Den tidigare okända järnstämpeln

Fönsterhantverkaren ringer mig med andan i halsen. Han ringer direkt från ställningen som står uppe i södra koret, i Linköpings domkyrka.

"Vi har hittat något som vi tror kan intressera dig". Mats Rebel förklarar att de hittat en rund stämpel, ca 3-3,5 cm i diameter på ett stormjärn i domkyrkan. Stämpeln visar ett A ihopsatt med ett F, som kröns av en krona.

Efter lite sökning i litteratur och på nätet visar det sig att stämpeln hör hemma på Jakobslunds bruk, i Ljung (strax väster om Linköping). Stämpeln finns med i förteckning över landets järnstämplar. Initialerna A och F tillhör Axel von Fersen den äldre som grundade bruket 1771.

Under 1811 byttes medeltida fönster med kalksten och blyinfattade rutor ut till fönster i gjutjärn, för att sedan bytas ut igen 1849-70. Järnet kommer alltså från någon av de nämnda restaureringarna. 

Märket har hittills varit okänt och dolt under flera lager färg. Inte på något annat fönster har järnstämplar identifierats och plötsligt hittar Rebel ett flertal märken på fönstret i södra koret. Märket finns alltså inte omnämnt i källorna, i den annars väldokumenterade domkyrkan.

Det intressanta med det hela är att märket hittills varit okänt och att nu kopplingen till Jakobslunds  bruk i Ljung, med Axel von Fersen i täten blivit stark. Förståelsen för varifrån man hämtade järn, järnhantering Axel von Fersen byggde ju Ljungs slott 1774. Det mystiska är att märkena bara verkar återfinnas i södra koret, och inte i övriga kyrkan. 


Filmklipp hittar ni här; Axel von Fersens järnstämpel

/Maria Klint, byggnadsantikvarie 

På stormjärnens ytterkanter finns flera järnstämplar.

AF visar Jakobslund/Ljungs bruk, grundat 1771.

Tidskriften Arkeologi i Östergötland är nominerad till prestigefyllt designpris

I år har vår tidskrift Arkeologi i Östergötland nominerats till Svenska Designpriset 2021. Som nog de flesta av bloggens läsare vet vid det här laget är tidskriften numera ett samarbete mellan Östergötlands museum, Arkeologerna (SHM) och Stiftelsen Kulturmiljövård. Det är i kategorin Redaktionellt – Magasin – print som vi nominerats. Svenska Designpriset är en årlig tävling i design och kommunikation där Sveriges bästa grafiska designers inom print, webb, mobil och visuell kommunikation utses. 

Årets Arkeologi i Östergötland.

Vi redaktörer, Karin Lindeblad på Arkeologerna och jag själv, blev givetvis jätteglada över nomineringen. Det blev också Mark Olson på Forma Viva, som är ansvarig för formgivning och grafisk produktion av tidskriften. 

Extra roligt är det för i år ger vi ut det tionde numret. Tidskriften har inte kommit ut riktigt varje år men nästan. Det allra första numret gavs ut 2010, då den dåvarande biträdande länsantikvarien Carin Claréus gick i pension och det numret tillägnades henne. Då visste vi inte om det skulle det skulle bli några fler nummer eller om det var en engångsföreteelse. Vad vi alla arkeologer som arbetade med det första numret var överens om var dock att det var något vi vill fortsätta med. 

Det allra första numret av Arkeologi i Östergötland kom 2010.


Första numret tillägnades Carin Claréus när hon gick i pension.

Vår idé har hela tiden varit att bjuda på vår fascination och kunskap på ett sätt som de flesta kan ta till sig. Artiklarna skrivs av oss arkeologer som är verksamma här i Östergötland. Vi väljer att skriva om en plats eller ett ämne som särskilt intresserar oss. Det kan handla om något alldeles nyligen framgrävt eller ”gamla” spännande fynd.

Vilka som vinner Svenska designpriset avgörs till hälften genom allmänhetens och till hälften av en jury. Senast den 12 september kan du gå in och rösta på designprisets hemsida. Vinnarna presenteras den 14 november.

Länk till röstningen finns här.

En film som visar innehållet i årets Arkeologi i Östergötland hittar du här.

Nu hoppas vi förstås att riktigt många röstar på oss!
Ann-Charlott Feldt, arkeolog

P.S.
Många av de äldre numren av tidskriften finns ännu att köpa via museets förlag. Där finns givetvis även det senaste numret. Tidskriften går även att köpa på Linköpings slotts- och domkyrkomuseum, Vadstena klostermuseum, S:ta Ingrids gille i på stadshuset i Skänninge, Löfstad slott, Gamla Linköping, Norrköpings stadsmuseum och Charlottenborgs slott i Motala, samt via Historiska museets bokhandel.

Flera årgångar av tidskriften kan även läsas som pdf på vår hemsida.


Från Kallerstad till Vimmerby – ur runforskarens vardag

Kallerstadsstenen i väntan på uppmålning innanför den tillfälliga avspärrningen. Foto Magnus Källström

I söndags var jag i Linköping för att bidra till årets arkeologidag. Tanken var att jag skulle måla upp den stora runsten som står rest utanför Östergötlands museum och sedan hålla ett föredrag på kvällen i det fria om färg på runstenar. Museet har nämligen länge velat få sin stora runsten uppmålad, men den pågående pandemin har gjort att det hela tiden har skjutits fram. Att förlägga arbetet till den årliga arkeologidagen framstod därför som en mycket god idé.

Uppmålning av runstenar kräver att det inte regnar och jag började tidigt att systematiskt följa väderprognoserna. I början av veckan såg det riktigt mörkt ut med ihållande regn över helgen, men så började det vända och dagen innan utlovades istället sol med växlande molnighet. Så blev det inte. Molntäcket var under söndagen rätt kompakt, men regnade inte en droppe.

Stenen, som mäter tre meter ovan mark, påträffades den 4 maj 1950 liggande med ristningen nedåt i en åker på Kallerstads ägor på den östra sidan om Stångån. Eftersom marken snart skulle bebyggas valde man att flytta stenen till en plats vid museet. Redan samma vecka som fyndet gjordes var Sven B. F. Jansson där och gjorde en preliminär läsning. I juni efter att stenen hade rests vid museet undersöktes stenen på nytt av Ragnar Kinander, som då var lektor i Linköping, varvid han uppenbarligen också målade upp stenen. Redan samma år publicerades fyndet av Jansson i Fornvännen.

Ristningen är delvis vittrad, men de allra flesta runorna är ändå läsbara. Vid målningen noterade jag att runorna genomgående var mycket djupare huggna än själva runslingan, som ofta var mycket diffus och ibland nästan helt osynlig. Tydligen har man vid huggningen lagt mer krut på att runtexten. Det inledande namnet hade dock till stora delar vittrat bort. Jansson kunde vid sin första undersökning innan stenen hade rengjorts inte urskilja något alls, medan Kinander i sin rapport läste det som -r -­-ur-. I artikeln i Fornvännen återgav Jansson namnet som …-iur- och antog att det hade varit sammansatt med ‑björn.

Min förhoppning var givetvis att jag skulle kunna lösa denna namngåta. Den sista runan står mycket trångt och jag har därför tidigare funderat på om den kanske bara var en i-runa och att namnet i sin helhet skulle kunna läsas som [t]iuri och tolkas som namnet Diūri ”Djure”. Här kammade jag dock noll. Med tanke på hur vittrad ytan är går det inte att utesluta att den sista runan har varit n och jag kunde inte hitta något positivt stöd för att den första synliga runan skulle ha varit t. Dessutom förväntar man nog sig att det har stått några runor före denna runa, annars blir den första delen av rundjurets hals helt tom. Jag fick alltså ge upp min idé om att kunna läsa ett nytt namn på denna sten.

Kallerstadsstenen nästan färdigmålad. Huvudet och de första inledande runorna gjorde jag först dagen efter och då sken solen. Foto Magnus Källström

Eftersom föredraget ägde rum på kvällen hade jag valt att stanna över natten och passa på att ägna måndagen åt ett besök i forskarsalen på Stiftsbiblioteket för att titta i några brevsamlingar. Bland annat ville jag se vad Richard Dybeck hade skrivit i några brev till bibliotekarien L. C. Wiede. De aktuella breven var inbundna i en minst två decimeter tjock volym och eftersom de är ordnade kronologiskt blev det en hel del bläddrande fram och tillbaka, där jag stötte på en hel del intressanta uppgifter i andra brev. Tiden medgav inte en systematisk genomgång, men precis när jag skulle slå igen den tjocka volymen fick jag syn på en textrad, där jag till min förvåning läste:

En runsten i Wimmerby Skola.
Gottskalk och Sanda reste denna stenen åt sin moder Asaborg.

Därunder följde en beskrivning av en silverkanna som hade skänkts till Vimmerby kyrka i mitten av 1700-talet. Texten stod på baksidan av ett nu ofullständigt brev avsänt av en P. Arenander till en okänd mottagare. Handstilen på baksidan var samtidigt inte identisk med Arenanders.

Anteckningen om runstenen i Vimmerby på baksidan av P. Arenanders brev. Efter original i Stiftsbiblioteket i Linköping

I Smålands runinskrifter, som utgavs 1935–61 av den ovan nämnde Ragnar Kinander, nämns inte ett ord om någon runsten från Vimmerby i Småland, men det är uppenbart att det har funnits åtminstone två sådana. De beskrivs redan i Rannsakningarna 1667 på ett sådant sätt att de borde ha inkluderats trots att inte en enda runa finns upptecknad där. Om den ena stenen sägs exempelvis:

der synes klart itt större kors, och j wijkarna, på korset, öffwer och vnder, synas som ormahuffwud, hwilckas stiärtar kasta sigh i många wincklar; kringh om korset i Brädderna på stenen, står wäl Runabookstäffwer, hwilcka sombliga synas, och sombliga synas intet, och kan ingen dem vtleeta, vtan den som är wäl waan läsa Runska.

Samma stenar omtalas också av Magnus Gabriel Crӕlius som år 1774 skriver: ”Wid Wimmerby Kyrkodör är äfwen en [runsten]; likaså en wid Kyrko-boden på sistnämnde ställe, på hwilken är uthuggen en slingrad orm; men runorna äro utnötte.” Dessa uppgifter har både funnits tryckta och refererade i arkivrapporter, men märkligt nog kom de inte med i Smålands runinskrifter.

Nils Månsson Mandelgrens teckningar av runstenen i Vimmerby kyrka. Skiss och renritning i Mandelgrenska samlingen i Folklivsarkivet med Skånes musiksamlingar

För några år sedan uppmärksammade mångfrestaren Roger Wikell att det fanns ett par förbisedda teckningar av en runsten från Vimmerby kyrka, som hade utförts 1848 av Nils Månsson Mandelgren. Trots att en av dessa teckningar till och med var återgiven i en kyrkobeskrivning tryckt 1975 hade den gått runforskningen förbi. Tillsammans med Michael Dahlin skrev Wikell en artikel om denna sten i Fornvännen, där jag bidrog med ett avsnitt om läsningen och tolkningen av inskriften. Mandelgrens läsning framstod nämligen som rätt kryptisk om man försökte översätta runtecknen direkt:

…sḅịrfu × kuþur × sina × fuþạaịạịḅịauk × sanlam… | karn

Den som ”är wäl waan läsa Runska” behöver dock inte lägga till och ta bort särskilt många streck för att inse att det bakom detta bör ha dolt sig följande runor:

… × (m)uþur × sina × (g)(× h)ia(l)bi auk × san(t)a m…
…, mōður sīna. Guð hialpi ok santa M[arīa]/M[ikael] …
”…, sin moder. Gud hjälpe och Sankta Maria (el. Sankt Mikael) …»

Översättningen på baksidan av Arenanders brev kan tyckas ligga rätt långt ifrån denna text, men avvikelserna beror främst på att den okände uttolkaren har börjat läsningen med runorna högst upp till vänster på stenen. Översättningens inledande namn ”Gottskalk och Sanda” bör nämligen motsvara den runföljd som Mandelgren har läst som fuþạaịạịḅịauk × sanlam…, vilket samtidigt visar att den första runan måste ha varit k eller g och att det har stått santa istället för Mandelsgrens sanla. Om det följande ”reste denna stenen åt” i översättningen verkligen har varit bevarat på stenen eller om det är fritt rekonstruerat ur sammanhanget går inte att säga.

Inskriftens stora krux har varit moderns namn. Mandelgren läste här sbirfu och i artikeln i Fornvännen vecklade jag först in mig i ett långt och knöligt resonemang om en möjlig femininbildning till det fornsvenska namnet Spirv, som ursprungligen betyder ’sparv’. Avslutningsvis nämner jag dock att det med antagandet av några mindre felläsningar var möjligt räkna med ett namn på -­borg(a) och att det då eventuellt kunde handla om en motsvarighet till det fornvästnordiska namnet Ásbiǫrg, som dock aldrig har påträffats i Sverige. När namnet på modern i den ovan nämnda översättningen återges som ”Asaborg” så råder det knappast något tvivel om att det just är ett runsvenskt Āsborg ”Åsborg” som har funnits på stenen.

Förra året påträffades som bekant en runsten vid Hellerö i Västra Ed som gav oss ett belägg på det tidigare okända kvinnonamnet Øygærðr ”Ögärd”. Tack vare brevet i Linköping kan vi nu föra upp ytterligare ett unikt namnbelägg från en småländsk runsten, låt vara att vi inte i detalj kan avgöra hur det har varit stavat (kanske *asborgu?).

Mina förhoppningar om att tolka det inledande namnet om på Kallerstadstenen infriades aldrig, men vistelsen i Linköping gav istället av en ren slump lösningen på en annan namngåta i ett helt annat landskap. Dessutom slapp jag regnet. Det är tydligt att både vädergudarna och andra makter var vänligt inställda till besöket.

> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

 

PS. Den P. Arenander som skrev brevet i Wiedes samling måste vara lektorn och kyrkoherden Per Arenander (1762–1819). I brevfragmentet talar han om ”Alvins Predikan” som han har lämnat på tryckeriet, vilket knappast avse något annat än Anders Peter Alvins En christelig predikan på 5:te söndagen efter trinitatis år 1811. För Blackstad församling, sedan, under den förflutna weckan, ett förfärligt hagel med dunder och blixt derstädes förstört all grödan wid nära 8 hemman, som trycktes i Linköping samma år. Per Arenander var då kyrkoherde i Slaka. Texten på baksidan kan alltså tidigast ha tillkommit 1811, men eftersom handstilen skiljer sig från Arenanders är det mycket möjligt att den är skriven senare av någon annan. Det skulle också passa bättre om denna uppgift är yngre än Mandelgrens, eftersom stenen då tydligen förvarades i Vimmerby skola och inte vid kyrkan. DS.

Inlägget Från Kallerstad till Vimmerby – ur runforskarens vardag dök först upp på K-blogg - Riksantikvarieämbetets blogg.

Missa inte Arkeologidagen på söndag 29/8-2021

Nu är det dags igen. Årets arkeologidag genomförs precis som vanligt den sista söndagen i augusti runt om i hela landet. I år blir det nu på söndag 29/8. Första gången Arkeologidagen genomfördes var 1988 och sedan dess har museer, föreningar, fornbyar och många andra organisationer genomfört otaliga aktiviteter den sista söndagen i augusti varje år. Här på muséet har vi genom åren haft föreläsningar, fornvandringar och prova på-aktiviteter. Vi har besökt utgrävningar i städer och vandrat längs nästan bortglömda stigar i skogen. Vi har visat gravfält, borgar, ruiner, skelett, föremål och mycket annat.

På årets arkeologidag passar vi på att presentera vårt nya nummer av tidskriften Arkeologi i Östergötland genom tre miniföreläsningar på Folkparksteatern i Gamla Linköping. Tidskriften ger vi ut tillsammans med Arkeologerna (SHM) och Stiftelsen Kulturmiljövård. Det är arkeologer från alla tre företagen som föreläser. Miniföreläsningarna genomförs den här gången dessutom i samarbete med Gamla Linköping.
 

Miniföreläsningarna, som startar kl 14.00 och är gratis, utgår från tre av artiklarna i tidskriften Nathalie Hinders berättar om 9000 år gamla fynd i Dags mosse. Rikard Hedvall visar hur DNA har avslöjat en familj för tusen år sedan i Skänninge. Slutligen presenterar Per Nilsson historien om en kringflyttande hällristning som ska flytta ännu en gång och nu hamnar på Östergötlands museum. Miniföreläsningarna avslutas, om vädret tillåter, med en kort promenad till Fröken Löfgrens hus som du kan läsa om i tidskriften. Vi kommer också att sälja det nya numret av Arkeologi i Östergötland som är det tionde numret.


Förutom evenemanget i Gamla Linköping så kommer runolog Magnus Källström från Riksantikvarieämbetet till Östergötlands museum. Där berättar han om färgspår och kring den problematik som målning av runor och runstenar kan leda till. Det gör han vid runstenen som står framför museet kl 18.00. Läs mer här.


Det händer även saker som inte museet är inbladat i under årets upplaga av arkeologidag. I Linköping genomför arkeologen Göran Tagesson, som arbetar med forskningsprojektet HASP – Hus och Social praktik på Uppsala universitet, två stadsvandringar i Linköping med rubriken En stad reser sig ur förfallet – om byggboomen i 1700-talets Linköping. Till stadsvandringarna är det föranmälan. Läs mer här. I Norrköping anordnar Norrköpings stadsmuseum en familjedag vid Himmelstalunds hällristningar med aktiviteter för både barn och vuxna. Läs mer här

En liten bit av Göran Tagessons artikel om husarkeologi i Gamla Linköping.

Kom och var med på Arkeologidagen!
Ann-Charlott Feldt, arkeolog.


Digital sommar 2021, två konferenser och ett webbinarium

Den andra digitala sommaren går mot sitt slut. Fast egentligen har somrarna varit digitala i decennier nu. Det är inget nytt normalt att vara digital; det enda nya är att kalla det för nytt och normalt. Och att äntligen våga släppa taget om den smältande plastmuggen med beskt bryggkaffe i konferenslobbyn; ackompanjerad av trött rutinmingel medan man försöker att inte tappa ut den sega baguettens fyllning över sig själv och golvet. Trött; antingen efter fakirflyg från Visby eller ytterligare en hotellnatt i ett beklämmande rum där man somnat med TV:n på. Det är inte ens roligt att äta pannkakor med ett lass av bacon, jordgubbssylt och grädde i frukostbuffén längre. Konferenströttheten. De eviga processerna och grupparbetena som förbrukar travar av postit-lappar utan att världen förändras ens mikroskopiskt. Att bokstavligen resa i dagar, utan att komma längre än från den ena skärmen till den andra. Och ändå har man alltid telefonen i den andra handen, för att hålla kontakten med resten av världen.

Fysiska mänskliga möten kan vara viktiga och befogade. Men det jag själv har fått med mig från mina fysiska konferensmöten har mest varit innerfickor fulla av visitkort. Det är digital förmedling jag arbetar med, och de konferensmöten som betytt mest för mig i mitt arbete har samtliga varit just digitala. Tid och fokus har lagts där de hör hemma. Inte på timmar av transporter och väntan; väntan på den där presentationen som jag hade fått mera ut av hemma framför min egen dator, där frågor, svar och diskussioner visualiserats och sparats i chatten. I stället för att försvinna ut i luften redan långt innan jag själv hunnit försvinna ut i snömodden för att spana efter den bokade taxin som ändå inte blev bokad.

Jag föraktar inte resandet i sig; Gobiökensanden kommer jag aldrig att kunna skaka ut ur varken huvudet eller ryggsäcken, och när det i sinom tid blir möjligt igen kommer jag omgående att surfa in på Aeroflots hemsida och boka enkelbiljett till nya äventyr ute på Asiens vidder. Men det finns mer eller mindre lämpliga tider och platser för allt. Arbetstiden har ett värde. Som jag vill se maximeras och itereras, i stället för att rinna bort och fragmenteras. Digitala möten är inte digitala. De är möten.


AAM:s konferens

I början av juni, när nätterna är dagsljusa och solen aldrig går ner, sitter jag hemma i Överkalix och deltar i den årliga konferensen anordnad av American Association of Museums (AAM). Tidsskillnaden spelar ingen roll. Man sover ju ändå inte om nätterna häruppe vid den här tiden på året.

Många talare på AAM-konferensen behandlar teman som inkludering och tillgänglighet; hur pandemin ökat tillgängligheten – inte minst för besökare som fysiskt inte kan besöka museer oavsett pandemi eller inte. Denna ökade tillgänglighet förefaller till stor del vara ett resultat av att museerna för sin egen överlevnads skull har ökat och gjort sin webbnärvaro intressantare.

Många föredrag på AAM:s konferens handlar också om ekonomi – om att på nya sätt få nya intäkter och finansiera den egna verksamheten, och om att göra det mesta av de resurser man förfogar över. Ämnena går in i varandra. Utan relevans och tillgänglighet får museerna inga publikintäkter.

Pandemin orsakade ingen revolutionerande omställning, men den förde befintliga problem upp till ytan och gjorde dem mera angelägna att hitta praktiska lösningar på.

Förutom tillgängligheten, så tar flera av konferensens talare upp andra fysiska problem som var problem redan innan pandemin, men som nu blivit praktiska omöjligheter som måste lösas. Det handlar om knappar, handkontroller, headsets och touchskärmar, som gått från att vara bräckliga, meckiga och “lite äckliga“ att hantera för att de inte går att hålla rena, till att bokstavligen bli livsfarliga och omöjliga. Lösningar som inte kräver fysisk hantering, utan istället exempelvis använder sig av sensorer, verkar “in the post pandemic world“ att bli hållbarare lösningar för både utställningar och besökare.

Små museer och små resurser

Den ekonomiska situationen har alltid varit problematisk för små museer, men har som så mycket annat kommit att belysas ur nya aspekter under det senaste året. Mitt deltagande i AAM-konferensen inleddes den 7:e juni passande nog med ett föredrag på temat “Pushing Boundaries in Small Museums“.

Föredraget presenteras med inledningen:

Small museums are challenged by limited resources and space. Too often, this leads to stagnant exhibitions and reduced attendance. Uncover innovative ideas for not only maximizing space but also expanding boundaries to increase community engagement.“

Presentationen gjordes av flera talare från olika små museer i USA:

  • Ann Bennett, Executive Director, Laurel Historical Society
  • Jody Crago, Museum Administrator, Chandler Museum
  • Lin Nelson-Mayson, Director, Goldstein Museum of Design
  • Marjory O’Toole, Executive Director, Little Compton Historical Society

De innovativa idéer som presenterades för att förbättra situationen för små museer var:

Maximera utställningsytan

  • Smart-TV och tablets kan tillföra texter och bilder som inte skulle få plats i form av statiska fysiska skyltar.
  • Utskrivna guider som komplement, med skattjakt för barnen.
  • Pop up-utställningar
  • Flytta ut!
  • Om det egna utomhusutrymmet inte räcker till – samarbeta lokalt med t.ex. bibliotek, skola eller kyrka.
  • Fotoutställningar kan hållas i skyltfönster, vid hotell, flygplatser, mm.
  • Vepor med texter och bilder kan hängas utomhus
  • Geocaching
  • Guidade turer – fysiskt eller digitalt

Satsa på det virtuella

  • Webbinarier online, t.ex. via Zoom
  • Närvaro i sociala medier
  • Lärarhandledningar och annat gör-det-själv-material tillgängligt online

Enkla råd, som skulle komma att upprepas många gånger under konferensdagarna. Inte heller är de några nya råd, men de fysiska begränsningar som pandemin medförde gav av nödtvång en ny tillåtelse att göra saker annorlunda.

 

Nästa föredrag fortsatte på samma tema: ”Turning on a Dime: How Smaller Museums Can Reach Bigger Digital Audiences”, och hölls av personal från  Chicago Academy of Sciences / Peggy Notebaert Nature Museum.

Föredraget presenterades som:

When the pandemic forced the Chicago Academy of Sciences / Peggy Notebaert Nature Museum to close, it was a local natural history museum. Today, it has reinvented itself as a leading digital museum in one of the country’s best museum cities. How can a small museum make such a significant turn on a dime? Learn how to develop engaging educational content even with a small staff and budget.

Hela föredraget, liksom många fler föredrag och paneldiskussioner under konferensen, kan enkelt sammanfattas med orden: Använd och utveckla befintliga resurser. Och gör allting tillgängligt på så många olika plattformar och genom så många (digitala och analoga) medier som möjligt.  

Taktila bilder

Ett föredrag som bokstavligen och bildligt stack ut under konferensdagarna var “45 Million Tactile Images to Change the World: Increasing Accessibility & Inclusion for All

Föredraget presenterade ett samarbete mellan Getty Images, The National Federation of the Blind, och 3DPhotoWorks/Tactile Images, för att göra över 45 miljoner bilder taktilt tillgängliga på museer och institutioner över hela världen. Läs mer om projektet HÄR

This presentation highlights tactile imaging technology and experiences which allow individuals who are blind and disabled to develop an intimate connection with a wide range of visual and graphic material. Panelists will discuss the opportunities in making the visual experience multisensory across modalities, create inclusion and accessibility irrespective of ability/disability, provide unique educational perspectives, and discuss grant funding opportunities for tactile exhibitions.

Under panelsamtalet känner jag igen mycket av situationerna och tankegångarna från de samtal jag under mitt arbete med god praxis för taktil tillgänglighet själv har haft med medlemmar i Synskadades Riksförbund och pedagoger som arbetar med taktila visningar på bland annat Moderna Museet i Stockholm.

Taktil tillgänglighet är ingen handikappanpassning, utan en tillgänglighet bland alla andra tillgängligheter. De taktila bilder som skapats och prövats på de museer som ingår i projektet har gjort utställningarna bättre för alla, genom att tillföra ytterligare en dimension av tillgänglighet. Ju fler sinnen som engageras, desto större blir förståelsen. För alla, oavsett synförmåga. Det är viktigt att kunna uppleva med sina egna sinnen, och inte bara få omgivningen tolkad och återberättad för sig. Jag har hört det flera gånger från personer med varierande grad av synnedsättningar när vi pratat om vikten av taktil tillgänglighet och inte enbart syntolkning; “Jag vill kunna uppleva med mina egna sinnen“.

Och det slår mig hur likt allting är överallt, över hela världens museivärld. Det är samma frågor och samma verksamheter som diskuteras överallt; tvärs över hemisfärer och kontinenter.

Det finns inga entydiga svar eller universella lösningar. Men det finns goda exempel; praktiskt fungerande exempel som kan visa möjliga vägar för andra. Samtidigt som det också finns dåliga och misslyckade exempel, där teknik, behov och syften inte har matchat varandra och de tillgängliga resurserna.


Webbinarium – Minecraft och andra världar

Jag stänger av datorn strax efter 02:15, sover några timmar, stiger upp och kokar mig kaffe. Världen ser ut som den brukar, och grannens hund vansinnesskäller som den alltid har gjort. Den måste ha bytt kropp några gånger genom åren, men själva skallet har oförändrat reinkarnerats. Och jag är samma lata jävel som jag alltid har varit, som bara sitter inne och håller på med datorn medan det materiella förfallet därute får ha sin naturliga gång. För syns skull går jag ut och slår ner gräset närmast huset med lie. Spottar på brynet som jag såg de seniga liemännen i urblekta flanellskjortor göra när jag var barn. Byns ohängda ungar stannar till i sin eviga cykel/moped/fyrhjulingsrunda och sluter stirrande cirkeln. Det är som det alltid har varit, medan det mobila modemet blinkar grönt på laddning. Fiber har jag inte brytt mig om att dra in. Och flanellskjortan är tveklöst urblekt.

Den workshop i rekonstruktion av kulturarvsbyggnader i Minecraft som avslutar RAÄ:s webbinarieserie “Tvärmedialt och kreativt berättande“ håller jag från en farstukvist i Svartbyn, där en kompis bredbandsuppkoppling ger bättre flyt åt äventyren i Minecraft än mitt eget sega modem med sitt dyra kontantkort. Ledaren för workshopen, Alex Harvey, sitter i York. Övriga deltagare i Stockholm och Visby. Men vi springer ändå runt tillsammans som glada fyrkantiga avatarer i en lika glad och fyrkantig gemensam värld, som finns lika mycket på riktigt som den bergiga horisont bortom Kalixälven jag kan se när jag vänder mig bort från skärmen. Allting existerar. Med sina egna förutsättningar. I sin egen rätt. På riktigt.

I Minecraft bygger jag senare en rekonstruktion av tegelkyrkan från 1200-talet i Edsleskog, medan sommaren blommar ut, över och börjar bli en aning fuktig om morgnarna. Det är någonting befriande med enkelheten i de fyrkantiga klossarna; ett lika billigt som oändligt Lego, där man slipper få bitarna i dammsugaren eller under hålfoten. Att skapa är att skapa. Oavsett material och medium.


Museum Next XR Summit

Verkligheten har många lager, och kan förses med ytterligare fler digitala lager. VR (Virtual Reality) och AR (Augmented Reality) är de digitala verkligheter som oftast används för att gestalta kulturarv. Man talar också om MR – Mixed Reality. Till skillnad från AR, som endast lägger ett lager av digital verklighet över den fysiska, inbjuder den blandade verkligheten till interaktion mellan fysiskt och digitalt. Men gränserna är flytande mellan de olika Realiteterna, och begreppen används i dagligt tal ofta synonymt. Därför har man börjat använda begreppet XR (Extended Reality) för att täcka in alla former av digital verklighet som på olika sätt interagerar med användaren och omgivningen. XR var temat för MuseumNext:s konferens den 12-14:e juni, med över 30 föredragshållare som delade sina erfarenheter och projekt.

Genomgående tema på konferensen Museum Next XR Summit var berättande genom XR – båda som ett sätt att göra museer fysiskt tillgängliga på distans, och som ett sätt att ge fler dimensioner av liv, innehåll och personlig röst åt miljöer, samlingar och utställningar.

Alla föredrag var intressanta och relevanta, och jag föreslår därför alla som intresserar sig för kulturarvsförmedling via XR att köpa tillgång till de inspelade presentationerna och själva botanisera. Här är några förslag att börja med:

Exempel på sevärda presentationer från den 12:e juli:

  • 16:30: “VR Learnings from the Anne Frank House“, som visar hur VR både tillgängliggjort och befolkat Anne Frank House.

  • 19:15: “What if you could put on a VR headset and instantly transport inside a museum?“, där Kai Frazier från Kai XR visar exempel på hur VR och 360-video gör museer tillgängliga för barn som av ekonomiska och sociala skäl annars inte skulle ha tillgång till museer. Ett problem som är lika aktuellt i Sverige som någon annanstans i världen.

 

Exempel på sevärda presentationer från den 13:e juli:

  • 15:30: “War Stories, Empathy and AR“, där skolelever skapar sina egna VR-upplevelser utifrån utställningen “Gallipoli: The Scale of our War“ vid National Museum of New Zealand. Första världskriget skildras i denna prisbelönta utställning genom personliga upplevelser hos individer som deltog i eller på annat sätt berördes av slaget vid Gallipoli. Empati och känslor står i fokus – både i de stora (2,4x naturlig storlek) realistiska skulpturerna och i skolelevernas egna tolkningar av känslorna genom sina egna kroppar. Eleverna bygger upp och skapar tablåer med sina egna kroppar, som sedan 3D-skannas med iPads och Structure  (som finns inbyggd i nyare iPads och iPhones).

  • 17:45 “Digitally Reimagining Arts & Culture“, där Taran Singh från Taran3D på ett ingående och ärligt (för 3D och XR har uppenbara begränsningar, som också beskrivs i presentationen) sätt berättar om sitt experimentella arbete med 3D och VR vid Anglo Sikh Virtual Museum. Singh ger också praktiska förslag, utifrån erfarenheterna av projektet, hur användarupplevelser av XR kan förbättras.

 

Exempel på sevärda presentationer från den 14:e juli:

  • 17:00 “AR as a mediation tool: adding value to collections and raising awareness“, där utdöda arter kommer till liv genom AR på Muséum national d’Histoire naturelle i Paris. Projektets namn är Revivre, och det bedrivs i samarbete mellan Muséum national d’Histoire naturelle och SAOLA Studio.

  • 18:45 “ Pandemic Prototyping & Augmenting the Art Gallery“, där konstverk på Norton Museum of Art får liv och blir föremål för interaktion genom AR-appen Norton Art+

Tänkvärda citat

Från Taran Singhs presentation av sina erfarenheter av att utveckla, misslyckas och hitta publikanpassade lösningar för 3D, VR och AR på Anglo Sikh Virtual Museum kom flera tänkvärda citat:

“3D models are not a magic bullet. Museums have models, but can’t use them effectively.“

“Overcomplication is the best route to failure“

“User testing is a must. You might like it, but not the audience“

“Test new features with users straight away, improve it quickly.“


Fortsättningen

Augustisolen lyser lågt och vilsamt genom de nerdragna persiennerna i mitt andra hem på Gotland. Ingenting tar slut; det övergår bara i andra former. Det digitala konferensformatet betraktas numera som fullvärdigt, och min planering av nya webbinarier hos RAÄ, där praktiska erfarenheter får spridning genom mänskliga möten, går vidare. Jag kommer att försöka få med några av de mest intressanta föredragshållarna från sommarens konferenser i dessa webbinarier, och låta deras erfarenheter bli mera tillgängliga för svenska museer. Tvärs över jorden, utan reskostnader och restid. Jag saknar inte timmarna i loungen på Bromma.

Inlägget Digital sommar 2021, två konferenser och ett webbinarium dök först upp på K-blogg - Riksantikvarieämbetets blogg.

Nyheter om arkeologi och historia 10 augusti 2021

Nyheter om arkeologi och historia 10 augusti 2021


Av Jouni Tervalampi, 10 augusti 2021 tervalampi(a)mail.com


SAMISKA OFFERPLATSER I DALARNA OCH VÄSTMANLAND


Var upp till Lappkyrkan, där två samiska offerplatser ligger intill varandra, på Gullaberget vid Vad i södra Dalarna tillsammans med Sveriges Radio P4 Dalarnas reporter Erik Regnström. Där berättade jag om offerplatsen Lappkyrkan och om Ingvar Westlunds fynd av två samiska offerplatser mellan Lillsjön och Rudsjön i Fläckebo i Västmanland. Det är förmodligen samma nåjd sam har byggt de då samma teknik har använts, kallmurade tegelmurstekni utan murbruk uppbyggda i fyrkanter vid sejterna. I P4 sändning cirka 17.20, måndag den 9 augusti berättade jag även om vilka rådare som sejterna är knutna till. Om ni vill leta i radioarkivet.


Läs och lyssna mer: Erik Regnström. 2021. Allt fler samiska platser upptäckta. Sveriges Radio P4 Dalarna.
https://sverigesradio.se/artikel/allt-fler-historiska-samiska-platser-upptacks

Jan Å Johansson. 2017-11-09. Söker samiska tecken. Västmanlands Nyheter 9 november.s.16
Jouni Tervalampi 2021. Var det samiska nåjden XX som begravdes intill sin sejte i Fläckebo i Västmanland? (om både Lappkyrkan vid Vad och de samiska offerplatserna i Fläckebo). Opublicerad artikel till kommande bok.



ARKEOLOG VILL ATT GE MER INFORMATION OM SAMISKA LÄMNINGAR MED MODERN TEKNIK


Arkeologen och forskaren Ingela Bergman på Silvermuseet vill att information om samiska lämningar kan ske med informationsskyltar och appar.


Läs mer: SVT Norrbotten. 2021. Här får samiska fornlämningar i Arjeplogs fjällvärld nytt liv

https://www.svt.se/nyheter/lokalt/norrbotten/sa-ska-samerans-fornlamningar-i-arjeplogs-fjallvarld-fa-nytt-liv


BOK OM DEN SAMISKA OFFERPLATSEN UNNA SÁJVVA UTGIVEN


Läs mer: Jörgen Heikki. 2021. 150 kg djurben grävdes upp vid samisk offerplats – nu släpps en ny bok. SVT Norrbotten/Sameradion & SVT Sápmi
https://www.svt.se/nyheter/lokalt/norrbotten/ny-bok-om-offerplatsen-vid-unna-s-jvva

Läs mer: Jörgen Heikki. 2021. Ny bok om offerplatsen vid Unna Sájvva. Sameradion & SVT Sápmi

Ny bok om offerplatsen vid Unna Sájvva - Sameradion & SVT Sápmi | Sveriges Radio


SAMISK HISTORIA SMÄLTER FRAM UR GLACIÄRER I SÁPMI I NORRA SVERIGE


Läs mer. Jannica Grimbe 2021.
Glaciärarkeologi i Norrbotten | Kulturmiljö vid Norrbottens museum (kulturmiljonorrbotten.com)


SPÅR EFTER NEANDERTALARE OCH JÄGARE VID FÖRSVUNNA DOGGERLAND


Läs: Mats Karlsson 2021.

https://fof.se/tidning/2021/5/artikel/hej-da-doggerland

ÄR KENSINGTON-RUNSTENEN I USA ÄKTA?


Arkeologen Mats G. Larsson söker spår efter Kensingtonstenen.


Läs mer: Mats G. Larsson 2021.
Gästblogg: Nya upptäckter leder Kensingtonrunorna ännu närmare Olof Öhman - K-blogg - Riksantikvarieämbetets blogg


TIDSKRIFTEN ARKEOLOGI I ÖSTERGÖTLAND 2021 ÄR UTGIVEN


Läs mer: Arkeologi Östergötland. 2021.
Nytt nummer av Arkeologi i Östergötland är på gång! (arkeologiostergotland.blogspot.com)



 

Domkyrkoparken i förändring

I domkyrkoparken pågår just nu ett förändringsarbete för fullt.

Domkyrkan är ett riktmärke och symbol för stiftsstaden Linköping. Men här till hör ju också domkyrkoparken och de omgivande byggnaderna. Det som nu sker är att parken förändas- eller snarare förskönas. Gångstråken bevaras men förtydligas med nytt grus och gatusten runt om. De varierande belysningsstolparna byts ut till en nygammal modell och alla bänkar och soptunnor byts ut. Detta för att få en mer enhetlig, inbjudande och tillgänglig miljö, för alla. 

Domkyrkans park som ju faktiskt är en f d kyrkogård har medeltida anor och under 1700-talets mitt fungerade kyrkogården som stadens enda begravningsplats. Vid sekelskiftet 1800 påbörjades planerna för en kyrkogård utanför staden och en ny griftegård togs i bruk år 1811. Det är ju den som ligger på vardera sida om Malmslättsvägen. Under det hela 1800-talet förändrades området runt domkyrkan allt mer till en park efter tidens ideal. Den tidigast kända ritningen över domkyrkoparken är daterad 1846.

På 1920-talet upprättade stadsarkitekten Gustaf Linden ett tillbakablickande förslag för att synliggöra platsens medeltida ursprung. Han placerade därför nya entréer vid platserna för de medeltida stigluckorna och återgick till utformningen av parken i 1846 års förslag. Det är nu 1846 års förslag och Lindens förslag som tillvaratas i denna förändringsprocess. 


Jag som antikvarie följer och dokumenterar processen, ser till att de kulturhistoriska värdena inte går förlorade och att länsstyrelsens villkor i tillståndsbeslutet följs. Det är många som kan ta del av detta arbete och därför är det extra roligt att medverka i denna stora insats som pågår. 

Här nedan får ni ta del av lite bilder från arbetets gång och Lindens ritning från 1922. 


/Byggnadsantikvarie Maria Klint

Förslag till ordnande av Domkyrkoplanen, Linköping, Gustaf Linden, 1922. Ritningen med vägarnas mått är det sista förslaget, efter vilket planen är utförd. Stadsarkivet, Linköping.  

Armaturer byts ut och gångstråken förtydligas med nytt grus.

Förberedelser inför omgestaltning, nytt grus och storgatssten.

Storgatstenen utmed sidorna ger gångstråken en tydlig inramning. 

Längs med S:t Persgatan fanns tidigare
ett antal olika modeller av armaturer. 

Linköpings kommun har tagit fram en nygammal armaturtyp
som funnits i stan på slutet av 1800-talet.
Modellen ska användas i de "historiska kvarteren" i Linköping,
där domkyrkoparken även ingår. 












 



Gästblogg: Nya upptäckter leder Kensingtonrunorna ännu närmare Olof Öhman

Mats G. Larsson: arkeolog, historiker och författare, har nu hittat fler kopplingar mellan Kensingtonstenens upphittare Olof Öhman, och Kölsjötrakten, där så många av Kensingtonrunorna påträffats. Dessutom har Mats G Larsson och läraren Anna Björk hittat fler fynd av Kensingtonrunor i trakterna. Larsson har bland annat givit ut boken “Kensington 1898 – runfyndet som gäckade världen“. 

Text: Mats G. Larsson  Bilder: Mats G. Larsson, Anna Björk (CC BY)

Ibland hittar man som forskare helt andra och ännu mer spännande uppgifter än dem man letar efter just för tillfället. Det har hänt mig flera gånger, och nu i sommarhettan i Hälsingland skedde det igen.

Öhmans fästmö i Kölsjön

Men jag ska börja från början. Förra sommaren skrev jag en gästblogg om att upphittaren av den berömda Kensingtonstenen, hälsingen Olof Öhman, hade en kusin och tilltänkt fästmö som hette Anna Ersdotter. Genom adressen på ett brev till henne visade det sig att hon året innan Olof emigrerade till Amerika hade varit vallpiga i Kölsjön i Hassela i norra Hälsingland, den trakt där så många inskrifter med den sentida runrad som brukar kallas Kensingtonrunor dykt upp under senare år. Genom henne hade vi alltså äntligen hittat ett tydligt samband mellan dessa runor och Olof Öhman.

Letandet efter inskrifter med sådana runor har fortsatt under det gångna året, framförallt genom Anna Björk, läraren i Hassela som var den som tillsammans med sina elever kastade ljus över de först kända Kensingtonrunorna i trakten, skrivna i taket i en drängkammare på Ersk-Matsgården. Under sitt sökande har hon nu hittat en inskrift i Hångberg utöver den tidigare funna och en i Lindsjön, bägge i Kölsjöbygden. Och när hon och jag tillsammans besökte Landbotorpet i samma bygd i slutet av juli i år hittade vi ännu en, och det var den som i sin tur ledde till den nya upptäckten.

Runor på träbjälke

I Landbotorpet fann Anna Björk och Mats G Larsson den här runraden skriven med Kensingtonrunor. Möjligen står det n n y o, osäker tolkning. Foto: Anna Björk (CC BY)

Fler kopplingar till Kölsjöbygden

Det jag egentligen försökte ta reda på efter denna vår expedition var om det var Franshammars bruk som ägt Landbotorpet (landbo = arrendator), eftersom jag tidigare föreslagit en sådan bakgrund till Annas tjänst som vallpiga i trakten. Jag gick igenom det som finns dokumenterat om Kölsjön på Lantmäteriets “Historiska kartor“, men hittade inget Landbotorp. Men när jag nådde fram till protokollet från den ägodelning i området som gjordes 1883-84 med anledning av sänkningen av Västra och Östra Kölsjön så hoppade jag till – jag hade skymtat ett bekant ortnamn bland de berörda markägarna: Kalvhaga i Forsa, den by där Olof Öhmans farbror och vän Erik Olsson och dennes dotter Anna Ersdotter  – vallpigan – bodde. Det var dock inte farbrodern själv som stod som ägare till Kölsjöjorden utan hans svåger Erik Andersson, innehavare av Kalvhaga 2. Men Erik Olsson bodde på samma fastighet, där han byggde en egen praktfull hälsingegård som ännu finns kvar. De bägge Erik hade nämligen gift sig med var sin av de bägge döttrarna till den tidigare bonden på Kalvhaga 2, Olof Jonsson, och på det viset fått var sin gård.

En fortsatt genomgång visade att Kölsjömarken innehades av Erik Andersson från 1878 till 1886 och att den kallades Kölsäga. Men varför skulle man då köpa mark uppe i Kölsjön i Hassela när man bodde i Forsa vid Dellensjöarna, flera mil därifrån? Jo, som jag nämnde i min tidigare blogg så var det vanligt att bönderna nere i kustbygderna under sommaren hade sina kor på bete i skogstrakterna, där de hyrde eller ägde fäbodar. Och därmed har vi troligen fått förklaringen till Anna Ersdotters vistelse i Kölsjön år 1878.

Jag skrev i min förra blogg att Kensingtonrunorna nog inte kunde komma närmare Olof Öhman än genom brevet till Anna, men nu har de faktiskt gjort det. Nu är det inte längre bara genom henne som han kan ha lärt känna runraden, utan även genom de andra nära släktingar som ibland måste ha vistats i Hasselas skogsbygder och kunnat få kontakt med det flitiga runskrivandet där uppe vid denna tid. Och detta kan ha skett både före och efter Olofs emigration 1879, för han var nämligen hemma från Amerika igen 1883 och ett par år framåt, en tid då fäbodmarken i Kölsjön ännu var i Kalvhagabornas ägo. Så med risk för att få ändra mig igen: kan Kensingtonrunorna komma närmare Olof Öhman än så?

Runor på träbjälke

I Lindsjön i Kölsjötrakten, fann Anna Björk den här runraden skriven med Kensingtonrunor. Möjligen står det p r t a, osäker tolkning. Foto Anna Björk (CC BY)

Augusti 2021
Mats G. Larsson
Kontakt: matsglarsson631@gmail.com

Vidare läsning

Här på K-blogg och på raa.se har Riksantikvarieämbetet på senare år publicerat ett antal artiklar om Kensingtonstenen och den sentida runraden. Här följer en länklista i kronologisk ordning.
2017-11-26 Haverörunor – nyckeln till Kensingtonstenens gåta?
2019-03-09 Kensingtonrunor i Hälsingland
2019-05-30 Fler Kensingtonrunor i Hassela
2019-09-30 Skolklass löste runornas gåta – får Riksantikvarieämbetets förtjänstmedalj
2019-10-09 Hasselarunor och andra runor – kort föreläsning av Magnus Källström i samband med medaljutdelningen
2020-06-26 Runornas väg från Hassela till Minnesota
2020-07-21 Gästblogg: Kensingtonrunorna allt närmare Olof Öhman
2020-08-27 Gästblogg: Nytt runfynd i Hassela

Inlägget Gästblogg: Nya upptäckter leder Kensingtonrunorna ännu närmare Olof Öhman dök först upp på K-blogg - Riksantikvarieämbetets blogg.

Nyheter om arkeologi och historia 1 augusti 2021

 

Nyheter om arkeologi och historia 1 augusti 2021


Av Jouni Tervalampi, 31 juli 2021 tervalampi(a)mail.com


UTSTÄLLNING OM KVINNOMODET PÅ SAS-ANSTÄLLDAS KLÄDER MED MERA


 Företaget vann prestigefulla Oscarina-priset flera gånger under slutet av 60-talet. Bevells fick i uppdrag att sy upp nya flygvärdinneuniformer till SAS


Utställningen om Bevells syfabrik visas på Stenhuset i Surahammar 3 juli till 29 augusti 2021.


Läs mer:

Kulturbidrag till Sura för Bevells - Västmanlands hemslöjdsförbund (slojdivastmanland.se)


FOTOGRAFEN KJELL-ÅKE ”TJÅKEN” JANSSON STÄLLER UT PÅ NYTT

Fotograf Kjell-Åke Jansson 17 juli – 15 augusti 2021

Hörsalen, Västerås konstmuseum, Karlsgatan 2

Läs mer:2021. Kjell-Åke Jansson | Västerås Konstmuseum (vasteraskonstmuseum.se)

Läs recensionen från våren 2021.
Fotoutställning om Västerås från 1970-talet till 1990-talet | tervalampi (wordpress.com)


VÄSTMANLANDS LÄNS MUSEUM - Farsot


Nästa nummer av Spaning ska ha tema farsot. Nu efterlyser Vlm berättelser på det temat.
Se Spaning 34/35 2021 sidan 62


Tidskriften Spaning, tema demokrati (vastmanlandslansmuseum.se)(pdf)


DEMOKRATI - VÄSTMANLANDS LÄNS MUSEUM


Vlm satsar på temat ”Demokrati” under hösten 2021 och 2022 och ett temanummer om demokrati i Spaning 34/35 2021.


Tidskriften Spaning, tema demokrati (vastmanlandslansmuseum.se)(pdf)


FINNA.FI


Bilder på arkeologiska föremål har Finna släppt på sina rättigheter för sina fotografier. Stor glädje för mig som kan använda bilder från Luistari eller den vackra spännet som föreställer en tjäder som samer bytt till sig vide meriernas dragställe vid Uhtua i dagens ryska Karelen.


Sök service | arkiven, biblioteken, museerna | Finna.fi


FORNLÄMNINGAR EFTER SKELLEFTE ÄLV


Läs mer: Frida Palmbo2021. Granskning av Nordarkeologi | Kulturmiljö vid Norrbottens museum (kulturmiljonorrbotten.com)



VEM VAR FLICKAN SOM BEGRAVDES I EN GROTTA I POLEN?


Av Jouni Tervalampi, 30 juli 2021


Vem var flickan som bgeravdes med en bofink i munnen i en grotta i Polen på 1650-talet? Ett okristet gravskick.

Nu har polska arkeologer tolkat att det kan vara en dotter till en finsk eller karelsk soldatfamilj. Men kan det vara en dotter till en samisk soldatfamilj, då det är känt att samer begravde sina döda i grottor, vilket inte är känt bland finnar och karelare.

Gustav II Adolf hade samiska soldater i armén och i flottan. Under svenska kungen Karl X Gustavs fälttåg, under åren 1655–1657, låg svenska armén med trupper från Finland och Karelen som då var en del av Sverige vid slottet Ojców. Flickan hade hittats i Tunel Wielki grottan nära Krakow. Flickan hade mtdna J1b2.


Läs mer: Mikaela Remes 2021.

Arkeologer i Polen försöker lösa gåtan bakom finsk flicka begravd med en bofink i munnen – Utrikes – svenska.yle.fi


25 000 ÅR GAMMALT DNA UTVUNNEN UR GAMMAL JORD


Läs mer: Elise Körstad 2021.

Forskere har avdekket DNA fra mennesker i 25 000 år gammel jord (forskning.no)


TOLLUNDMANNEN – VAD ÅT DEN DÖDSDÖMDA I SIN SISTA MÅLTID?


Läs mer:

Opskriften på Tollundmandens sidste måltid er kortlagt i vild detaljegrad (videnskab.dk)


SAMISKA FÖREMÅL SAMLADES AV KUNGAR; GREVAR MED FLERA


Jonas Monié Nordin och Carl-Gösta Ojala 2020. Kolonialt samlande i Sápmi (pdf)


HT_2020_3_529-542_nordin_ojala.pdf (historisktidskrift.se)



VEM VAR DEN ROMERSKE KEJSAREN NERO?


Läs mer: Bård Amundsen2021.

Var keiser Nero egentlig en hyggelig kar? (forskning.no)


SAMISK KVINNA RÄDDADE FLYKTINGAR UNDER 2:a VÄRLDSKRIGET


Läs mer: Elena Junie Paulsen 2021.

Anna i Makkvatn en samisk krigshelt som nå blir hedret – NRK Sápmi - samiske nyheter, kultur og underholdning


TYSKA SOLDATER MÖTTE SAMER UNDER 2:a VÄRLDSKRIGET


Läs mer: Gaute Lund Rönnebu 2021.


De tyske okkupantene var lite interessert i samene som egen «rase» (forskning.no)



ÅNGBÅTSKYRKOGÅRD


Läs mer: Här lämnades båtarna för att dö.
Här lämnades båtarna för att dö | SVT Nyheter


SKEPPSVRAK FUNNEN I FINSKA VIKEN


SPT 2021. Sällsynt nederländskt skeppsvrak hittades i Finska viken. Hbl.fi
Sällsynt nederländskt skeppsvrak hittades i Finska viken (hbl.fi)
Olli-Pekka Kursi, Onni Kalin & Mikaael Schulman 2021.

Vrakfynd i Finska viken kan dateras till 1636 – årtalet inristat i akterspegeln – Västnyland – svenska.yle.fi


SAMISKT ORNAMENTIK


På gång till september: Samisk ornamentik under vikingatid och historisk…


Jag fick för någon dag sedan genom fjärrlån en artikel av arkeologen Inger Zachrisson om samisk ornamentik som hon hade skrivit i tidskriften Situne dei 2020. Så väldigt spännande ut med ett snabbt ögonkast. Mer om det i september 2021.


Nyheter om arkeologi och historia 19 juli 2021

 Nyheter om arkeologi och historia 19 juli 2021

Av Jouni Tervalampi trevalampi(a)mail.com

UTSTÄLLNING OM KVINNOMODET PÅ SAS-ANSTÄLLDAS KLÄDER MED MERA

 Företaget vann prestigefulla Oscarina-priset flera gånger under slutet av 60-talet. Bevells fick i uppdrag att sy upp nya flygvärdinneuniformer till SAS

Utställningen om Bevells syfabrik visas på Stenhuset i Surahammar 3 juli till 29 augusti 2021.

Läs mer:

Kulturbidrag till Sura för Bevells - Västmanlands hemslöjdsförbund (slojdivastmanland.se)


FOTOGRAFEN KJELL-ÅKE ”TJÅKEN” JANSSON STÄLLER UT PÅ NYTT

Fotograf Kjell-Åke Jansson 17 juli – 15 augusti 2021

Hörsalen, Västerås konstmuseum, Karlsgatan 2

Läs mer:2021. Kjell-Åke Jansson | Västerås Konstmuseum (vasteraskonstmuseum.se)

Läs recensionen från våren 2021.
Fotoutställning om Västerås från 1970-talet till 1990-talet | tervalampi (wordpress.com)


KVINNA BEGRAVDES I
FINLANDMED ETT GOTLÄNDSK SVÄRD

Kvinnan som begravdes med ett gotländskt svärd i Vesitorninmäki i Suontaka i Finland hadeXXY-kromosoner, det säga bar på Klinefelters syndrom vilket gör att kvinnan har manliga drag.En bra teckning över på Suontaka-kvinnan såg ut när hon dog finns i artikeln på Kalmistopiiro.

Läs mer: Ulla Moilanen 2021.
Hattulan Suontaan miekkahauta kertoo varhaiskeskiajan sukupuoliroolien joustavuudesta – KALMISTOPIIRI

Moilanen, U., Kirkinen, T., Saari, N.-J., Rohrlach, A. B., Krause, J., Onkamo, P. & Salmela, E. 2021. A Woman with a Sword? Weapon Grave at Suontaka Vesitorninmäki, Finland. European Journal of Archaeology, DOI:10.1017/eaa.2021.30

OKÄNDA MÄNNISKOARTER. ELLER…

Två nya/nygamla skelett har diskuterats, innan dna-undersökning, om det är två nya arter eller om det är neandertalare (Israel) eller denisova (Dragon-Man).

Läs mer: Pallab Ghosh 2021. Scientists hail stunning ”Dragon Man” discovery. BBC

Scientists hail stunning 'Dragon Man' discovery - BBC News
Axel Lundqvist 2021. ”Drakmannens” kvarlevor – fyndet tros vara en ny människoart. Expressen.se
”Drakmannens” kvarlevor – fyndet tros vara en ny människoart (expressen.se)
Kalmistopiiro 2021.
Kohti Afrikkaa? Shuqban neandertalilaislöytö Palestiinasta – KALMISTOPIIRI
TT-AFP 2021. Tidigare okänd människoart har hittats i Israel. Hallands-Posten

"Ny typ av tidig människa" upptäckt i Israel | Hallandsposten


KOM DE BEGRAVDA KRISTNA VIKINGAR I SIGTUNA FRÅN VIKINGATIDA STADEN BIRKA?

Av Jouni Tervalampi

Sju vikingatida skelett från Sigtuna har grävts fram i Sigtuna. De var endast begravd med fåtal fynd.

Arkeologer tolkar att de kan vara de första kristna vikingar som begravdes i staden Sigtuna. Trots den fattigdom på föremål kan forskare få fram spännande information från skeletten, vilken forskare tidigare visat om andra skelett från Sigtuna. De kan kan jämföra strontium 86/87 med skelett från Birka och andra platser från Mälardalen om de nykristna kom från Birka eller från någon annanstans. Samt dna-analys om det finns något släktskap med någon från Birka och andra skelettgravar från Mälardalen eller någon plats vid Östersjön.


Läs mer: 2021.
Unikt fynd på villatomt – tusen år gammalt skelett | SVT Nyheter


STENÅLDERSMÄNNISKOR I FENNOSKANDINAVIEN KUNDE BLI 80 ÅR

Läs mer: Matts Karlsson 2021. Forntiden människor blev äldre än man tror. Forskning & Framsteg

Forntidens människor blev äldre än man trott | Forskning & Framsteg (fof.se)


UNIKT FYND I FINLAND – EN SCHAMANTRÄSTAV FÖESTÄLLANDE EN ORM FRAMGRÄVD

På en hällbild från Finland ser man en schaman bär på en orm. Nu har en orm i trä framgrävt i en mosse som är samtida med hällmålningen grävt fram.


Läs mer: Satu Koivisto och Antti Lehelma. 2021.
Between earth and water: a wooden snake figurine from the Neolithic site of Järvensuo 1 | Antiquity | Cambridge Core

VIKINGATIDA SKELETT FUNNEN I BÅTGRAV I NORGE

En en tonårig pojke begravdes i en båtgrav i Jöa, Namsos i Tröndelag. I graven fick han med sig ett spjut, sköld och en yxa i graven. Graven är daterad till 700-800-talet.

Läs mer:Espen Sandmo & Kirsti Kringstad 2021. Ketil skulle bara grave i sanden – fann en ungdom fra vikingatiden. NRK.no

Ketil Sandberg fant vikinggrav på Jøa – NRK Trøndelag – Lokale nyheter, TV og radio


FYND AV BOPLATSER OCH GRAVAR I VÄSTERÅS

Vid hörnet Köpingevägen och Västerleden längst ut i väster i Västerås har arkeologer från Arkeologerna funnit ett gravfält och boplatser.

Läs mer: 2021. Förhistoriska gårdar och gravar i Skälby | Arkeologerna


STENÅLDERSBOPLATS I NORRLAND

Läs mer: Frida Palmbo2021. Sammakko – en 9000 år gammal boplats | Kulturmiljö vid Norrbottens museum (kulturmiljonorrbotten.com)


8000 – ÅRIG HUNDSKELETT STÄLLS UT

Läs mer: 2021. Utgrävningen i Ljungaviken: Här är fynden du inte får missa | SVT Nyheter


STENÅLDERSBOPLATS UNDERSÖKS I FINLAND

Evelina Niskanen 2021.

Strax före vägbygget sitter arkeologerna på knä i sanden – i Vanda silar de fram skärvor och bärnsten (hbl.fi)


FLER GAMLA TIDNINGAR SKA SKANNAS IN

Läs mer: 2021. Ännu fler fria historiska nyheter - Nättidningen Svensk Historia


JÄGARSTENÅLDERS BOPLATS GRÄVS UT

Läs mer: 2021. Oväntade fynd på Bjärehalvön – rester från jägarstenåldern | SVT Nyheter


UNIK VÄLBEVARAD JÄGARBOPLATS FUNNEN I SVERIGE

En unik boplats från jägarstenåldern håller på att grävas ut. Bevaringingsförhållande av trä är unik och arkeologen Fredrik Hallgren anser att han har ett drömjobb och vill gräva ett bra tag.

-Ja, det skulle ju vara resten av livet i så fall, säger arkeologen Fredrik Hallgren från Stiftelsen Kulturmiljövård , till SVT Nyheter Öst

Läs mer: Mikko Lindskog. 23 juni 2021. “Det är som en skattkista för en arkeolog” | SVT Nyheter

Mikko Lindskog.2 juli 2021.

Arkeologerna om Dagsmosse: Skulle kunna jobba här i flera år | SVT Nyheter


SPÅR EFTER ETT ÖVER 200 ÅR GAMMALT SAMISKT VISTE FUNNEN

I Tjärndalen i västra Jämtland har arkeologer funnit ett cirka 200 år gammalt vsiet.


Läs mer:Felicia Löfgren 2021.

Boplatser inventeras med hjälp av gamla teckningar - Sameradion & SVT Sápmi | Sveriges Radio


SÁPMI – SKA ANVÄNDAS MER I MEDIA

Läs mer: Peter Buchert 2021.

Nu kliver Sápmi in i mediespråket – kan användas ungefär som Svenskfinland (hbl.fi)


FYND FRÅN FÖRROMERSK JÄRNÅLDER I UPPÅKRA I SKÅNE

Läs mer: Otto Johansson 2021.

Ines, 11, hittade 2 100 år gammal mjölktand i Uppåkra | SVT Nyheter


BOK OM VALLBY FRILUFTSMUSEM I VÄSTERÅS


Läs mer: BOK Om ÄLSKADE VALLBY - ETT VÄSTMANLAND I MINIATYR!
Västmanlands läns museum - Västmanlands läns museum (vastmanlandslansmuseum.se)