"Durchgangslager Hanko" 2019 day thirteen and fourteen

Finally warm and sunny weather again. After locating Lotta Kantine Erika , today we started excavating two of the German dumps inside the "Entlausungsdorf area of the huge German transition camp.

Lotta Kantine Erika then and now.

No sign of the Finnish SS men so far but an intriguing amount of different types of finds. Tomorrow we will open up the third and last dump in this area. We will probably be busy excavating this until Friday afternoon. After that it´s time to pull out from Hanko for a well deserved summer holiday <3

Sadly our accomodation has very, very poor wifi but please join our conflict archaeology group on FB for more information n todays and other finds from these three fabulous weeks in Hanko!

https://www.facebook.com/groups/1392847977683622/





Var brinner det nästa gång?

Nu finns ett tillfälligt tak över den nedbrunna museibyggnaden i Rio de Janeiro.                                Foto: Erika Hedhammar (CC BY)

Heritage on fire: who´s next? Detta var titeln på ett seminarium jag deltog i Rio de Janeiro under tre dagar I slutet av juni i år. Anledningen till seminariet var den stora branden i det naturhistoriska nationalmuseet i Brasilien i september förra året.

Seminariet hade snabbt blivit fullbokat med deltagare från Brasilien, så de 200 platserna utökades med 300 platser i en närbelägen lokal med storskärm, samt livesändning. Föredragshållarna var inbjudna från flera olika organisationer från hela världen.

Bland de många inledningstalen nämnde man museer som, ”husen för alla” och vikten av vård och underhåll av dessa.

Statistik för bränder och kulturarv

Seminariet inleddes med en presentation av  internationell statistik för bränder som har skadat kulturarv. I Sverige har vi inte så bra statistik för bränder och kulturarv, men MSB har viss statistik som ger en del insikter. Vi vet att bränderna till största del uppstår genom fel i elektrisk utrustning, misstag eller slarv under ombyggnation, anlagda bränder och åsknedslag.

Irene Karsten från Canadian Conservation Institute presenterade deras arbete med riskanalyser och statistik för att beräkna vilka åtgärder som är mest prisvärda för ett museum. Det visade sig att åtgärder för att förhindra brand för många museer är en prisvärd åtgärd i förhållande till vad man kan förlora.

Historic Englands utbildning om brandskydd och katastrofplaner

Sedan följde ett pass om lagar, policys och normer för brandskydd och kulturarv. Höjdpunkten under det passet var Charles Harris från Historic England som redogjorde för deras arbete med brandskydd och den utbildning de bedriver för att personal på besöksmål, museer och kyrkor som ska ta fram katastrofplaner samt öva dem. Deras övningskurs har vi inspirerats av när vi har genomfört kursen Praktisk restvärderäddning för museer i regi av Brandskyddföreningen. Historic England har nu vidareutvecklat sin kurs och kursmaterialet som finns tillgängligt på webben (se länk nedan).

Sprinklers i museer?

I samband med seminariet lade man ut en fråga på webben om man ansåg sprinklers vara ett bra brandskydd för museer, arkiv och bibliotek. Uppfattningen om detta varierade mycket under dagarna, men de flesta av presentationerna visade på att sprinklers kan spela stor roll för brandskydd i ett museum, men att de behöver anpassas efter byggnaden och verksamheten.

Brandingenjören Chris Marrion undrade varför kulturarvssektorn är så skeptiska till sprinklers och menade på att mycket beror på amerikanska filmer skildring av sprinklers där det forsar ut vatten i en hel byggnad. Han menade även att det är viktigt att göra det enkelt och lätt, om sprinklers blir för komplicerade och dyra riskerar de att man inte kan sköta dem eller kanske inte ens installerar dem. Man behöver göra beslut som bygger på information om relevanta risker när det gäller brandskydd. Eftermiddagen fortsatte med fler presentationer om vikten av dokumentation, övning och försäkringar.

Besök vid det nedbrunna museet

Andra dagen inleddes med studiebesök vid den nedbrunna museibyggnaden. Den var tidigare residens för den portugisiska kungafamiljen och senare för den brasilianska kejsarfamiljen. Museet flyttade in i byggnaden 1892 och branden inträffade på kvällen den 2 september 2018.

Branden startade i en utrustning för luftkonditionering i museets hörsal och spred sig snabbt. Räddningstjänsten hade problem med tillgången till släckvatten, vilket gjorde att släckningsarbetet försenades och hela den tre våningar höga byggnaden och stora delar av samlingarna förstördes.

Byggandens väggar står fortfarande och man hade nyligen fått upp ett tillfälligt skyddstak. I baracker intill pågick ett intensivt arbete med att ta hand om de föremål och fragment av föremål som man nu hittar i rasmassorna. Kan ni tänka er vilket detektivarbete detta är? Alla delar registreras, sorteras och rengörs. Förhoppningsvis kan fragment kopplas ihop med andra från samma föremål och till dokumentation om vad det har varit. När vi besökte dem tog de hand om keramik, men de är även andra föremålskategorier som hade bevarats under rasmassorna. Man har nu gått igenom större delen av byggnaden för att leta efter föremål och fragment. Nu återstår den del där magasinen fanns och där förväntas man att hitta stora mängder föremål. De behöver avsluta arbetet i november i år då man ska påbörja fortsatta åtgärder på byggnaden.

Museet drivs av universitet och man har tidigare flyttat ut samlingar i andra byggnader intill, så hela museets samlingar har inte brunnit upp. Under en rad av år har museet fått en nedskuren budget. Något som har påverkat underhåll och säkerhet för museet. I samband med 200-årsjubileet, bara några månader innan branden, beviljades man externa medel.

Museets samlingar består av naturhistoriska föremål, men även stora arkeologiska samlingar från Sydamerika, Grekland och Egypten. Mycket av museets verksamhet är kopplat till naturhistorisk forskning och därför är en stor del av den naturhistoriska samlingen är registrerade i en öppen databas för biodiversitet. Museets mest kända föremål är skallen från den forntida sydamerikansk kvinna kallad Luzia som hittades i en grotta i Brasilien på 1970-talet. Skallen har återfunnits, men i många delar.

Lärdomar av inträffade bränder

Eftermiddagen fortsatte med presentationer om vad vi har lärt oss av bränder som har inträffat. Där ingick bland annat en presentation om återuppbyggnaden efter de två bränderna i Glasgow School of Art. En lärdom där var att upprätthålla ett gott brandskydd även under uppbyggnadsfasen. I samband med den andra branden i byggnaden hade man tagit ut alla dörrar för renovering. Detta innebar att branden kunde sprida sig snabbt för andra gången.

Min presentation handlade om hur vi via samverkansgrupper och dialogmöten har jobbat med att öka förståelsen mellan brand- och kulturarvssektorn samt lära oss tillsammans av bränder som har inträffat i Sverige. Jag är av den uppfattningen att detta arbete måste ske i nära samarbete med räddningstjänst och brandexpertis och att hela personalen på ett museum måste vara en del av den säkerhetskultur som förebygger att en brand uppstår och ser till att den upptäcks och släcks innan stora skador har skett. Vi har stora utmaningar med ett förändrat klimat, nya brännbara material och ny och mer utrustning med uppladdningsbara batterier och energikällor. Dessutom finns en utmaning i att se till att brandskyddet inte bara blir ett tillfälligt projekt, utan en del ett kontinuerligt arbete som måste upprätthållas efter en installation och under ombyggnation.

Specialistworkshop

Den tredje dagen bestod av en specialistworkshop för speciellt inbjudna. Där var målet att formulera ett dokument med rekommendationer för hur kulturarvssektorn ska kunna arbeta för att förebygga och begränsa skador till följd av bränder. Jag deltog i en grupp som funderade över kommunikation, information och samarbete.

Semester i ett blivande världsarv

Efter tre långa och intensiva seminariedagar på engelska och simultanöversatt portugisiska tog jag några dagar ledigt för att besöka släktingar i Rio de Janeiro, samt staden Paraty och ön Ilha Grande. Jag fick möjlighet att vandra på deras Gold Camino som var en gamla transportled genom regnskog straxt söder om Rio de Janeiro. Sedan fick jag bada med fiskar utanför den bilfria ön Ilha Grande. Dagen efter att jag kom hem utnämnde UNESCO staden Paraty och ön Ilha Grande till ett världsarv med natur- och kulturvärden!

Ön Ilha Grande är en del av ett världsarv sedan juli 2019.
Foto: Erika Hedhammar (CC BY)

Länk till streaming av seminariet

Länk till seminariet

Andra länkar:

Historic Englands arbete med katastrofberedskap

Världsarvet Paraty och Ilha Grande

Excavating a possible dump of the Finnish SS Batallion

Finally we are as close as we can possibly get to the life of the Finnish SS men and the women from the Lotta Svärd organisation in "Durchgangslager Hanko". Two large dumps have now been discovered very close to the placWee of the "Baracke" were men from the Finnish SS Bataillon were housed in June and July of 1943. Today the exact spot of the "Lotta Kantine Erika" was finally discovered. We will start excavating both areas tomorrow morning!

We have been searching for the place of "Lotta Kantine Erika" since the start of the project in the spring of 2014. Finally it was not the finds that rather the lack of them that resulted in us managing to locate the excact spot were the "Kantine" once stood. Littered all around the cantine we found hundreds of beer bottle caps etc, but in the 30 m square (were the Kantine once stood) the floorboards had prevented finds to reach the ground level.


Finnish SS men after having changed to Finnish uniforms in "Durchgangslager Hanko" in 1943.

One theme of this years excavation of "Durchgangslager Hanko" was to try to find archaeological finds that relate to the prescence of the Finnish Waffen SS Bataillons time in the German tranistion camp. Yesterday one untouhed WW2 dump was found very close to the "Baracke" occupied by the Finnish SS men in July 1943 and tday another one! We will start excavations here tomorow morning!

The "Baracke" that was used by the men from the Finnish SS bataillon in July 1943. Two previously undiscovered dumps were found yesterday and today near the easternmost corner of this building that collapsed in the 1980´s.


3D-modeller – att se på och att ta på

Arbetet med guiden för ökad taktil tillgänglighet genom 3D-modeller har framför allt handlat om att genom praktiska försök, och fallstudier av hur 3D-modeller används hos museer, hitta exempel på 3D-teknikens möjligheter och begränsningar. Det här blogginlägget kommer att handla om ett urval sådana exempel; på hur 3D-teknik kan användas för att förstärka både taktil och visuell förmedling av kulturarv. Varje exempel visar också på de begränsningar som 3D-modeller har, och som blivit uppenbara i praktiska experiment och fallstudier.

”Rör inte!” – Taktil tillgänglighet på Gotlands museum, och en CNC-fräst 3D-modell av ett runstensfragment

Det första 3-åringen och 8-åringen gör när de kommer in i Bildstenshallen, är att kasta sig mot bildstenarna med händerna före. Det första deras mamma gör är att skrika åt dem att inte röra stenarna. Jag halar fram en 3D-modell av ett runstensfragment från Ardre (numera finns originalet på Historiska museet i Stockholm), som ett alternativ till de riktiga, jättegamla stenarna att känna på. Men mottagandet är svalt. ”Det är ju bara trä”, säger 8-åringen. 3-åringen fattar över huvud taget inte vitsen med den målade och alltmer avskavda MDF-skivan med infrästa bilder och runor, utan fortsätter att med ett handlag värdigt självaste Sune Lindqvist försiktigt föra sina glasskletiga fingrar över den riktiga bildstenens svagt ristade skepp med rutigt segel. Jag försöker att upprätthålla en någorlunda vuxen konversation om vikingatida segelkonstruktion med min tidigare jobbarkompis, men barnens behov av taktila upplevelser av järnålderskonst gör att vi ganska snabbt lämnar Bildstenshallen.

Runstensfragmentet från Ardre, SHM 11118:2, i original och som något förminskad 3D-modell

Bättre blir det inne i fossilrummet. Där finns en jordglob att snurra på, och en reliefkarta att känna efter var mormor och morfar bor på. Och fundera över havsdjupet, och hur långt ut man bottnar eller inte. Stenar att stapla torn av finns det också. Men hur de numera fossila bläckfiskarna såg ut innan de blev fossiler, det är det ingen som vet. Här skulle jag själv vilja se fler modeller, som visar hur de olika fossilerna såg ut innan de blev fossiler; komplett med läskiga tentakler och böljande kroppar.

Trapporna leder upp till nästa utställning. Skeletten är roliga, och skelettet man får plocka med är ännu roligare. Fastän det, som 8-åringen direkt konstaterar, ”Bara är ett gipsskelett”.  Skelettet får sedan stå ut med att prova kepsen, få kraniet isärtaget och nya, kreativa placeringar av både händer, fötter och strålben. Ryggraden är i småbitar och underkäken en tappad haka när vi går därifrån.

Montrarna i basutställningen passeras snabbt, utan så mycket som en blick på innehållet. Att jag har med mig en liten plastutskrift i fickstorlek av en järnålderskruka förändrar inte saken. För i nästa rum finns det hörlurar som det kommer LJUD ur! Och en karta med labyrint och kula som ett flipperspel att snurra på! Av den pedagogiska kyrkmodellen tillverkar 8-åringen snabbt en megakyrka med dubbla torn och extra allt. För honom är kor ingenting annat än stora djur som säger muuu.

Kyrkmodellen är enkel och rolig att bygga med; stora, lätthanterliga delar och mycket att ta i. Ingen bräcklig plast, utan trä som tål hantering och stötar. Värre är det med modellen över det medeltida Visby i nästa rum. Det blir mera ”Rör inte!”, och snabbaste vägen ut. De medeltida träskulpturerna i montern lite längre in väcker inget intresse. Om det nu ens var någon som såg dem. Barnens pappa, som jag guidade turister tillsammans med redan i förra årtusendet, tycker att det borde finnas audioguider för barn. Som startar när man kommer till de rätta objekten.

Smala medeltidstrappor och mystiska brunnar är spännande. Och torn man kan klättra i likaså. Något rustningsprovande blir det inte i dag, för det är alldeles för mycket folk. Silverskatterna är lite intressanta, men inte som Skepp & Skoj-rummet. Där allting går att ta i, använda och klättra i. Den marinarkeologiska ”utgrävningen” med konstsanden (som känns en smula flottig), och det gamla köket med emaljkastrullerna var bäst. ”Bästa rummet”, blev betyget på Skepp & Skoj.

Med löfte om besök på Glassmagasinet, vandrar barnen till sist igenom den tillfälliga utställningen ”Samla eller inte samla? Det är frågan”. Där avslutas museibesöket med ett vildsint knappande på antika datorer, efter konstaterandet att ”gamla kläder” är tråkiga. ”Dom vill rycka loss allt som sitter fast”, säger deras mamma, med ursäktande ton. Låtsasrunstenen väger bara lättare och lättare i handen på mig. Den lilla plastkrukan är för länge sedan förpassad till fickan, och jag börjar också att längta till Glassmagasinet.

Hur man än gör, så är 3D-modeller som taktila objekt aldrig på riktigt. De är avbildningar, precis som foton, och i likhet med foton är de heller inte alltid den bästa informationsbäraren för barn som vill uppleva verkligheten med händerna.

När jag kommer hem och kollar mailen, har firman 3iD lämnat en offert på 6 000 kronor plus moms för att printa ut en 10 centimeter hög modell i färg av Glimmingehus. En dyr Monopolpjäs, som pulvriseras om man tappar den i golvet. Det blir ingen beställning.

Det är dyrt att göra 3D-modeller som ser ut och känns bättre än de billigaste plastutskrifterna. Men ändå blir de bara konstgjorda. Handlar det om att göra enstaka kopior, som skall hanteras och förmedla en känsla av en annan tid, så blir det så gott som alltid billigare och enklare att beställa en riktig kopia av en hantverkare, än att försöka ge plast tyngden och ytstrukturen hos sten, trä, horn, metall eller annat originalmaterial. Dessutom kan en 3D-modell aldrig återge funktionaliteten hos originalet – oavsett om det handlar om fallet i en metallkedja eller dödligheten i ett svärd. I en riktig hantverkskopia får man, förutom originalets funktionalitet tillsammans med det korrekta materialet och tekniken, dessutom med den dimension av mänsklig tid och kunskap som ligger i ett handgjort föremål – oavsett om det är forntida eller nutida.

Men det finns pedagogiska tillämpningar, där 3D-modeller passar in någonstans i skarven mellan originalföremål och kopia; där mediets fördelar kommer till sin fulla rätt, och ingen rynkar på näsan åt att det ”bara är plast”. Det bästa exempel jag sett på detta under arbetet med webbguiden är 3D-modellerna i Arkeoteket på Historiska museet, där barnens lek och fantasi kunnat ge liv åt både låtsasutgrävningen och de 3D-printade fynden – som inte utger sig för att vara någonting annat än just 3D-modeller.

När 3D-modeller i turkosblå plast är bättre än forntida originalföremål – Arkeoteket på Historiska museet

Arkeoteket var en interaktiv utställning (2017-18) på Historiska museet i Stockholm, där museets besökare själva fick pröva på att gräva och forska som arkeologer. Den mest populära delen av utställningen var den utgrävning där besökarna ur konstsanden kunde gräva fram 3D-utskrivna modeller av föremål i museets samlingar – bland annat ett kranium, en spännbuckla, en gryta och ett dryckeshorn.  Från första början användes originalföremål; en del av dem under plexiglas, men det visade sig snabbt att dessa fragmentariska föremål var för svåra att tolka och förstå för besökare utan arkeologisk utbildning (inte minst för barn i den yngre målgruppen 3-6 år). Tråkigt och obegripligt, tyckte besökarna.

I gamla Arkeoteket, då ambitionen var att tillgängliggöra ”äkta” föremål så att besökare kunde beröra dem, blev det främst fragmentariska föremål som vi kunde använda och de var väldigt svåra för besökare att ta till sig och förstå. Det krävdes i princip en arkeologs blick för att tolka dem. Då blev de ointressantare. Min tanke var att de skulle kännas äkta, men de blev nästan tvärtom. 3D-printarna gjordes av hela, mer lättolkade objekt som besökare kan undersöka, tolka och förstå i stor utsträckning på egen hand”, berättar  Susanna Zidén, projektledare för Arkeoteket.

Situationen ändrades snabbt när originalföremålen byttes ut mot 3D-printade modeller som var ”hela” och enkelt kunde identifieras utan fackkunskaper. Dessa modeller är kompletta representationer av originalens former, samtidigt som det genom deras färg och yta är helt uppenbart att de är just modeller och inte ”fusk”. Försök gjordes först med fullfärgsprintar i 3D, men stiliserade, enfärgade utskrifter visade sig fungera bättre:

En begränsning som jag ser än så länge är att jag inte upplevde att fullfärgsprintar blev så väldigt lyckat (vi testade lite olika varianter). De stiliserade, enfärgade objekten blev mer hållbara och även tydligare på något vis, att formen blev i fokus snarare än struktur och färg. Men här tror jag att mycket kommer hända och redan händer med teknikutvecklingen”, säger Susanna Zidén.

Det fanns sedan i stort sett alltid besökare vid utgrävningen i Arkeoteket, och fantasin gav hela tiden nytt liv och nya tolkningar åt 3D-modellerna. Jag har själv suttit där och iakttagit besökarna; både barn och vuxna, och aldrig hört någon säga någonting om ”bara plast”. Tvärt om har det mer eller mindre varit kö hela tiden till att få gräva upp och ner spännande saker. Själva inramningen och sammanhanget, tillsammans modellernas utformning, gör det helt uppenbart att här handlar det om fantasi och lek – inte om försök att efterlikna någonting verkligt. Och i ett sådant sammanhang kommer 3D-modellernas förmåga att exakt återge ett objekts ytterform till sin fulla rätt – i sin egen rätt.

Att uppleva med sina egna sinnen – Taktil tillgänglighet på Moderna Museet

Diskussioner om taktil tillgänglighet kommer ofta att handla om tillgänglighet för personer med synnedsättningar. Och det är oundvikligt att den frågan kommer upp, när man diskuterar taktil tillgänglighet på Moderna Museet; frågan om det över huvud taget är meningsfullt att göra 3D-tolkningar och taktila modeller av tvådimensionell konst. Maria Taube, som är intendent för förmedling på Moderna Museet har fått frågan förut, och svarar med ett citat från en av de många besökare med synnedsättning som fått ta del av museets målningar genom specialtillverkade reliefer: ”Ja, för jag kan uppleva med ett av mina egna sinnen”. Att enbart få bilden och dess innehåll återberättade för sig i ord är inte nog. En taktil 3D-modell tillför ytterligare en möjlighet för betraktaren att själv uppleva och tolka verket. Med ett av sina egna sinnen.

På en kärra i mötesrummet står museets alla taktila verktyg, tillsammans med en ask silikonhandskar. På golvet står en kopia av Marcel Duchamps cykelhjul på pall från 1915, och där finns också en minutiös kopia av Meret Oppenheims ”Ma Gouvernante – My Nurse – Mein Kindermädchen” från 1936 – där två damskor i exakt rätt storlek, med den rätta nötningsgraden på lädersulorna, hålls samman av snören med korrekta stekknutar från Prinsessans kokbok och spretar likt kalkonben med pappersfransprydda klackar. ”Men jag tror att serveringsfatet är lite, lite kortare; kanske en centimeter, än originalet”, säger Maria. De taktila verktygen används enbart tillsammans med grupper av synskadade. Annars skulle slitaget bli för stort, på material som är dyrt och svårt att ersätta. I varje utställning på museet, även de tillfälliga, finns också minst ett originalverk som är taktilt tillgängligt för synskadade. Då använder man sig av silikonhandskar, för att skydda verket men ändå ha optimal känsel.

Några digitalt framställda, printade 3D-modeller använder sig inte Moderna Museet av. Däremot finns det handgjorda reliefer som tolkar utvalda verk. Bland annat finns ett utsnitt ur Wilhelm Tells gåta av Salvador Dalí från 1933. Reliefen är utförd i ett keramikliknande material, där valnötsskalen är riktiga sådana och barnet i det ena skalet är en liten docka.

Det finns också en nedskalad och förenklad tolkning av hela den drygt 4 meter breda Apollon av Matisse från 1953; liksom originalet utförd i collageteknik, där de olika färgerna representeras av olika material med varierande känslor av varmt och kallt.

Även en tvådimensionell målning kan ha textur och taktila kvaliteter. En kopia av ett utsnitt ur Trähästen: nummer 10 A av Jackson Pollock från 1948, utförd på samma typ av duk och med samma slags färg som originalet, ger en taktil upplevelse av verket.

3D-modeller kan enkelt tillverkas i större eller mindre skala än originalet. Jag visar Museum in a Box, med en ljudsatt 3D-modell i miniatyr av en skulptur från Påskön, och frågar Maria vad hon tror om möjligheterna att göra skulpturer taktilt tillgängliga som skalmodeller. Hon tycker inte alls att det är någon bra idé, med hänvisning till att storleken, liksom teknik och material, är en viktig del i hur ett konstnärligt verk uppfattas, och är menat av konstnären att uppfattas. Museet värnar om konstnärens intentioner. En skalmodell, om än den ger möjlighet att känna t.ex. en stor skulptur i sin helhet, ger ändå inte en upplevelse av skulpturen på det sätt konstnären har avsett att den skall upplevas.

Det finns en poäng i det. Och jag känner igen det. Jag är själv konstnär, och mina egna verk har ofta minst 4 meters långsida. Tyvärr är det dyrt att jobba i den skalan. Svårt att sälja också, eftersom privatpersoner vanligen inte har den väggyta och takhöjd som krävs. Så jag har försökt att krympa ner mina verk till mera ”lagom” små konstprintar (fortfarande svindyra att tillverka) med 80 cm. långsida. Men hela känslan i konsten försvinner, när den krymps ner till 1/5 av storleken, eller mindre. Kvar blir bara ”dekorativa krumelurer”, som ett fyllo i Skanstull en gång recenserade ett av mina krympta verk i storlek 30×40 cm.

Ordet ”materialitet” är återkommande i samtalet med Maria Taube. Bara vit marmor ser ut och känns som vit marmor. Att göra en printad plastmodell av Constantin Brancusis skulptur Den nyfödde II från 1920, som kan stå bredvid originalet för besökarna att känna på, för att hindra att originalet förstörs av flottiga händer, är inte en lösning på taktil tillgänglighet som Moderna Museet ställer sig bakom. Inte heller att stänga in verket i en skyddande monter, eftersom just materialiteten och konstnärens intentioner då går förlorade. Man får ta risken att besökare trots övervakning känner på originalet.

Kännbara skalmodeller i 3D på Nordiska museet och Göteborgs stadsmuseum

På Moderna museet visas konst av ännu levande eller nyligen döda (senast 1900-tal) konstnärer. Kopiorna av Duchamps och Oppenheims verk som finns i utställningarna är godkända av konstnärerna själva. Hänsynen till konstnärens ursprungliga intentioner är mera relevant där, än när det handlar om anonyma förhistoriska föremål och objekt som normalt inte räknas som ”konst”. En annan syn på värdet av 3D-modeller och skalmodeller finns därför på bland annat Nordiska museet och Göteborgs stadsmuseum, där man i utställningar använt sig av 3D-modeller i förstorad, förminskad eller naturlig skala av objekt i montrarna. Men frågan är, om 3D-modellerna utanför montrarna egentligen tillför så mycket till besökarnas upplevelser?

Jag har försökt fråga personalen på bägge dessa museer, men systematiska studier av hur besökarna uppfattar 3D-modellerna saknas. Dessutom är både Nordiska museet och Göteborgs stadsmuseum konstruerade på ett sådant sätt att personer med nedsatt syn behöver ledsagare för att kunna ta sig fram.

Folk vill ju ta på saker”, säger den tidigare museipedagogen Wenke Rundberg, när vi tillsammans går genom utställningarna på Nordiska museet; i jakt på den taktila tillgänglighetens bästa tillämpningar. Och sedan, efter mötet, kunde jag själv inte hålla fingrarna borta från prickigkorven på diskbänken i 40-talslägenheten. Den kändes som gummi. Om det nu berodde på att korven verkligen var av gummi, eller om den bara hade legat framme länge.

Föremålen på Nordiska museet är gamla; men inte jättegamla, forntidsgamla, utan mera förr-i-tiden-gamla. Av det slag som kan inhandlas i lådvis på gårdsloppisar, innan de eldas upp eller slängs. I museets magasin finns också många dubbletter av föremål i material som tål att kännas på. En del av föremålen används i pedagogisk verksamhet och taktila visningar. Ett fåtal finns uppsatta för att kännas på i utställningen, och är försedda med beskrivningar i punktskrift. De kompletteras av nygjorda kopior av textilföremål som inte tål att vidröras i original. Men ser man inte de taktila föremålen, så hittar man dem inte utan att någon berättar var de finns. Detsamma gäller 3D-modeller och audioguider i utställningarna, som förutsätter att man är seende eller har en seende ledsagare för att kunna få igång rätt ljud vid rätt monter. Nordiska museet är i sig självt en labyrint i 4 våningar, med en stor del av utställningarna bakom monterglas i svagt upplysta rum. Wenke bekräftar att synskadade inte besöker museet själva, utan med ledsagare.

Vägg med taktila föremål på Nordiska museet

Tack vare en aktiv intendent med förvärvad synskada, Anna Hansson, gjordes insatser för ökad taktil tillgänglighet på Nordiska museet från sent 80-tal fram till millennieskiftet; framför allt i form av kännbara kartor och punktskriftsbeskrivningar vid dessa, samt vid ett fåtal utvalda originalföremål som får vidröras utanför montrarna. I utställningarna finns också andra föremål, främst i form av möbler, som man egentligen inte får ta på, men som besökarna ändå inte kan låta bli att stjäla sig egna taktila upplevelser av. De krokiga pallarna med djur- och människoliknande former är blanknötta av generationers människohänder.

De 3D-printade föremålen på Nordiska museet är få, men välgjorda. Hela jobbet – från skanning till färdiga modeller, har gjorts av företaget 3D Skaparna i Stockholm. Föremålen är 15-20 cm höga skalmodeller av en kakelugn, en byrå och en stol.

Modellerna står rakt framför montrarna där originalmöblerna finns bakom glas. Det ser ut precis som jag tänker mig att det borde göra – när 3D-modeller används för att göra föremålens former kännbara utanför monterglaset. Men när jag frågar om besökarnas reaktioner, och eventuella studier av 3D-modellernas användbarhet och relevans, finns inget sådant material att tillgå. Jag dröjer mig kvar i utställningen, för att se besökarnas reaktioner på 3D-modellerna, men ingen känner på modellerna, eller verkar ens bry sig om att de finns.

Situationen är likartad på Göteborgs stadsmuseum, där den permanenta utställningen Värdefullt på motsvarande sätt innehåller kännbara 3D-modeller av objekt i montrarna.

Jakthorn, ”olifant” från 1500 talet – originalet
Jakthorn, ”olifant” från 1500 talet – 3D-modellen

Jag sitter en stund i utställningen när jag är där, men ser inga besökare använda sig av de taktila modellerna. Inte ens jag själv, som vet vad det handlar om, ser någon tydlig koppling mellan plastmodellerna utanför montrarna och de utställda föremålen innanför glaset. Och 3D-modellen av en Hasselbladskamera, ja… den säger ju inte så mycket om vad kameran är och gör.

 

3D-printad protes för en tavelram

Sandpapper, sprayspackel och aceton… Och sedan färg och lack i många lager. Att försöka få en 3D-modell att se ut som någonting annat än en 3D-modell blir oftast mera tids- och resurskrävande än att tillverka en kopia i rätt material. Och ändå får man bara ett resultat som SER ut som någonting (på avstånd i dålig belysning). Tar man i modellen känns den direkt som fejk, och hanterar man den så skavs den illusoriska ytan snabbt av och avslöjar 3D-modellen under. Men… Det finns tillämpningar där 3D-modeller som inte skall hanteras eller detaljstuderas på nära håll fyller sin funktion. Särskilt när det objekt som återskapas i sig självt är en dekoration utan praktisk funktion, som inte kommer att hanteras.

När tre tavelramar med porträtt av kungligheter behövde kompletteras med kronor hos frimurarna i Visby, blev 3D-teknik en snabb, enkel och billig lösning på problemet. Genom fotogrammetri gjordes en digital 3D-modell, som sedan skrevs ut och användes som bas för tillverkning av en silikonform för gipsgjutning.

Gjutning med gips i silikonform, tillverkad med en 3D-utskrift som bas

Kronan göts i gips, tofsarna i kanterna på kudden som den vilar på skrevs ut i plast, och allting sprayades med guldspray från Biltema.

Två modeller, gjutna i gips och sprayade med guldfärg.

Kronan på tavelramen sitter där den sitter, som en modell av en verklig kungakrona, och kommer inte att hanteras. Det viktiga här, är att den har rätt utseende. Och där fyller 3D-modellen sin funktion, samt är lätt att tillverka i fler exemplar om fler tavelramar skulle behöva kompletteras.

Originalet, 3D-utskriften och 3D-modellen i gips

Kronan på tavelramen symboliserar ”kunglig ära och värdighet”, och är baserad på Erik XIV:s krona, som tillsammans med övriga riksregalier förvaras på Kungliga slottet i Stockholm. Den senaste kröning då denna krona nyttjades ägde rum den 12:e maj 1973, då Oscar II kröntes. När kronan visas offentligt placeras den på ett broderat hyende (kudde), försett med tofsar i hörnen. Symboliskt markeras detta hos frimurarna genom att ramar som omsluter kungliga porträtt högst upp visar kronan placerad på ett hyende.

 

3D-modeller som souvenirer på British Museum

Det ser ut som sten, det känns som sten, och när jag lyfter upp statyn är tyngden också den rätta för sten. Men materialet är syntetisk harts, som gjutits i en form baserad på en 3D-skannad fornegyptisk staty från British Museums samlingar. I en av museibutikerna på British Museum finns hyllmetrar med prydnadsföremål, mest i form av statyetter, som både ser ut och känns som sten och elfenben. Men de är allihopa 3D-modeller, baserade på 3D-skanningar av föremål i museets samlingar.

Många av de 3D-modeller som säljs hos British Museum har tillverkats av det Oxfordbaserade företaget ThinkSee3D, och under en studieresa till London fick jag även tillfälle att träffa företagets VD, Steven Dey, och se fler exempel på företagets 3D-modeller av historiska föremål. ThinkSee3D skapar 3D-modeller som inte enbart har en yta som känns och ser autentisk ut, utan också med en tyngd som förstärker känslan av att hålla ett ”äkta” objekt i handen.

3D-modell av afrikansk hällristning, tillverkad av ThinkSee3D
3D-modell av kilskriftstavla, tillverkad av ThinkSee3D

De 3D-modeller som säljs i museibutiken på British Museum, fungerar bra som vad de är avsedda att vara – souvenirer i  form av avbildningar i 3D av objekt i museets samlingar. Taktila, ja. Men det är inte det som är den primära funktionen, och de kommer heller inte att hanteras i någon form av praktisk verksamhet där de utsätts för slitage som mediet inte tål. De pryder sin plats i bokhyllan, som vilken gipsbyst som helst.

Sammanfattning

Det blev ett långt blogginlägg, men det behövs, för att visa bredden i tillämpningar för 3D-teknik. Projektet för att lägga grunden till webbguiden är avslutat nu, men guiden kommer efterhand att byggas på med fler exempel. Den övergripande slutsats jag drar av hittills gjorda experiment och fallstudier kring 3D-modeller är att det är när 3D-modeller är just modeller, och inte försöker framställas eller användas som någonting annat, som mediet på allvar kan bli användbart, samt öka tillgänglighet och förståelse.

 

 

Arkeologiska och historiska nyheter om Dalarna och Västmanland


Arkeologiska och historiska nyheter om Dalarna och VästmanlandJobannoncer

Av Jouni Tervalampi, 16 juli 2019 tervalampi(a)mail.com


SOMMAR I DALARNA OCH VÄSTMANLAND 2019

Av Jouni Tervalampi, 25 juni

https://tervalampi.wordpress.com/2019/06/26/sommar-i-vastmanland-och-dalarna-2019/

ARKEOLOGIDAGEN I VÄSTERÅS

VILKA VAR DET SOM DOG VID SLAGET I VÄSTERÅS 1521

Benforskaren Elin Ahlin Sundman berättar om de som dog vid Gustaf Vasas strid i Västerås och begravdes på den dåtida ön Munkholmen.

Arkeologidagen Söndag 25 augusti kl 14

Västmanlands läns museum, Karlsgatan 2, Västerås

Läs mer: https://www.vastmanlandslansmuseum.se/Events/6644/Slaget-om-Vasteras-och-skeletten-fran-Dominikankonventet

ARKEOLOGIDAGEN VID ANUNDSHÖG

I skuggan av Anundshög.

Arkeologidagen Söndag 25 augusti kl 10.00-16.00

Läs mer: Stiftelsen kulturmiljövård.
https://www.kmmd.se/

VAR KVINNAN I GRAV X (för okänd) I TUNA I BADELUNDA EN HÄXA?

Var Tunakvinnan Sveriges första häxa?

 

Helena Bure Wijk berättar om den nordiska häxans historia.

Hon levde någon gång på 200-talet och vid sin sida

hade hon även sin sierskestav och amuletter

 

Onsdag 2 oktober 2019 kl. 18.00–19.00

Västerås stadsbibliotek, Fackbiblioteket, nedre plan

https://www.bibliotek.vasteras.se/documents/16091/4191736/Bibliogram_Inlaga_HT19_WEBB.pdf/2fd55a78-3355-f748-7052-81646cdc6e2a

TINGSSTUGAN VID ANUNDSHÖG

Vad visa resultaten från utgrävningar av tingsstugan vid Anundshög 2017 och 2018.

Läs mer: Alexandra Sanmark, Mathias Bäck, Kristina Jonsson & Marta Lindeberg 2019. The ‘

thing  cottage’ at Anundshög. Tidens landskap. En vänbok till Anders Andrén.  Nordic Academic Press

Kristina Jonsson Academia.edu

https://independent.academia.edu/KristinaJonsson

Alexandra Sanmark Academia.edu

https://uhi.academia.edu/AlexandraSanmark

SPÅR EFTER EN FÖRSVUNNEN VIKINGATIDA GÅRD I DALARNA?

 

Sala-namn finns på namn på gårdar från järnåldern i Mäladalen.  Torbjörn Axelson har funnit två nedhuggna tallar vid Klackbodmyran vid Bysjön söder om Nås och Västerdalälven i Dalarna.Träringarna från  Klackbodmyran visar på att de två tallarna höggs ned 798 e. Kr. Han kopplar samman med gårdsnamnet Orsala och viken Orsalen väster om Bysjön.

Namnet Orsala är mycket spännande även om det är från 1664. Det kan mycket väl ha legat en vikingagård vid Orsala då det låg en gård på norra sidan av Västerdalälven vid Nås.

För att kunna bekräfta att det har legat en järnåldersgård bör man leta efter stensättningar, rösen och högar mellan sjön Orsalen upp till vägen. Finner man stensättningar eller högar så har det funnits en järnåldersgård vid Orsala. Då skulle järnframställningsplatsen vid Djupsand kunna tillhöra till Orsala.

Finner man inga stensättningar eller högar vid Orsala, det är trots ett ungt namn från 1600-talet, talar det för  att järnframställningplatserna det är knutna till samefamiljen som levde vid sjön. Även de två nedhuggna tallarna från 798.


Läs mer: Torbjörn Axelsson 2019.
Vikingatida vägröjning vid Klackbodmyran, Nås sn. Dendrokronologisk undersökning 2010 – 2019.
http://taxelson.se/dendro/obj/KLBM.php

 

EN SAMISK NÅJDPLATS SÖDER OM NÅS I DALARNA?

Av Jouni Tervalampi, 15 juli 2019

På norra delen av Storön i Bysjön, söder om Nås, i Dalarna finns en möjlig samisk nåjdplats. I Fornsök )Nås 70) beskrivs den som en oval stenring, 5 x 3 meter. Tips till de som tänker besöka platsen är att titta om det finns något stenblock i närheten. Gå runt stenen se om ni ser om det liknar ett ansikte i profil, fågel/fågelhuvud eller en björn/björnhuvud. Sedan får ni gärna mejla mig om besöket på Storön tervalampi(a)mail.com. 

De två samiska nåjdplatser som jag återupptäckte vid Lappkyrkan i Vad i Söderbärke i Dalarna beskrevs som stenringar i den första fornminnesinventeringen, men den ena var hästskoformad kallmurning och den andra rektangulär med två kallmurade stenmur mellan ett avlångt stenblock i form av ett björnhuvud och en bergskant. En rundformig stenring intill en uppallad sten i form av ett ansikte finns vid Lundkvassberget i Trysil kommun, Hedmark i Norge (Se https://tervalampi-arkfoto.blogspot.com/2016/11/nyheter-om-arkeologi-historia-november.html)

Tervalampi, Jouni 2016. Lappkyrkan, Trumvallen, Kåbdespakte är namn på samiska nåjdplatser. Den försvunna skogssamekulturen i Värmland, Mälardalen och Bergslagen.

VÄSTMANLANDS LÄNS MUSEUM - Facebook

Samer och annat smått och gott kan man läsa i Västmanlands läns Museums Facebooks sida som är öppen för alla läsare.

https://www.facebook.com/vastmanlandslansmuseum/

SAMER I DALARNA

Facebooks sidan ”Samernas historia i Dalarna med omnejd” som är öppen för alla läsare.

https://www.facebook.com/Samernas-historia-i-Dalarna-med-omnejd-1806925046252059/

FYRA SKELETT FUNNA UNDER VASAGATAN I VÄSTERÅS
Läs mer: Eva Kleppe 2019. Flera skelett hittade vid ombyggnation av Vasagatan. Sveriges Radio P4 Västmanland.
https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=112&artikel=7246908

In search of the "Lottas" of the "Kantine Erika"

One would imagine it is easy to find traces of Lotta-Svärd activities in this remote and secluded area of the German transition camp but, as a matter of fact, it isn´t and this it what makes the search so interesting!

There were only a handfull of Finnish women running "Lotta Kantine Erika", a small  building just 6x6m:s in diameter, in the easternmost part of the "Durchgangslager" which was a daily temporary home for almost 4000 German soldiers stuck "In Transit" between home an the "Nordfront" between 1942 and 1944.

Three "Lottas" outside the cooking shelter of "Durchgangslager Hanko" in the summer of 1942 during the early construction phase of the large German transition camp.

We have tried to find the exact spot of the "Lotta Kantine" since the start of the project in 2014 but without success. Several finds point towards the prescence of many German soldiers in the area but we have found close to nothing that can be connected to the women (Finnish or German) working or stationed in the camp.

Finnish and German women in the German transition camp in 1943. Photo Jan Fast research collection.

Here are some pictures of a few of todays finds. An interesting dump site found close to the easternmost corner of one of the large barracks in the area might however provide a clue. This dump is situated just some 40 m:s from the area of the "Erika". 





Excavating "Durchgangslager Hanko". Day ten.

Friday was the last day of the 2nd leg of this years excavation. A very good week once again. After the excavation we paid a visit to the Hanko Front Museum and the Soviet war graves in Tvärminne.

A WW2 conflict archaeology excavation with a (sea) view.

Not that many finds today as we only excavated for a couple of hours before filling in this weeks excavation area. The sun was shining and we enjoyed every minute of this beautiful summers day <3.

Happy times excavating in Hanko.

Below are a few pictures of the "finds of the day". The Mauser cartridges are kept according to very strict Finnish laws. After today we have only one are to investigate this season, namely the area of "Lotta Kantine Erika" in the easternmost area of the large German camp.



Many interesting small finds again today!

After today we have only one are to investigate this season, namely the area of "Lotta Kantine Erika" in the easternmost area of the large German camp. 



JFA upcoming excavations in 2019!

"Durchgangslager Hanko" 1942-1944 

Gebirgsjäger Mützenabzeichen. Photo Teemu Väisänen.

German WW2 transition camp. Location Hanko Tulliniemi 15-19.7.2019. Arranger Hangö Sommaruniversitet. There is still room if you wish to particiate! Please contact jfarchaeology@gmail.com for directions (you can register at the excavation site).


Lohja Kittiskoski E

Neolithic comb ceramic clay vessel. Photo National Board of Antiquities.

Excavation of a neolithic dwelling site. Location Lohja. Arranger Hiiden opisto. There are two spots left for the 24th and the 25th of August. Please register here  https://opistopalvelut.fi/hiidenopisto/search.php?l=fi&search=arkeo


Kimitoön Telegrafberget 2

The mysterious building foundation of Telegrafberget 2. Photo Jan Fast.

Excavation of an optical telegraph station from the time of the Crimean war. Location Kemiönsaari. Arranger hembygdsforskarna i Kimitobygden. Register here ulla.andersson@kitnet.fi


Raseborg Malmkulla

Autumn wonders @ Malmkulla. Photo Jan Fast.

Excavation of an early comb ceramic dwelling site. Location Karis SW Uusimaa. Arranger  Karis Hembygdsförening with funds granted by Svenska Kultursamfundet. Please register here goran.fagerstedt@gmail.com


Kimitoön Ölmosviken

A large lte neolithic potsherd from the Ölmosviken site! Photo Jan Fast.

Trial excavation of a late neolithic (Kiukais culture) dwelling site. Location Kemiönsaari. Arranger Dragsfjärds Hembygdsförening. Please register here jfarchaeology@gmail.com


Hanko 1941

Finnish soldiers at the Hanko front in he summer of 1941. Photo SA-kuva.

Battlfield archaeology weekend in september/early october (the exact date will be decided later depending on the pre-registrations/letters of interest). The excavation is made in co-operation with the Hanko Front Museum https://www.frontmuseum.fi/eng/engstart/. Location Hanko Lappvik. Please send letter of interest to jfarchaeology@gmail.com


We dig it all. See you in the pit!

Nyheter om arkeologi och historia 13 juli 2019


Av Jouni Tervalampi, 13 juli 2019  tervalampi(a)mail.com

 

 

KLIMATKATASTROFEN 536 I VÄSTERGÖTLAND

Läs mer: Linnéa Hernqvist 2018. Kontinuitet eller förändring och avbrott? - En studie av boplatser under övergången mellan äldre och yngre järnålder i Västra Götaland.

 Institutionen för historiska studier Göteborgs universitet

https://gupea.ub.gu.se/handle/2077/59074

VIKINGAMÄN FICK MED SIG KÖKSUTRUSTNING I GRAVEN

Ida Kvittingen 2019. Også vikingmenn hadde kjøkkenutstyr med seg i graven. Forkning.no
https://forskning.no/arkeologi-historie-kjonn-og-samfunn/ogsa-vikingmenn-hadde-kjokkenutstyr-med-seg-i-graven/1338668

 

RYTTAREKRIGARES BÅTGRAV FUNNEN VID GAMLA UPPSALA

Arkeologerna 2019. Unika båtgravar hittade i Gamla Uppsala.
https://arkeologerna.com/unika-batgravar-hittade-i-gamla-uppsala/

SVEAKUNGS GRAV FUNNEN VID GAMLA UPPSALA?

 

Av Jouni Tervalampi, 13 juli 2019 

 

https://tervalampi.wordpress.com/2019/07/13/sveakung-begravd-i-batgrav-vid-gamla-uppsala/

 

UPPSATS OM BÅTGRAVAR

Läs mer: pdf.

 

 Matilda Hildenborg 2018.  Båtgravar – för utvalda män och kvinnor

En studie av båtgravfälten i Vendel, Tuna i Badelunda och Gamla Uppsala.
Linnéuniversitet Kalmar
http://www.diva-portal.se/smash/get/diva2:1281242/FULLTEXT01.pdf

VIKINGAKUNGEN OLOF HARALDSSON

Vikingakungen Olof Haraldsson försökte kristna Norge med brutala metoder. Men vilka var hans kristna medhjälpare?

Frans-Arne H. Stylegar 2019. Hellig-Olavs engelske biskoper. Arkeologi i nord.
 http://arkeologi.blogspot.com/2019/06/hellig-olavs-engelske-biskoper.html

 

SKÖLD FRÅN BIRKA HADE LÄDER PÅ FRAM- OCH BAKSIDAN AV SKÖLDEN

Läs mer: Anne Sophie Thingsted2019. Vikingernes skjolde: Nu ved vi endelig, hvordan de så ud. Videnskab.dk
https://videnskab.dk/kultur-samfund/vi-ved-endelig-hvordan-vikingernes-skjolde-saa-ud

 

JÄRNÅLDER I VÄNERBYGDEN

 

Annelie Nitenberg 2019. Härskare i liv och död. Social exklusivitet och maktstrategi i Vänerbygd under yngre järnålder. Institutionen för historiska studier, Göteborgs universitet.

https://gupea.ub.gu.se/handle/2077/59380

 

MODELL ÖVER VIKINGATIDA STADEN BIRKA FLYTTAR TILL BJÖRKÖ

Jakob Odelstad 2019. Klassisk Birka-modell flyttar hem. Svt Vetenskap
https://www.svt.se/nyheter/vetenskap/klassisk-birka-modell-flyttar-hem

BIRKA PÅ BJÖRKÖ ÄR HOTAT ENLIGT ARKEOLOGER

Tithi Hahn  2019. Arkeologer: Världsarvet Birka hotat. Kulturnytt P1
https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=103&artikel=7250599

Jobannoncer

Sommar i Västmanland och Dalarna 2019

Av Jouni Tervalampi, 25 juni

https://tervalampi.wordpress.com/2019/06/26/sommar-i-vastmanland-och-dalarna-2019/


I SAMERNAS SPÅR I STOCKHOLM

Guidningar i Stockholm september 2019

South Saami History 2019-06-19. Södra Turen, samernas Stockholm … Välkomna i september!
https://southsaamihistory.wordpress.com/2019/06/19/sodra-turen-samernas-stockholm-valkomna-i-september/

SVENSKA KULTURMINNEN VÄRDERAS HÖGRE ÄN SAMISKA

Arkeologen Ingela Bergman och juristen Malin Brännström kritiserar Länsstyrelserna när de ger uppdrag om arkeologiska utredningar och kulturminnen vid expolateringar att de inte tar samiska kulturminnen på allvar.

Läs mer: Ingela Bergman och Malin Brännström 2019. Ta de samiska kulturmiljöerna på allvar!
Samefolket Nummer 4 2019 (s. 32)

LAPPKÄRRET I STOCKHOLM

Författaren Clas Tollin menar att Lappkärret inte har med lappar (samer) att göra: ”Namnet anspelar sannolikt på vattenblänk i ett för övrigt vassriket område”.

Läs mer: Clas Tollin 2017. Stockholm, Klara kloster och Kungsladugården.
Staffan Nyström 2019. Rcension. Bebyggelsehistorisk Tidskrift 76/2019 (s. 115-116)

NYA UTGRÄVNINGAR VID SILBOJOKK

Frida Palmbo 2019. Vad gör Norrbottens museums arkeologer i sommar? Norrbottens museum.

https://kulturmiljonorrbotten.com/2019/06/20/vad-gor-norrbottens-museums-arkeologer-i-sommar/

130 SAMER BEGRAVDES VID SILBOJOKK

Jörgen Hiekki 2019, Gravgåvor i Silbbajåhkå får arkeologer att rynka sina pannor. Sameradion & SVT Sápmi.
https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2327&artikel=7250696

PÅ JAKT EFTER SJÖMALM I NORRBOTTEN

Läs mer: Jannica Grimbe 2019. Att vaska malm och leta lera. Norrbottens museum
https://kulturmiljonorrbotten.com/2019/06/14/att-vaska-malm-och-leta-lera/

 

SCHAMANGRAV MED FÅGELDRÄKT

The Birdman of Siberia: sensational finds in the heart of Russia puzzle scientists

By The Siberian Times

29 May 2019

https://siberiantimes.com/science/casestudy/features/the-birdman-of-siberia-sensational-finds-in-the-heart-of-russia-puzzle-scientists/



HÄLLKISTA MED MÅLNINGAR AV SCHAMANER I FÅGELDRÄKT

Revealed: the sophisticated techniques of ancient artists who created these fantastical images

By The Siberian Times reporter

12 June 2019

Scientists unlock intriguing 5,000-year-old secrets of prehistoric illustrators behind Karakol stunning artwork

https://siberiantimes.com/science/casestudy/features/revealed-the-sophisticated-painting-techniques-of-ancient-artists-who-created-these-fantastical-images/

FINSK ARTIKEL OM SCHAMANER

 

Samuel Reinikainen – Turun yliopisto/Åbo Akademi
Maailmojen välillä matkaavat – Shamanismin ja shamaanien hautojen arkeologiaa

https://kalmistopiiri.wordpress.com/2017/05/22/maailmojen-valilla-matkaavat-shamanismin-ja-shamaanien-hautojen-arkeologiaa/

 

DÅ DET GICK ISBJÖRNAR I NORGE

Att vi hört från turister att går isbjörnar på gatorna i Sverige och Norge, men det är sant att det har funnits isbjörnar när de första människorna levde på Fennoskandia.  En skelett efter en isbjörn har man funnit på Finnöy i Rogaland i Norge.

Ragnhild Nordahl Naess 2018.Da isbjørnen fra istiden ble funnet på Finnøy. 2018.  Forskning.no

I 1976, nesten 12 400 år etter dens død, dukket skjelettet av isbjørnen opp under et kjellergulv på Judaberg på Finnøy.
https://forskning.no/arktis-partner-universitetet-i-stavanger/da-isbjornen-fra-istiden-ble-funnet-pa-finnoy/295875




GOTLAND-TAVATLAND


Gotländsk spänne och svärdslipsstenar


Tog utflyttade gotlänningar svärdsslipstentradionen med till Lammi vid sjön Ormajärvi i Tavsatland. Arkeologen Ulla Moilanen skriver om ett gotländsk spänne som har hittats vid Gammelgården vid Lammi vid sjön Ormajärvi och svärdsslipstenar vid sjön. Hon anser inte att människor slipade sina svärd på stenar utan att det har något med någon typ av kult som ursprungligen var gotländsk och med fyndet av ett gotländsk hästskospänne och två svärdslipstenar tog med sig traditionen till Tavastland. Lammi ligger öster om tavasternas vikingatida handelsstad Vanaja.


Läs mer: Ulla Moilanen 2019.Solki ja naudan hampaat – Uhrilöytöjä miekanhiontakiven vierestä? Kalmistopiiri.





RÖKSTENENS GÅTA – Vem var Tjodrik?


Östgötska vikingar besökte Aachen där en ryttarstaty över Teoderik den stores restes 801. Rökstenen är från 800-talet och det är den Tjodrik som omnämns på Rökstenen,


Läs mer: Frans-Arne H. Stylegar 2019. Rytterstatuen i Aachen. Arkeologi i nord.
http://arkeologi.blogspot.com/2019/07/rytterstatuen-i-aachen.html

Varför bakvända runor i Medelpad?

Det 32:a internationella fältrunologmötet församlat vid Bergastenen (M 3) i Njurunda den 24 maj i år. Foto Magnus Källström

För ungefär en och en halv månad sedan samlades det 32:a internationella fältrunologmötet i Medelpad. 25 runforskare från olika delar av norra Europa kom då till Sundsvall för att se samtliga bevarade runstenar i landskapet och för att kritiskt granska de (högst) preliminära artiklar till utgåvan av Medelpads runinskrifter, som jag fram till dess hade lyckats åstadkomma. Utgåvan är en av de tre forskningsuppgifter som genomförs inom projektet Evighetsrunor.

För att utnyttja den samlade expertisen lite extra hade vi också anordnat en offentlig föreläsning en kväll uppe på Norra berget i Sundsvall, där ungefär hälften av de ditresta runologerna bidrog med fem minuter långa föredrag om valfria aspekter av Medelpads runor. Jag hade för säkerhets skull förberett två inlägg om programmet skulle bli för kort. Det blev dock tvärtom och ett av de ämnen som jag hade tänkt ta upp fick jag släppa.

Det handlade om ett märkligt fenomen som förekommer på flera av de medelpadska runstenarna, nämligen att vissa runor som b, þ, f och k ofta är bakvända. Att dessa varianter särskilt frekventa just i Medelpad är ingen nyhet och själv blev jag uppmärksam på detta fenomen för ca 15 år sedan när jag höll på med min avhandling.

I avhandlingsarbetet studerade jag vikingatida runristare ur olika aspekter och en ristare som hela tiden stack ut var Åsmund Kåresson. Han har ofta kallats portalfiguren i den uppländska runstenskonsten och anses vara den som introducerade den klassiska runstensornamentiken i Mälardalen. När jag undersökte olika grafiska och språkliga drag i mitt material var det märkligt nog alltid något som förenade Åsmund med runristarna i de nordligaste runstenslandskapen Hälsingland, Medelpad och Jämtland. Detta blev så småningom så påtagligt att jag började undra om inte Åsmund ursprungligen hade varit norrlänning. Det som slutligen fick mig att våga framföra denna hypotes på allvar, var när jag upptäckte att Åsmund i ett par inskrifter hade använt bakvända varianter av b och þ precis som runristarna i Medelpad!

Då funderade jag inte så mycket på varför denna typ av runor var så frekventa just här, utan såg det mest som en lokal egenhet. Bruket var dessutom ganska oregelbundet och rättvända och bakvända varianter av samma tecken kunde uppträda i en och samma inskrift.

I våras fick jag dock syn på något som fick mig att tänka i lite nya banor. Jag satt då på Kungliga biblioteket i Stockholm med en av Johannes Bureus’ handskrifter, den så kallade F.a. 6. Det som främst intresserade mig denna gång var naturligtvis hans undersökningar av de medelpadska runstenarna. Bureus besökte Medelpad på sin stora norrländska resa 1600–1601 och han ritade då av åtta av landskapets runstenar. Av dessa är fyra numera försvunna och för två av dem är Bureus faktiskt vår enda källa.

Bureus’ anteckningar om Skölestenen (M 8) i handskriften F.a. 6. Notera runalfabetet inom den röda ramen nedtill till höger. Reproduktion: Anna Guldager, Kungliga biblioteket.

Bureus’ teckningar av de medelpadska runstenarna ingår i handskriften F.a. 10:2. Det som finns från detta landskap i F.a. 6 inskränker sig däremot till en enda sida med uppteckningar av inskrifterna och korta noteringar. Bureus har här bland annat noterat ovanligare runformer och även försökt bestämma deras ljudvärden. För ett par stenar har han till och med gjort uppställningar av teckenuppsättningen i den aktuella inskriften efter ordningen i den 16-typiga runraden. En av dessa är Skölestenen i Tuna (M 8), där b-runan både förekommer i rättvänd och bakvänd form. Detta har Bureus givetvis uppmärksammat och han har fört upp båda varianterna i sitt runalfabet. Det som fångade mitt intresse var att han vid den rättvända b-runan hade skrivit ”p” och vid den bakvända ”b”. Dessa ljudvärden har Bureus givetvis härlett från de ord som de aktuella runformerna förekommer i. Den bakvända b-runan finns i abtiʀ som bör svara mot æptiʀ ’efter’, medan den rättvända uppträder i biurn som återger namnet Biǫrn.

I den vikingatida runraden stod som säkert är bekant flera av konsonantrunorna för två olika ljud, där den enda fonetiska skillnaden var att det ena var tonlöst och det andra tonande som exempelvis t för /t/ och /d/, k för /k/ och /g/ och b för /p/ och /b/. Utifrån exemplen på Skölestenen ser det ju ut som om ristaren har gjort skillnad mellan /p/ och /b/ genom att använda den bakvända varianten av b-runan för det senare ljudet.

Namnet Alþrūðr (alrþuþr) på Bergastenen som innehåller både den spegelvända och den rättvända þ-runan. Foto Magnus Källström

Detta kunde naturligtvis bero på rena tillfälligheter, men så slog det mig att det på en annan medelpadsk runsten – Bergastenen i Njurunda (M 3) – faktiskt finns en liknande fördelning, men mellan bakvända och rättvända þ-runor. Den bakvända varianten ser här ut att stå tonlöst þ dvs. [θ] i alrþuþr Alþrūðr och þina þenna, medan den rättvända markerar den tonande motsvarigheten [ð] i alrþuþr Alþrūðr, faþur faður och muþur mōður. Särskilt återgivningen av namnet Alþðr, där ju båda formerna av runan uppträder samtidigt med den tänkta fördelningen (se bilden ovan), verkar ju mycket bestickande.

Runstenarna vid Sköle och Berga är slående lika och jag tror att de är utförda av en och samma person. Det verkar alltså som om denne ristare har gjort ett försök att förbättra den vikingatida runraden genom att införa spegelvändning som ett sätt att skilja mellan vissa konsonantljud. Skillnaden består som nämnts av frånvaron respektive närvaron av stämton, men den princip som ristaren verkar ha följt är att den bakvända varianten markerar det ljud som ingår i runans namn (i dessa fall bjarkan respektive þurs).

Systemet – om det nu är ett sådant – framstår som smått genialt och kan utan problem appliceras på andra konsonantpar som /k/ : /g/ och [f] : [v], vilka tecknades med k-­ respektive f-runan. Problem uppstår först med paret /t/ : /d/ som återgavs med runan t. I Medelpad används för det mesta kortkvistvarianten av denna runa, som har en ensidig bistav från toppen och snett nedåt vänster. Spegelvänder man en sådan runa kommer den att sammanfalla med runan för l. Inte heller långkvistvarianten av samma runa (som ser ut som en uppåtriktad pil) kan användas, eftersom den är helt symmetrisk. Lösningen hade möjligen varit att vända denna runa upp och ned. (Märkligt nog fanns på den försvunna Timråstenen (M 18) en sådan stupvänd t-runa. Denna inskrift tycks inte ha haft någon språklig mening, men ser samtidigt ut att ha varit något av en provkarta över de runformer som användes i Medelpad under vikingatiden.)

En bakvänd b-runa hos Åsmund Kåresson. Exemplet som ingår i ordet hialbi ’hjälpe’ finns på Järvstastenen (Gs 11) i Gästrikland. Foto Magnus Källström

Har då denna innovation med spegelvändning av vissa runor för att få möjlighet till en noggrannare ljudbeteckning lett till efterföljd? Det ser inte ut så. Går vi till Högomstenen (M 11), som uppenbarligen måste ha en annan upphovsman, förekommer där visserligen både rättvända och bakvända þ-runor, men utan att de följer den ovan nämnda principen. Inte ens Åsmund verkar ha begripit sig på den. På Järvstastenen (Gs 11) utanför Gävle där b-runan genomgående har bakvänd form står den en gång för /b/ (i bruþr brøðr) och två gånger för /p/ (abtiʀ æptiʀ, hialbi hialpi).

Det är inte alltid som goda idéer får det mottagande som de förtjänar!

>>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet