Arkeologibloggar

Nyligen avslutades EU:s senaste forskningssatsning inom heritage science, Iperion HS. Det var första gången Sverige deltog i EU-samarbetet kring heritage science. Fyra forskare berättar här om sina erfarenheter. Gemensamt för dem alla är att de ser stora värden i en struktur som stöder dialog, samarbete och tvärvetenskaplig forskning.

Under 2024 går startskottet för EU:s nya forskningsinfrastruktur för heritage science. Infrastrukturen, kallad E-RIHS, är tänkt att bli ett nav för tvärvetenskaplig forskning inom exempelvis konsthistoria, arkeologi och konserveringsvetenskap. 14 europeiska länder deltar aktivt – dock inte Sverige som än så länge endast har observatörsstatus.

Etableringen av E-RIHS är resultatet av drygt två decenniers forskningssatsningar inom EU. Den senaste satsningen, Iperion HS, avslutades 2023, då för första gången svenska organisationer och forskare deltog.

Vi har frågat några deltagare om deras erfarenheter av Iperion HS

Hur fungerar det europeiska forskningssamarbetet inom heritage science? Vilka fördelar finns? Hur ser de på behovet av E-RIHS och ett eventuellt svenskt deltagande?

Magnus Lundgren, föreståndare SciLifeLab Ancient DNA

Vad gör SciLifeLab Ancient DNA?

Ancient DNA i Uppsala är ett laboratorium för analys av DNA i arkeologiskt material. Vi är en enhet inom SciLifeLab, som är en nationell forskningsinfrastruktur. SciLifeLab ingår också i Swedigarch, Vetenskapsrådets forskningsinfrastruktur för digital arkeologi.

På vilka sätt rör verksamheten kulturarvsforskning?

Vi erbjuder analyser av forntida DNA, huvudsakligen för akademiska forskare i Sverige och internationellt, men vi stödjer även exempelvis museer och uppdragsarkeologi. Området har expanderat kraftigt under de senaste 5–10 åren. Nya analysmetoder har gjort DNA-analyser betydligt billigare och mer tillgängligt än tidigare.

Forntida DNA skiljer sig från mer nutida genetiskt material, eftersom det ofta är nedbrutet och uppblandat med andra organismer. Vi arbetar därför i särskilda rensrumslaboratorier, som är kostsamma och dyra för enskilda forskare.

Vilken roll har SciLifeLab haft inom Iperion HS?

Jag hörde först talas om Iperion HS inom nätverket Heritage Science Sweden. Iperion HS är en typ av samarbete där vi gärna vill vara verksamma.

Vi har deltagit i den del av programmet som kallas Fixlab där vi erbjudit så kallad transnational access, det vill säga att utländska forskare har kunnat söka ekonomiskt stöd från Iperion HS för att komma till oss och göra DNA-analyser på sitt material.

Vi har hjälpt till med analyser i fem projekt, bland annat har forskare från Danmark, Malta, Tyskland och Ukraina varit hos oss. Det mesta har handlat om humanarkeologi, framför allt frågor om migrationsmönster och olika folkgruppers ursprung där analyser av forntida DNA är värdefullt och bidrar med ny kunskap. Bland annat om hur omfattande den förhistoriska migrationen i Europa faktiskt var.

Vad har deltagande i Iperion HS betytt för SciLifeLab?

Det har varit värdefullt, både vetenskapligt och tekniskt.  Alla interaktioner med forskare gör att vi bättre förstår vilka behov som finns, och hur vi kan vägleda användare till rätt analyser. Det som framför allt har varit spännande har varit att få en chans att träffa olika forskare och diskutera vetenskapliga frågeställningar, istället för att endast erbjuda en analysservice där vi levererar resultat och data.

Vilket behov i Sverige ser du för framtiden inom heritage science och kulturarvsforskning?

Ska vi få en bättre förståelse av kulturarvet behöver vi beforska det mycket bättre än idag. Ofta krävs multidisciplinära analyser för att öka kunskapen. Idag finns Kulturarvslaboratoriet, som är väletablerat, och även några andra laboratorier i Sverige. Men forskningen riskerar att bli splittrad och beroende av att man råkar känna rätt person. Vi skulle behöva bättre koordinering, en central punkt, som underlättar för alla verksamma inom heritage science att träffas och utbyta erfarenheter. I bästa fall får vi till stånd en svensk infrastruktur inom heritage science, som erbjuder både finansiering, vägledning och stöd.

Thea Winther, konservator och utredare Riksarkivet

Hur skulle du beskriva dina arbetsuppgifter och ditt intresse för kulturarvet?

Jag har arbetat på Riksarkivet sedan 2016. Jag är utredare inom bevarande, men jag har också ansvar för analytiska frågor. I grunden är jag utbildad konservator, men jag har även studerat kemi på KTH. Jag har alltid varit intresserad av naturvetenskapliga analysmetoder.

Varför sökte du och din organisation stöd från Iperion HS?

På Riksarkivet och i arkiv i övriga Norden finns pergamentblad från tusentals medeltida handskrifter, så kallade bokfragment. De är skrivna på latin och ingick ursprungligen i böcker från kyrkor och kloster. Men efter reformationen under 1500- och 1600-talen förstördes många av dessa gamla böcker och man återanvände delar av handskrifterna som omslag för den svenska förvaltningens räkenskaper. Vi vill lära oss mer om dessa handskrifter, bland annat om de färger och pigment som använts på pergamenten.

Jag kände till Iperion HS sedan tidigare. Så vi skrev en ansökan för att få hjälp inom programmets mobila analys, Molab, och fick så småningom beviljat stöd.

Vad har deltagande i Iperion HS betytt för Riksarkivet?

Det var en fantastisk möjlighet att få tillgång till fem olika analysinstrument för vårt projekt! Resultaten blir alltid bättre när flera analyser kompletterar varandra. Bland annat fick vi tillgång till instrument för bildanalys med så kallad hyperspektral avbildning och elementanalys med röntgenfluorescens, XRF.

De experter som kom till oss på Riksarkivet hade stor erfarenhet av liknande pigmentanalyser, och det underlättade projektet. Det var en ynnest och väldigt stimulerande att få möjlighet att diskutera frågeställningar och resultat på detaljerad nivå.

En annan stor fördel var att både instrument och expertis kom till oss på Riksarkivet, bland annat från Italien. Handskrifterna är känsliga och det är väldigt krångligt att förflytta dem.

Vilka resultat fick ni från ert projekt?

Våra analyser bidrog till en ökad förståelse för Riksarkivets bokfragment, men också till en ökad förståelse av medeltida handskrifter generellt. Vi kunde konstatera att de pigment och färgämnen som använts i våra handskrifter är likartade det man tidigare har sett i annat medeltida material.

Vårt projekt inom ramen för Iperion HS bör ses som ett stickprov. Vi hade tillgång till instrumenten under två veckor. Men våra resultat kan, i framtida bredare forskningsprojekt om medeltida handskrifter, bidra till frågeställningar kopplade till handel, hantverk och produktion av färger.

Upplevde du några utmaningar med ert deltagande i Iperion HS?

Nej, alla de jag kontakter jag hade med programkansliet var väldigt serviceinriktade. Sedan ska man ju som forskare leverera resultat, det kan vara en utmaning. Hittills har vi skrivit en artikel och en rapport. På sikt ska vi också få ut resultaten som open data. Det var ett krav från EU för att få stöd.

Vilken betydelse, enligt dig, har det svenska deltagandet i Iperion HS haft för svensk kulturarvsforskning?

Det finns en stor utvecklingspotential för heritage science i Sverige. Vi har inte samma tradition som i många andra europeiska länder. Men som brukare har jag sett att EU:s forskningsprogram erbjuder fantastiska möjligheter till samarbeten. Därför är det jättekul att Sverige är på väg in i det europeiska samarbetet kring heritage science. Jag hoppas verkligen att vi fortsätter att vara en del av den nya infrastrukturen E-RIHS!

Lucrezia Milillo, University of St Andrews

Hur skulle du beskriva dina arbetsuppgifter och ditt intresse för kulturarvet?

Jag är doktorand vid institutionen för socialantropologi vid University of Saint Andrews. Jag studerar khipus, färgglada knutna trådar som använts som skriftspråk i Anderna under många hundra år och framför allt i Inkariket under 1400- och 1500-talen.

Det finns mycket som vi ännu inte vet om khipus, och jag behöver samarbeta med andra forskare för att identifiera vilka material, färgämnen och fibrer som användes. Sådan kunskap är nödvändig för att jag som antropolog ska kunna ställa relevanta forskningsfrågor om khipus och dess användning.

På vilket sätt har du haft stöd av Iperion HS?

För några år sedan, när jag undersökte hur Iperion HS kunde hjälpa mig, kontaktade jag projektets helpdesk. De kopplade ihop mig med olika forskare i Europa, bland annat med Marei Hacke, som då arbetade på Kulturarvslaboratoriet i Visby. Marei blev intresserad av mina antropologiska frågor, och laboratoriet hade analysutrustning som kunde hjälpa mig. Så vi började samarbeta och jag fick finansiering för ett forskningsprojekt från Iperion HS.

Som ett led i projektet besökte jag Riksantikvarieämbetet i Visby 2022, men även Heritage Science Laboratory i Ljubljana, Historic England Fort Cumberland Laboratory och Italian National Institute for Nuclear Physics i Florens.

Vad lärde du dig vetenskapligt av Iperion HS-projektet och samarbetet med Riksantikvarieämbetet?

Efter analyserna vid Kulturarvslaboratoriet har vi kunnat publicera de första data någonsin om khipu-färgämnen. Dessutom tog Marei Hacke och Sara Norrehed från Riksantikvarieämbetet med sig utrustning till Världskulturmuseet i Göteborg för att analysera några av museets khipu-föremål. Vi lyckades då avslöja närvaro av en tråd som var dold. Det var en viktig upptäckt, eftersom strukturen hos föremålen är en grundläggande aspekt för att förstå dess teckensystem.

Vilken är den största fördelen med att få finansiering från Iperion HS?

Att det ger möjligheter för samarbete. Många naturvetenskapligt inriktade forskare är inte bekanta med khipus, och jag själv känner inte till vilka analysmetoder som finns. Samarbete förutsätter både dialog och kompromisser, vilket i sin tur väcker nya frågor och ger nya perspektiv – hos alla parter. Det är så kunskap produceras. Hela denna process var väldigt spännande!

Varför är det viktigt att etablera en europeisk forskningsinfrastruktur inom heritage science?

En av de viktigaste aspekterna är att möjliggöra för unga forskare att blomstra. Det är svårt att ha råd med analyser, särskilt för forskare som nyss påbörjat sin karriär, som kanske har bra idéer men saknar tillgång till finansiering.

Utan en infrastruktur finns risk att kulturarvssektorn förlitar sig enbart på etablerade forskare, sådana som redan har uppmärksammats och/eller är en del av en institution. En infrastruktur kan stödja även unga forskare och det tror jag är väldigt viktigt!

Sara Norrehed, utredare Riksantikvarieämbetet

Beskriv dina arbetsuppgifter och på vilket sätt det rör kulturarvsforskning?

Jag är utbildad naturvetare och kemist men har under ungefär 10 år arbetat med tvärvetenskaplig kulturarvsforskning. I Kulturarvslaboratoriet jobbar jag bland annat med att göra naturvetenskapliga analyser av kulturarvsföremål. I mångt och mycket innebär mitt arbete att jag får vara en bro mellan naturvetenskap och humaniora. Jag jobbar också med att öka närvaron och kunskapen om heritage science som forskningsfält i Sverige, bland annat genom att delta i våra svenska nätverk och vara svensk representant i Iperion HS och E-RIHS.

Vilken roll har Riksantikvarieämbetet haft i Iperion HS?

Riksantikvarieämbetet har dels fungerat som koordinator för den svenska noden inom Iperion HS och så har Kulturarvslaboratoriet ingått i den del av projektets infrastruktur som kallas Fixlab. Vi har erbjudit europeiska forskare tillgång till våra analysinstrument och vår expertis. Dessutom har vi deltagit i andra aktiviteter, till exempel standardiseringsarbete kring hur vi kan dela forskningsdata mellan institutioner även om vi inte använder exakt samma instrument eller mjukvaror.

Vilken betydelse har deltagande i Iperion HS haft för Kulturarvslaboratoriet och Riksantikvarieämbetet?

För Kulturarvslaboratoriet har medverkan varit betydande och positiv av flera anledningar! Möjligheten att delta i internationella samarbeten och lära av andra laboratorier och forskare har varit en nyckelaspekt. Eftersom Kulturarvslabbet fungerar som en nationell resurs kommer också våra nya kunskaper och kontakter de som utnyttjar vårt labb till gagn. För svenska kulturarvsinstitutioner har deltagandet inneburit tillgång till metoder, analysinstrument och experter som har möjliggjort projekt som annars inte hade varit genomförbara. Erfarenheterna från Iperion HS har också gett insikt i hur europeiska samarbetsprojekt och infrastrukturer fungerar och vad som krävs för att de ska vara givande.

Vilken betydelse, enligt dig, har det svenska deltagandet i Iperion HS haft för svensk kulturarvsforskning?

Iperion HS och liknande satsningar är mycket positivt för tvärvetenskaplig kulturarvsforskning i Sverige. Dels är konceptet att vi delar resurser mellan institutioner i hela Europa en demokratisk fråga, alla har möjlighet att delta och få tillgång till viktiga men för den enskilde kostsamma anläggningar. Tvärvetenskaplig kulturarvsforskning pågår överallt i Sverige, men vi har ingen stark sammanhållning, projekt som Iperion HS skapar möjligheter att samla fler under samma paraply och stärker därför även våra kontakter inom landet.

Iperion HS var det sista i en lång rad EU-program inom heritage science. Under 2024 är det tänkt att en ny permanent europeisk forskningsinfrastruktur, E-RIHS, ska starta. Vilka förhoppningar har du på E-RIHS?

Jag hoppas att E-RIHS kommer igång 2024 och möjliggör enkel skapande av samarbeten. E-RIHS kommer fungera på ett liknande sätt som Iperion HS och det har på det stora hela varit ett bra koncept. Min förhoppning är såklart också att också att Sverige blir en fullvärdig medlem!

Om du fick bestämma, hur skulle du vilja förändra möjligheterna att bedriva forskning i Sverige inom heritage science?

Heritage science är ett relativt nytt begrepp i det svenska forskningslandskapet, och det är inte alltid självklart hur man hittar rätt med sin forskningsfråga. En helt avgörande faktor för heritage science är att det finns en arena för naturvetenskap och humaniora att närma sig varandra, det måste finnas en mötesplats, en nod för samordning och stöd. Initiativ som nätverket Heritage Science Sweden och skapandet av en svensk nationell infrastruktur för heritage science är just sådana insatser som syftar till att skapa en sådan nod, och det ser jag verkligen fram emot att vara en del av framöver.

FAKTA Iperion HS

• Iperion HS pågick 2020–2024 och delade ut ekonomiskt stöd till europeiska forsknings- och utvecklingsprojekt inom heritage science.
• Arbetet organiserades i tre plattformar:

FIXLAB Tillgång till analysinstrument och expertis i laboratoriet runt om i Europa.

MOLAB Tillgång till portabla instrument och expertis som kan komma ut på plats till ett föremål.

ARCHLAB Tillgång till data och referensmaterial från arkiv, muséer och forskningsorganisationer.

• 23 länder och 68 partners deltog. Från Sverige deltog Riksantikvarieämbetet (Kulturarvslaboratoriet) som sammanhållande nod samt de tre partnerorganisationerna Göteborgs universitet (Hantverkslaboratoriet), Uppsala universitet (SciLifeLab Ancient DNA) och Umeå universitet (Miljöarkeologiska laboratoriet).
• Budgeten var 6,2 miljoner euro (ingick i EU:s forskningsprogram Horizon).

Läs mer på Iperion HS webbplats

FAKTA E-RIHS startar 2024 – efter decennier av satsningar

EU:s nya permanenta forskningsinfrastruktur för heritage science, European Research Infrastructure for Heritage Science (E-RIHS), startar under 2024. Etableringen av E-RIHS är resultatet av drygt två decenniers forskningssatsningar, varav några exempel är LabsTech (1999–2002), Charisma (2009–2014), Iperion CH (2015–2019) samt Iperion HS (2020–2024).

Läs mer på E-RIHS webbplats

Hitintills publicerade forskningsartiklar från labbet genom IPERION Hs samarbeten

• Heritage | Free Full-Text | Heritage Science Contribution to the Understanding of Meaningful Khipu Colours (mdpi.com)
• Review and interlaboratory comparison of the Oddy test methodology | Heritage Science | Full Text (springeropen.com)

Text: Henrik Lundström, vetenskapsjournalist (CC BY)

Inlägget Ett viktigt steg för heritage science i Sverige – fyra röster om ökat EU-samarbete dök först upp på K-blogg - Riksantikvarieämbetets blogg.

KRÖNIKA AV VIKTOR LINDBÄCK

I år (2024) är det andra sommarsäsongen då de digitala surfplattebaserade guiderna används av besökare på Glimmingehus. Surfplattorna är ständigt utlånade, och det är vanligt att besökare ägnar timmar åt att vandra runt inne i borgen med sin digitala guide.

Framför allt är det utländska besökare, inte minst tysk- och danskspråkiga, som använder de digitala guiderna för att få information på sina egna språk. Barnspåret, där borgkatten Jönsson guidar, är särskilt uppskattat i åldersgruppen 5-7 år, både på svenska och danska. De digitala guiderna är också användbara för personer som av olika skäl inte kan gå in i borgen – och det behöver inte alltid handla om rörelsehinder, utan lika gärna om att man har tagit hunden med sig och därför inte kan gå in i borgen.

Under mitt besök en vanlig julidag på Glimmingehus såg jag flera ”hundfamiljer”, där en person stannade utanför borgen med hunden och surfplattan, medan övriga familjemedlemmar gick in i borgen. Om barnet som vid entrén sade “Jag vill inte gå in där, för det finns spöken där inne” sedan gick in eller inte, det missade jag eftersom jag var inbegripen i ett samtal om glappa hörlurar med butikspersonalen. Detta är den svaga punkten hos de digitala guiderna på Glimmingehus: trasiga och glappande adaptrar för de USB-kontakter som ansluter hörlurarna till surfplattorna. Men nu kommer man att göra ett försök med trådlösa lurar, som även om de kommer att kräva en del extra arbete i form av laddning förhoppningsvis kommer att lösa ett irriterande hårdvaruproblem i ett i övrigt välfungerande digitalt verktyg för ökad tillgänglighet.

De digitala guiderna upplevs genomgående som välfungerande och stabila av besökarna. Besökarna tycker också att det är positivt att det finns så mycket fördjupad information samlad och tillgänglig genom appen. Totalt finns det ca. 2 timmars information att lyssna på, och den genomsnittliga användaren utnyttjar hela den tiden, och mer. De digitala guiderna har både förlängt, fördjupat och förbättrat besöksupplevelsen för många, vilket också butikspersonalen som administrerar utlåningen av surfplattorna med guideapp och hörlurar kunnat intyga. Under mitt besök på Glimmingehus samtalade jag både med personal och besökare vid borgen, och här är några exempel på vad besökare sagt om de digitala guiderna, och, nej, jag har inte enbart valt ut positiva kommentarer – jag fick över huvud taget inga negativa kommentarer:

”Without the audioguide, you see only the stones, without history.”

”It’s very useful.”

”The audio is nice to hear.”

”You know where to go.”

”The audio and visibility is good.”

”Very easy to use.”

”Sehr informativ.”

”Man blir mera uppmärksam på detaljer.”

”Man kan gå tillbaka, och gå i sin egen takt.”

”Mera upplevelser.”

”Man kan orientera sig, och vet vad som kommer.”

Ett långsiktigt arbete

De digitala guiderna på Glimmingehus  har utvecklats som en fortsättning av den 3D-dokumentation av borgen genom fotogrammetri som påbörjades hösten 2017 (läs mer om utvecklingsarbetet här: k-blogg.se/2022/11/03/glimmingehus-digitalt-nya-lager-av-tillganglighet-genom-surfplatta-och-app/ och här:  k-blogg.se/2022/05/02/nar-tekniken-kommer-ikapp-behoven-ny-digital-guide-pa-glimmingehus/ ).

De digitala guiderna är ingen statisk, en gång för alla avslutad produkt, utan appen har byggts för att kunna fortsätta att utvecklas, kompletteras och förändras utifrån nya behov, användningsområden och innehåll. Utifrån de önskemål som framkommit från besökarna, skulle ett prioriterat framtida utvecklingsområde kunna vara ett kortare guidespår på 20-30 minuter, som även finns tillgängligt för nedladdning till besökarnas egna telefoner – med länkar till fördjupad information som besökarna också via Glimmingehus webbplats kan ta del av inte enbart under själva besöket på plats, utan också före och efter. Den idag minst använda delen av appen är guidningar på teckenspråk samt syntolkning. Här behövs mera dialog med målgrupperna, för att hitta kanalerna där Glimmingehus kan nå ut med information om att dessa guidningar finns tillgängliga.

Förmedling efter förutsättningar och behov

Alla besöksmål och museer är unika, med sina egna specifika förutsättningar, behov, mål och målgrupper för sin förmedlingsverksamhet. De nuvarande digitala guiderna på Glimmingehus har byggts upp under en längre tid; inte enbart under den drygt årslånga projekttiden, utan också med bakgrund i tidigare erfarenheter och tekniska grundförutsättningar i form av den 3D-modell av borgen som började sättas samman redan under hösten 2017. Det fanns därmed ett omfattande källmaterial, liksom kunskaper och erfarenheter, att basera de digitala guiderna på redan innan projektstarten.

Under projekttiden har Glimmingehus i över ett års tid haft praktisk möjlighet att systematiskt bolla idéer och material med externa konsulter, och tillsammans med dessa haft egen tid och arbetskraft att sätta ihop en produkt som både innehållsmässigt och tekniskt kunnat prövas, utvärderas och finjusteras till ett optimerat verktyg för de behov som finns på Glimmingehus. Resultatet blev en stabil och välfungerande produkt, anpassad för besöksmålets och besökarnas behov, och med öppen utvecklingspotential inför framtiden. På Glimmingehus finns också personal som kan administrera, låna ut och informera om de digitala guiderna.

Långt ifrån alla museer och besöksmål har Glimmingehus möjligheter att utveckla och administrera någon egen surfplattebaserad guideapp. Men det finns andra sätt att med hjälp av befintlig digital teknik guida på främmande språk som guiden inte behärskar. Ett exempel på detta fick jag lika oväntat som självklart på hembygdsmuseet i Keminmaa, Finland i sommar. Medan jag studerade gamla svepkärl i utställningen, kunde jag på lagom avstånd iaktta hur den finskspråkige guiden på ett enkelt och lättillgängligt sätt guidade en norsk familj i museet – interaktivt, utan behov av några inlästa guidningar förpackade i specialutvecklad app och dyr surfplatta.

Guiden tog helt enkelt sin telefon, sade det han skulle säga på finska in i Google Translate, och lät sedan Google Translate visa och läsa upp texten på engelska. När den norska familjen frågade efter norska i stället för engelska, så kunde detta lätt ordnas med ett språkbyte i Google Translate. Jag såg sedan den norska familjen sålunda bli guidad genom hela museet, och till och med själva ställa frågor för att därefter få dem besvarade via Google Translate.  Nej, översättningen blir inte ”perfekt” när den görs automatiskt och blir uppläst av en AI-röst; särskilt inte när det handlar om språk som inte är nära besläktade med varandra, men den blir fullt tillräcklig för att kunna förstås av mottagaren. Och det räcker i sammanhanget. Precis som när GPS:en i hyrbilen från Malmö flygplats, som uttalade svenskan inklusive de skånska ortsnamnen på engelska, ändå gav mig tillräcklig vägledning för att jag skulle kunna hitta till Glimmingehus och Hotell Svea i Simrishamn.

Text och bilder: Viktor Lindbäck, verksamhetsutvecklare vid Riksantikvarieämbetet (CC BY).

Inlägget Tillräckliga digitala guider – på Glimmingehus och andra ställen dök först upp på K-blogg - Riksantikvarieämbetets blogg.

EN KRÖNIKA AV MAGNUS KÄLLSTRÖM

Var femte runinskrift i Sverige som någon gång har dokumenterats är i dag försvunnen och sammanlagt rör det sig om bortåt 600 inskrifter. Många av dem försvann redan för flera hundra år sedan. Eftersom de flesta har utgjorts av runstenar och sten är ett förhållandevis beständigt material, kan man räkna med att en hel del av dem ändå finns kvar någonstans. Med jämna mellanrum görs också återfynd. Så skedde exempelvis i Botkyrka kyrka den 2 april i år när runstenen Sö 282 lokaliserades efter att ha varit borta i nästan hundra år.

Stenen ska så långt vi kan följa den tillbaka i tiden ha legat som trappsten i ingången till vapenhuset och så även vid Erik Brates besök år 1900. När Elias Wessén skulle undersöka inskriften sommaren 1930 var den däremot plötsligt försvunnen. Kyrkan hade då fyra år tidigare genomgått en renovering. Han skriver: ”Stenen blev, enligt kyrkovaktmästarens uppgift, vid senaste kyrkorestaureringen i samband med vapenhusets aptering till gravkapell täckt av tjocka granithällar, sannolikt också av cement.” De som hade varit inblandade i ombyggnationen förnekade dock att skulle ha funnits en runsten på denna plats. Kyrkans prost W. Hedberg skrev exempelvis till Riksantikvarien samma år:

Byggmästaren – Gustaf H. Andersson postadr. Uttran – förklarar sig vara absolut viss, att den sten, som låg till trappsten, icke är någon runsten och uppgiver han att samma åsigt hystes av såväl arkitekten i Kgl. Byggnadsstyrelsen G. Pauli, som ledde ombyggnaden, som byggnadskontrollanten civilingeniör W. Helleday, Norsborgs vattenledning. Hade minsta tvekan rått, hade icke stenens övertäckande tillåtits.
Vad beträffar kyrkvaktaren säger sig den gamle mannen nu visst icke sett några runor på stenen utan blott observerat ojämnheter (krummelurer) som möjligen kunde vara några tecken. Att en sten, som i århundraden trampats av järnskodda fötter ej kan vara slät och jämn är helt naturligt.

Trots denna försäkran har det hela tiden funnits misstankar om att runstenen ändå kunde ligga kvar på sin gamla plats, men oåtkomlig. Botkyrka kyrka har nu sedan en tid genomgått en ny renovering. Detta gav också anledning att söka efter runstenen. När det tjocka lager av hårt bruk som fanns under golvet innanför dörren till vapenhuset bilades bort i våras visade det sig att stenen mycket riktigt låg kvar under granithällarna täckt av ett lager med bruk. Den gamle kyrkvaktmästaren hade alltså haft rätt.

Eftersom tröskeln i vapenhuset skulle sänkas av tillgänglighetsskäl bedömdes det som lämpligt att ta ut stenen, vilket skedde i torsdags förra veckan under ledning av arkeolog Sofia Prata från SAU och stenkonservator Paterik Stocklassa.

Frågan var i vilket skick stenen skulle vara. Johannes Bureus hade redan 1602 uppgivit att den var ”i 8 stycken sunder” och en teckning av Johan Peringskiöld från slutet av 1600-talet visade att en stor del av ristningen var bortnött. Ännu mer saknas på Robert Haglunds etsning som bygger på Sten Boijes undersökningar på 1880-talet. Dessutom hade Erik Brate som var den siste som såg stenen sommaren 1900 påstått att hela långsidans ristning ut mot kyrkogården då var ”bortslagen”.

När de stora granithällar som låg utanför dörren hade grävts upp och flyttats kunde vi se hela kanten av stenen. Till vår stora förvåning såg den ut precis som på de äldre avbildningarna. Ingenting av långsidan hade alltså slagits bort som Brate hade påstått. Ristningen var inte ens bortnött utan man kunde i sensommarsolen utan problem läsa exakt samma runor som Boije hade sett på 1880-talet. Troligen har Brate undersökt ristningen under mindre gynnsamma förhållanden och dessutom misstolkat sina egna (sannolikt stenografiska) fältanteckningar.

Stenen var ju sprucken i flera delar sedan gammalt och det gjorde att den utan alltför stora problem kunde lyftas ut bit för bit. Nästa steg blir att rengöra och sammanfoga fragmenten, vilket är stenkonservatorns uppgift. Därefter kommer inskriften granskas på nytt.

I Södermanlands runinskrifter har den efter äldre källor återgetts på detta sätt:

uifastr × auk × hauk- × raist- stain × eftiʀ × naus × fa… ụaka × broþur × þaiʀa
Vifastr ok Haukʀ ræistu stæin æftiʀ … fa[ður]… broður þæiʀa.
”Vifast och Hök reste stenen efter … [sin] fader [och efter …] sin broder.”

Ett stort krux har varit den döde faderns namn. Bureus, Boije och Brate har här läst naus, vilket inte är särskilt lättolkat. År 1983 framförde namnforskaren Roland Otterbjörk det tilltalande förslaget att den första runan n kanske ursprungligen hade varit h, varvid namnet skulle motsvara det fornsvenska mansbinamnet Høs, som betyder ’huvud’. Alla fyra runorna finns lyckligtvis kvar, men den första är ganska otydlig. Vad jag kunde se finns det dock inget som talar för att den har varit en h-runa, utan n är nog fortfarande den sannolikaste läsningen.

Den nämnde Erik Brate har i sitt handskrivna Runlexikon i ATA antagit att naus kan återge ett annars okänt namn Nævus, som skulle ha utvecklat sig ur ett äldre Næf-fūss. Næf­- betyder ’näsa’ och ­-fūss ’begärlig efter, benägen till (något)’, två namnleder som man väl inte gärna vill tänka sig kombinerade med varandra. Ändå är det kanske i de regionerna som vi ska röra oss. Det finns ju i fornvästnordiskan ett substantiv nǫs, som betyder ’näsborre’ och som bl.a. ingår i binamnet Flæsinǫs ’med rinnande näsa’. Det ljud som brukar skrivas ǫ (”o med hake”) kan på runstenarna ibland uttryckas med digrafen au och ordet nos (nös) ’näsborr (på djur), äfven nos’ finns också i fornsvenskan. Om denna idé håller får väl framtiden utvisa och först måste läsningen av den första runan i namnet granskas extra noggrant.

Det kan slutligen nämnas att stenen faktiskt också visade sig vara helare än Bureus hade hävdat. Den är inte sprucken i åtta delar, utan bara i sju. Tydligen har han i efterhand råkat tolka en naturlig förhöjning i stenytan på ett av fragmenten som en spricka.

Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Läs mer om denna sten och andra runstenar i Botkyrka i Runor och i Södermanlands runinskrifter. Bilder från arbetet finns här. Här också en kort video från Botkyrka församling. DS.

Inlägget En återfunnen runsten i Botkyrka dök först upp på K-blogg - Riksantikvarieämbetets blogg.

Han har över 900 titlar publicerade i Vitterhetsakademiens bibliotek vid Riksantikvarieämbetet. Sven-Gunnar Broström är en av Sveriges mest erfarna undersökare av hällristningar.

Välkommen till ännu ett K-podd – Arkiv special. Vi som arbetar i Riksantikvarieämbetets arkiv plockar fram och tittar på spännande handlingar och intressanta bildsamlingar. Vi bjuder också in personer som på olika sätt har en koppling till vårt material, exempelvis genom forskning.

I Riksantikvarieämbetets arkiv finns bland mycket en stor mängd information om våra fasta fornlämningar runtom i Sverige. Vi har som myndighet ägnat oss åt att skapa och samla in sådan dokumentation både som texter, bilder och ritningar ända sedan 1600-talet. Länge gjorde Riksantikvarieämbetet det här själva, men under de senaste decennierna är det nästan bara museer och privata aktörer som gör ett jättejobb med att både undersöka och vårda våra fornlämningar.

Sven-Gunnar Broström föddes i det hällristningsrika Enköpingsområdet i Uppland och har sedan barnsben intresserat sig för mänskliga spår i urberget. Han lärde då känna och fick följa med den store upptäckaren av Upplands hällristningar, Einar Kjellén, ut i fält. På 1970-talet deltog han i Riksantikvarieämbetets stora fornminnesinventering med hällristningar som specialitet.

På 1970- och 80-talen ytinventerade Broström tillsammans med kollegor Södertörns åkrar efter stenåldersfynd. De upptäckte ett 50-tal boplatser med tusentals fyndposter som nu är inlämnade till Statens Historiska Museer.

Under dokumentationsprojekt i Bohuslän på 1990-talet utarbetade Broström och kollegan Kenneth Ihrestam en analog dokumentationsmetod som de fortfarande använder. Kring millennieskiftet deltog Broström i arbetet med en ny dokumentation av de berömda hällristningarna vid Nämforsen, en del av Ångermanälven. Detta gjordes i samarbete med Umeå universitet. Broström har tillsammans med kollegor sedan 1970-talet inventerat samtliga kända hällristningar i Södermanland och Västmanland. Han har också arbetat med stora dokumentationsprojekt i Skåne, Småland och Halland, exempelvis på Bjärehalvön, i Simrishamn och i Tjust.

Broström har genomfört många vårduppdrag på kända hällristningar, samt hällristningsinventeringar i större arkeologiska projekt i samband med infrastrukturbyggen.

Inventeringarna har inte bara betytt förbättrade beskrivningar av tidigare kända hällristningar utan i hög grad upptäckter av nya hällristningar, ofta i samma område. Förutom Ihrestam medverkade ofta Roger Wikell.

Broströms och hans kollegors arbete har resulterat i hundratals rapporter och artiklar över hällristningar och stenåldersfynd, och de flesta av dem, från 1993 till 2023, är tillgängliga via Arkivsök.

Programledare för detta avsnitt av K-podd är Anders Gidlöf och Eva Tranaeus.

Inlägget K-podd 83: Arkiv special – En pågående livsgärning kring hällristningar dök först upp på K-blogg - Riksantikvarieämbetets blogg.