ”New light on Ale’s Stones. A monumental ship-setting in the province of Skåne, Sweden”. Den är publicerad på engelska i Lund Archaeological Review 2015, en vetenskaplig tidskrift utgiven av institutionen för Arkeologi och Antikens historia vid Lunds universitet. Författare är Bengt Söderberg och Annika Knarrström.

Abstract:

This article deals with the largest preserved ship-setting in Sweden, Ale’s Stones, situated on the Kåseberga ridge in the south-eastern part of the province of Skåne. The monument was subject to a research project which was initiated in 1987 by the late Professor Märta Strömberg at the Department of Archaeology, University of Lund, and carried on well into the 21st century. Different aspects and archaeological results were published and discussed in a number of articles, by Strömberg and other scientists engaged in the project. The excavations carried out by the project have also been described in some detail in a report published by the National Heritage Board in 2012. In this article we will recapitulate and update the state of knowledge regarding the monument and its setting. The site is also examined in relation to: (1) The distribution and contexts of similar monumental ship-settings in Denmark and Sweden; and (2) The local landscape. It is concluded that research along these lines is vital in order to contextualize Ale’s Stones.

 

Häng med på ladugårdssafari i Heda

Den ålderdomliga U-formade ladugården i Häggestad Västergård.
På 1990-talet gjorde jag en byggnadsinventering utmed Disevidsån i Heda. Då blev jag såld på dessa tre ladugårdar som ligger i byarna Häggetorp, Haddetorp och på gården Disevid. Gårdarna är granne med varandra men ladugårdarna så olika.  Alla är så välbevarade och intressanta och de representerar förändringar som skett i svenskt jordbruk under 300 år. Genom att studera ladugårdar fångar man in mycket av jordbrukssamhällets utveckling som har lett fram till vår tid med stora produktionsenheter. 

Lucka i stråfoderdelen.
På lördag, den 20 augusti 2016, besöker jag tre ladugårdar från tre århundraden. Den äldsta är från 1700-talet och den yngsta från 1919. Jag kommer att berätta om byggnadsstilar, funktion och material. Vi besöker bl a en av Östergötlands få bevarade byggnader med vasstak. Naturguide Lars Frölich följer med på safarin och hittar mer eller mindre intressant flora på ladugårdsbacken.

På ladugårdsplanen låg gödselstack och vattenkälla sida vid sida!
Stenen är av sandsten och är en återanvänd kvarnsten.
Vi samlas vid Heda kyrka kl 14.00. Kostnad 50 kr. Ta med fikakorg! Vi gör ett kortare kaffestopp vid 1800-talsladugården om vädret tillåter.

Marie Hagsten
Byggnadsantikvarie


Metal Detecting in Finland - An Ongoing Debate

Here´s as interesting new article (Suzie Thomas, Anna Wessman and Leena Koivisto) on a couple of issues regarding metal detecting in Finland.


http://www.degruyter.com/view/j/opar.2016.2.issue-1/opar-2016-0006/opar-2016-0006.xml?format=INT

Back In The Saddle Again

rodeoI’ve been away from my various desks for almost two months while excavating and then enjoying some time off. Here’s what’s on my plate right now. Saddle. I mean my saddle, in which I’m back.

  • Landscape archaeology conference, three days in Uppsala. I’m giving a paper on my Bronze Age project.
  • European Association of Archaeologists, Annual Meeting, five days in Vilnius. I’m chairing a session on castle excavations and giving a paper on our fieldwork methods during the past three seasons.
  • Apply for grants. I’ve got 35 kilos of animal bones that need osteological attention. And I only have my subsistence covered through March.
  • Apply for advertised uni jobs in two neighbouring countries.
  • Finalise proof corrections for The Mats P. Malmer Greatest Hits Collection, published by the Royal Academy of Letters, and send the book off to the printers.
  • Co-write coin paper. I’m going to be second author on a paper about the coins from Skällvik Castle, headed by a dear friend from grad school.
  • Post-excavation work. The finds need to be catalogued and the reports written.
  • After all this is done, I can sit down in earnest to write a book on Östergötland’s Medieval castles at 75% of full time.