Anundshögs-Nytt sommaren 2017




Anundshögs-Nytt sommaren 2017



 

FORNTIDA UPPLEVELSER UTANFÖR GURKSTADEN

 

Av Jouni Tervalampi, maj 2017

 

Cirka 1,5 km norr om stadsdelen Bjurhovda i Västerås ligger en av svearnas mäktigaste fornminnsplats, Anundshögsområdet. Här dyrkade man Frej och Freja, medan uppsvearna hade  begravt Frej och Tor var den viktigaste asaguden under 1000-talet, enligt Adam av Bremen.

Inne i gurkstaden Västerås säljs det minatyrer av gurkfigurer, medan i besökscentret vid Anundshög är det kopior av vikingahjälmar utan horn, Tibblekrukan och fat med  runstensmotiv föreställande Frej och Freja.

I centrum av gravfältet och tingsplatsen är det en enorm gravhög, Anundshögen. En flotta på fem stenskepp seglar in mot högen, de två största skeppen har redan ankrat. Barnen leker kurragömma bland de stora stenerna och springer upp och ned på gravhögarna. Ett bröllopspar låter sig fotograferas vid Anundshög av en inhyrd fotograf och tre yngre kvinnor pratar engelska med varandra. Vid labyrinten, utanför det nybyggda besökscentrum, visar guiden Bengt Lindh, från Badelunda hembygdsförening, en grupp besökare hur en jungfrudans gick till. Han berättar att det var det första guidningen för dagen, tio minuter senare guidar han en grupp bussturister från Linköping.

 

Besökscentrumet med kafé har öppet tisdag-söndag under sommaren. Fornminnesområdet Anundshög är tillgängligt dygnet runt alla dagar på året.


Dagliga guidningar under sommaren.


Fotografen Kjell-Åke Jansson håller på att färdigställa ett bildspel om Anundhögsområdet.

Själv (Jouni Tervalampi) undersöker jag (till ett bokkapitel) om det finns ”Samiska kopplingar till Tuna i Badelunda och Anundshögsområdet”.

 

Anundshög. Sveriges största forntida gravhög Officiell hemsida
http://www.anundshog.se/

Badelunda hembygdsförening. Guidningar 2017
http://www.badelunda.se/?id=99


UTGRÄVNINGAR VID ANUNDSHÖG UNDER JUNI 2017

 

En hög, vad som man tror är den medeltida tingsstugan, ska undersöka vid Anundshög i Västmanland. Det är en forskningsutgrävning med flera olika arkeologer från olika institut/arkeologiska företag.

 

Visningar för allmänheten 15 och 16 juni. Alla är välkomna. Ingen avgift

 

Läsa mer: KM 2017. Visningar i samband med arkeologisk forskningsundersökning vid Anundshög!.

http://www.kmmd.se/

 

 

NY INFORMATIONSKARTA ÖVER ANUNDSHÖG

 

En ny informationskarta har tagits fram i färg och den är gratis. Den finns att hämta inne i besökscentrat vid Anundshög. Det är en välbehövlig karta. På den ena sidan finns en översiktskarta över ”Badelunda Fornstig” som sträcker sig från Hälla köpcentrum till Badelunda kyrka där många av de viktigaste fornminnesplatserna är utmärkta som Dödisgropen, Labyrinten, Slagfält (år 1520), Grytahög, Anundshög, Kolerakyrkogård och Jungfrukällan. På den andra sidan visar Anundshögsområdet med alla gravhögar, skeppssättningar, runsten med runstensbron till vadet och punkter där det finns informationsskyltar.

Nyheter om Arkeologi & Historia juni 2017



FOTOMARATON I VÄSTERÅS 3-4 JUNI 2017

 

Läsa mer: Studio 21 Västerås Fotomaraton 2017
http://studio021.se/vasteras-fotomaraton-2017/

 

TUNAGÅRD I VÄSTMANLAND UNDERSÖKS

Jämmertuna (Gembertuna) i Köping var handelsstadens föregångare. Jämmertuna gravfält har grävts ut. Nu undersöker SAU om det finns några fler spår efter Jämmertuna.

SAU 2017-04-11. Nästa gäng drar i fält…
http://www.sau.se/nasta-gang-drar-falt/

 

HISTORISKA BÖCKER STÄLLS UT PÅ VÄSTERÅS STADSBIBLIOTEK

 

 

Läsa mer: Kihl, Ann Christine 2017-05-24. Stiftsbiblioteket firar 700 år – nu öppnar Raritetskabinettet. Vlt.se
https://www.vlt.se/logga-in/stiftsbiblioteket-firar-700-ar-nu-oppnar-raritetskabinettet

 

 

 

PERSONAL UTBILDAS FÖR ATT SÖKA EFTER SAMISKA LÄMNINGAR I VÄSTMANLANDS, DALARNAS OCH GÄVLEBORGS LÄN

 

 

Läs och lyssna: Heikki, Jörgen 2017-05-16. Samisk historia i Mellansverige lyfts fram. Sameradion ( SVT Sápmi.

 

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2327&artikel=6697115

 

Västmanlands läns museum 2017. Regionen beviljas utvecklingsbidrag av Statens kulturråd.

http://www.vastmanlandslansmuseum.se/news.asp?MenuID=2&NewsID=539

Dalarnas museum 2016. Spåren efter skogssamer i Dalarna.
http://www.dalarnasmuseum.se/index.php/173-bara-pa-webben/937-sparen-efter-skogssamer-i-dalarna

 

Länsmuseet Gävleborg. Samiska platser i Gävleborg.

http://lansmuseetgavleborg.se/samiska-platser

 

 

TEORIN ATT SAMER VANDRADE NED PÅ 1600-TALET

 

Kolberg, Asbjørn 2017-03-17. I grenseland – sørsamisk i Midt-Norge. Dr. Yngvar Nielsen – helt eller skurk? Forskning.no

 

http://forskning.no/blogg/i-grenseland-sorsamisk-i-midt-norge/dr-yngvar-nielsen-helt-eller-skurk

 

 

 

FÖRSAMISK HÄLLMÅLNING FUNNEN I NORGE

 

En figur nedanför en klippblock som visar ett människoansikte i profil har hittats vid Grimstad, Aust-Agder, i Norge.

 

2017-05-10. Dette har de aldri funnet i Aust-Agder tidligere. NRK Sörlandet.

https://www.nrk.no/sorlandet/forste-funn-av-hellemaling-i-aust-agder-1.13510370

 

RIKA FYND FRÅN GUDME I DANMARK

Ulriksen, Jens 20??. Find-rich settlements from theLateIronAgeandtheVikingAgeandtheirexternalcontacts


https://www.academia.edu/7965691/Find-rich_settlements_from_the_Late_Iron_Age_and_the_Viking_Age_and_their_external_contacts

 

 

SKELETT FUNNA I NÄRHETEN AV BARUMSKVINNAN I SKÅNE

 

Läsa mer: Nordell, Henrik 2017-05-18. Här är arkeologernas teori om skelettet i Kiaby. 24Kristianstad.se

http://24kristianstad.se/2017/05/18/har-ar-arkeologernas-teori-om-skelettet-i-kiaby/

 

TOLKNING AV SKANDINAVIENS ÄLDSTA HISTORIA

SVT Vetenskapens Värld sände ett program om hur Skandinavien befolkades byggt på förhistoriskt dna, vilka ännu inte har publicerats. De ska  publiceras ”inom kort”, enligt hemsidan. Det verkar som de inte har funnit något sensationellt. Jag ska göra en gissning på vad de kan ha funnit utan att känna till resultaten. De har funnit mtDNA med haplogruppen C från en kvinna i Norge, om man har lyckats utvinna dna från skelett från den gropkeramiska gravplatsen Korsnäs i Mälardalen så har genetikern funnit mtDNA med haplogruppen U4 eller U5. Så vi får se hur bra tippare jag är!

Eriksson, Benny 2017-05-15. De var de första svenskarna. SVT Vetenskapens värld

https://www.svt.se/nyheter/vetenskap/de-var-de-forsta-svenskarna


UTGRÄVNINGAR VISAR PÅ EN HÖGSTATUSGÅRD I ÖSTERGÖTLAND

 

Vid Ströja, utanför Norrköping, i Östergötland har arkeologer från Arkeologikonsult funnit spår efter en högstatusgård från järnåldern.

 

Arkeologikonsult 2016-05-16. Fortsatta undersökningar vid Ströja.

http://www.arkeologikonsult.se/aktuella-projekt/stroeja/102-fortsatta-undersoekningar-vid-stroeja

Arkeologikonsult 2016-06-17. Fyndfrossa i Ströja

http://www.arkeologikonsult.se/aktuella-projekt/stroeja/105-fyndfrossa-i-stroeja

Arkeologikonsult 2017-05-17. Svärdsdetaljer från Ströja.
http://www.arkeologikonsult.se/aktuella-projekt/stroeja/129-svaerdsdetaljer-fran-stroeja

 

Den biologiska mångfaldens dag i Ölmstad

Askarna i Gunnars äng bär vittnesbörd från en tid när lövet var en viktig foderresurs

Asken står i Gunnar Adolfssons äng i Ledseryd, Ölmstad. Det skulle kunna vara vilken ask som helst om det inte vore för grenverkets underliga skepnad. Från stammen böjer sig de tjockare grenarna ut åt sidorna som sig bör innan de sticker av, rakt uppåt, liksom tar sats och skjuter spröt mot himlen. Gunnars släkt har bott i Ledseryd sedan 1600-talets mitt, förutom den korta perioden mellan ca 1850 och 1971, då förförälderna bebodde på en gård i grannbyn. Gunnar själv är 83 och håller ängen i hävd. Han minns när askarna i ängen hamlades men har själv slutat ta lövfoder till djuren. Trädets form skvallrar om hur alla lövträd i äng och hage en gång såg ut. De med tiden allt tjockare stammarna avslutades med en kompakt krona där kvistar med saftigt löv ungefär vart tredje år skars och torkades till vinterfoder, framför allt åt småboskapen. När bruket att hamla upphörde fick träden åter växa fritt, men tittar man noga på lövträden i Biosfärsområdet Östra Vätterbranterna kan man på många ställen se uråldriga träd med spår efter lövtäkt. Hamlade träd kan ses på 1400-talsmålningarna i Kumlaby kyrka på Visningsö och vi vet att flera av gårdarna i Östra Vätterbranterna försåg Visingsborg med lövfoder under 1600-talet. Kanske var lövet det äldsta fodret, något man gav djuren när de fortfarande gick ute året om, innan man började stalla boskapen någon gång under yngre järnålder? Det var inte av hänsyn till boskapen som stallningen infördes. Dåtiden boskap hade troligen inga problem med att vistas ute vintertid hade man bara ett vindskydd och tillgång till mat. Men genom att hålla boskapen inomhus under vintern kunde dåtidens bönder på ett enkelt sätt komma åt den åtråvärda spillningen.

Och här kommer ängen in i bilden. Det grönfärgade i kartan över Ledseryd från 1831. Med lie slogs gräset som torkades till hö och blev det foder den stallade boskapen hade att livnära sig på under vintern, jämte lövet. Boskapens spillning vintertid samlades ihop och hamnade på gödselstacken. Dess storlek var den avgörande faktorn för hur mycket åker som kunde gödslas om våren. Det äldre talesättet ”Äng är åker moder” var en realitet i århundrade efter århundrade före konstgödseln och vallodlingens tid.  Sen behövdes inte ängen längre eller lövfodret och i dag finns endast små spillror kvar av hävdade ängsmarker i jordbrukslandskapet. Ofta hållet i hävd av en hembygdsförening, äldre bönder som fortfarande kan konsten att slå med lie och ibland några yngre entusiaster som vill lära sig den uråldriga konsten. Och det vet alla som gått en slåtterkurs; tekniken att slå på rätt sätt kan man få in efter ett tag, men att slipa lien och hålla den vass är den egentliga konsten.

Ett tidigt lagaskifte på Småländska höglandet. I den lilla byn Ledseryd ordnades det hela genom att dela byns ägor på mitten vid skiftet 1831. Vid Gunnars äng finns i dag grunderna efter husen som flyttades från platsen några årtionden senare.

I går, den 22 maj, var det Den biologiska mångfaldens dag, eller International Day for Biological Diversity som FN har utnämnt den till. Och vad passar då bättre än att vandra genom Ölmstad kyrkby och angränsande byar i socknen för att studera den biologiska mångfalden på plats? Samlad kunskap om landskap, den biologiska mångfalden, hur den skapats och hur den hålls levande fanns hos de fyra som fått i uppdrag att leda vandringen genom fem kilometer Ölmstad: Claes Hellsten, naturskolepedagogen och småbrukaren med hemvist i Världsnaturfonden och Gränna skogsgrupp är bekant för alla barn och ungdomar i Jönköpingstrakten. En eller flera gånger har de åkt med Ekobussen till hagar, dammar, ängar och vattendrag. Förutom Claes bestod guiderna av Anders Råsberg som tidigare arbetade på Skogsstyrelsen och som har hembygdskunskaper långt utöver de genomsnittliga, lantbrukaren Gunnar Adolfsson som presenterades inledningsvis och slutligen undertecknad: kulturgeograf och landskapshistoriker.

Nästan fyra timmars vandring med kafferast ger möjlighet att få höra och berätta om Ölmstadbygdens förhistoria och arkeologiska utgrävningar, dess historiska utveckling, befolkning, växlande åkerarareal och boskapsbestånd, om kvarnen, sågverket och Gripenbergsbanan som aldrig kom längre än till Vireda. Och Lagaskiftet. I Ledseryd kunde man behålla gårdarna på den ursprungliga bytomten genom att helt enkelt dra skiftesgränsen mellan de två gårdstomterna. en ganska vanlig bild i denna del av Småland; byarna var små och utflyttningen vid Lagaskiftet  begränsat. Annat var det i Ölmstad by där femton gårdar skulle skiftas och där bebyggelsebilden förändrades radikalt efter den utdragna Lagaskiftesprocessen.  En del av vandringen gick på den tidigare huvudvägen. Den finns med i de äldre kartorna som en viktig led genom bygden, men är i dag närmast en stig som på flera ställen är uppbyggd med vägbank. Det var efter denna väg socknen orienterades under äldre tid. Det moderna vägnätet, byggd på landskapet baksida ger ofta lite förståelse för landskapets logiska uppbyggnad, varför åker och äng och bebyggelse finns där det finns. Att gå de gamla vägarna däremot kan ge en aha-upplevelse; landskapet blir begripligt.

Få av de karakteristiska ängsblommorna hade kommit upp denna sena och kalla vår, med undantag för gullvivan, men den biologiska mångfalden kan också utläsas av bladen. I Björkängen i Ölmstad och Gunnars äng i Ledseryd finns några av de plättar av mark där resultaten efter gammal hävd kan spåras, eftersom markerna fortfarande slås med rätt typ av redskap. Det som saknas är boskapens klövar, de som ruskade om jorden och trampade ner frön när ängen var slagen och djuren släpptes in på efterbete. Men Claes visar hur man rent handgripligen kan riva bort lite gräs kring bladrosetterna och på så sätt skapa förutsättningar för frön att åter få fäste.

Äldre tiders lantbrukare slog inte ängen för att få upp fältgentiana, brudbröd, ärenpris, tjärblomster eller brudsporre. De hade givetvis namn på växterna, tillmätte dem olika egenskaper och visste att den del av dem såsom slåttergubben, eller arnica, hade medicinska egenskaper. Men ängen slog de för att få vinterfoder till boskapen. De släppte boskapen på bete i hagarna och på efterbete på ängen för att boskapen skulle få i sig mat. Det vi i dag benämner biologisk mångfald var resultatet av denna hävd som också bestod av fagningen av ängen under våren och längre eller kortare störningar i form av svedjande eller igenväxning och återuppröjning. För lantbrukaren var troligen de olika ängsväxternas regelbundna återkomst ett kvitto på att markerna brukades rätt, men inget självändamål.Därför är jag så angelägen om att örterna från de ängar som slås i dag verkligen tokas till hö och ges som foder till boskapen. Det är ju så ängens kretslopp ser ut. Jag var en gång på ett föredrag om ängshävd på Åland. Blomstrande ängar med hög biologisk mångfald hade frivilliga krafter skapat på flera ställen. Man slog med lie och gjorde på det stora och hela allt rätt. –Vad gör ni med höet? frågade jag. –Det bränner vi upp, var svaret.

Ett gott barrträd är tallen. På den solbelysta sidan visar Claes små hål, stor som hagel. Där trivs reliktbocken, en mycket sällsynt skalbagge som just vill ha det öppet och soligt där den borrar sig in i tallens bark.

Till och med granen, detta tråkiga massaträd, kan bjuda på överraskningar, särskilt om det får stå ensamt i solen och inte tillsammans med hundratals andra i en plantering.

Mot den biologiska mångfalden står den biologiska enfalden, för mig personifierad av den invasionsarmé av planterad gran som förmörkar det småländska och svenska landskapet i övrigt. Under de raka, mörka tuktade granarna på sina virkesåkrar växer inget av värde.   Däremot kan en solitär gran vara en ren skönhetsupplevelse. En gran som fått plats att breda ut sig utan planteringens tvångströja kan bjuda på överraskningar såsom kottar i cerise.

 

Dungeons & Archaeologists

Dungeon map by Tim Hartin (paratime.ca)

The original roleplaying game, 1974’s Dungeons & Dragons, set the template for a hugely popular genre that persists to this day as RPGs, boardgames (such as Descent) and video games (such as World of Warcraft). The core activity in these games is to enter underground complexes of rooms and tunnels (dungeons), defeat their various inhabitants (dragons, if you’re out of luck) and steal their treasure. The player characters who do this are termed adventurers – or, by some these days, murder hobos.

As you may have noticed, there are very few dungeon-like sites in the real world, and real people who behave like D&D adventurers tend to have extremely short careers. Let’s ignore the murder hobos and look at dungeons from an archaeological perspective, to investigate why they are never seen on Earth.

A typical D&D dungeon is located just beyond the edge of a tract of wilderness, at a convenient commuting distance from a friendly settlement such as a semi-isolated farming hamlet. The first question for an archaeologist is whether the dungeon is inhabited by sentient living creatures. If not, it is either an animal warren (basically a very large anthill) or a tomb.

Apart from magpies, animals aren’t interested in collecting treasures. So let’s look at a tomb. A dungeon is always full of treasure when the player characters reach it, which means that the tomb must be extremely well hidden and unknown to the locals. Why else would the treasure still be there? Tutankhamun’s tomb survived almost untouched because it soon got covered by the backfill from a later, much grander tomb – which was robbed at an early date. And it certainly wasn’t possible for a few adventurers to wander into King Tut’s tomb guided by a map they bought from an old fellah at the coffee house. Carter had to employ a large team of farm workers to shift dirt for months opportunistically before they found the entrance.

Another possibility is that everyone around knows where the tomb is, but that it is tightly guarded, either by the authorities or by supernatural (possibly undead) beings. Since the treasure is still there, we may infer (again) that these guards make it too difficult for a few adventurers to wander into the tomb. You need an army. Archaeologists very occasionally do find treasures in unguarded tombs, and in every single case this comes as a surprise to us. Because if anyone had remembered the location of the treasure, they would have removed it a long time ago.

If instead there are sentient beings living in the dungeon, then to an archaeologist it is simply a settlement site, same in principle as the nearby farming hamlet I mentioned. Archaeologists don’t classify sentients into people and monsters, into good and evil. It isn’t clear to us upon arrival whether we can in better conscience raid the hamlet, the dungeon or more likely neither. We are simply dealing with paired settlements on either side of an ecological boundary. One practices agriculture and has few other riches, the other one does not produce much food but possesses great riches. Being so close to each other, the two communities must be aware of each other and in contact. We can see that any conflicts between them haven’t wiped either of them out so far, so most likely they are economically interdependent. The hamlet probably sells food to the dungeon inhabitants in exchange for treasure. Both communities are in all likelihood highly averse to the other getting wiped out by murder hobos. Such an equilibrium proves the farmers to be too weak to rob the dungeon dwellers and the dungeon dwellers unable or unwilling to farm the land. To an archaeologist, this setup is indistinguishable from a hamlet with a nearby stronghold or monastery.

If instead the dungeon’s inhabitants have only very recently settled there, it becomes difficult to explain why there is treasure in the dungeon. Did the new inhabitants bring it? Or did they defeat a group of strong tomb guardians? Either way, the dungeon is now basically an army encampment, and so again, not a place that four hobos can walk into.

There is also the issue of the underground spaces themselves. Most designers of D&D dungeons have a poor understanding of their physical characteristics. Are the underground passages largely natural caves? Then they will have quite a distinct morphology that differs depending on whether it’s a limestone karst system where a stream has eroded the rock away over millennia, a talus cave where fallen stone blocks have stacked on top of each other and left spaces under and between them, or lava tubes in a volcano. Such morphology is hardly ever recognisable on dungeon maps. Instead the spaces typically seem to have been excavated by means of mining technology, which demands enormous amounts of labour and produces spoil dumps nearby whose volume is about twice that of the dungeon or mine itself. Dungeon designers rarely pay much attention to the difference between natural rock sheets left standing in the dungeon, masonry walls and wooden walls.

Finally the issue of structural longevity. Archaeologists hardly ever encounter underground spaces that haven’t filled up with dirt or rubble. But there is often a sense in D&D that the dungeon is old. Since it is an open volume of air full of functioning doors and traps and hasn’t been flooded by groundwater, there must be magic at work unless someone is there to do continual upkeep and drainage work. And if, as seems to be the rule, the passages are artificial, then the integrity of the ceiling supports is of paramount importance. This is particularly true if the dungeon has been burrowed into earth or forms the basement of a masonry building. The basement of a ruinous castle quickly fills up with rubble unless masonry vaulting has been put in, and then the vaulting is likely groaning under the weight of rubble on the ground floor for which the structure was never engineered.

As you can see, studying archaeology is a pretty effective way to lose the ability to enjoy fantasy literature and roleplaying games not written and designed by archaeologists. But I believe that there are nevertheless pieces of archaeological information that can be used to add verisimilitude to your game scenarios, without making them hopelessly mundane.

Om att manifestera sig i landskapet – tankar kring en dös

Ungefär mitt över undersökningsområdet sträcker sig en flack och östvästligt orienterad höjdrygg. Det är längs denna höjdrygg som vi hittat de gravlämningar som vi tidigare berättat om. För stunden håller vi på att dokumentera ännu en, nämligen en dös från bondestenålder, eller ca år 3500 f.Kr. En dös är ett stående gravmonument som bestod av resta stenar av kolossal storlek, vilka täckts av ett stort takblock. Under takblocket fanns ett öppet rum, eller snarare en gravkammare, där man placerade de som skulle gravläggas. I de flesta fall har dessa dösar blivit stående i 100-tals eller 1000-tals år, medan ett fåtal finns bevarade än idag (se foto 1). De flesta har avlägsnats i samband med jordbruket under 1600-talet och fram i 1900-talets början. Anledningen var att de var i vägen vid plöjning och således gjorde brukandet av marken omständigt och ineffektivt. Då valde man istället att destruera och släpa bort stenarna med dragdjur eller, i senare tid, traktorer. Stenarna har i många fall använts som byggmaterial i lokala byggnationer av gårdsbebyggelse eller kyrkor.

Foto 1. Exempel på en idag stående dös, från Eskilstorp söder om Malmö.

Den dös som vi undersöker i Hjärup är destruerad och de enda spåren vi har är avtrycken efter de stora stenskodda gropar där de takblocksbärande stenblocken en gång funnits. Därtill är även delar av golvet i gravkammaren och ingången till densamma bevarade. I golvet hittar vi flintavslag, fragment av en slipad flintyxa och även delar av ett kranium från en människa. Ett av dessa benfragment hade tydliga könskaraktäristika som visade att det rör sig om en man. Men även om dösen i sig kan dateras till 3500 f.Kr. så kan vi inte vara säkra på att denna gravlagda man härrör från samma tid ­– det förekommer nämligen att man återanvänt dösar som gravplatser långt fram i tid. Huvudsakligen rör det sig då om sekundärbegravningar under järnåldern, men det finns faktiskt exempel där man påträffat 1700-talsbegravningar i gravkammaren till en dös. Eftersom vi inte kan vara säkra på skelettdelarnas datering, så tittar vår osteolog (”benexpert”) Caroline Ahlström Arcini (foto 3) just nu på materialet för att bedöma om något fragment kan vara så pass välbevarat för att kunna dateras genom 14C-analys. Den vägen kan vi, med några hundra års felmarginal, få ett något så när exakt svar på under vilken tidsperiod som gravläggningen skett.

Foto 2. Drönarfoton av den pågående undersökningen av dösen i Hjärup. Notera de stenklädda groparna där de takblocksbärande stenblocken stått. Notera också den anslutande något mörkare jorden med ett ökat inslag av mindre småsten – detta parti har utgjort själva gravkammaren i dösen.

Foto 3. Osteolog Caroline Ahlström Arcini dokumenterar skelettmaterial i Hjärup.

Vi hittar emellertid även konstruktionsdetaljer utanför själva gravkammaren, i form av fundament till resta stenar som sannolikt inte fyllt någon praktisk, utan snarare en rent estetisk eller kosmetisk funktion.

I egenskap av att ha varit säregna och monumentala konstruktioner, de går även under benämningen megalitgravar (av grekiska mega: stor, och lithos: sten), så har dösarna säkerligen varit mytomspunna i folktraditionen, även långt fram i tid. På vår plats har dessutom läget i sig än mer manifesterat betydelsen av dösen, då den är konstruerad på den absolut högsta punkten av den annars ganska flacka höjdryggen. Vanligtvis förekommer dösarna annars svagt neddragna i förhållande till höjdlägena, så i det avseendet avviker Hjärupsdösen något från normen. Säkerligen har det varit möjligt att beskåda dösen från ganska långt avstånd, vilket skulle kunna tolkas som en medveten strategi att ”muta in” ett område och manifestera ägande, rättighet och makt i trakten. Intressant i det sammanhanget är också att vi inte kunnat identifiera någon järnåldersbebyggelse i direkt anslutning till dösen, vilket kan betyda att konstruktionen varit stående även under denna tidsperiod. Kanske har den levt kvar som ett naturligt nav, en plats med tradition som fortsatt varit av betydelse för att manifestera sig i landskapet. Det förefaller nämligen som att järnåldersbebyggelsen medvetet strukturerats kring dösen, inte minst med ett troligen folkvandrings- och vendeltida hallområde strax norr därom. Hallbyggnader var viktiga för att hysa de stora fester som var ett viktigt kitt i järnålderns maktstrukturer, vilket vi får anledning att återkomma till längre fram. Tydligt är att boplatsen, åtminstone periodvis, under järnålder varit hemvist åt familjer från samhällets övre skikt och som bör ha haft nära relationer med maktcentrat i Uppåkra, ca 1,5 kilometer österut.

Vi arbetar för stunden intensivt med att undersöka och dokumentera döslämningen i Hjärup och hoppas kunna återkomma med ytterligare resultat framöver. Troligen har vi något nytt att berätta för er som kommer på visningen av platsen torsdagen 8/6 kl 18.00 (titta och anmäl er gärna på:

https://www.facebook.com/events ). Glöm inte heller bort att följa vår facebooksida: https://www.facebook.com/arkeologihjarupvasterstad/ ).

/Adam

Newly found stone-age hearths from Raseborg, Långåmossarna and Espoo, Urheilupuisto S. Finland

For the last couple of days we have been excavating a 6000-year old stone age dwelling site at Långåmossarna in Raseborg (S. Finland).

Drone photo of the area with the three hearths at Raseborg, Långåmossarna. Photo Max Hartwall.

At the same time another team of archaeologists have been excavating another site from the same time period in Espoo, ca 70 km east of Raseborg.

Two of the three stone-age hearths (layer two) from Långåmossarna (Raseborg).

Both sites have yielded many hearths and at least the eleven ones found in Espoo might be associated with the seasonal cooking of seal blubber during the period in question.

Hearth from Espoo, Urheilupuisto (layer one). Photo Mikroliitti Oy.

Bottom layer of a hearth from Espoo, Urheilupuisto. 

Great finds! It´s quite rare to have so many hearths found at the same time, and very interesting indeed to be able to compare them during the actual fieldwork. Sadly the hearths from Espoo only produced very limited amounts of dateable finds. We will have to wait until we get the results from the C-14 analysis until we know the excact chronology of the two sites.



Pottery (4000 BC) from Raseborg, Långåmossarna.

Excavating the corded ware culture dwelling site @ Långåmossarna

We have been waiting a year for this. Today it was finally time to start the excavation of the corded ware culture dwelling site area at Långåmossarna. Not so many finds yet but we are only scratching the surface at this point. I hope that tomorrow we will be able to share more pictures about the finds and especially the features (the hearths)!

Excavating layer one.

Corded ware culture hearth (in the foreground), layer two.

Here comes the summer!

Day two excavating the early Comb Ceramic dwelling site at Långåmossarna  with beautiful students from Ekenäs Gymnasium and Ms. Karin Tatsugawa from Hiroshima, Japan.

Ms. Tatsugawa shows off one of the many 6000-year old potsherds she found today.

The day started out warm and foggy but as soon as we started excavating the sun broke through the fog and we could excavate in wonderful summer weather (+22 degrees Celsius). As expected the finds started mounting up when we reached layer two.

The excavation area, approximately  in the middle of the picture at the edge of the gravel pit.

The students started by clearing of the remains of layer one, after which me and Tia documented the first excavation level with the help of history teacher Vilhelm Lindroos. The students who helped out with the cleaning of the excavation level were rewarded with Ice Cream :)

Excavation area level one. The smaller fire cracked stones are all from hearths destroyed by 
stone-age wave- and Ice erosion.

In 2017 we´re going after the eally small fragments of burnt bone (mostly fish). We have opened up a couple of smaller excavation areas for more closer inspection.


Archaeology student Tia (University of Helsinki) excavating the area of a refuse pit filled with small fragments of burnt bone.

Todays finds were mostly comprised of larger ornate potsherds, quartz and porphyry flakes and burnt bone.


Early comb ceramic pottery (4500-4300 BC)

Spring met summer today :)

Activities and Roles at the Castle

I’m writing an interdisciplinary book about lifestyles at Medieval strongholds in Östergötland province, Sweden. The central chapter “Activities and roles” is currently 8,900 words. Here are the section headers.

  • Agriculture at arm’s length
  • Baking bread
  • Brewing
  • Animal husbandry and the eating of meat
  • Hunting and the eating of game and wildfowl
  • Fishing and the eating of fish
  • Cooking
  • Dining and drinking
  • Waste disposal
  • Relieving oneself
  • Lighting
  • Keeping warm
  • Healthcare and personal grooming
  • Fashion and jewellery
  • Ladyship
  • Chivalry and horsemanship
  • Love affairs
  • Weddings
  • Growing up
  • Religion
  • Music
  • Gambling and boardgames
  • Writing
  • Taxation, customs collection, rent collection
  • Trade and other coin use
  • Soldiering
  • Imprisonment
  • Slavery
  • Keeping pets
  • Smithwork
  • Crafts in perishable materials
  • Fur production
  • Shipbuilding

The 2017 excavation season just started!

What a great week!

Last weekend we continued the Poetic Archaeology surveying of "Durchgangslager Hangö" with a permit from the landowner (Metsähallitus). With the official permit in hand it was now possible for us to take a closer look at the areas of the German transition camp that today are situated within the protected nature reserve area of Cape Tulliniemi.

Surveying "Durchgangslager Hangö" 13.5.2017. Photo Lasse Nyman

Although we were only scratching the surface we found acouple of very interesting find areas which we will excavate during the 2017 season. Below area a few finds from the first visit to Cape Tulliniemi later this year!

 Catholic WW2 prayer ring

German named "luggage" tag to Uffz. Franz Stäger.

German WW2 brass matchbox cover.

Today it was time to kickstart the excavations of the 6500 year old stone-age site at Långåmossarna in Raseborg (S. Finland). Over 20 students from the local schools showed up aand made a tremendous effort in clearing the top layers of the southernmost research area. Lots of finds too but more about those tomorrow. A big thanks to Karis-Billnäs Gymnasium and Ekenäs Gymansium for a superb day!

 The stone-age dwelling site @ Långåmossarna.

 The team 18.5.2017.

 Removing the topsoil.

 Topsoil successfully removed, time to excavate find layer 1.

"Side by side".