En sol från bronsåldern

Under förra året handlade inläggen här på bloggen, med få undantag, om Linköping och historisk tid. Nu är det dags att bryta den trenden – åtminstone för en liten stund. Den här gången flyttar vi oss tillbaka ca 2500 år i tiden och till Valdemarsviks kommun. Och på köpet får vi oss lite sol.

År 1987 trillade ett underligt bronsföremål fram ur ett gruslass vid ett vägbygge. Det var när vägen norr om Hornsberg i Valdemarsviks kommun skulle breddas och gruset som användes som vägfyllnad kom från Kurums grustag i Tryserums socken. Föremålet var en solskiva från senare delen av bronsåldern.

Solskivan från Kurum. Foto Lasse Norr, Östergötlands museum.
När solskivan hittades kallades arkeologer till den plats där gruset kom ifrån. Där kunde det finnas fler föremål som hörde samman med solskivan. Grustaget undersöktes utan att något som kunde kopplas till fyndet hittades. Istället fann arkeologerna en stenåldersboplats som fanns där långt innan bronsålderns människor tappade eller offrade sin solskiva. På stenåldersboplatsen hittades bl a skärvor av gropkeramik och stenföremål tillverkade av Västervikskvartsit.

Soldyrkan spelade sannolikt en stor roll under bronsåldern och spåren kan ses över hela Europa. På de svenska hällristningarna finns olika sorters rundlar som troligen föreställer solar och en del är mycket lika de solskivor som påträffats. På en hällristning i Hjulatorp i Bergs socken i Småland finns t o m en rundel som är försedd med stång och kläppar och på ristningar i Brastads socken i Bohuslän finns flera solskivor avbildade, bl a en som är placerad på ett stativ. Även på hällarna i Himmelstalund utanför Norrköping finns solskivor avbildade.

För några år sedan genomfördes inventeringar efter hällristningar vid Casimirsborg i Gamleby socken. Där hittades en ristning föreställande en solvagn. Den består av en solskiva placerad på ett stativ som står på en vagn. Det är första gången den typen av ristning hittats på ostkusten. Fyndplatsen för ristningen ligger bara 25 km söder om Kurum. Läs mer om de nyfunna ristningarna i Fornvännen.

Solskivan från Kurum har tre kläppar som rasslar när man rör på den. Skivan kan dateras till perioden 600-400 f Kr, d v s mot slutet av bronsåldern, på gränsen mot järnåldern. I Sverige har man hittills hittat fyra solskivor. Ingen av dem kan kopplas till några gravar. De övriga är depåfynd, d v s de har hittats tillsammans med flera andra föremål. Kanske har de offrats.

Solskivan från Eskelhem. Foto SHM.
Den första solskivan hittades tillsammans med flera andra föremål år 1886 vid Eskelhems prästgård på Gotland. Uppgifterna om det fyndet är nästan lika knapphändiga som de som finns om solskivan från Kurum. Föremålen ska ha hittats av arbetaren Mårten Johansson vid grävning av Prästgårdens åker "liggande löst i mullen, utan att någon stensättning eller annan anordning utmärkande grafläggning förmärktes". Hela fyndet löstes in av staten för 75 kr och hamnade därefter på Historiska museet.

Förutom solskivan innehåller fyndet från Eskelhem hästutrustning med bl a delar av betsel till två hästar, olika beslag och rasselbleck. Där finns även en bältedosa och några andra föremål. Rasselbleck, som består av tunna bitar av bronsplåt som hänger löst rasslande, är vanliga under yngre bronsålder. Bältedosan, ett stort dosformat metallföremål som bars fastsatt på kvinnodräktens bälte, antyder att fyndet ska kopplas till en kvinna eller kanske en gudinna.

Då Oscar Montelius publicerade fyndet år 1887 ansåg han att det rörde sig om föremål från en helig vagn, en kultvagn med en "solskiva" som dragits av två hästar. Vagnsdetaljer saknas dock i fyndet. En annan tolkning som senare framförts är att det handlar om två ryttarbetsel och att beslagen suttit som utsmyckning på träns eller tyglar.

Ytterligare två fynd av solskiveliknande föremål har gjorts vid Härnevi prästgård. År 1902 grävdes ett dike på Prästgårdens mark och då hittades lerkruka. I den fanns vapen och prydnadsföremål i brons insydda i ett hölje av skinn. Fynden finns på Historiska museet och platsen har fått fornlämningsnummer Härnevi 69:1.

Kanske satt solskivan på tistelstången på en vagn.Teckning Johan Levin, Östergötlands museum.

Om solskivan från Kurum suttit på en vagn eller burits på en stav låter jag vara osagt. Vagnen på teckningen är en fri rekonstruktion efter en bronsåldersvagn som hittats i Dejbjerg i Danmark. Solskivan tillhör Östergötlands museums samlingar. Den har varit utställd i museets basutställning men har sedan några år fått flytta tillbaka in i museets magasin. Kanske dyker den upp igen i någon framtida utställning.

Ann-Charlott Feldt
Arkeolog

K-podd avsnitt 33:

Gallringspodden – om gallring av museisamlingar

Gallring. Rensa bort museiföremål. Det låter som ett laddat ämne. Men vad innebär egentligen gallring av museisamlingar?

Riksantikvarieämbetet har tagit fram en ny skrift som ska hjälpa museer i gallringsprocessen. Med anledning av detta begav vi oss till Armémuseum i Stockholm för att fördjupa oss i ämnet. Sedan avsnittet spelades in har Riksantikvarieämbetet fått regeringens uppdrag rörande mänskliga kvarlevor och repatriering, som tas upp i programmet. Medverkande är Karin Tetteris, Armémuseum, Åsa Stenström, Västerbottens Museum och Annika Carlsson, Riksantikvarieämbetet. Samtalsledare är Emil Schön.

Skriften Stöd för museer i gallringsprocessen hittar du här.

Upphovsrätten, undervisningen, 3D-modellerna och tillgängligheten

Frågan kom upp igen, i Stockholm, på hacket ”3D till Wikipedia/Wikimedia Commons – ett uppladdande hack”, och fortsätter hela tiden att komma upp när kulturarv skall spridas och bevaras i digital form – frågan om upphovsrätten; rätten alla vet att finns men få känner till den juridiskt korrekta tillämpningen av. Det gäller inte enbart digitalt material; jag har haft samma diskussioner med museer förut – kring fysiska föremålskopior, rätten till gjutformar och rätten att sälja kopior av forntida smycken. Kring fotografier från 1800-talet, med okänd upphovsman, som studieförbund och föreningar som skannat in dem ansett sig ha ensamrätt att nyttja. Och nu, när det handlar om att tillgängliggöra 3D-modeller på externa plattformar – kring rätten att printa och eventuellt sälja modellerna. Och om det trots allt inte vore bäst att reducera antalet polygoner i de 3D-modeller man lägger ut under öppen licens på Wikimedia, för att ge dem så dålig kvalitet att ”ingen annan” skall kunna ”ta dem och använda dem”. Som en motsvarighet till de vattenstämplar tvärs över fotografier som förvisso kan vara befogade för en nu levande kommersiell fotograf att använda, men som gör kulturarvsbilder helt obrukbara som pedagogisk resurs.

Det här blogginlägget skulle från början enbart vara ett referat från det öppna seminariet ”Vad kan vi göra för skolan online”, på Världskulturmuseet i Göteborg den 18/12 2017. Men de frågor kring upphovsrätt och digitalt kulturarv som pedagogisk resurs som berördes där är universella, och hela tiden närvarande i en tid där analoga metoder och tankesätt inte alltid är tillämpbara på ett digitalt material, i en digital infrastruktur.

Jag har själv jobbat med praktisk kulturarvsförmedling sedan början av det innevarande årtusendet. Digitalt och analogt. Hela vägen från smedjan och kokgropen till Riksantikvarieämbetet. Jag arbetar nu som verksamhetsutvecklare vid Enheten för digital förmedling, och mitt nuvarande projekt är att ta fram en god praxis för publicering av 3D-modeller på externa plattformar som Wikimedia och Sketchfab, tillsammans med att i största allmänhet arbeta på temat ”Digga 3D”. Detta arbete innebär en ständig dialog, och ständiga möten med den verklighet som råder bland museer och institutioner som förvisso vill, men saknar de praktiska kunskaperna för att kunna använda sig av 3D-modeller som intern och publik resurs i sitt arbete. Samtidigt möter jag i mitt arbete representanter för skolan, och för personer med olika former av funktionsnedsättningar, med behov av tillgänglighet till kulturarv som inte kan mötas via traditionella utställningar och slutna arkiv. Där den digitala tekniken, inte minst i form av 3D-modeller öppnar upp helt nya möjligheter för delaktighet och tillgänglighet bortom fysiska gränser.

Jag konstaterar, gång på gång, efter varje möte, att upphovsrätt är ett återkommande diskussionsämne och hinder när kulturarv skall tillgängliggöras publikt, och som pedagogisk resurs. Dock inte alltid så mycket ett hinder i form av upphovsrätten i sig, som i form av okunskap kring densamma, och hur den skall tillämpas på kulturarv i digital form. Upphovsrätt skapades ursprungligen för att skydda enskilda individers verk. Inte museers och institutioner samlingar. Det finns många antaganden och tyckanden, följda av många och långa interna diskussioner, men få konkreta kunskaper som vägledning för det praktiska genomförandet.

”Vad kan vi göra för skolan online?” – tankar från ett öppet seminarium på Världskulturmuseet i Göteborg den 18/12 2017

När jag går igenom mina anteckningar från det öppna seminariet “Vad kan vi göra för skolan online?” på Världskulturmuseet i Göteborg den 18/12 2017, så är det orden ”COPYRIGHT ISSUES AN OBSTACLE!” som sticker ut – i versaler, inringade, avslutade med utropstecken och understrukna. Jag skev ner dem redan när den första talaren, Súsanna Margrét Gestsdóttir, från Historiana/Euro Clio, höll sitt föredrag på temat ”Removing barriers. How to unlock the potential of digital heritage for use in education?

Det finns i både grundskola och gymnasium en stor efterfrågan på högkvalitativa historiska källor som hjälper lärare att förbättra undervisningen, och samtidigt stärker elevernas källkritiska och historiska tänkande. Lärare söker inte efter stora volymer av källmaterial, utan sådant som är relevant och intressant för eleverna. Att hitta sådant källmaterial är emellertid tidskrävande, och materialets licensering är ofta ett hinder för praktisk återanvändning i en undervisningssituation.

Med Súsannas egna ord:  “The time required to negotiate rights is an obstacle for their use in education. Allowing for educational use would be the easiest and quickest way in which archives, museums and libraries can enable use of digital collections in education.

Súsanna konstaterade redan i inledningen att, för undervisningssyfte: “The most interesting and useful sources are under copyright”. Hon gav rådet: “Share resources as open as possible”. Och efterfrågade: “Open access for education”. Samt konstaterade att digitala resurser skall vara: ”Quick to find, and easy to use”.

Under sitt föredrag berättade Súsanna också om Historiana, www.beta.historiana.eu, ”an on-line educational multimedia tool that offers students multi-perspective, cross-border and comparative historical sources to supplement their national history textbooks”, som använder sig av material från Europeana. Hos Historiana finns studiematerial för både lärare och elever, och tematiska ingångar till Europeanas historiska samlingar. Källmaterialet är omfattande, vilket i sin tur aktualiserar frågan om hur lärare praktiskt kan använda sig av de +30 000 000 objekt som Europeana erbjuder. Tid och kunskaper räcker sällan till, för att lärare själva skall kunna göra ett relevant urval.

Föredragets titel var: ”Removing barriers. How to unlock the potential of digital heritage for use in education?” Och hur kan man då praktiskt riva barriärerna? Súsanna föreslår:

  • “Provide open access to digital heritage for use in education
  • Include collections in a single access point
  • Curate sources, and provide contextual information, thematic collections, and exemplar learning activities
  • Make digital heritage fit for education!”

När det gäller upphovsrätt, gav Súsanna följande förslag för att förbättra den nuvarande situationen:

What can be done in terms of copyright?

  • Anything that helps reduce the time that the educators spend on dealing with copyright, so that they can spend more time on their core business.
  • Anything that helps to ensure that educators can share their resources, and build on each other’s work that they are willing to share.”

Súsanna gav också exempel på pedagogisk användning av digitaliserat kulturarv i form av foton och dokument från Stockholmskällan, där det finns en uppsättning lärarhandledningar med lektionsförslag utifrån elevernas ålder.

Senare under dagen presenterade Martin Nyblom från Stockholmskällan själv de pedagogiska resurser som finns på Stockholmskällan; i form av undervisningsmaterial, lektionsförslag, frågor och handledningar för både lärare och elever.

Martin talade också om digitalisering som paradigmskifte, och digital tillgänglighet som en demokratisk fråga och ett sätt att minska kunskapsklyftan. Men detta förutsätter att det digitala materialet är tillgängligt, och som alla andra talare under dagen poängterade Martin vikten av att arbeta med så öppna licenser som möjligt.

Övriga talare under dagen var Kristina Alexanderson från Internetstiftelsen/Webstjärnan, Sara Mörtsell från Wikimedia Sverige, samt Maria Nordmark från BILDA.

Svårigheter i skolan

Samtliga talare under seminariet återkom hela tiden till dessa två övergripande svårigheter vid användning av digitalt källmaterial i skolan:

  • Svårigheterna att snabbt och enkelt hitta relevant källmaterial
  • Svårigheterna att hitta källmaterial med öppna licenser som medger återanvändning, bearbetning och delning i undervisningssyfte

På andra sidan källmaterialet

Svårigheterna med att använda historiskt och arkeologiskt källmaterial i pedagogisk verksamhet, beskrivs oftast som svårigheter att dels hitta relevant källmaterial, dels hitta källmaterial med en licensiering som tillåter praktisk återanvändning i en undervisningssituation. Svårigheterna på andra sidan källmaterialet; hos de museer och institutioner som förvaltar detsamma, uppfattar jag huvudsakligen som:

  • Bristande kunskaper om berörda lagrum, och hur dessa skall tillämpas vid digitalisering, publicering och tillgängliggörande av källmaterial. Man avstår hellre från att publicera än från att publicera på fel sätt.
  • Bristande kunskaper om innebörden av, och de praktiska konsekvenserna av olika licenseringar.

Att förbättra situationen – praktiknära praxis och användarperspektiv

Jag tror att Riksantikvarieämbetet att kan bidra till att förbättra situationen, öka tillgängligheten och underlätta arbetet med fångst, arkivering och publicering av 3D-modeller och annat digitalt material inom ABMK-sektorn genom att tillhandahålla konkreta standarder och praxis, som på ett enkelt sätt fungerar som vägledningar i det praktiska arbetet och skapar förståelse för vad upphovsrätt och öppen licensering rent juridiskt innebär. Dessa dokument bör även kompletteras med praktiska exempel på hela arbetsgången, och på de möjligheter som öppna licenser ger.

Jag tror på praktiknära samarbete. När jag skriver detta, kämpar laptopen för att rendera en 3D-modell av en medeltida, runristad dopfunt från Lödöse. Kamerabatterierna står på laddning, stativet ligger redan i bilen och i morgon reser jag till Lödöse museum för att tillsammans med personalen jobba igenom hela processen – från fotogrammetri till färdig, publicerbar 3D-modell i pedagogisk verksamhet.

Hemma i Överkalix är det 25 grader kallt, och snön ligger meterdjup. I ett SMS, med karaktären av nödrop, konstaterar en kompis som blev kvar att: ”Det känns som att vara den sista som blev kvar efter apokalypsen”. Men är det någonting jag har lärt mig, av att driva kulturprojekt där uppe i snön, så är det att digitaliseringen inte är ett självändamål, utan måste fylla ett syfte, svara mot ett reellt behov och ha riktiga, levande användare för att vara meningsfullt. Jag har städat upp tillräckligt många hårddiskar, DVD-skivor och hemmasnickrade Accessdatabaser med tiotusentals sorgfälligt skannade bilder, som ingen levande människa någonsin mer kommer att kunna se, än mindre använda. Planlös massdigitalisering, utan egentliga användare eller fungerande, tillgänglig arkivering, bidrar inte till varken utveckling, tillgängliggörande eller bevarande. Även om ingen utomstående någonsin fick tillgång till de skannade bilder som ägaren ville skydda från användning och kopiering.

 

 

 

 

 

 

December And January Pieces Of My Mind

Life Plaza, HZ

Hangzhou’s Life Plaza

  • Everyone needs a champagne whisk made from a Finnish bear’s penis bone.
  • I just got a (1) job application turned down. Spent some time believing that this means that I am unemployable and everyone thinks I’m a nutcase. (I currently have two employers, but never mind.)
  • I’ve been editing a couple of quarterly journals for years and years. Let’s just say that I have issues.
  • This is big! Golden rice, genetically modified to include vitamin A, can prevent 3rd World blindness. And now it’s finally been approved to sell as food in Australia and New Zealand.
  • OMG my kid has a beard
  • The Merry Christmas / Happy Holidays feud is unknown in Sweden. Because we all say “Good Yule”. And because we’re mostly secular.
  • I’d like to see humanities scholars accept the unknowable and non-interpretable to a greater degree. Please write “This means nothing to me” in your next few papers. (Ah, Vienna.)
  • A memory. Junior is like five and his buddy comes over to play, proudly brandishing a huge realistic gun replica. I disarm him at the door and put the gun on top of a very tall closet next to the hat rack. We all promptly forget about it. Weeks or months later I find the gun and quietly throw it away.
  • Movie: In the Heat of the Night. Urban black Philadelphia homicide detective reluctantly takes part in murder investigation in rural 1967 Mississippi. Grade: Pass With Distinction.
  • When writing about Swedes in English, I tend to forget the genitive apostrophe on their names.
  • The Chinese government blocks access to the Internet Movie Database. But not to Goodreads.
  • Erik Nylén, a towering figure in post-WW2 Gotland archaeology, has died aged 99.
  • Idiotic new fee for daylight metal detecting in Sweden. This only punishes the good guys. In other news, it will also cost €70 to buy a lottery ticket to perhaps be allowed to visit Birka, Glimmingehus or Drottningholm.
  • The Manson Family’s murder spree is often described as evil. I think it’s more aptly described as confused, crazy and kind of daft. The motive was to spark a racial war, hide in a cave and come out afterwards to assume a position of power. The whole thing was ridiculous.
  • My current study debt: $2100 = €1700. Not too steep for a PhD.
  • There are eight places named Turbo in Sweden.
  • Movie: Moonrise Kingdom. Unmistakable Wes Anderson tightly stylised mescaline-tinged hyperreality. Grade: Pass With Distinction.

The Aard Regulars Gallery

We’ve all been talking here on the blog for so many years now, but I don’t know what most of you look like. The other day I emailed the most active commenters of the past two months and asked them for photographs to post in a portrait gallery. So far seven regulars have sent me pics, and Sean has offered to find a pic for me soonish.

Now please keep the pix coming! This gallery will remain a work in progress for some time. I’d be very happy to receive pictures of long-term lurkers as well. You don’t have to have a beard, but if you do, nobody is likely to make fun of you for it.

Tänkvärd rungraffiti från Angerdshestra

Detalj av några av de runor som finns ristade på stockarna från Angerdshestra kyrka. Foto Magnus Källström

Det har blivit lite av en tradition att varje år skriva om årets första runfynd på K-blogg, men vi är bara en vecka in på det nya året och något sådant har ännu inte dykt upp. I stället tänkte jag ägna mig lite åt en runinskrift, som jag mer av en tillfällighet lyckades begripa för några år sedan, men som jag inte tidigare har skrivit något om. Den är inristad med kniv på en trästock, som ursprungligen kommer från Angerdshestra sydväst om Jönköping i Småland, men som sedan länge finns i Historiska museets samlingar i Stockholm.

Det hela började i juli 1910 när man bröt upp golvet i Angerdshestra kyrka och fann ett trettiotal tillhuggna stockar från en äldre knuttimrad kyrka. På vissa fanns rester av målningar, på andra ristade runinskrifter. Kyrkans komminister Richard Österdahl underrättade Vitterhetsakademien om upptäckten och riksantikvarien sände ut den nyanställde amanuensen Andreas Lindblom att undersöka fyndet. Resultatet blev att 16 av stockarna togs tillvara och redan i augusti samma år skickades de med tåg till Stockholm.

Både Österdahl och Lindblom ritade av de runinskrifter som de kunde upptäcka, vilket visade sig vara mycket lyckosamt. Stockarna var nämligen delvis starkt angripna av trämask och en del av de runor som de såg 1910 är i dag försvunna. Enligt Ragnar Kinander, som 1961 publicerade inskrifterna som Sm 114 i det andra häftet av Smålands runinskrifter, ska de tolkas på följande sätt:

Kristus (D)o(mi)n(us)(?), Kristus kon(ungr?), Kristus sunr … skrifaði mik á Óláfs degi … Guð mik signi … millesimo ducentesi(mo) …
”Kristus Herren(?), Kristus konungen(?), Kristus sonen … skrev mig på Olovs dag … Gud välsigne mig … (året) tolvhundra …”

Texterna är skrivna på både folkspråket och latin och antas ha tillkommit i samband med att kyrkan uppfördes. Det verkar till och med ha funnits en datering på latin innehållande ordet ”tolvhundra” och när stockarna senare dendrodaterades gav de årtalet 1226, vilket ser ut att stämma mycket bra.

Det är dock inte alla inskrifter på stockarna från Angerdshestra som är tolkade. Den som skrev runor på Olofs dag (det vill säga den 29 juli) ska enligt Kinander ha burit namnet iokis, vilket ser mycket märkligt ut. På samma stock finns också en lång runföljd som Kinander har läst som ærækomræ-þium : f[il] : þisræ-þiumị, men som aldrig verkar ha blivit tydd.

Andreas Lindbloms uppteckningar från 1910 av runorna på stockarna från Angerdshestra kyrka. Efter original i ATA.

Det är denna inskrift som jag för några år sedan mer av en tillfällighet lyckades genomskåda. Egentligen är det Andreas Lindblom som jag ska tacka. Det var nämligen genom hans uppteckning i Historiska museets digitala katalog som jag fick syn på några detaljer som jag tidigare aldrig hade tänkt på, men som bar på lösningen till gåtan. Det hela började nog med att jag såg att ordet Kristus genomgående var skrivet med l och inte med t, och att det egentligen stod krislus. Ristaren hade alltså förväxlat t och l som i den medeltida runraden utgör spegelbilder av varandra. Jag noterade också att de två oidentifierade runorna i runföljden ærækomræ-þium : f[il] : þisræ-þiumị mest liknande n-runor med bistaven dragen ända ned till baslinjen, en variant som brukar vara typisk för efterreformatoriska runinskrifter. Det märkligaste var dock att Lindblom hade återgivit r-runorna i denna runföljd som stungna. Detta är en synnerligen ovanlig runform som har använts i ett fåtal medeltida inskrifter för att markera så kallat palatalt r. I ett fall där Kinander har en r-runa hade Lindblom däremot ritat en stungen b-runa dvs. p.

Detta gav mig infallet att försöka läsa även de andra r-runorna i denna inskrift som p-runor. Tillsammans med den antagna n-runan fick jag då fram en runföljd kompænþium, som såg ut som ett högst begripligt ord. Vad ett kompendium är på nutida svenska vet jag ju, men vad betyder det på latin? Tyvärr måste jag erkänna att mina kunskaper i detta språk är rätt begränsade, men slå i en ordbok kan jag. Denna gav beskedet att compendium på latin betyder ’besparing’ och vid en affär ’vinst, överskott’. Det såg ju lovande ut och när jag prövade att läsa runorna på samma sätt i den sista runföljden fick jag (om jag bortsåg från den sista i-runan) þispænþium. En slagning på dispendium i samma ordbok gav här betydelsen ’penningutgift, kostnad, förlust’.

Vinst, förlust…! Jag insåg med ens att jag måste vara den rätta tolkningen på spåren och att det borde gå att få fram hela meningen. Mellan ordet compendium och dispendium stod runorna f[il]. Med den ovan nämnda skrivningen krislus i bakhuvudet var det inte svårt att lista ut att detta skulle uppfattas som fit och svara mot tredje person presens indikativ av det oregelbundna verbet fio, factus sum, fiere ’göra, bliva, ske’.

Richard Österdahls kalkering av den aktuella runföljden från 1910. Efter original i ATA.

Det som nu återstod var bara de inledande runorna, där Kinander hade läst æræ, men där Lindblom hade runorna sæpæ med en lite underligt utformad s-runa. Detta kunde knappast vara något annat än adverbet saepe ’ofta’. Hela meningen borde då vara: Saepe compendium fit dispendium ”En vinst blir ofta en förlust’!

Detta ser ju ut som ett gammalt tänkespråk, som rimligtvis måste vara hämtat någonstans ifrån, men märkligt nog har jag trots sökande ännu inte hittat någon direkt parallell. Ett snarlikt uttryck är dock unius compendium, alterius dispendium ”den enes vinst, den andres förlust”.

Men varför skriver man ”En vinst blir ofta en förlust” på en kyrkvägg. Är det timmermannen eller byggmästaren som varit missnöjd med betalningen för uppförandet av kyrkan? Eller har ristningarna tillkommit vid en senare tidpunkt och i ett annat sammanhang? På flera de andra av stockarna förekommer rester av målningar som har daterats till 1500-talet. Det kan nämnas att verbet skriva (som kommer av latinets scribo, scribere) under medeltiden inte bara betydde ’skriva’ utan även ’måla’. Kanske härrör runorna från en missnöjd 1500-talsmålare. Den långa bistaven i n-runan och att /d/ återges med þ passar egentligen bättre efter reformationen. Samtidigt är det känt att þ-runan i just runinskrifter på latin kan användas som tecken för /d/. På en dopfunt från Pjätteryds kyrka i Småland (Sm 38), daterad till tiden omkring 1200, står exempelvis både þominus dominus och bænæþ[ikta] benedicta.

Trästockarna i Historiska museets magasin. De längsta inskrifterna finns på insidan av stocken längst åt höger närmast väggen. Foto Magnus Källström

Det kan nämnas att jag den gången inte bara nöjde mig med det som fanns i arkiven, utan att jag i oktober 2014 också tog en närmare titt på inskrifterna i verkligheten. Stockarna förvaras i Historiska museets magasin i Tumba, men var inte helt oproblematiska att studera. De mäter nämligen närmare 9 meter i längd och låter sig därför inte flyttas så lätt. Dessutom råkade de intressantaste inskrifterna vara vända mot en vägg och för att undersöka dem måste jag lägga mig raklång på golvet i det smala utrymmet mellan stocken och väggen.

I denna något besvärliga studieställning fick jag förklaringen till varför p-runorna och n-runorna såg ut som de gjorde. De lodräta linjerna i runorna är dragna hela vägen ned till kanten på stocken (se bilden högst upp) och förmodligen har flera av dem haft en fortsättning på ett nedre stockvarv. Såväl p-runan som n-runan får i så fall för medeltiden mer normala former.

Granskningen av inskrifterna ledde också till en del andra upptäckter. Enligt Kinander ska det på den aktuella stocken finnas en runföljd [gu]ri. I verkligheten rör det sig om två olika runföljder som båda finns kvar, men som är ristade i varsin­(!) ände av stocken. Den ena ska läsas ri följt av något som kan vara en lönnruna 3:6 (dvs. k), medan den andra ser ut att lyda k͡nụ. Kanske rör det sig om ett par påbörjade, men aldrig avslutade personnamn.

Namnet på den som skrev (eller målade) på Olofs dag ska inte heller läsas iokis, som man hittills har trott, utan snarast -ok͡nis. Bindrunan mellan k och n har redan Österdahl och Lindblom sett och den första runan är skadad upptill och kan ha haft en bistav åt vänster. Hur namnet ska tolkas vet jag däremot inte.

Det är faktiskt inte ens säkert att det på en av stockarna står ordet ”tolvhundra” på latin. Jämför man med Lindbloms läsning står det klart att en del runor bör ha varit andra än dem Kinander har räknat med. Denna inskrift var betydligt lättare att komma åt i magasinet, men är dessvärre är den aktuella stocken rejält maskstungen. Dessutom ligger den så att runorna är vända upp och ned, vilket inte gjorde det lättare att hålla reda på de otydliga strecken i virrvarret av maskgångar och samtidigt jämföra med det som Lindblom och Kinander hade läst.

Jag måste erkänna att jag den gången i oktober 2014 nöjde mig med att hastigt rita av det jag omedelbart tyckte mig se för att fortsätta vid ett annat tillfälle. Detta återbesök har ännu inte blivit av, men kanske ska detta bli ett nyårslöfte för 2018. Rungraffitin från Angerdshestra är ingalunda färdigutforskad.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Vi väntar ännu på årets första nyfynd i Sverige, men i Danmark har mycket spännande fynd gjorts alldeles nyligen. DS.

Ten Days In Hangzhou And Suzhou

smog och kanal

December smog over a Hangzhou canal

Yesterday the Rundkvists came home from ten days in China where we’ve been visiting with relatives. We spent eight days in my wife’s home city Hangzhou (pop. 8.0 million) and one day each in the city Suzhou (160 road km away, pop. 10.7 million) and the well-preserved little canal town Zhouzhuang (150 road km away). I spent most of our stay walking and cycling around on my own or in the company of Cousin E who was also in HZ to see his parents & brother over the holidays. Check out my photo album! Here are some impressions.

  • Though I hardly saw any fellow westerners on my wanderings, HZ’s citizens have become used to seeing people like us. Hardly anyone shouted halou at me, evinced surprise at my strange looks and absurd height or wanted their pictures taken with me, compared to ten years ago.
  • HZ (but not Suzhou) is swamped with cheaply available public bikes belonging to about ten different firms. In order to use them as intended you need a local smartphone and/or bank account. I had neither, but I soon figured out that there are many serviceable bikes with damaged or incorrectly closed locks that anyone can use. Of course, I had to find the ones that let me adjust the height of the seat.
  • Gas-powered mopeds are forbidden in HZ and Suzhou. This extremely wise (draconian, dictatorial) measure has been in place for at least 20 years. Instead people ride electrical mopeds, which keeps the noise level that makes e.g. Hanoi almost intolerable down.
  • Chinese urban planners make no allowance for pedestrians who want to move through the city independently of where cars can go. There are extremely few pedestrian railway crossings. HZ’s newer residential blocks tend to be very large, gated and walled. Gatekeepers never stopped me when I entered a block, but then there was no exit through the wall in the direction I wanted to go. I lost lots of time on my walks trying to move in a straight line towards my destinations.
  • Open Street Map‘s app was extremely useful. I had my location on a detailed map of HZ at my fingertips for the first time. This app lets you download entire Chinese provinces in one go before you head out.
  • Even during these cold and drizzly days in the off-season, the tourist attractions saw healthy numbers of Chinese visitors. I read that during the season, these temple complexes, stately homes, museums, parks and formal gardens are simply packed with people. It’s strange to think that these places were largely created for a small parasitic elite of connoisseurs who made sure that common people had no access. And now that anyone can come and have a look, they show up in such numbers that commoners still can’t enjoy the sites at the time of year when they’re at their best.
  • The presentation of Chinese tourist attractions is largely garish, vulgar and commercial. Most of them are old-time Chinese Disneyland. Inside the Hanshan temple precinct in Suzhou, for instance, the oldest Buddha statue I saw is being used as decoration in the religious souvenir shop. Almost all standing buildings in these cities are recent. I don’t think I’ve seen a single structure older than 1800 in Hangzhou, though this is a special case as the town was torched by crazy millennarian Christian-inspired Taiping rebels in about 1850.
  • The celebrated vistas across HZ’s West Lake are largely obscured by air pollution.
  • Peripherally located tourist sites are far quieter and less commercial, for instance the terraced tea-growing valley of Meijiawu in the hills SW of the West Lake. Here the recently re-developed landscape park and minor religious complex of Yunqi is probably delightful on an early April morning.
  • When there is any public signage in a Western language, it is a small subset of the Chinese version, written in Chinglish (or in some cases even Engrish) by someone with a weak grasp of the language. In addition, the proofing errors often give the impression that the person who made the physical sign knows no English at all and has copied it one letter at a time. The Chinese are in fact sovereignly uninterested in whether foreigners understand these signs or perhaps laugh at the erratic and flowery word choices. The best sign I read was one in French at the entrance to the Shizi garden complex in Suzhou. Not only was it good French, it contained more information than the sign in Chinglish next to it.
  • In town, I like to avoid the tourist areas completely (which confuses my in-laws) and walk smaller, slightly run-down residential lanes and back streets. Here people hang their laundry to dry on the telephone wires next to large carps and pieces of pork curing in the polluted wind. Retirees haggle for fish and vegetables at the corner shops, and the little eateries’ staff clean dishes at an outdoor sink.
  • My greatest linguistic triumph was when I managed to explain to a restaurant owner that a cat was gnawing on the pork she had hung out to cure on a rack behind the building. Wei! Ni hao. Mao chi nimende gan rou. Nimende zhu rou. Though my vigourous pointing out back probably helped a lot. She thanked me and rushed to save her bacon.
  • A lot of the recent architecture is straight out of dystopian scifi movies: hyper-futuristic steel-and-glass skyscrapers that are lit up with digital animation after dark. We experienced a full-on colossal-scale 3D digital acid-trip at Life Plaza in SE HZ one evening, with laser-lit choreographed dancing fountains. As we left, reeling, we saw 30-story Disney characters dancing across the facades towards the river.

For more commentary on things Chinese, see Aard’s category tag for China.

First archaeology fieldtrip in 2018

Me, archaeologist Janne Soisalo, archaeology student Teemu Väisänen and local history enthusiast Micke Malm ventured on our first fieldtrip of our 2018 field season on the 3.1.2018. We visited several interesting find areas in Raseborg but two places really stood out!

The large gravel pit @ Raseborg Krogarbacken.

Krogarbacken is an area that is situated very close to the iron age and late medieval dwelling sites in Kroggård. The reason for our visit were quartz flakes found nere the summit of Krogarbacken. Sadly this area was very badly damaged and we couldnt confirm th existence of a stone age dwelling site.

Easily discernable mesolithic and early neolithic beach terraces in the east part of the large gravel pit.

A bit dissapointed after the lack of mesolithic finds we ran into an interesting area related to iron smelting in the same area! The finds included iron slag, burnt clay and pitchblack sandy soil full of charcoal.

Janne S and Micke M surveying. Krogarbacken 3.1.2018.

Stormossen 21 m. asl. was the main target of our fieltrip and what a wonderful stone-age dwelling site it was! Lots of quartz flakes and pottery as far as the eye could see. We documented and mapped the area for future research (perhaps in the spring of 2019).

Stormossen, neolithic potsherd.

The Stormossen neolithic dwelling site.

Quartz flakes found by the landowner prior to ur visit!

The new sites were reported to the National Board of Antiquities today. Depending on how the winter continues here in S. Finland even more fieldtrieps might be possible before spring :)

TV-dokumentärer om vikingatiden på SVT-play


TV-dokumentärer om vikingatiden på SVT-play

Av Jouni Tervalampi, 3 januari 2018


Tre dokumentärer om vikingatiden har sänts inom en månad på SVT-play:

Vikingarnas tid, Östersjöfinnarna och Samernas tid.


Vikingarnas tid. Del 1 handlar om hur begreppet vikingar växte fram redan ca 100 e. Kr. då män från Skandinavien for ned till Romarriket för att ta tjänst som soldat, vars namn kommer från att de fick betalt i romerska guldmynt solidus.  Arkeologerna i programmet framhävdar att soldater från Skandinavien for till Rom, vilket är totalt missvisande om de inte tillhörde till ett kejslig förband som gick till Rom i triumf. De skandinaviska krigarna hamnade snarare vid befästa anläggningar vid Romarrikets gränser.
  De mest intressanta är hemvändarna på 400-talet – som snarare slogs på Attilas hunner eller östgoternas sida än på Romarriket – där en nyrik uppkomling med fickorna fyllda av romerska guldmynt byggde en egen borg åt sin släkt vid Sandby på Öland, vilket inte var populärt hos stormän i bygden som mördade alla människor i borgen. Inga av de döda människorna i borgen fick en begravning. En soldat på Attilas eller östgoterna sida tog med sin ungerska älskarinna med sig hem till Torp i Medelpad. Efter en eller två generationer dödas en kvinna som var dotter, eller dotterdotter till den ungerska kvinnan. Det var fyra eller fem personer som hade blivit begravda i gropar med ansiktet nedåt. En förnedring!
  Del 2 och 3 handlar om vikingatiden och tidig medeltid. Där får vi veta om alkolism på vikingatiden, vilket tyder på att mjöd och vin var vanligare än vad vi tidigare trott åtminstone vid den vikingatida staden Hedeby. En rik kvinna som bodde i Hedeby drack mycket alkohol när hon var gravid med sin dotter som föddes vid Hedeby. Efter några år flyttar familjen till Birka I Mälaren, där “Birkaflickan” dör vid 5 års åldern. Ett obegripligt klipp om Anundshög där vi inte får veta någonting. En teori lades fram att det var sveakungen Erik Segersäll som brände ned Birka. Cirka år 1000 gjorde ruser ett anfall mot Sigtuna och 19 personer dödades och begravdes i en massgrav.        

 
Östersjöfinnarna är en dokumentär om vikingar som for österut och handel med de finsktalande grupperna och samer.
 
Enligt Utbildningsradion Samernas tid på SVT-play kom samerna till norra delen av Finnmark cirka 500-1 f.Kr. därefter spreds samerna till söderut och befann sig vid Dovre i Sydnorge på 800-talet och vid Vivallen i Härjedalen på 1100-talet. Det är en gammal 70-årig teori som professorn K. B. Viklund i finskugriska språk lanserade före 1947, med en liten tolkning hur långt samerna hade förflyttat sig nedåt. Han menade att de nådde Härjedalen på 1700-talet.

Tror jag på den här teorin ? Nej!


Svt.play: Samernas tid.https://urplay.se/serie/203240-samernas-tid
Svt-play Vikingarnas tid. https://www.svt.se/vikingarnas-tid/
Svt.play: Östersjöfinnarna
https://www.svtplay.se/ostersjofinnarna




5 januari 2018 Kommentarer av Jouni Tervalampi



Jag träffade en historieintresserad pensionär på mitt stamfik i Västerås som tyckte att första delen av samernas tid var intressant. Allt beror på vilket kunskap man har om samer. Jag ser programmet med bland annat källkritiska ögon. Har man ingen kunskap om samer på järnålder-tidig medeltid så är det spännande att att en samekvinna vid Dovre i Sydnorge gifte sig mer den norske vikingakungen, att kvinnor jagade och utvann tranolja från sälar för att vikingar skulle olja in sina båtar. Vissa delar av programmet tyckte jag själv vara intressant med bland annat båtbygget,
Tolkning att ett nytt folk hade kommit upp till Finnmark med nya idéer, som björnbegravningar, gravkistor byggda med kallmurning, som skapade den samiska kulturen är ju sagt minst sagt tveksam. Har arkeologer funnit äldre björngravar i Finland eller vid Volgaområdet?
Samt påstående från genetikerna att samerna kom till Finnmark cirka 500 f. Kr. Det blir helt obegripligt vad de menar, när de inte berättar om vilka genomer eller haplogrupper (samerna bestod ju inte av ett folk utan är sammanblandning av fler folkslag). Det är källor som inte är kontrollerbara.    

The registration for next years community archaeology excavation in Porvoo has started!

The stone-age mysteries Neolithic Porvoo will be revealed during a community archaeology excavation from June 8th - June 10th.2018. No previous knowledge of archaeology is required. We speak Finnish, Swedish and English.

"Kivikaudesta Keskiaikaan-Porvoon Seudun Esihistoriaa" (1985)

This is the first community archaeology excavation in Porvoo in many, many years! Only 14 people per day can participate so please act fast if you whish to participate! Just click on the link below and join us in the adventure!

https://www.opistopalvelut.fi/porvoo/course.php?l=sv&t=8597