Allt du vill veta om vikingarna!…

… och lite till!

Vägen genom dalgången ligger öde, men plötsligt flyger en liten flock korpar hastigt upp och försvinner iväg. Fåglarna är skrämda av en grupp hirdmän som kommer ridande längs vägen från Uppsala. Skogen framför dem öppnar sig och de ser ut över den vidsträckta Rasbodalgången och hör ett entonigt knackande, järn mot sten, som ekar ut över landskapet. Åt öster ser männen rök stiga från ett stort hus och bakom huset blänker en sjö. Allteftersom att de närmar sig tilltar det entoniga ljudet i styrka och detaljer på huset växer fram. Hirdmännen noterar att huset är gammalt, har ett torn högt som fem män och en konstfärdigt smyckad entré. När de nästan är framme vid gården syns två gestalter böjda över ett stort stenblock vid vävstugan intill gårdens harg. Ryttarna konstaterar att det var därifrån ljudet kom, nickar till hälsning och fortsätter efter vägen mot Yrsta och Skeke. Husfolket stirrar oroligt och ilsket efter männen, omvälvningar och maktkamp, såväl socialt som religiöst, präglar deras samtid. Vigmund och hans skickliga medhjälpare återgår till att hugga runor och drakslingor i blocket av ljusgrå, finkornig granit. Arbetet närmar sig sin fullbordan och monumentet är mer magnifikt än Vigmund vågat hoppas. Han läser nöjt;

”Vigmund lät hugga stenen till minne av sig själv, den skickligaste av män. Gud hjälpe Vigmund Skeppshövdingens själ. Vigmund och Åfrid högg minnesmärket medan han levde”.

Tanken var att monumentet för all framtid skulle stå som stävsten i den skeppsformiga stensättningen på gravområdet intill gården och bekräfta släktens uråldriga anknytning till Björkgärdet och de människor som levt där. Han var övertygad om att detta skulle befästa familjens position i de oroliga tider som stundade.

[Untitled]001

Låter det spännande? Läs mer här! http://samla.raa.se/xmlui/handle/raa/8320

 

 

 

 

Nyheter om Arkeologi & Historia maj 2015

SEMINARIEDAG: FORNTID
Lördag 30 maj kl.12-15 
Västmanlands läns museum, Karlsgatan 2 
Fri entré
Kl.12-12.45 Vikingatida och medeltida Västerås. Jonas Ros, arkeolog KMMD .
13.30 - 15 Vad kan benen berätta? I utställningen finns en ansiktsrekonstruktion av en skalle som grävdes fram vid utgrävningen av gamla klosterkyrkan under stadshuset. Vad vet vi om personen, och hur kan vi veta? Elin Ahlin Sundman, osteolog, berättar vad hon kan utläsa av att titta på benen och vad moderna analyser kan avslöja. Oscar Nilsson, modellmakare, har gett ett ansikte till benen. Hur går det till, och hur vet han hur personen såg ut när han levde? 

OKÄND VIKINGATIDA TINGSHÖG HAR UPPTÄCKS VID ANUNDSHÖG I VÄSTMANLAND
See hundares tingsplats har återupptäckts av undertecknad (Jouni Tervalampi) vid Anundshög i Västmanland.

Jag fick en förfrågan för någon vecka sedan av Hasse Eliasson som guidar vid Anundshög om ”platta storhögen” (Västerås 430), som jag återupptäckte för några år sedan. Då berättade jag att det är vikingatida See hundares tingsplats. Jag fann tingsplatsen redan för 6-7 år sedan då jag återupptäckte den försvunna mega stensättningen 40 meter i diameter som fanns med i fornminnesinventering 1961, men som inte hittades vid fornminnesinventeringen 1988-1989.
Nu var det inte en stensättning utan en
cirka 40 meter diameter stor flack hög, 0,5-1 meter hög, med ett dike som nästan går runt hela högen. Högen är uppbyggd av sand och jord. Jag förstod genast att det var en tingshög.
I den medeltida Västmannalagen som en del bygger på lagtexter från vikingatiden, Manhelgbalken, XXXVI Om tjuvnad och huru tjuv skall lagligen sakfällas, står det:
”§ 5. Tager någon en tjuv, då tingsstämma är inne, skall han svara för honom ända fram på ting och i ring.”
fotnot: See hundare bestod på 1300-talet av Furby, Irsta, Kärrbo och Kungsåra socknar. ”Tuna i Badelunda” låg i Fyrby socken. Badelunda socken tillhörde till Gor hundare.
Läsa mer: Tervalampi, Jouni (manus under arbete. Planerad utgivning om något/några år). Tuna i See hundare och skridfinnar. Skridfinnar och västsvear.

BÅTYXEFOLKET VAR EN NY VÅG AV INVANDRADE BÖNDER

Första vågen av bönder på den Skandinaviska halvön skedde genom tekniköverförening från bönder som levde i dagens norra Tyskland.
Andra vågen av bönder var ett invandrade folk som begravde sina döda i kollektivgravar i sten.
Tredje vågen av bönder var ett nytt folk som inte hade något genetisk koppling till megalitbönderna. Vi känner de som stridsyxe- eller båtyxekulturen på grund av deras båt liknande stenyxor. De begravdes i liggande sidoläge.
Nu har analyser av en ”östgötsk” kvinna visat på ett unikt mtDNA som inte har någon likhet med de tidigare undersökta stenåldersbönderna i Västergötland och på Öland. Samma typ har mtDNA har hittats i ett skelett från Tyskland.
Läsa mer: Höjer, Henrik 2015. Dna-spår avslöjar okänd folkvandring till Centraleuropa. Forskning & Framsteg 5-2015. (s. 23)
Helena Malmström, Anna Linderholm, Pontus Skoglund, Jan Storå, Per Sjödin, M. Thomas P. Gilbert, Gunilla Holmlund, Eske Willerslev, Mattias Jakobsson, Kerstin Lidén, Anders Götherström
DOI: 10.1098/rstb.2013.0373Published 8 December 2014. Ancient mitochondrial DNA from the northern fringe of the Neolithic farming expansion in Europe sheds light on the dispersion process.

BIRKA-SPÄNNE I FORM AV DRAKHUVUD PÅ VIKINGASKEPP FUNNEN PÅ BJÖRKÖ
Vid vikingatida staden Birkas hamn, som nu ligger på land, har arkeologer funnit ett spänne i form av ett drakhuvud på ett vikingaskepp blivit funnen. En gjutform har tidigare hittats på Birka.

Läsa mer: Stockholms universitet 18 maj 2015 Unikt fynd av drakhuvud på Birka

STENANSIKTE I JÄRNÅLDERSGRAV
Ett stenansikte funnen i en järnåldersgrav är dragplåster vid sommarutställning på Bohusläns museum.

Läsa mer: Björnklor & hasselnötter – årets sommarutställning om arkeologi längs E6:an på Bohusläns museum.
http://www.mynewsdesk.com/se/vastarvet/pressreleases/bjoernklor-hasselnoetter-aarets-sommarutstaellningen-om-arkeologi-laengs-e6-an-paa-bohuslaens-museum-1159440

SPÅR EFTER TRÄKYRKA FRÅN 1300-TALET ÅTERFUNNEN I VÄSTMANLAND
Stolphålen efter Tortuna träkyrka som brändes ned 1322 har blivit återfunna av arkeologer från SAU.
– 1322 revs och brändes resterna av träkyrkan som stod precis här. Byggnaden kan ha varit åtta gånger 20 meter, sade arkeologen Ulf Celin från SAU till Vlt.se
Läsa mer: Mårtensson, Erika 2015-05-11. Arkeologiska fynd i Tortuna. Sberiges Radio Västmanland.
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=112&artikel=6162756
Cavallini, Birgitta 2015-05-12.
Här blir gravar från medeltiden synliga. Vlt.se
http://vlt.se/nyheter/vasteras/1.2971247-har-blir-gravar-fran-medeltiden-synliga

SPELPJÄSER FRÅN JÄRNÅLDERN I UPPLAND GJORDA AV VALBEN
Läsa mer: Gustafsson, Rudolf 2015-04-10. Valben identifierat i uppländsk järnålder. SAU-Bloggen.
http://www.saublogg.se/2015/04/valben-identifierat-i-upplandsk-jarnalder/

UNG KVINNA BEGRAVDES FÖR ca 380 f. Kr. I UPPLAND
Läsa mer: Norrtälje Tidning. 2014-04-20. Cykelväg i Rimbo går över gammal kvinnograv.
http://norrteljetidning.se/nyheter/rimbo/1.2937104-cykelvag-i-rimbo-gar-over-gammal-kvinnograv


Ett fuskbygge avslöjas

Trappsvalen ner till prästgårdens stenkällare

Trappsvalen ner till prästgårdens stenkällare. Bättre hantverk har man sett…

Vi vet från de skriftliga källorna att herr kyrkoherden i Kristianstad var missnöjd. Han hade blivit utlovad en bostad värdig en man i hans ställning. En representativ gård inne i kung Christian IV:s nya fästningsstad. Det var viktigt, eftersom man kunde räkna med att prästgården skulle få ta emot betydelsefulla gäster under de år stadsbygget pågick. I alla fall fram till dess att det planerade residenset vid Stora Torg blivit färdigt.

År 1617 omtalas prästgårdens huvudbyggnad som uppförd i korsvirkesteknik och två våningar hög. Den var fjorton bindningar lång, hade två gavlar och var då försedd med mellanväggar. Året efter utfördes murnings- och snickeriarbeten som bland annat innefattade sex dörrar, hela 28 fönster plus ytterligare fem större fönster i stugan. De sistnämnda hade dessutom försetts med fint utskurna poster.

Änglahuset i Ystad, ett förnämnt borgarhus uppfört på 1600-talet. Kanske har Jörgen Kristoffersens prästgård liknat detta hus?

Änglahuset i Ystad, ett förnämnt borgarhus uppfört på 1630-talet. Kanske har Jörgen Kristoffersens nya prästgård vid Västra Storgatan i Kristianstad liknat detta hus? (bildkälla: http://ord.wikispaces.com/Korsvirke)

År 1619 uppfördes en mindre byggnad som rymde kök, brygghus och en spiskammare. Detta skulle kunna vara den vinkellänga vars lämningar vi kunnat dokumentera utefter Hertig Carls gata. Följande år färdigställdes huvudbyggnadens övervåning med den stora salen vars väggar vitmenades. Golvet täcktes med fint mönstrade tegelplattor, liknande dem som lades in i Heliga Trefaldighets kyrka på andra sidan gatan.

Frånsett dröjsmålet, den orimligt långa byggnadstiden, såg allt bra ut på pappret. Jörgen Kristoffersen hade till sist fått en ersättning för den prästgård som gått förlorad i den förra stad där han tjänstgjort; det närbelägna Vä som förhärjats av Gustav II Adolfs soldater 1612. För att förhindra en upprepning av den olyckliga tilldragelsen och som skydd för nordöstra Skåne hade den nya fästningsstaden ute på Allön grundlagts och fått privilegier genom kungligt beslut i maj 1614. Och kyrkoherden kunde fortsätta sitt värv vid den påkostade nya kyrka, Heliga Trefaldighet, som uppfördes under ledning av den namnkunnige holländske arkitekten Lorenz van Steenwinckel.

Källarmur i prästgårdens huvudbyggnad. Sannolikt uppförd av rivningsmaterial från de uppgivna städerna Vä och Åhus.

Källarmur i prästgårdens huvudbyggnad. Sannolikt uppförd av rivningsmaterial från de uppgivna städerna Vä och Åhus.

Men så var det då detta med att bygget av prästgården drog ut på tiden. Och inte nog med det, Herr Jörgen ansåg att den ansvarige byggmästaren slarvade och tog sig friheter man inte kunde acceptera. Hur var det till exempel med trägolvet som försvann från hans gård vid Västra Storgatan för att istället läggas in i ett annat hus mäster ansvarade för? Klagomål och missämja hopade sig…

Vad vi ser idag när prästgårdstomten undersöks arkeologiskt ger i viss mån Jörgen Kristoffersen rätt. Grunden till en omkring 20 meter lång byggnad som varit orienterad utefter Västra Storgatan har gävts fram. I dess södra del finns en stor stenkällare med ingång från gården. Här lämnar murverket mycket övrigt att önska. I källarens väggar blandas obearbetade stenblock med återanvänt tegel av medeltida typ utan alltför mycket ordning och system. Man har till och med fogat in taktegel här och där i murarna. Speciellt mycket kalkbruk har inte utnyttjats i de väggar vi kunnat frilägga; däremot har man lagt på puts för att i någon mån dölja ett undermåligt arbete.

Spåren efter en trappa som tydligen bara bestått av löst lagda trappsteg...

Spåren efter en trappa som tydligen bara bestått av löst lagda trappsteg…

Som Jönköpingsarkeolog är det inte utan att man känner igen sig. Byggfusket nere i källaren till Jörgen Kristoffersens prästgård påminner om vad vi såg i bastion Carolus på Jönköpings slott sommaren 2012. Även där äventyrades en viktig byggnad av dåligt utfört hantverk. I Kristianstad verkar  återanvändningen av byggnadsmaterial ha spelat en viktig roll. När myndigheterna beslutat att uppge de båda medeltida städerna Vä och Åhus till förmån för Kristianstad påbörjades ett omfattande demoleringsarbete. Tegel, sten och byggnadstimmer togs tillvara och fraktades till stadsbygget på Allön.

Frågan är om inte det vi idag tolkar som slarv delvis får skyllas på brådska och brist på kompetenta yrkesmän. Det verkar som om man murat med vad som levererats för stunden; som om man inte haft möjlighet att välja lämpligt byggnadsmaterial utan fått ta vad som erbjöds. Och precis som när det gällde Jönköpings slott blev resultatet en byggnad som kanhända såg imponerande ut, men där avsevärda svagheter fanns dolda i murverket. Att sen kyrkoherdens stora sal vitlimmades och försågs med exklusiva svarglaserade kakelugnar förändrade ingenting. Jörgen Kristoffersen visste att huset han fått som tjänstebostad var illa byggt!

Profiltegel av medeltida typ, som fraktats in till byggarbetsplatsen på Allön, det blivande Kristianstad.

Profiltegel av medeltida typ som fraktats in till byggarbetsplatsen på Allön, det blivande Kristianstad.

Den arkeologiska undersökningen av Kristianstads första prästgård genomförs som ett samarbetsprojekt mellan Jönköpings läns museum och Sydsvensk Arkeologi AB. En bärande tanke i arbetet är att erfarenheter och resultat från länsmuseets utgrävningar i den svenska gränsstaden Jönköping skall kunna jämföras med vad vi möter i dess danska motsvarighet – fästningsstaden Kristianstad!   Följ även utgrävningen på SAB:s blogg: http://www.sydsvenskarkeologi.se/blogg

Kulturhistorisk kunskap efter vindkraftarkeologi - P4 Halland



Ett kort inslag om vad de senaste årens arkeologiska insatser i samband med vindkraftetableringar gett för spännande kunskap.

Uppenbart är att insatserna kompletterar det vi vet fårn slättbygden på ett intressant sätt.

Läs mer i denna blogpost.

Ugn i lergrop i Hjärup

Inom vår undersökningsyta fanns några större nedgrävningar samlade i söder. De flesta visade sig vara brunnar. Men så fanns även en stor avlång grop med en rund formation av bränd lera i öster. Vad kunde detta vara? Vår praktikant Molly tog sig an uppdraget att undersöka denna lämning lite närmare. Efter framrensning gjorde hon ett tvärsnitt genom hela anläggningen. Själva gropen var seg att gräva ut eftersom den var fylld med mängder av obränd lera och gropen var både lång och djup. Den brända leran i ena kanten visade sig vara en ugn som var anlagd i en fördjupning i leran. Man kunde se flera skikt med rödbränd lera, varvade med tunna lager av träkol och sot/aska. Vad använde man ugnen till? Vi kunde inte komma på något definitivt svar, kanske för rostning av säd, kanske för rökning av mat. Molly tog flera makroprover från de olika lagren som vi hoppas kommer att peka åt någon riktning. Nästan ända nere i botten av ugnen fann hon en lång järnkniv.
DSC_0058
Den stora lergropen med en ugn.

DSC_0062
Halva anläggningen är nu undersökt. Man ser att ugnen använts upprepade gånger för upphettning.

DSC_0075
En stor järnkniv dök upp precis i kanten på ugnen, Molly pekar ut platsen. Vad skar man med kniven?

DSC_0080
Nu är snart ugnsgropen tömd på sitt innehåll.

Hanko and WW2 conflict archaeology revisited, 1967 and 2015.

Today me and my parents travelled back in time and visited the places from my childhood and also the childhood of my father (born in 1933). Both of my fathers parents came from Hanko, Finland and during my early childhood we had a whole bunch of relatives there. As a result I spent almost all of my childhood summers in Hanko until the age of 18.

Learning to swim. In the backgroun ar the island of BroLo were heavy fighting took place in 1941 between Finnish and Soviet troops. This was treasure land, mostly off limits for me at the time the picture was taken.

Back then (in the 1960´s and early 1970´s) WW2 was only some 20+ years away and the debris of war, still visible on the surface, made a huge impact on me. Together with the assistance of a few local daredevils (the "Backman brothers") even I "the scared one" endeavored on  many treasure hunting trips, some of them with good results. It was here that I first got into archaeology.

Me and my younger brother Mikael close to "Deutsches Lager Hanko" in 1969. This time enjoying the beach ;)

It sure feels good to be back here again after all those years, and  now, as a professional archaeologist. I can tell you it feels safe and warm too. I hope that my "Deutsches Lager Hanko 1942-1944" project and the "Poetic Archaeology" project will contribute in many ways to the dramatic story of Hanko, it´s people and role in sea traffic, conflict, social history and war... through the ages.

The story we are about to tell is not a totally pleasant one but I feel it has an important role to play in contributing to peace in Finland and  of course also Europe in general. The pedagogic approach and the involving of locals in the project (memory history) has a very high priority too!

A forgotten railroad track in 2015, that once lead from the "Nordfront" to the German 1942-1944 transition camp in Hanko, Finland. 

The 1942-1944 journey starts tomorrow, welcome!

The Maya of the Cochuah Region: Archaeological and Ethnographic Perspectives on the Northern Lowlands

“In recent years the Cochuah region, the ancient breadbasket of the north-central Yucatecan lowlands, has been documented and analyzed by a number of archaeologists and cultural anthropologists. This book, the first major collection of data from those investigations, presents and analyzes findings on more than eighty sites and puts them in the context of the […]

Förhistorisk järnframställning vid Ekenässjön, Vetlanda

När en parkbänk vid Ekenässjöns södra strand skulle flyttas, eftersom den råkat bli nedgrävd i kanten av en registrerad järnframställningsplats (fornlämning nr 93:1 i Vetlanda socken), då fick arkeologer vid Jönköpings läns museum möjlighet att göra en liten undersökning av spåren efter järnframställning från äldre järnåldern.

2013-260_1_Översikt_Fr_Ö_DSC_0774

 

Parkbänken var ingrävd i den norra kanten av en knappt 10×10 meter stor, ganska svag förhöjning på en annars flack gräsyta, knappt 15 meter från strandkanten. Före undersökningen syntes, precis bakom bänken, två kantställda stenar som antogs vara delar av väggarna i den ugn där järnet framställts. Ett litet schakt om knappt 4,5 kvadratmeter grävdes för hand runt parkbänken och frilade på så vis de två stenarna. Dessa visade sig då inte vara ugnsväggar, utan snarare rester av en yttre konstruktion för tappningen av slagg, framför själva järnframställningsugnen. Således går det att anta att nedgrävningen för bänken inte skadat så stor del av ugnskonstruktionen utan att denna fortfarande ligger kvar orörd under mark.

2013-260_5_Grävning_vid_soffa_Fr_Ö_DSC_0784

Järnframställningsplatsen registrerades i fornminnesregistret redan 1987, vid den fornminnesinventering som då bedrevs av Riksantikvarieämbetet i större delen av Sverige. Platsen visades för inventeraren av en person ur den stora skaran intresserad allmänhet som uppmärksammat stenarna i gräsytan och som dessutom hittat bitar av slagg i anslutning till dessa. I fornminnesregistret har inventeraren också lagt till att:

”Fläckvis i ytan av den flacka omgivande förhöjningen uppträder små slaggbitar, 1–2 cm stora […]. Den närmaste förhöjningen kan utgöra rester av utplanat slaggvarp som […] övertäckts.”

Lämningen kom 1987 att registreras enbart med en punkt för platsen för de synliga stenarna men vid den arkeologiska undersökningen visade sig förhöjningen vara ett slaggvarp som ligger runt själva järnframställningsugnen och till viss del även täcker den. Det gick också att närmare avgränsa slaggvarpet och konstatera att hela lämningen omfattar en yta om närmare 110 kvadratmeter som till allra största delen utgörs av slagg.

Däremot ligger denna slagg på en naturlig, flack förhöjning och troligen har ugnen grävts in i en naturlig moränhöjd där slaggtappning gjorts åt norr och därmed utnyttjat en liten, men tillräcklig och naturlig lutning i terrängen. Varpets mäktighet var därför något mindre än vad som kunde antas före undersökningen, men lämningens storlek i ytan vittnar ändå om en omfattande järnframställning på platsen.

Ugnskonstruktionen har troligen bestått av en undre del uppbyggd av stenar och en övre del i lera. Den övre delen har vid avslutad blåsning varit tvungen att raseras för att järnluppen skulle kunna plockas ut. De enstaka ugnsfragment i lera som hittades vid undersökningen, tyder på att konstruktionen använts vid flera tillfällen och att framställningen varit återkommande, kanske säsongsvis, med nya ugnsdelar i lera för varje ny användning av ugnskonstruktionens mer permanenta del i sten.

Parkbänken plockades slutligen bort och det lilla schaktet återfylldes.

2013-260_18_Soffa_flyttad_Fr_NV_DSC_0802

 

Det flacka varpet ligger kvar och i ytan syns fortfarande stenarna i ugnskonstruktionens ytterdel och strax intill lämningen ska snart en skylt berätta om den för tiden så viktiga järnframställning som bedrevs på platsen för nästan 2000 år sedan.

2013-260_22_Lämningens_utbredning_Fr_SÖ_DSC_0855

Analysera trätunnor från Skånemarknaden

Tunna efter tunna efter tunna. Inte så konstigt att det blir många sådana, på en plats som ingått i Skånemarknaden och där det under delar av året har packats sill så att gälarna rykte. Men, det ska sägas direkt att vi hittade inga hela tunnor, i bästa fall bara den nedre fjärdedel som bevarats tack vare att den varit i kontakt med väta. Tänk om tunnorna skulle kunna säga oss mer, än att de på olika sätt använts i sillhanteringen?

Vi hittade drygt tjugo tunnor, varav några var fullkomligt uppluckrade och bara bestod av en brun smet. Mer intakt trä har vi kunnat ta tillvara från tio tunnor och nu lämnar vi prover från dessa till analys. En expert ska få titta närmare på träslag, men också utifrån årsringar göra en bedömning av när det träd som använts kan ha fällts samt till och med om det går att bedöma var trädet har vuxit.

DSC_0214

Delar av en tunna som vi tog upp under utgrävningen i Falsterbo. Titta extra noga längst ner på stavarna i mitten, där kan man se ett bomärke. Både tunnbindare och sillhandlare lär ha satt märken på tunnorna, som en slags kvalitetsstämpel. Foto: Annika Knarrström, Statens Historiska Museer.

På så vis hoppas vi får intressant information om vilket träslag som man föredragit när man bundit tunnorna, en närmare datering av dem plus i bästa fall en vink om det rör sig om trämaterial/tunnor som varit på vift någon annanstans innan de hamnat i Falsterbo. Det sägs ju, att det inte bara var sill, pengar och lokalproducerade varor som bytte ägare och/eller transportmedel här, utan också mer långväga handelsgods.

DSC_0225

I brådskan sista dagen i fält hittade vi den här tunnan. Sofia försöker få fram den innan vattnet väller in från sidorna. Foto: Annika Knarrström, Statens Historiska Museer.

Vi har grunnat en hel del på varför man över huvudtaget har grävt ner så pass många tunnor. Det här är för övrigt inte den enda platsen i Falsterbo där man stött på tunnor, som satts ner i gropar, det har man hittat på många ställen och i stora mängder. De flesta av våra tunnor hade en massa hål i botten eller långt nere på stavarna. Ibland fanns ingen botten alls. Antingen måste det vara för att något ska rinna ut – eller rinna in. Vi har knappt hittat några fiskben alls, så just dessa tunnor kanske inte har använts till sillförvaring. Vi har heller inte upptäckt några direkt spår av att tunnorna skulle ha använts som toaletter… När vi undersökte tunnorna på plats märkte vi att vatten snabbt sipprade in och fyllde dem. Kanske har det varit meningen att de ska dra in vatten, inte främst för att dricka, men kanske för att tvätta i. Hade jag gällat eller saltat några tusen sillar om dagen så hade jag verkligen velat skölja händerna ibland!

Per, Ola och jakten på ett svunnet landskap

Vår undersöknings viktigaste infallsvinkel är att kartlägga bronsålders- och järnåldersmänniskans hushållsekonomi i ett ekologiskt landskapsperspektiv. Det är lätt att föreställa sig att det kuperade backlandskapet har varit svårt att bedriva jordbruk i, men att det däremot kan ha lämpat sig bättre för kreatursdrift. Vi vet däremot inte med säkerhet att så varit fallet.

Vi vill gärna få reda på vad basen i människans hushållsekonomi har varit, vilka grödor man har odlat och hur stor andel av näringsfånget som odlingen har varit i förhållande till kreaturshållning.

Hursomhelst har människans mångtusenåriga närvaro kraftigt påverkat och förändrat landskapet, exempelvis genom avskogning, uppodling och betesdrift. Växtarter har utplånats och nya har tillkommit allt eftersom biotoperna förändrats. Genom att analysera fröer och pollen ur de prover vi samlar in kan vi få en bild av människans roll i denna förändringsprocess. Hushållsavfall och inte minst djurben, som är spår efter vad man ätit, berättar för oss hur djurhållningen sett ut. Därigenom kan vi få svar på vilka djurarter som funnits på gårdarna, i vilken omfattning djurhållningen bedrivits och hur människan valt att prioritera sitt näringsfång i förhållande till det omgivande landskapets karaktär.

_DSC0300

Ola Magnell förevisas en del av det benmaterial som Lotten Haglund insamlat från en avfallsgrop. Per Lagerås lyssnar intresserat. Foto: Adam Bolander, Statens Historiska Museer.

Igår var två av specialister på plats för att diskutera med oss hur vi bäst får svar på våra frågor. Per Lagerås är paleoekolog och analyserar framförallt pollen, sädeskorn, fröer och annat växtmaterial, medan Ola Magnell är animalosteolog, det vil säga specialist på djurben. Tillsammans är de nyckelfigurer som ni kommer att få bekanta er med fler gånger framöver. Inte minst kommer de att vara med vid undersökandet av de brunnar som vi tidigare berättat om. Just brunnsmiljöer är nämligen ypperliga när det gäller bevarande av pollen- och frömaterial. Vattnet leder också till goda bevaringsförhållanden för benmaterial, så förhoppningsvis kommer även Ola att få fram ett material att analysera.

Till vår lycka har vi nu identifierat flera brunnar, alla norr om Bolmersvägen i det område som vi innan undersökningen pekat ut som just ett möjligt brunnsområde!

/Adam

_DSC0305

Per Lagerås dokumenterar och provtar en utdränerad och överplöjd torvbildning. I torven hoppas han hitta ett bevarat frö- och växtmaterial som kan bistå i rekonstruerandet av det omgivande landskapet och dess artsammansättning. Ola Magnell hittade märgspaltade och styckade benfragment från nötkreatur och häst i samma torvbildning. Hästbenet antyder att det rör sig om måltidsrester från brons- eller järnålder. Foto: Annika Knarrström, Statens Historiska Museer.