Riksantikvarieämbetets kulturarvsdata i Google Field Trip

Foto: Riksantikvarieämbetet (CC-by), från Google Field Trip-appen
Foto: Riksantikvarieämbetet (CC-by), från Google Field Trip-appen

Riksantikvarieämbetet är tillsammans med Europeana med i ett pilotprojekt med Google, där vi levererar data om historiska platser och byggnader till Google Field trip, en app som riktar sig mot turister. För att kunna leverera data till appen måste dataobjekten ha en koordinat, språkidentifiering, en beskrivande text som är läsvänlig och intressant, samt bilder av hög kvalitet märkta med fria licenser.

Vi valde ut ett trettiotal platser och byggnader i en första omgång som uppfyller dessa kriterier samt är tillgängliga och enkla att hitta till för en besökare. Exempelvis kan man under kategorin ”Historiska Platser” hitta Citadellet i Landskrona, Drottningholms slott i Stockholm och Västra Stenby Kyrka i Motala. Hela Google Field Trip setet kan också ses på webben.

Genom appen kan Riksantikvarieämbetet visa på nyttan med fritt licensierad, öppen kvalitetsdata, berika användares reseupplevelser och få större spridning och användning av kulturarvsdata som myndigheten förvaltar. Europeana är en partner som vi arbetar tillsammans med i flera olika strategiska projekt med fokus på långsiktig, hållbar utveckling av Europeanas infrastruktur och ramverk för datakvalitet ur ett vidareanvändningsperspektiv, som även vi har nytta av.

Andra fördelar med Europeana-nätverket är också att vi får tillgång till partners inom bland annat kreativa näringar och kan haka på projekt som till exempel Google Field Trip. Google Field Trip-piloten är ett effektivt och kul sätt att dela med oss av information om kulturarv i Sverige, till miljoner internationella användare. Grundtanken är självklart att stötta användning och återanvändning av kulturarvsdata.

Mer om pilotprojektet hittar ni här.

Maria Logothetis är verksamhetsutvecklare på Riksantikvarieämbetet.

 

Nytt ljus på dunkla motiv?

Sigmund Oehrl och Per Widerström har ett ingående samtal om vad hjortmotivet på en bildsten från Väskinde Butter kan betyda.
Sigmund Oehrl och Per Widerström har ett ingående samtal om vad hjortmotivet på en bildsten från Väskinde Butter kan betyda.

Det var min kollega Magnus Källströms förslag på en boktitel för några år sedan, när vi skulle göra en konferenspublikation om bildstenar tillsammans med Gotlands Museum. Det blev inte så, men den passar bra nu (och lite då och då). Förra veckan (närmare bestämt 16-21 mars 2015) gästades Gotland av run- och bildstensforskaren Sigmund Oehrl från universitetet i Götting tillsammans med ett filmteam från Tyskland. Den tyska forskningsstiftelsen Gerda Henkel Stiftung vill göra dokumentationsfilmer om sina stipendiater och den forskning de bedriver, och nu hade turen kommit till Sigmund.

Sigmunds specialitet är ikonografi. Han har tidigare bland annat skrivit en doktorsavhandling om fyrfotadjur på runstenar där han drar paralleller till bilder av fjättrade odjur i medeltida manuskript, samt flera artiklar om gotländska bildstenar. Under 2013 tillbringade han 4 månader på Gotland för att samla material till en bok om bildstenar, som om allt går väl kan bli klar nästa år. Sigmund gör nya undersökningar och analyser av motiven på bildstenarna med hjälp av såväl traditionellt släpljus med vanlig ficklampa som RTI-mätningar (Reflectance Transformation Imaging) och 3D-skanning. RTI-mätningarna gör Sigmund själv, 3D-data har undertecknad samlat in tidigare i omgångar. Motiven jämförs med bilder i medeltida manuskript och på arkeologiska föremål. Bildstensfragmenten kanske ser lite oglamorösa ut där de ligger på sina lastpallar, men när Sigmund berättar om de gamla legenderna och motivens väg genom Europa återfår de sin glans.
Under nästan en vecka fick Sigmund ta med filmteamet till Bildstenshallen i Gotlands museum samt till museets magasin, Riksantikvarieämbetet och till olika kyrkor. För att utnyttja tillfället maximalt i magasinet tog Per Widerström vid Gotlands Museum fram runhällen från St. Hans (G 343), så vi kunde passa på att 3D-skanna denna medan filmningen pågick – detta var inte gjort, eftersom den tidigare hade varit svår att ta fram. Denna runhäll är välbekant för att det är en bildsten från folkvandringstid, eller möjligen romersk järnålder, som huggits om till en senvikingatida runsten, och sedan huggits om ytterligare en gång (se Helmer Gustavsons artikel i Fornvännen). Sigmund hoppas kunna se mer av de äldsta motiven och mätningen kan användas till studier av runinskriften och ristningstekniken, men så långt har vi inte kommit ännu. Dessutom har vi nu en bra dokumentation om något ont skulle hända med runhällen (må det aldrig ske!). På Riksantikvarieämbetet ägnade vi en förmiddag åt att titta närmare på några av Sigmund tolkningsförslag och vi hjälptes åt med att försöka få fram så bra bilder som möjligt med hjälp av våra olika dokumentationsmetoder. Att filmteamet stod bakom ryggen hade vi snart glömt, de var mycket diskreta och vi blev snabbt absorberade av att få fram så tydliga belägg som möjligt. Filmen bör vara klar i höst och då kommer den att visas här: Gerda Henkel Stiftungs filmer.

My Bronze Age Book Is Out

Dear Reader, it is with great pleasure that I announce the PDF publication of my fifth monograph,* In the Landscape and Between Worlds. The paper version will appear in April or May. Here’s the back-cover blurb.

Bronze Age settlements and burials in the Swedish provinces around Lakes Mälaren and Hjälmaren yield few bronze objects and fewer of the era’s fine stone battle axes. Instead, these things were found by people working on wetland reclamation and stream dredging for about a century up to the Second World War. Then the finds stopped because of changed agricultural practices.

The objects themselves have received much study. Not so with the sites where they were deposited. This book reports on a wide-ranging landscape-archaeological survey of Bronze Age deposition sites, with the aim to seek general rules in the placement of sites. How did a person choose the appropriate site to deposit a socketed axe in 800 BC?

The author has investigated known sites on foot and from his desk, using a wide range of archive materials, maps and shoreline displacement data that have only recently come on-line. Over 140 sites are identified closely enough to allow characterisation of their Bronze Age landscape contexts. Numerous recurring traits emerge, forming a basic predictive or heuristic model. Bronze Age deposition sites, the author argues, are a site category that could profitably be placed on contract archaeology’s agenda during infrastructure projects. Archaeology should seek these sites, not wait for others to report on finding them.

Get the PDF for free from the Academia.edu or ScienceBlogs!

* Though I’ve written at least one book chapter, on 8th century brooches, that’s considerably longer than my third book.

Riksantikvariens intryck från och budskap på Digikult

På väg hem från Göteborg och första dagen på årets Digikultkonferens passar jag på att sammanfatta några intryck och dela med mig av budskapet i mitt anförande. Göteborg bjöd som vanligt på dåligt väder, men ett varmt välkomnande. Det senare genom välkomsttal av stadens kulturdirektör Anna Rosengren och inledningstal av landshövding Lars Bäckström. Jag uppskattar mycket att lyssna till Lars, som alltid noga har reflekterat över det ämne han tar sig an och levererar det han säger med stor inlevelse.

Men låt mig börja i rätt ände. Dagens stora händelse var utan tvekan kulturminister Alice Bah Kuhnkes tal. Att en minister medverkar vid en konferens skänker både glans och tyngd åt tillställningen. Det tror jag att arrangörerna både hade hoppats på och förväntat sig. Vad de nog inte vågat hoppas på och definitivt inte förväntat sig var att ministern också skulle leverera en tung nyhet av det slag som skedde när hon meddelade det fullsatta auditoriet i Göteborgs stadsmuseum att kulturarv och digitalisering är två av regeringens tre politiska prioriteringar under mandatperioden. Det var ett oväntat ”utspel” som givetvis möttes med uppskattning och som bidrog till att höja konferenstemperaturen åtskilliga grader. Vad det innebär konkret återstår förstås att se, men beskedet är en välkommen bekräftelse på att regeringen ser och förstår att dessa frågor, på många sätt, är angelägna i vår tid.

Hur ska kulturarvsinstitutionerna möta den digitala utmaningen?
Jag hade förmånen att få leverera keynote-talet på temat ”Hur ska kulturarvsinstitutionerna möta den digitala utmaningen”. Hela anförandet filmades och kommer att läggas ut i efterhand, men mitt budskap var i korthet följande:
Vi får inte reducera digitaliseringen till att enbart handla om att omvandla analog information till digital. Digitaliseringen förändrar i grunden förutsättningarna för hur vi lever våra liv och för hur samhället fungerar. På Kulturarvsinstitutionerna måste vi förhålla oss till den digitala världen i allt vi gör. Vi måste våga ifrågasätta och förändra oss så att vi går i takt med förändringarna och omvärlden. Digitaliseringen är därför en ledningsfråga, inte en fråga i första hand för ”entusiasterna”. Det är mer av ett förhållningssätt än en aktivitet. Vidare måste vi vara aktiva som enskilda institutioner, men avgörande för framgången är samverkan. Det är en resa som bara börjat, men som hittills resulterat bland annat i Digisams vägledande principer för arbetet med digitalt kulturarv – viktiga principer som beslutats av oss i Digisams styrgrupp och som bör ses både som en uppmaning och en utmaning för alla oss på kulturarvsinstitutionerna.

Den efterföljande frågestunden berörde bland annat K-samsök och den bild jag har av att vi suboptimerar genom att inte ta tillvara samverkansmöjligheterna fullt ut. Men hur ska vi hitta processen – dialogen – som krävs för att komma framåt? Förhoppningsvis kan vårt regeringsuppdrag ”Vision kulturmiljö” vara en del av svaret. Lämpligt nog kunde Tord Klafver, programledare på Riksantikvarieämbetet, följa upp mitt anförande med att konkretisera idéerna bakom och arbetet med Digital Arkeologisk Process (DAP) som är en stor satsning vi nu driver hårt på Riksantikvarieämbetet i samverkan med flera olika aktörer. En eloge till Tord som gjorde en utmärkt presentation trots feberkänning.

Intressanta presentationer följde av Kajsa Hedström (filmarkivet.se) och Anne Scherman (KB), men de får jag be dig ta del av på webben. En (av ganska få) nersidor med uppdraget som myndighetschef är att det sällan finns tidsmässigt utrymme att stanna på en hel konferens. Digikult fortsätter ytterligare en dag, men jag var tyvärr tvungen att lämna mitt under Sven Rentzhogs (Nordiska museet) föredrag om ”Digitalt ekosystem för museer”, som också starkt betonade vikten av att jobba integrerat och i samverkan. Sorry Sven, men du kanske kan fylla i de delar jag missade om jag bjuder på en kopp fika någon dag?

Lars Amréus, riksantikvarie

(Läs mer om Riksantikvarieämbetets deltagande i Digikult på raa.se.)

SAU Verksamhetsberättelse 2014

Verksamhetsberättelse 2014Ett år går så snabbt. Men även för arkeologer kan det vara värt att stanna upp och reflektera över den korta tidsrymden, minnas allt roligt vi gjort och deltagit i. I år har vi därför sammanställt en verksamhetsberättelse som tar upp en del av det vi hann med under 2014.

Rapporter som äntligen blev färdiga, om t ex Ultuna och Gilltuna, och nya uppdrag kom in – från mesolitikum i Hälsingland till järnålder i Örebro till historiska husgrunder i Södermanland.

Sidor från Verksamhetsberättelse 2014-3_Sida_1Men SAU:arna hann med en del annat också: populär-arkeologisk bok, forskningsprojekt om deponering i våtmark, deltagande i EAA-konferensen i Istanbul, föredrag hos hembygdsföreningar och ordenssällskap, SAU-pris, kremeringsexperiment, workshops mm.

Sidor från Verksamhetsberättelse 2014-3_Sida_2Fältsäsongen drar igång på allvar nu (en del i huset har redan tjuvstartat) och vi ser redan fram emot Verksamhetsberättelsen 2015.

Sidor från Verksamhetsberättelse 2014-4Du kan ladda ned publikationen som PDF, men vi skickar gärna ett ex till den som vill ha den i handen.

Fler runor i Hejnum

Den nyfunna runristningen i sakristian till Hejnums kyrka på Gotland. Foto Magnus Källström
Den nyfunna runristningen i sakristian till Hejnums kyrka på Gotland. Foto Magnus Källström

I år har redan ett par runstensfragment hittats vid Spånga kyrka och den 6 mars nåddes jag av meddelandet om årets tredje runfynd. Det handlade om en tidigare okänd putsinskrift, som hade framkommit i samband med den pågående renoveringen av sakristian i Hejnums kyrka på Gotland. Inskriften upptäcktes i februari av konservatorerna Marleen Kolmodin och Marianne Gustafsson-Belzaq, när de tog bort putslagret på den lutande bottnen i en medeltida fönsternisch. Av fotografier framgick att ristningen bestod av inte mindre än tre rader med runor. En sådan inskrift kan man naturligtvis inte lämna utan granskning alltför länge, men av olika skäl dröjde det ända tills igår innan jag och min kollega Laila Kitzler Åhfeldt fick möjlighet att åka dit och ta en titt.

Det snöade rätt rejält när vi körde mot Hejnum på morgonen och kyrkan var iskall, men inne i sakristian var det behagligt varmt och förhållandena idealiska för runundersökningar. Inskriften visade sig dessvärre tillhöra de mer svårlästa med flera små skadade partier som gjorde att vi inte fick mer än två-tre otvetydiga runor i följd. Vi prövade att läsa inskriften oberoende av varandra och kalkerade de runor som vi tyckte oss se på overheadfilm, men det gav oss inga som helst uppslag om innehållet. Vid lunch åkte Laila tillbaka till Visby och jag ägnade de följande timmarna åt att noggrant gå igenom och beskriva och kommentera varje enskilt tecken. Inte heller detta resulterade i någon begriplig text och vid tretiden hade jag fått nog för denna dag.

När jag körde tillbaka till Visby tänkte jag att det var fantastiskt med ännu ett nyfynd så tidigt på året, men att det åtminstone inte skulle bli något inlägg på K-blogg denna gång. Det fanns ju inte något direkt att skriva om. Visserligen kunde kanske bindrunan a^f som inledde den sista raden tolkas som prepositionen af ’från’, men det var inte så mycket att komma med.

Väl tillbaka på kontoret tittade jag på mina avritningar igen och noterade i slutet av den översta raden fem runor som eventuellt kunde läsas ribus, vilket ju påminner om latin. Jag öppnade runtextdatabasen och skrev in detta ”ord” och hamnade direkt på ordet muliæribus på den småländska Pjätterydsfunten (Sm 38). Därmed var hela inskriften löst. Det handlade givetvis om början av den välkända bönen Ave Maria: Ave Maria, gratia plena, Dominus tecum. Benedicta tu in mulieribus ”Var hälsad, Maria, full av nåd, Herren är med dig. Välsignad är du bland kvinnor”. Att vi inte hade genomskådat detta berodde på att inskriften var skriven nedifrån och upp, vilket är inte tillhör vanligheterna. Bindrunan a^f som stod först i den tredje raden återgav inte alls prepositionen af utan början av a^fe dvs. ave, vilket jag också hade läst, men inte förstått. Det vanligaste är ju att detta ord skrivs aue eller auæ med runskrift.

I förmiddags var jag där igen och kunde utan problem bekräfta att detta är inskriftens innehåll. Med den nya bakgrundskunskapen var det också lättare att bestämma några av de skadade och mer svårlästa runorna. Visserligen ska man som runolog alltid försöka etablera läsningen av en inskrift utan att tänka på hur den ska tolkas, men när det handlar om välkända formler är det närmast omöjligt att hålla sig helt neutral. Samtidigt kan det vara rätt knepigt med just latinsk text, eftersom stavningen sällan följer de vanliga reglerna för detta språk. Exempelvis borde det stå Dominus i inskriften, men jag har svårt att få den sista runan till något annat än m, vilket betyder att ristaren har böjt ordet fel.

Fönsternischen i Hejnums kyrka. Runorna finns på den sneda ytan ganska långt ned. Foto Magnus Källström
Fönsternischen i Hejnums kyrka. Runorna finns på den sneda ytan ganska långt ned. Foto Magnus Källström

Den nyfunna inskriften i Hejnums kyrka innehåller visserligen en välkänd bön som förekommer i många andra runinskrifter, men den är ändå av stort intresse, inte minst genom sin placering. Eftersom den finns i sakristian kan vi nog också peka ut en tänkbar upphovsman. Det bör ha varit prästen själv, som alltså var kunnig i runor, men kanske lite klenare i latinet.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Om tidigare runfynd i Hejnums kyrka kan du läsa här. DS

På fiten på Falsterbo

Mord, brand, dråp och tjuveri, illegala drickebodar och utskänkningsställen, innehållande av tullar och avgifter, kungliga fogdar som inte kan röra sig fritt utan att bli nedslagna. Samt i största allmänhet en upprörande nonchalans gentemot kungen. I ett brev från 1417 klagar kung Erik ilsket över alla övergrepp och missdåd som de hanseatiska köpmännen begått på Skånemarknaden. Så här fick det sannerligen inte gå till!

Skånemarknaden uppstod under 1100-talet och utgick ifrån omfattande sillfiske längs Skånes södra kuster. Sillen var en viktig vara i det katolska Europa, som präglades av mängder av årliga fastedagar. Då skulle man avhålla sig från kött, men att äta fisk gick bra. Utöver själva fisket ägnades Skånemarknaden åt beredning och försäljning av fångsterna för vidare distribution. Sillen var basen, men en massa andra varor bytte också ägare på Skånemarknaden.

Handeln på Falsterbo tog fart under 1200-talet och jämfört med Skanör blev orten dominerande under 1300-talet. Det var också under 1300-talet som staden Falsterbo uppstod. Fisket och handeln hade alltså försiggått innan staden fanns – men bara under höstarna, däremellan stod det mest öde.

På Falsterbo sköttes själva fisket av lokala bönder. Handeln bedrevs främst av köpmän från de nordtyska Östersjöstäderna (Hansan). Danzig, Rostock, Greifswald, Anklam, Stralsund, Kolberg och Stettin trängdes på marknadsplatsen med Lübecks handelsmän, som tog störst utrymme. Och det är inom lübeckarnas fit – så kallades de av kronan tilldelade handelsområdena – som det nu ska göras en arkeologisk utgrävning. Den kommer att pågå mellan 26 mars och 17 april, på Fiddevången norr om Falsterbo konsthall (gamla stationshuset).

 

Falsterbo station_1915

Utsikt söderut från Falsterbo station mot hotellet Falsterbohus, cirka 1915 (foto efter vykort, Wikimedia Commons, fotograf okänd, CC-BY-SA).

 

På 1990-talet gjordes en arkeologisk förundersökning på platsen. I smala ”titthålsschakt” kontrollerade arkeologerna vad som fanns bevarat. Det var viss risk att alla äldre spår av marknadsområdet skulle vara utplånade, eftersom det gamla stationsområdet för Falsterbobanan legat inpå. Som tur var fanns en del kvar. Arkeologerna hittade spår efter stolpar (som kanske ingått i huskonstruktioner), gropar och nedgrävda tunnor. Dessutom fanns det diken, som kanske har fungerat som avgränsningar av olika köpmäns tomter.

Vid den nu aktuella utgrävningen kommer vi att öppna upp ett större område, så att vi får överblick och kan undersöka mer och noggrannare. Vi hoppas naturligtvis på spännande fynd, för på fiterna verkar ju både det ena och andra ha försiggått.  Åtminstone på kung Eriks tid!

Nyheter om Samisk Historia April 2015


SAMISKA SPÅR I STOCKHOLM
De senaste decenniernas forskningsframsteg med ny teknologi och omvärdering av arkeologiska fynd berättar att den samiska historien finns närmare och mitt i Stockholm än man tidigare har vetat. Spår finns i centrala Stockholm såväl som i Västmanland, Uppland och Dalarna.
Arrangör: http://sameforeningen-stockholm.se i samarbete med ABF i Stockholm.
Medarrangör: Uppsam, föreningen för samiskrelaterad forskning i Uppsala
Stort tack till Uppsam, vars medlemmar och inspiration har möjliggjort denna föreläsningsserie!

SAMISKA SPÅR I STOCKHOLM: FYND I BIRKA OCH CITY
Del 2 i föreläsningsserien Samiska spår i Stockholm med omnejd:
Samiska fynd i Birka och City


Arkeologen Inger Zachrisson berättar om grav- och föremålsfynd med samiskt ursprung och form från 900-talets Birka och från 1600-talets Normalm samt Strömmen och Östersjön. Historia och teorier om vilka de begravda och föremålsanvändarna var.
När: tisdag 14 april, 18-20, OBS, veckodag avviker
Var: ABF, Sveavägen 41, Stockholm (Per-Albinrummet)
Entré: Medlemmar i Sameföreningen i Stockholm 40 kr (icke medlemmar 80 kr)
SAMISKA SPÅR I STOCKHOLM: MELLANSVERIGE
Del 3 i föreläsningsserien Samiska spår i Stockholm med omnejd:
Arkeologen Gunilla Larsson kommer att berätta om några av de arkeologiska spåren efter samerna i Mellansverige. De är inte så väl kända, men de finns här. Såväl fornlämningar som fynd vittnar om de samer som alltid har funnits i dessa trakter, men vars historia mycket sällan har berättats. Bland annat kommer Gunilla att ta upp vad båtar och båtgravar kan berätta om den samiska närvaron här för mer än tusen år sedan.
Arkeologiska spår i Mellansverige
När: måndag 27 april, 18-20
Var: ABF, Sveavägen 41, Stockholm (Per-Albinrummet)
Entré: Medlemmar i Sameföreningen i Stockholm 40 kr (icke medlemmar 80 kr)
SAMISKA SPÅR I STOCKHOLM: Natur och kyrkböcker i Västmanland, Uppland och Dalarna
Del 4 i föreläsningsserien Samiska spår i Stockholm med omnejd:
Samiska spår i natur och kyrkböcker i Västmanland, Uppland och Dalarna Författaren Jouni Tervalampi berättar med hjälp av kartor och fotografier om samiska spår från järnålder och medeltid, båtbyggarnas boplatser, nåjdplatser, korsförhör, fanatikers mordförsök på lappar, renägare i Alfta, kungsskrivare i Sundborn, möten med Linné samt om Svartskärslapparma. Jouni Tervalampi, författare som bevakar antikens historia och samiska spår i Bergslagen.
När: måndag 11 maj, 18-20
ABF, Sveavägen 41, Stockholm Per-Albinrummet
Entré: Medlemmar i Sameföreningen i Stockholm 40 kr (icke medlemmar 80 kr)
SAMISKA OFFERRINGAR, ELLER?
Arkeologen Marte Spangen  har skrivit om samiska offerringer, eller är de det, i artikeln ”‘It Could Be One Thing or Another’: On The Construction of an Archaeological Category” i Fennoscandia archaeologica 2013.
Läsa mer: Tervalampi, Jouni (planerad utgivning 2015) Kåbdespakte, Trumvallen och Lappkyrkan. Skridfinnar och skogssamer i Västmanland och i Bärkebygd.
ARKEOLOGEN PETER PERSSON ANSER ATT DET INTE FANNS NÅGRA SAMER I VÄSTERNORRLAND FÖRE 1700
En skrämmande brist på kunskap om samisk historia och samiska fornminnen visar arkeologen Peter Persson i rapporten ”Forntid i Västernorrlands län. En historik över arkeologiska undersökningar under drygt 330 år.” (2014) på 383 sidor.
Den okunnige arkeologen Peter Persson menar att man inte kan finna några spår efter samer före 1700. Han skriver:
”Vi vet med andra ord inte mycket om den samiska närvaron i länet före 1700 om man utgår från de arkeologiska bevisen.” (s. 358)
”Det går inte att börja leta efter samerna i förhistorien då vi inte kan se etnicitet i det arkeologiska materialet, bara kulturyttringar.” (s. 363)
Och dömer ut att stensättningar långt inne i skogsbygd vid sjöar och de tomtningar från järnåldern-medeltid ute vid kustbandet skulle vara samiska:
”Bland annat s.k. insjögravar, liggande hönor, tomtningar och ibland järnåldersrösen. Det finns dock inget i nuläget som talar för att dessa lämningar skulle höra samman med den samiska kulturen. Tvärt om” (s. 363)
Läsa mer: Persson, Peter 2014 Forntid i Västernorrlands län. En historik över arkeologiska undersökningar under drygt 330 år. Rapportnummer 2014:17 Kulturmiljö- och samlingsavdelningen, Murberget, länsmuseet Västernorrland. Rapportnummer 2014:24 Samhällsbyggnadsenheten, Länsstyrelsen Västernorrland Peter Persson .
ARKEOLOG PRISAD
Arkeologen Bernt Ove Viklund får stipendium från N P Halléns donationsfond vid Kungliga Skogs- och Lantbruksakademien för hans "föredömliga prestationer för en miljövänlig skogsvård".
Läsa mer: Eurenius, Per 2015-02-19. Arkeolog prisad för sina insatser. Allehanda.se

SAMERNAS FÖRFÄDER VID ALFTA I DAGENS NORGE BYGGDE BÅTAR AV TRÄ PÅ STENÅLDERN
Läsa mer: Rapp, Ole Magnus 2015-03-11. Mener steinaldermenneskene hadde trebåter. Aftenposten.no
http://www.aftenposten.no/fakta/innsikt/Mener-steinaldermenneskene-hadde-trebater-7931894.html

GRAVAR EFTER SAMERNAS FÖRFÄDER FUNNA
Samerna växte fram ur den Nordfennoskandinaviska kulturen som bestod av bland annat hällmålningar, viltristningar och boplatser med nedgrävda golv med omgivande vall, allmänt går husen under ”boplatsvallar”. Nu har Lars Liedgren skrivit två intressanta artikler; en i Arkeologi i Norr 14och den andra ”Norrbottens upptäckta rödockragravar” i Populär Arkeologi 1/2015 (s. 4-5) om att rödockragravar från stenåldern ur funna i närheten av boplatsvallar.
SAMER OCH NORDMÄN UNDER VIKINGATID OCH MEDELTID
Vegard Skogheim har skrivit en masteravhandling i arkeologi på Oslo Universitet om ”Samer og nordmenn - Etnisk interaksjon i vikingtid og tidlig middelalder.”
Läsa mer: Skogheim, Vegard 2014. Samer og nordmenn - Etnisk interaksjon i vikingtid og tidlig middelalder. Masteravhandling i arkeologi Institutt for arkeologi, konservering og historie UNIVERSITETET I OSLO

FÅNGSTGROPAR I FJÄLLTRAKT I HEDMARK I NORGE
Monica Bye Spånberg har skrivit en avhandling om fångstgropar i Hedmark i Norge
I avhandlingen tar jeg utgangspunkt i utgravningene av to fangstgroper. Målet er å tilføre ny kunnskap om gropfangst gjennom utgravningsresultatene, særlig med tanke på datering. Rekonstruksjoner og beregninger av tidsforbruk er benyttet som utgangspunkt i en funksjonell analyse av fangstens omfang og ressursbehov. Økonomi som motivasjon for handling er diskutert opp mot fangstens samfunnsmessige betydning og sosiale kontekst, på regionalt og overregionalt nivå. Gjennom identitetsperspektivet er den kulturelle tilhørigheten til fangstfolkene diskutert opp mot kulturdualismen.
Läsa mer: Spånberg, Monica Bye 2014. Fangstens omfang og betydning i fjelltraktene. En studie av fangstanlegg og fangstgroper for rein i Rendalen og Engerdal, Hedmark.


Nyheter om Arkeologi & Historia April 2015


GRATIS FORNTIDSVANDRING I VÄSTERÅS
Arkeologigruppen inom Västmanlands hembygds- och fornminnesförening anordnar en guidning där allmänheten är välkomna.
Hassse Eliasson skriver:

Välkomna på guidad tur bland några av Södra Grytas Järnåldersgravar.

Samling på ICA - Grytas Parkeringsplats, vid transformatorn i den norra ändan av parkeringen. Söndagen den 29 mars kl. 13.00 (ICA – Grytan ligger på Grytavägen 1, utmed Norrleden)
Turen går över lättgången mark, som är något kuperad, lågskor eller ”Jumpa-skor” går utmärkt, vi som har ”svaga fötter” tar gärna vandringskängan!
Hela turen tar maximalt en timma och vi går genom ett underbart fint skogsparti, med blandskog och ett par små bergsknallar. Här har våra förfäder valt att begrava sina döda, sannolikt har de gravlagda personerna levat här på gårdar i Järnåldersbyar på Gryta, av gravstorlekarna att döma, kan det vara hövdingagravar.

Alla är hjärtligt välkomna
Hasse Eliasson

SKERIKE SOCKEN I VÄSTMANLAND EN BLIND FLÄCK I FORNSÖK
Fornlämningarna Skerike socken Västmanland i Riksantikvarieämbetets Fornsök är en blind fläck och är inte sökbara.
 Skulle söka efter (järnålder)gravar i Skerike socken och upptäckte att socknen inte fanns. Provade att i Västerås Stad men där kom de heller inte med.
Riksantikvarieämbetets Fornsök: http://www.fmis.raa.se/cocoon/fornsok/search.html
BADELUNDABYGDEN Nr 33- januari 2015 – STOLPHÅLSRADER OCH FINSKA KRIGSBARN
I Badelundabygden Januari 2015 skriver bland annat åtta föreläsare i artikeln ”Makt och monument under järnålder” om de mystiska stolphålsraderna som man bland funnit vid Degeberga, Anundshög och Gamla Uppsala i artikeln ”Makt och monument under järnåldern”. (s. 4-5)
Bengt Wallén skriver om ett finskt krigsbarn från Fortsättningskriget som kom till Sverige 1942 i artikeln ”Elvaåriga Berttas resa från krigshärjade Finska Karelen till Tibble i Badelunda” (s. 9-12)
FOTOHISTORIA - VÄSTERÅS FÖRSTA LANDSKAPS- OCH GATUFOTOGRAF
Västerås äldsta landskapsfotograf och gatufotograf var Axel Rydin och fotograferade Västerås och dess människor mellan 1866-1869.
Läsa mer: Tervalampi, Jouni 2014. Axel Rydin tog de äldsta bilderna av Västerås. Arosiana Nr 2 2014. (s. 9-10)
FOTOHISTORIA – FOTOTIDSKRIFT GÅR I GRAVEN
Tidskriften FOTO har lagts ned. Nr 3/2015 var det sista numret.
Läsa mer: Helmertz, Fredrik 2015. Tack för alla, tack för alla bilder. FOTO Nr 3/2015 (s. 4)
FOTOHISTORIA – KVINNLIGA FOTOGRAFER PÅ 1800-TALET
Ulla M. Andersson har skrivit artikeln ”Kvinnor mot framtiden med stora steg” i Släkthistoriskt Forum Nr 1 2015 (s. 33-37)
FORSKARE SÖKER SLÄKTSKAP MELLAN BÅTGRVAERNA PÅ ÖSEL OCH FRÅN UPPLAND
Rättsgenetiken Marie Allen ska undersöka om det finns något släkskap mellan de döda vikingarna från de två skeppbergravningar på Ösel i Estland och skelett från båtgravarna från Valsgärde från Uppland i Sverige.
– Vid ett par inledande undersökningar av människoben från båtgravarna har vi hittat fragment av bevarat dna från cellernas energiverk, de så kallade mitokondrierna. Det ger oss gott hopp inför utvidgade analyser av benprover från Valsgärde och även från ett par nyligen upptäckta stora båtgravar i Salme i Estland, sade rättsgenetiken Marie Allen till UNT:se
Läsa mer: Spross, Åke  2015-03-15. Vikingapussel läggs i Uppsala. Unt.se
http://www.unt.se/uppland/uppsala/vikingapussel-laggs-i-uppsala-3639219.aspx
HUNDENS HISTORIA I NORDEN
Skildras i Populär Arkeologi 1/2015 (s. 16-17)
KOPPAR FRÅN CYPERN TILL SKANDINAVIEN AVBILDADE PÅ HÄLLAR
Representations of oxhide ingots in Scandinavian rock art: the sketchbook of a Bronze Age traveller? Johan Ling1 & Zofia Stos-Gale2.
MOSSLIKENS KLÄDER I DANMARK FRÅN TIDIG JÄRNÅLDERN
Sandra Strandberg Sørgård har studerat 14 mossliks kläder från Danmark från förromersk järnålder.
Läsa mer: Sørgård, Sandra Strandberg  2014. Klær og status- en komparativ analyse avtekstiler og skinn funnet med myrlik
MÄNNEN I BÅTGRAVAR VAR KLÄDDA I SIDEN
Männen i båtgravarna från Valsgärde var klädda i siden när de begravdes. Arkeologen och textilforskaren Annika Larsson säger till UNT.se:
– Sammanlagt finns över 2 000 tygfragment från de 10 vikingatida båtgravarna. Det är lika många som från de väldigt uppmärksammade textila fynden på Birka. Men till skillnad från fynden på Birka är nästan allt bevarat tyg från Valsgärde siden. Bara tre tygfragment är av ull.

Läsa mer: Spross, Åke  2015-03-15. Vikingapussel läggs i Uppsala. Unt.se
http://www.unt.se/uppland/uppsala/vikingapussel-laggs-i-uppsala-3639219.aspx

Mostar – tradition och kommunikation




http://whc.unesco.org/en/list/946/gallery/

Bild av Stari Most







I detta blogginlägg kommer jag berätta om en kulturmiljöplats där jag besökte Mostar. Mostar är platsen som jag föddes och är känd för en av sitt kulturarv, Stari Most (gamla bron).

Enligt UNESCO webbsajt var staden befäst mellan 1520 och 1566. Bron (Stari Most) byggdes under denna tid om i sten. Den restes år 1566 på order av Suleiman den store, den ottomanska härskaren. Den gamla bron (Stari Most), som senare blev stadens symbol, är en av de viktigaste strukturerna från den ottomanska eran och kanske Bosniens mest kända arkitektoniska monument som designades av Mimar Hayruddin. Stari Most (gamla bron) konstruerades 1557 till 1566 för att ersätta den prekära trähängbron till sten och underlätta resor, handel samt förflyttning av militära trupper.
Stari Most förstördes 1993 under bosniska inbördeskriget och enligt tidningar baserade i Sarajevo rapporteras det att mer än 60 granater träffade bron innan den kollapsade.

Efter inbördeskriget i Bosnien börjades en planering av att rekonstruera bron. Bodil tar upp i sin bok ’’Föreställningar om det förflutna’’ ur ett lokalt perspektiv att arbetslösa kulturarbetare och arkeologer ser projekt av detta slag som en väg till arbete eller ett sätt att fylla på med arbete i perioder av arbetslöshet mellan projektanställning.

UNESCO bildade en koalition för att övervaka återuppbyggnaden av Stari Most och den historiska stadskärnan i Mostar. Det fanns ytterligare finansiering som Italien, Nederländerna, Turkiet, Kroatien och CEB (The Corporate Executive Board Company) samt bosniska regeringen lämnade.
Det är en tradition för de unga männen i staden att dyka från Stari Most (bron). Eftersom Neretva är mycket kall är detta en mycket riskabel bedrift och bara de skickligaste samt bäst utbildade dykarna kommer att försöka det. Denna sed går tillbaka till den tid då bron byggdes, men det första registrerade fallet av någon dykning från bron är från 1664. 

Det enda kultur som återstår efter kriget är just dykningen från gamla bron. Den första personen som hoppade från bron när den återinvigdes efter inbördeskriget var Enej Kelecija.

Angående kommunikation tar Jesper Falkheimer i sin bok ’’Strategisk kommunikation’’ om pseudohändelse. Med det menar Jesper att journalister agera själva som målsökande robotar och söker efter händelser som ligger i linje med medielogiken. Medielogiken innebär, enligt Jesper, innebär att sådant som passar mediernas format, organisation, arbetsvillkor och normer blir nyheter. Eftersom dykningen från Stari Most är en stor händelse i Mostar där många besökare och turister kommer för att se på. Stari Most symboliserar makt och betydelsen av Mostar. Som en exceptionell och universell symbol för samexistens mellan samhällen från olika kulturella, etniska och religiösa bakgrunder. Traditionen ger ett stort intryck på medier och kommunikationskanaler.
Det var allt/
Adnan D

Källa: http://whc.unesco.org/en/list/946
Bild av traditionen i Mostar (dykningen från gamla bron)