Samlingsförvaltning – vad är det?

Foto: Gabriella Ericson, CC-BY
Foto: Riksantikvarieämbetet, CC-BY

”Great museums use good collections management to bring objects, experiences, facts and stories together to create moments of wonder.”                                         Nick Poole på Samlingsforum 2013

Museernas samlingar är en kunskapsresurs och en del av samhällets kollektiva minne. I en museisamling finns föremål men också dokumentation och kunskap om dem. Allt detta måste någon hålla reda på så att man vet vad man har och att man kan hitta såväl föremålen som den tillhörande informationen. Man behöver också se till att föremålen hålls i så pass gott skick att de kan användas till utställning eller forskning. Då måste man försäkra sig om att samlingen förvaras i ett klimat som gör att föremål inte rostar eller bleks, och ha rutiner för att upptäcka skadedjur i tid så att de inte blir uppätna. Allt detta och mycket mer ingår i samlingsförvaltning.

Samlingarna och kunskapen om dem är i de flesta museer utgångspunkt för hela museiverksamheten. Det är därför viktigt att förvaltningen av samlingarna är väl integrerad i hela museets verksamhet.

Samlingsförvaltning som begrepp används för att beskriva en helhetssyn på arbetet med samlingar där alla inblandade yrkesgrupper arbetar mot samma mål. Syftet är att göra förvaltningen av samlingarna mer ändamålsenlig, effektiv och hållbar. Arbetet omfattar allt från insamling, gallring och vård till dokumentation och informationshantering. I samlingsförvaltningen ingår också att se till att samlingen görs tillgänglig för nutida och framtida generationer. Samlingsförvaltning bygger på att man har tydliga riktlinjer, rutiner och rollfördelningar som är kopplade till organisationens mål.

Gabriella Ericson, CC-BY
Foto: Riksantikvarieämbetet, CC-BY

Riktlinjer och standarder

I den brittiska specifikationen  PAS 197:2009 ”Code of practice for cultural collections management” beskrivs hur man kan arbeta strategisk med samlingsförvaltning. Samlingsarbetet sammanfattas i de fyra områdena

  • utveckling
  • information
  • tillgänglighet
  • vård och konservering.

Samlingsförvaltningens mål utgår från museets verksamhetsidé och sammanfattas i en policy. I policyn refererar man till de juridiska och etiska styrdokument man har att förhålla sig till.

Susanna Hillhouse, som är registrator vi National Trust for Scotland och som bland annat skrivit en handbok om PAS 197, var inbjuden till Samlingsforum i Visby i november i år och poängterade då vikten av att man överger stuprörstänkandet som kan finnas mellan avdelningar och mellan intendenter, konservatorer och dokumentationsansvariga och istället ser till helheten och en genomtänkt balans mellan olika områden.

Fler och fler museer har också börjat använda sig av standarden SPECTRUM. Standarden definierar dokumentationskrav för de viktigaste processerna inom samlingsförvaltning och följer samma övergripande ramverk som PAS 197. SPECTRUM har översatts till svenska av Riksantikvarieämbetet i samarbete med Digisam och 12 svenska museer och finns för fri nedladdning här.

Såväl stora som små museer kan ha hjälp av att ha ett övergripande ramverk att förhålla sig till och att arbeta efter SPECTRUM. Man behöver inte sätta igång med allt på en gång, utan kan börja med en enskild process om man så vill. När man ser över sina policyer, planer och processer ser man också var man har brister. Har man till exempel ingen aktuell och beslutad katastrofplan är det en högt prioriterad uppgift att arbeta fram en sådan.

Inom konservering finns en rad standarder som tagits fram i det europeiska samarbetet för standardisering CEN/TC 346 Conservation of Cultural Heritage, där Riksantikvarieämbetet är en aktiv part. Ett aktuellt exempel är en nyutgiven standard för skadedjurskontroll, som beskriver hur man skyddar sin samling mot skadegörare som gnagare, skadeinsekter och mikroorganismer.

Program för God samlingsförvaltning 2017-2019

Samlingsförvaltningen är central i museets verksamhet och viktig inte minst för att den lägger grunden för öppenhet och ger möjlighet att redovisa vad som finns i samlingen, var det finns och för att på ett medvetet och transparent sätt utveckla samlingen och samlingsarbetet för framtiden.

I kommande inlägg här på K-blogg kommer vi att fördjupa oss i några olika aspekter av samlingsförvaltning med tyngdpunkt på vård och konservering.

Läs gärna mer om Riksantikvarieämbetets arbete inom området i Program för God samlingsförvaltning 2017-1019 eller på Riksantikvarieämbetets webb.

 
Gabriella Ericson, utredare samlingsförvaltning, Riksantikvarieämbetet.

November Pieces Of My Mind #3

  • There was a major 19th century arts magazine titled Glissons, n’appuyons pas. This means “Let’s glide, not support”, that is, “Let’s live an easy life without having to support ourselves”. Opera reviews were a big thing in the mag.
  • Private parking is “idiot parking” in Greek, because here the word idiot means “private person”. Our sense of the word comes from the ancient distinction between a skilled person who could take part in public affairs and an untrained one who was just himself, an idiot. The Greek word for the mentally challenged, meanwhile, is vlakas.
  • I saw an old high-wheel bicycle the other day at Malmö’s tech museum. And it struck me: maybe they were designed like that because everybody expected them to be as high as the back of a horse?
  • Gyros in Kavalla involves none of the sauces common at Swedish kebab places, nor the sublimely odd German curry mayonnaise. Here they offer you mustard and ketchup.
  • None of the movies I saw at the festival won a prize. This probably somehow has to do with the fact that I go to daytime screenings.
  • In 1435 King Erik put a new bailiff at Stegeborg Castle: Ivan Fleming. The bailiff is reported to have been shaken but not stirred by this royal preferment.
  • Having cooked my own simple dinners for a week, tonight I treated myself to a taverna meal. Fava-bean hummus for a starter, then the chef’s special, a super-rustic stew of cuttlefish and onions. Swedes, imagine a really savoury cuttlefish kalops. Yum.
  • Renting a car today and taking the ferry out to Thassos to go for a spin with a retired wind power expert.
  • Recently I’ve begun to realise that a lot of things I believe about the world were true 20 years ago and I can’t honestly say that I have any idea what their current status is.
  • Beta is pronounced “v” in modern Greek. Thus basileos –> Vassilis. But some loan words are pronounced with a “b” sound. So they write “mp” for that. As in delicious mpeikon.
  • Kavalla has been flipping between Semitic, Greek, Latin/Romance and Turkic languages since the Phoenicians arrived 2700 years ago.
  • At home, my Sisyphean attempts to empty the fridge are constantly frustrated by other family members who inexplicably keep putting new food into it. But here at the Swedish house I finally get to empty one! The place is closing for the season and I’m one of the last few visitors. People are going home and leaving their food behind. I get to empty the fridge and lead a Spartan life where I don’t buy anything! Woo-hoo!
  • No, Jason Mraz. If you have the expression “God-given right” and need another syllable, you can’t put “God-forsaken” instead.
  • I wonder what’s going to be my main occupation a year from now. Hope it’ll be fun.
  • I’ve been wondering what’s best, to change currency in Sweden before I travel or to get it out of an ATM in the country I visit. So now I’ve done both. In the case of euros and Greece, you get a slightly better rate in Sweden, but the difference between the two rates is less than 1%.
  • Vassilis is a photographer who came to Uppsala in the 70s and used to be married to a Swedish woman. “I like Swedes, I really do. Swedes are Man’s best friend.”
  • After two weeks of work and being cut off from my family, I can feel myself sinking into substance abuse. I have run out of tea. Going to hit the instant coffee. Wish me luck. “First it giveth, then it taketh away.”
  • How do we know that Denisovans are not Heidelbergensis? One has morphological traits, the other has a genome.
  • The Akademibokhandeln chain bookstore cancelled this anti-racist event. Not because they had received any threats. But because they were afraid they would receive threats. Still, it’s taking place anyway thanks to the Workers’ Educational Association, ABF. I’ve had the pleasure of co-organising events with them for the Swedish Skeptics, and also given talks there myself.
Inscriptions, backstage at the Kavalla Archaeological Museum.

Inscriptions, backstage at the Kavalla Archaeological Museum.

Nerman’s Weaponry

Professors tend to have a few pet issues that they emphasise time and again over their careers as researchers and supervisors. This is quite clear with two 1960s-70s professors in my field. In Bertil Almgren’s case, one such pet issue was the source-critical quality of archaeological information. In Mats Malmer’s case, one was clear and exact verbal definitions of terms.

I agree with both of these imperatives. But there’s one case where an adherence to Almgren’s priorities over Malmer’s was clearly not the right way to go.

Birger Nerman’s monumental folio-format work Die Vendelzeit Gotlands, about portable objects from Gotland in the period AD 550-800, appeared in two parts. The illustrations in 1969, two years before Nerman died. The text in 1975, four years after he died, with heavy input from his daughter Agneta Lundström. The two books place every well-preserved object found before 1969 in one of five phases.

In 1983, Bo Annuswer wrote his third-term paper in Uppsala about a part of Nerman’s work, with Almgren as his supervisor. Annuswer looked at all the find combinations with weaponry in them, and classified them according to source-critical quality. He concluded that the weapon chronology with its five phases has extremely weak source-critical footing.

You can criticise Annuswer for not using all available sources of information. A good deal of the find combinations are not at all as poorly supported by archival information as he claimed. The whole thing was a bit of a hatchet job on Nerman, written to flatter Almgren’s source-critical agenda. But that’s not my main issue with Annuswer’s paper.

The thing with Nerman’s weaponry chronology from a malmerian perspective is that it doesn’t properly speaking exist at all. There are no type definitions, no seriation, no identification of diagnostic types. It’s really just a lot of pictures divided into five sections and some extremely brief supporting text from Nerman’s posthumous editor. Die Vendelzeit Gotlands analyses nothing, it just postulates a chronology out of the blue.

You don’t have to spend weeks examining the source quality to take a hatchet to Nerman’s weaponry chronology. Because there never was a scientifically argued chronology to begin with.

En medeltida hamn i Näsviken

Längst ute på Visingsös sydspets ligger en välkänd borgruin. Den har spelat en viktig roll i det som var Sverige under tidig medeltid och förmodligen tjänat som ett residens med tillhörande representation och gästabud. Platsen har varit föremål för arkeologiska undersökningar. På land. Men vad finns i vattnet intill?

I mer än tio år har MASG (Marinarkeologiska Sällskapet Göteborg) återkommande dykt i vattnet utanför den medeltida borgruinen. De har arbetat med inventering och dokumentation av undervattensmiljön och på så vis ökat vår kunskap om platsen avsevärt.

foto-av-timmerkistan

Timmerkistan med tre dateringar i medeltid. Foto: MASG.

Att det finns lämningar i vattnet har vi vetat om under ganska lång tid. I vår äldsta fornminnesinventering ”Rannsakningar efter antikviteter” från 1689 står följande när ruinen beskrivs: ”…och när lugnt wäder är, Stockar efter Bryggan, Vthe på Siö Botn”. Drygt 100 år senare, 1775, var Johan Abraham Gyllenhaal på besök. Han var lärjunge till Linné och beskriver konstruktionerna så här: ”66 alnar i W. från vattenbrynet Wid foten af backen hwarpå Näsbro-slott stått, ligga stenkistor på 2 alnar 9 tums djup som förmenas warit bryggor at lägga til wid med båtar och fartyg”.

karta-nas

Plan över Näsviken med platsen för timmerkistorna/bryggorna utmärkta.

De timmerkistor som beskrivs ovan ligger omkring 40 meter väst om ruinen, på 2 meters djup. Det är inte alltid man kan se dem, ibland gör strömmar, is och stormar att de sandas över. Men 2003 genomförde MASG tillsammans med länsmuseet en dokumentation och provtagning av anläggningen. En stock som genomgick en årsringsanalys (så kallad dendrokronologi) och visade sig vara från andra hälften av 1200-talet och med viss sannolikhet från år 1269.

Under isvintern 2011 uppmärksammades ännu en timmerkista i Näsviken, men den här gången längre västerut. Även den här ligger på omkring 2 meters djup och isen den vintern gjorde att vi kunde mäta in den på ett mycket smidigt sätt.

arbete-pa-is-033

Digital inmätning på Vätterns is

Nu har MASG tagit prover från den timmerkistan också och vi har fått analyssvaren. Det är fyra prover som samlats in men tyvärr var de något svåra att få säkra dateringar på. Det beror på att de hade för få årsringar och därför utgick också ett av proverna. Men de övriga har ändå gett ett fantastiskt resultat. Ett av proverna är från tidigt 1100-tal och de andra två från andra halvan av 1280-talet! Vi har med andra ord en klart medeltida hamnanläggning i vattnet utanför Näs borgruin. Den har funnits där när borgen var bebodd och är samtida med de andra timmerkistorna strax väster om ruinen. Med andra ord kan det röra sig om en omfattande hamnanläggning.
Tänk tanken nästa gång du besöker ruinen vid Näs – i viken intill är det liv och rörelse. Båtar lägger till, varor lossas och människor tjoar till varandra.

dsc_1449-rev-24x18

Petter, Björn och Stefan har lagt ner många dyktimmar i vattnet runt Näs. Foto: Mats Svensson, Visingsö.

Ett stort tack till MASG för ert stora engagemang i platsen runt Näs under många år och till Visingsö Hembygdsförening för del i finansieringen av årsringsanalysen.
Anna Ödeén
Arkeolog

Ett trälock med runor från Uppsala

Trälocket från 1970-talets arkeologiska undersökningar i kvarteret Rådhuset i Uppsala. Foto Magnus Källström
Trälocket från 1970-talets arkeologiska undersökningar i kvarteret Rådhuset i Uppsala. Foto Magnus Källström

Det har sagts att de bästa fynden gör man i museimagasinet eller i arkivet, och när det gäller runor är det ofta sant. Visserligen har vi år kunnat glädja oss åt återfyndet av runstenen U 874 vid Hagby kyrka utanför Uppsala och ett par helt nyfunna runstensfragment från Stockholmstrakten, men på föremålsfronten har det varit lite glesare. Ett djurben med en lång rad av upprepade þ-runor framkom visserligen vid en arkeologisk undersökning i Sigtuna nu i somras, men det är hittills allt på det området.

I tisdags förra veckan fick jag dock ett mejl från Joakim Kjellberg på arkeologiska institutionen vid Uppsala universitet, som berättade att han vid ett besök i Historiska museets magasin i Tumba hade uppmärksammat ett trälock med något som han misstänkte var runor. Locket kom från en utgrävning i kvarteret Rådhuset 6 och 9 utförd under åren 1974 och 1976, men ristningen tycks inte tidigare ha uppmärksammats. Redan när jag såg Joakims bilder fick jag en känsla av att tecknen kunde bilda namnet Peter, men skrev tillbaka att jag nog först ville se inskriften i verkligheten innan jag kom med någon mer definitiv läsning och tolkning.

Morgonen efter mejlade jag till Historiska museet och frågade om det kunde vara möjligt att få in föremålet till stan så att jag kunde göra en närmare undersökning. Det visade sig inte vara några problem och vi avtalade en tid. Jag har just återvänt från detta mycket givande besök. Det visade sig mycket riktigt vara runor och de var inte alls särskilt svåra att läsa. Själva föremålet utgörs av någon form av lock, 85–90 mm i diameter och med ett 9 mm stort hål i mitten. Det är ristat på två sidor. På den ena sidan finns ett stort kors och på den andra de nämnda runorna. Kanten på locket är avfasad på ett sätt som tyder på att den korsristade sidan utgör ovansidan. Runorna har alltså befunnit sig på undersidan och i normala fall varit dolda, förutsatt att det verkligen handlar om ett lock till ett kärl.

Undersidan av trälocket med de inristade runorna. Foto Magnus Källström
Undersidan av trälocket med de inristade runorna. Foto Magnus Källström

Vad står det då? Jo, runorna kunde utan större tvekan läsas som -bæ͡ta͡r | a. Det första tecknet går inte att bestämma, efter det är genomskuret av hålet, alternativt ristat över detta. Denna linje är dock mycket längre än de övriga runorna och hör kanske  inte till själva inskriften. Beträffande de övriga tecknen råder det ingen större tvekan om läsningen. Ristaren använder både kortkvist- och långkvist-a, den förra som tecken för för /a/, den andra för /æ/. Detta visar att det handlar om en medeltida inskrift och runorna ͡ta͡r tolkas enklast som mansnamnet Peter. Namnet är bibliskt och vann tidigt popularitet genom uppkallelse efter aposteln Petrus. Enligt Landnamabók fanns det på Island omkring år 1000 en man med namnet Pétr frá Ósi, men ett nästan lika gammalt belägg har påträffats i våra trakter. På ett runstensfragment av röd sandsten (U 65) från Spånga kyrka i Stockholm förekommer runföljden betar, som av allt att döma återger samma namn. Av ornamentiken att döma tillhör denna sten mitten eller snarare den senare hälften av 1000-talet.

Runstensfragmentet U 65 från Spånga kyrka, som förmodligen bär det äldsta belägget på namnet Peter i Sverige. Foto T. Norman 1953 (ATA)
Runstensfragmentet U 65 från Spånga kyrka, som förmodligen bär det äldsta belägget på namnet Peter i Sverige. Foto T. Norman 1953 (ATA)

På trälocket från Uppsala finns en runa till som måste förklaras. Den är ristad ovanför raden mellan de två sista runorna och utgörs av en otvetydig a-runa. Förmodligen ska den utläsas som ā och tolkas som presensformen i singularis av verbet æiga ’äga’. Inskriften kan alltså tolkas som Pētar ā »Peter äger». Sådana ägarformler är inte ovanliga, men det märkliga är att den i detta fall verkar har varit placerad på ett dolt ställe på föremålet, vilket ju strider mot hela idén med en ägarmärkning. Eller handlar det inte om ett lock utan om något annat föremål?

Förslag mottages med tacksamhet!

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS.  Om Peter på runstenen från Spånga kan man läsa i Per Stilles uppsats ”Peter och Tor – två namn i svenska runinskrifter” i Runor och namn. Hyllningsskrift till Lena Peterson den 27 januari 1999 (1999). DS.

Mechanisms Of Urban Decay

Downtown Kavalla’s mix of well-kept properties and hopeless ruins confuses me. I’ve seen similar in the Baltic States, but there it has to do with uncertainty about the ownership after the Soviet period, I’ve been told. That doesn’t apply here. So I googled real estate agencies and went visiting on my lunch break.

The first clue was simply that I couldn’t find most of the agencies at their stated addresses. One had closed down so recently that the sign was still there and the shop space hadn’t found a new tenant. The real estate market here isn’t exactly booming: demand is low. But eventually I found an open realtor’s office where a woman kindly yet sarcastically told me what I wanted to know.

Here’s why property owners don’t renovate old buildings in Kavalla, according to the realtor I spoke with.

  • You can’t get bank loans.
  • Low demand: even if you have the money, you’ll never make it back in this weak market.
  • Light repairs can be profitable, but there is a point of no return beyond which a property is too run-down for it ever to make you the money back. (I notice that a lot of the worst-kept buildings are low ones with a low potential ratio of tenants to plot acreage.)

Here’s why owners don’t tear the ruins down and redevelop.

  • Heritage protection.
  • Complicated bureaucracy.
  • Low demand.

Here’s why owners don’t just give up and sell their properties.

  • “Who would buy?” No demand for plot acreage. Might as well wait for a century or two.

Yet as I said, there are a lot of well-kept buildings here too, some of them recently renovated. One big difference according to my informant is that public property is usually much better kept than private property. I guess this is because private property has to support its own costs on site, while the government purse is nationwide. Case in point: see the picture above, with the beautiful municipal music school next to a once lavishly appointed ruin in private hands, both on busy Venizelou Street across from St. John’ schoolyard.

But my informant told me of one confusing case that seems to contradict much of the above. Kavalla is full of run-down tobacco warehouses from the early 20th century, when Western smokers still liked Turkish tobacco. One, on Filipou Street, is incongruously in great shape, very recently renovated. A sign proudly proclaims it to be the Euro Mania store, which if I understand correctly used to sell cheap stuff. But it’s closed and has started to attract spray-painted tags. I was told that the Euro Mania store did healthy business until a buyer recently offered the owner €9 million for it and perhaps made a small down payment. The condition was that the owner immediately close down his retail business and evacuate the premises. This seems to have been a handshake deal. But by the time the Euro Mania store had been completely cleaned out, the buyer withdrew his offer. And there it sits, one of Kavalla’s best-kept older private properties, making no money at all.

November Pieces Of My Mind #2

  • Thanks to metal detecting, the 7th century material has exploded with duckbill brooches / næbfibler in Denmark and conical brooches in Norway. The making of every one of those brooches resulted in a pile of durable, easily identified mould fragments. Where are those? Ground up into grog / chamotte for new moulds?
  • Distinguished older Slavic construction worker on commuter train is annoyed on cellphone, says kurva at least once in every sentence.
  • I need to stop reading US news. It’s sheer self-harm since I’m powerless to help.
  • Tea leaves flavoured with berries and cream. What is the substance that confers the aroma of cream? I hope they don’t pour cream onto the leaves. Anyway, I’ve never tried it.
  • Playing the boardgame Detective & Co. Gameplay was somewhat confused. In this game you only know which colour belongs to you, and two players believed that they played orange.
  • Odd expression in Planetary Report: “four times closer”. I conceptualise this as “one fourth of the distance”.
  • I posted an annoyed note recently about people getting context numbers confused during excavations. Somebody commented “Oh how boring”. This somehow stuck with me. I’m tempted to reply “Well, I guess not all of us are mentally geared towards scientific exactitude”. But I won’t. Because it would be mean. And worse, most likely completely ineffective as an insult. Comparable to “I guess not all of us have a complete collection of the Swedish Ant Farm Association’s newsletter”.
  • About the Mick Rock movie Shot. “I was lucky to shoot Bowie and Reed before they were really a big deal.” Maybe that should be “If I hadn’t shot Bowie and Reed at that time they would never have become such a big deal.”
  • Kebab places are extremely reluctant to serve small helpings. They prefer to give me three times the food I want and a take-away box.
  • Klavs Randsborg, dynamic Danish archaeology professor, died Saturday 12 November.
  • WTF. Sponge cake as the basal layer of a cheesecake?!
  • Some Roma beggars display religious effigies. I wonder if that really works in Sweden. To me they might as well heft a daikon radish.
  • So weird when Adele Adkins (26) sings lyrics written from the perspective of a 50-y-o multiple divorcee.
  • Just had to explain to a young scholar that when you submit a manuscript file to a journal, questions of font and type size are irrelevant. “You can submit in 35 p green Comic Sans if you like, it still only takes me 5 sec to change it to something I like better.”
  • Heading for Kavalla and two weeks of reading & writing at the Swedish Institute. Screw you, Swedish November!
  • Rode two Embraer 195s Stockholm – Vienna – Thessaloniki.
  • The Kavallans are wearing sensible November clothes. Sensible that is if you’re in Stockholm. I’m walking around in just a shirt above my belt.
  • Lunch: sardines cooked with onions, mustard and parsley. And a dish of oil-simmered horta greens. Only the absence of garum dates this meal after AD 400.
  • I’m not a great tourist ambassador. I mainly take pictures of buildings in severe disrepair.
  • The some-time live music bar was almost empty. Instead I found a recently opened boardgame café full of people. I had a cup of hazelnut cocoa, but I couldn’t find the courage to ask a bunch of young Greeks to play Saboteur with me. Next time I’ll be braver.
  • I’m hiking the Water Trail north from Kavalla into the hills, on the conduit that fed the town’s aqueduct.
  • I like the bedrock here. It’s gneiss like I’m used to, not some weird-ass recent sedimentary.
  • Unripe olives taste really bad.
  • The water conduit and aqueduct remained functional until WW2.
  • Under Ottoman rule, the Christians of Kavalla were exempt from taxes in return for funding and organising upkeep of the water conduit. This involved a lot of chalk powder, linseed oil and cotton wool.
Kavalla's Water Trail.

Kavalla’s Water Trail.

Stockholm Film Festival 2016

I watched ten films at the 2014 festival, fourteen last year (at two festivals back to back), and this year I managed ten again. I had bought tickets for fourteen, but stuff got in the way: a huge blizzard that knocked out public transport, subtitles disappearing, and a call to marital duty.

The people who book movies for this festival really know what they’re doing. Half of the ones I saw get my special recommendation:

  • Small Town Curtains / Småstad. Five middle-aged siblings play five middle-aged siblings dealing with the death of their father. In Vadstena. In a broad Östergötland dialect. With liberal use of the family’s old home movies. I smiled and cried and loved this movie. This is the film about Sweden that I want foreigners to see!
  • A Decent Woman / Los decentes. Love-starved and inhibited woman gets a job as a housemaid in a sterile, lifeless, affluent gated community. Discovers that across the fence is a free-love commune where people laze about nude in the sun all day giving each other intimate massages in a paradisiacal setting. She promptly joins and begins commuting between the two worlds. Delightfully strange film.
  • Fiore. Young love between inmates of an Italian juvenile detention centre.
  • Fritz Lang. Demonic movie director becomes obsessed with serial killer and faces his own inner darkness.
  • American Anarchist. Documentary about the infamous bomb manual The Anarchist Cookbook, largely consisting of extended interviews at 65 with the man who wrote it aged 19.

Four were well worth watching:

  • Malaria. Meandering tale of teenage runaways in Teheran who make friends with a bumbling feckless musician. So focused on smartphones that it looks like a commercial at times. Fine snippets of life in contemporary urban Iran, but fairly plotless. Nobody has believable motivation.
  • SHOT! The Psycho-Spiritual Mantra of Rock. Rock celebrity-strewn portrait of prolific photographer Mick Rock and his oeuvre. Interesting to folks like me who like 70s UK/US music. Probably irrelevant to others, who can better enjoy the pictures in a gallery or book.
  • Baden Baden. Eventless study of a young woman’s relationships with the people around her over a few weeks as she renovates the bathroom of her dear hospitalised grandmother.
  • All These Sleepless Nights. Entire film is a string of clips from indoor and outdoor nights on the town among young Warsawites. All the dialogue is drunk and/or stoned. Strangely interesting despite these handicaps.

And only in one case would I suggest that you give it a miss:

  • The Wedding Ring. Naïvist movie about a lovesick young noblewoman in Niger. Many beautiful shots but slow, plotless and amateurishly acted.

The movie that I left after 20 mins when the subtitles cut out looked really promising: Kills On Wheels, about Hungarian contract killers in wheel chairs.

Fornvännen’s Spring Issue On-Line

Fornvännen 2016:1 is now on-line on Open Access.

Nytt om de mystiska gravarna i Simonstorp

I våras berättade vi om de underliga skelettfynden under golvet i Simonstorps kyrka. Det var när man skulle ta bort jordmassor infekterade med hussvamp som man hittade gropar med människoben. Det är väl inte så konstigt när man gräver under ett kyrkgolv, kan man tycka. Dock finns det uppgifter från år 1830 om att det inte ska finnas några gravar inne i kyrkan. Dessutom var det inte kompletta gravar utan vad som tycks vara utvalda ben - kranier med och utan underkäke, lårben samt något enstaka överarmsben och bäckenben.


Nu har vi fått dateringar på tre av ”gravarna”. Vi har dessutom nystat i så många olika trådar vi hittat, för att förstå vad som egentligen hänt och varför skelettdelarna hamnat under golvet. Vi har ringt runt till folk som kan den lokala historien. Vi har skickat ut frågor på olika nätforum. Och givetvis har vi själva snokat runt i arkiv och kyrkböcker. Inget av allt detta har gjort oss så mycket klokare även om vi fått in många förslag och idéer.

Dateringen av gravarna
Dateringarna från Ångströmlaboratoriet var både till hjälp och skapade förvirring. De gav inte det där perfekta svaret men ändå en hel del information. Benen kan inte vara äldre än mitten av 1600-talet, d v s samtida med kyrkbygget eller yngre. Eftersom benen är så pass unga går det inte att få en tidsgräns framåt med hjälp av 14C-datering, utan vi får nöja oss med ”efter 1650” som svar. Alla tre gravarna som daterades gav samma resultat.

Dateringen innebär att vi nu vet att benen inte kommer från några äldre familjegravar i Kvillinge som togs med till den nya kyrkplatsen. Det var min egen favoritteori som föll med ett brak. Jag som nästan kunde se framför mig hur några simonstorpsbor i skydd av mörkret smög sig in i Kvillinge kyrka och hämtade ett lårben från farmor Kristina och ett kranium från gammelmorfar Ragnar. Vi vet också att det inte är några förhistoriska gravar som man stött på och av någon anledning återbegravt under kyrkgolvet. Inte heller kan det vara fråga om medeltida reliker.


Vad vet vi?
Vad vi vet är att ett kungligt brev daterat år 1640 gav tillstånd att uppföra ett kapell i Simonstorp. Kapellet, bestående enbart av ett långhus, stod klart 1650. Under senare delen av 1660-talet byggdes en sakristia på norrsidan. Ett tiotal år senare tillkom koret med den tresidiga absiden i öster. År 1697 byggdes en korsarm på norrsidan och sakristian flyttades då till långhusets södra sida. Tornet tillkom 1757 och ett vapenhus uppfördes under 1800-talet.

När det gäller den fasta inredningen så fick kapellet en predikstol 1698. Mellan åren 1720 och 1729 blir det en ny bänkinredning och ca 120 år senare byggs orgelläktaren. År 1909 sker en omfattande omgestaltning av kyrkans inredning - golven läggs om, bänkinredningen från 1700-talet byts ut och predikstolen flyttas m m. De arbetena innebär bl a att bänkarnas kvartersindelning omdisponerades.


Det finns m a o flera tillfällen man kan ha brutit upp golven och då haft möjlighet att gräva ner skelettdelarna. Groparna med ben är placerade under mittgången och en tidigare korsgång som gått in i den norra korsarmen, samt närmast södra väggen. Därför är det inte helt säkert att man lagt ner benen vid ett och samma tillfälle. Gångarna i kyrkan har ju varit tillgängliga hela tiden, ända fram till renoveringen 1909, utan att man behövt flytta bort bänkar och annan inredning. Det verkar dock mindre troligt att man har brutit upp delar av golvet vid många olika tillfällen utan att någon skulle känna till det.

Utifrån datering, placering och kyrkans byggnadshistoria kan vi på ganska säkra grunder anta att gravarna kommit på plats tidigast i samband med att norra korsarmen byggs 1697 och senast före (eller i samband med?) renoveringen 1909. Mer osäkert, men ändå ganska troligt, är att de nedgrävda benen redan var bortglömda då prästen i Simonstorp år 1830 skriver att det inte finns några gravar inne i kyrkan. Kan det ha skett i samband med att kyrkan får ny bänkinredning på 1720-talet? Då kanske man passade på att byta ut delar av golvet. Dessutom är det tillräckligt långt tillbaka i tiden för att de nedgrävda benen ska ha glömts bort när prästen skriver att det inte finns några gravar år 1830 och det ligger gott och väl inom ramen för C14-dateringarna.

Varför och vilka?
Då har vi de besvärliga frågorna: Varför grävdes benen ner där? och Vilka är det som delvis blivit begravda under kyrkgolvet? Vi vet att det är både barn och vuxna. Det finns spår efter en kista och två mindre trälådor med skelettdelar i. Resten av ”gravarna” består av grunda gropar med ben. Om benen har legat i säckar eller någon annan form av enklare förpackning vet vi inte. Vi har inte kunnat se spår av något sådant men det går inte att utesluta.

En vanlig gissning är att benen skulle komma från söndergrävda gravar på kyrkogården och att de större benen kanske samlats samman och först placerats i benhus. Varifrån de senare flyttats in under golvet. Vi känner inte till något benhus i Simonstorp men det behöver inte betyda att det inte funnits ett sådant. Det är en möjlig förklaring.

Ett spännande förslag är att det skulle handla om trolldom. Antalet skallar var tolv, som årets månader och som Israels stammar i den heliga skrift. Kyrkan byggdes samtidigt med att man i Sverige förföljde häxor och trolldomskunniga. De dödas ben ansågs ha särskilda magiska krafter. Kan det vara skelettrester som hittats hemma hos en häxa och som till slut fått komma i vigd jord? Det som talar mot förslaget  är mängden ben. Troligen var en häxa nöjd med en skalle och kanske några fingerben från någon avrättad brottsling.

Ett intressant förslag var att benen skulle tillhöra personer som dött samtidigt i någon form av olycka. En sådan tolkning förklarar dock inte varför det endast är vissa utvalda ben som ligger i groparna. En möjlighet skulle förstås vara att det rör sig om förolyckade personer som först begravts i ovigd jord på en helt annan plats. Senare – efter att köttet multnat bort – har man grävt upp dem och fört med sig större ben till kyrkans vigda jord. Den idén satte oss på spåren av en stor ”olycka” som drabbade landet i början av 1700-talet.

Kan de vara från pesten 1710-1700?
Kan gravarna vara spår efter pesten? Först kontrollerade vi i Simonstorps Död- och begravningsbok från den aktuella tiden. Och visst hade även folk från Simonstorp strukit med i farsoten. I dödboken anges att de döda begravdes på en annan plats än på kyrkogården. Den 23 oktober noterar prästen följande: Den 23 oktober blefwe 4 lijk i Storkerstorp som blifwit af then gånbare fahrsoten döde och nedsatte ther i backen. Sammanlagt finns det noteringar om tolv minst personer som dött pesten i socknen.

Dödboken för åren 1662-1711 i Simonstorp Akt CI:1, s 114, år 1711
Kan det vara så att man passade på att föra ben från pestgravarna till kyrkan och begravde dem under kyrkgolvet i samband med att den nya bänkinredningen sattes in på 1720-talet?  Om begravningarna skett i en grusbacke kanske de döda hunnit förmultna så pass att det var lätt att ta upp några större ben och låta resten vara kvar. Dessutom kunde man hålla isär de olika personerna. Något som det faktum att benen inte ligger i en enda stor bengrop utan är nedgrävda i enskilda gropar tyder på.

Om det är pestoffer som vi hittat, var begravningarna under kyrkgolvet något som man förmodligen inte talade om. Dessutom var det förbjudet att begrava de som dött i pest på kyrkogården eller i kyrkan. Detta förbud ska också ha gällt flyttning av de som begravts på pestbacken in till kyrkogården. Kanske var begravningarna under kyrkgolvet utförda i hemlighet. Kanske har det skett med prästens tillstånd men utan att några noteringar om det gjordes i kyrkboken. När en präst hundra år senare hävdade att det inte fanns några gravar i kyrkan var han nog i god tro och begravningarna var sannolikt helt bortglömda – om de någonsin varit kända i en större krets.


Fortfarande är vi intresserade av alla tips och idéer som kan lösa mysteriet med gravarna i Simonstorp. Är det pestoffer? Eller kan det vara så enkelt att det är ben från gravar som skadats på kyrkogården i samband med att sakristian år 1697 flyttades till långhusets södra sida? Vi hoppas fortfarande på att någon ska råka snubbla över ett dokument i ett arkiv som ger oss berättelsen om vad som egentligen skedde en gång för länge sedan i Simonstorp.

Ann-Charlott Feldt
Arkeolog


Läs mer om pesten i boken Pestbacken som gavs ut av Riksantikvarieämbetet och Länsstyrelsen i Blekinge år 2007.