– Om det blir kris eller krig vill jag göra någonting, inte bara sitta och gömma mig på Kinnekulle. Jag vill hjälpa till.
Det säger konstnären och lastbilsföraren Tina Frausin, som nu utbildar sig för att kunna föra kulturarvsföremål i säkerhet.
I det här avsnittet av K-podd får du följa med oss till Nybro utanför Kalmar. Här träffar vi Tina, Pernilla Friberg och Simon Boman. Den här dagen övar de på att backa, läsa kartan och att orientera sig med de tunga fordonen på snirkliga småländska småvägar. Nu utan karta och GPS, enbart med korta instruktioner nedskrivna på ett papper.
Riksantikvarieämbetet har fått i uppdrag av regeringen att skapa en beredskapsförmåga för att stärka skyddet av kulturarv. Ett led i det är detta samarbete med Bilkåren, där frivilliga lastbilschaufförer utbildas för att kunna forsla undan föremål som ska bevaras för framtiden.
Pernilla Friberg med fullt fokus i spegeln under en backningsövning. Simon Boman är på väg in i hytten för eftermiddagens distansorientering. Foto: Emil Schön/Erik Larsson (CC BY)
I avsnittet möter vi även Kristin Löfstrand, som arbetar på Riksantikvarieämbetet med vårt regeringsuppdrag om stärkt civilförsvar. Framförallt samordnar hon den del av uppdraget som handlar om säkra transporter. Hon berättar mer om vad det innebär, och om uppdraget i stort.
Programledare och producent för det här avsnittet är Erik Larsson. Följ gärna K-podd i din app där poddar finns. Då har du ett digert arkiv att djupdyka i, och du slipper risken att missa kommande avsnitt. Vi har flera spännande ämnen på lut, som alltid om och kring vårt arbete för kulturarvet.
Med stöd av 3 miljoner kronor från Familjen Kamprads stiftelse inleder Kalmar läns museum en treårig satsning för att stärka äldres livskvalitet genom kulturarv, berättelser och meningsfulla möten. Genom projektet Kulturarv i äldreomsorgen – Tid att minnas ska äldre i hela Kalmar län få ta del av program, upplevelser och samtal med kulturarvet som utgångspunkt.
Satsningen uppmärksammas i samband med att Ingvar Kamprad skulle ha fyllt 100 år den 30 mars 2026, och är en del av Familjen Kamprads stiftelses jubileumssatsning för bättre livskvalitet för äldre.
– Ingvar Kamprad hade en mycket stark önskan om att bidra till omtanke för den åldrande befolkningen. Som en särskild jubileumssatsning stödjer stiftelsen sociala projekt som på ett direkt sätt förbättrar äldres livskvalitet. Stödet till Kalmar läns museum kommer att kunna bidra till ökad gemenskap, glädje och meningsfulla stunder för många äldre, säger Anna Carlström, vd för Familjen Kamprads stiftelse.
Kulturarv som skapar möten
Under det senaste decenniet har Kalmar läns museum utvecklat olika arbetssätt för att möta äldre på deras villkor. Det har handlat om minnesväskor, samtalscirklar, tedanser med historisk förankring, guidningar i dialogform samt högläsnings- och samtalsbesök – både fysiskt och digitalt. Nu tas arbetet vidare i större skala med ambitionen att utveckla och växa.
Kulturarv i äldreomsorgen – Tid att minnas pågår mellan 2026 och 2028 och har som mål att bygga upp en hållbar och långsiktig verksamhet riktad till äldre, särskilt inom särskilda boenden, träffpunkter och hemtjänst.
– Det är fantastiskt att Familjen Kamprads stiftelse ger oss möjlighet att bygga upp en långsiktig verksamhet där kulturarv får möta äldre människors erfarenheter, minnen och livsberättelser. Satsningen stärker vårt arbete i Kalmar län och har potential att bli betydelsefull långt utanför regionen, säger Örjan Molander, museichef på Kalmar läns museum.
Från små projekt till långsiktig struktur
Satsningen innebär att museet under tre år kommer att erbjuda kostnadsfria program och aktiviteter för äldre i hela Kalmar län. Programmen är särskilt anpassade för äldre och många fungerar också väl för personer med demenssjukdom.
Projektet omfattar även fortbildnings- och inspirationsdagar för personal inom äldreomsorg och hemtjänst, med särskilt fokus på hur kulturarv och berättelser kan användas för att skapa kontakt, samtal och välbefinnande.
Målet är att bygga upp en infrastruktur som gör verksamheten hållbar över tid – långt efter att projektperioden är avslutad. Avsikten är att verksamheten ska spridas regionalt och nationellt.
Stärker livskvalitet och delaktighet
Projektet ska bidra till att stärka äldres möjligheter till:
social gemenskap och meningsfull samvaro
delaktighet i vårt gemensamma kulturarv
livsbejakande aktiviteter och samtal
känsla av tillhörighet, värdighet och glädje
kreativitet och livslust
Projektet genomförs i bred samverkan med aktörer inom offentlig, privat och ideell sektor, med utgångspunkt i att äldres livskvalitet formas av flera olika delar i samhället.
Läs mer om projektet här (länk)
Kontakt
För mer information om projektet eller om ni vill att Kalmar läns museum ska komma till er verksamhet:
I Gröna salen på Kalmar slott pågår just nu ett omfattande konserveringsarbete. Sju historiska begravningsvapen från 1600- och 1700-talet ska konserveras och stabiliseras för att kunna bevaras och visas även i framtiden.
Begravningsvapnen har hängt i Gröna salen under mycket lång tid och är en del av de föremål som Kalmar läns museum förvaltar på slottet. Föremålen tillhör olika församlingar i Växjö stift och Linköpings stift, och flera av dem har under lång tid haft ett akut konserveringsbehov. Skador som flagande färg, sprickbildning, smuts och försvagade ytskikt har gjort att åtgärder inte längre kunnat skjutas upp.
Ett arbete för framtiden
Konservering handlar inte om att göra gamla föremål “som nya”. I stället är målet att bromsa nedbrytning, stabilisera materialen och bevara så mycket som möjligt av föremålens ursprungliga utförande.
Arbetet utförs med stor varsamhet och dokumenteras noggrant enligt antikvariska riktlinjer. Genom konserveringen kan fortsatt materialförlust förhindras, samtidigt som föremålen även i framtiden kan visas för besökare och finnas kvar för forskning och kunskapsuppbyggnad.
Vad är ett begravningsvapen?
Begravningsvapen är heraldiska minnesföremål som sattes upp i kyrkor i samband med begravningar under 1600- och 1700-talet. De berättar om sin tids hantverk, symbolik, sociala strukturer och personöden.
Samlingen i Gröna salen är särskilt intressant eftersom så många föremål har bevarats tillsammans och i ett förhållandevis ursprungligt skick. Det gör dem både kulturhistoriskt och vetenskapligt värdefulla.
Därför kan det se annorlunda ut i Gröna salen
Under tiden arbetet pågår kan besökare upptäcka att det saknas föremål på väggarna i Gröna salen. Det beror på att vapnen tillfälligt plockas ned för konservering på olika platser inom Kalmar slott.
Arbetet genomförs i samverkan av konservatorer på Kalmar läns museum, i samverkan med berörda församlingar i Växjö och Linköpings stift samt med tillstånd från Länsstyrelsen i Kalmar län enligt Kulturmiljölagen. Projektet finansieras med kyrkoantikvarisk ersättning (KAE), ett stöd som gör det möjligt att vårda och bevara kyrkligt kulturarv för kommande generationer.
De begravningsvapen som nu konserveras under 2026 ägs av församlingar och är depositioner hos Kalmar läns museum sedan 1870-talet. Kalmar läns museum har i sin tur lånat ut dem till Kalmar slott AB för att visa samlingen som hängt på plats i Gröna Salen sedan slutet av 1800-talet.
Följ arbetet
Vi kommer löpande att dela mer om konserveringsarbetet – både om materialen, hantverket och personerna bakom de olika begravningsvapnen.
De handskrifter som digitaliseras genom det nu pågående RiViH-projektet – om Riksantikvarieämbetets och Vitterhetsakademiens äldsta historia – bjuder ständigt på nya insikter och överraskningar. I det material som har gjorts tillgängligt under årets första månader ingår bland annat två ritböcker från Ulf Christofersson, en av de många ritare som var verksamma vid Antikvitetskollegiet i slutet av 1600-talet.
Den ena boken (Fl 7a) är från början av hans karriär och har tillkommit hösten 1686, då han avbildade runstenar i Västergötland i sällskap med sekreteraren Johan Hadorphs yngre son Daniel. Den andra (Fl 7b) innehåller teckningar av runstenar och kyrkor i Gästrikland och härrör från september 1690. Under de år som Christofersson var i kollegiets tjänst arbetade han även i Östergötland, men annars framför allt i Småland, där de flesta av de träsnitt som ett halvsekel senare trycktes i träsnittssamlingen Bautil (1750) bär hans initialer. År 1693 lämnade han antikviteterna för en tjänst vid acciskontoret.
Ritboken från 1686 innehåller inte bara teckningar av runstenar från Västergötland utan inleds med avbildningar av några uppländska runstenar, vilket inte tidigare verkar ha uppmärksammats. Här står också initialerna IH dvs. Johan Hadorph vid sidan av UC, vilket visar att Hadorph själv måste ha varit med när teckningarna tillkom. Troligen har han velat pröva den nye ritaren genom att låta honom avbilda några runstenar i närheten av Stockholm. De tre inledande runstenarna (U 421, U 420 och U 424) kommer från Rosersberg i Norrsunda socken (i dag Sigtuna kommun), medan den fjärde (U 147) finns i skogarna mellan Sollentuna och Täby.
Att Christofersson har avbildat dessa runstenar har varit känt sedan tidigare, eftersom teckningar också finns inklistrade i ett av banden till Johan Peringskiölds handskrift Monumenta Sveo-Gothorum (Fh 3). Det intressanta är att två av runstenarna vid Rosersberg (U 420 och U 424) i ritboken framställs på ett annat sätt än på dessa teckningar. U 420 avbildas som liggande på marken, medan U 424 ser ut att ha varit rest upp och ned. I Monumenta har Christofersson ritat om dessa teckningar så att så att båda stenarna avbildas vända åt rätt håll och U 424 framställs som rest på vanligt sätt.
Runstenen U 420 vid Rosersberg som den avbildades av Ulf Christofersson 1686. Stenen befann sig då tillsammans med U 424 på något som kallades ”Runebacken” vid Rosersberg. Foto KB (PDM)
Hadorph hade besökt Rosersberg redan 1682 och då tillsammans med ritaren Johan Leitz, som hade avbildat samma stenar som Christofersson. Leitz hade då varit anställd vid kollegiet i mer än tio år och följt Hadorph på många av hans resor, men deras samarbete var vid denna tid allt annat än gott. Hadorph klagade på ritarens bristande flit, Leitz å sin sida på den uteblivna betalningen. Deras sista resa tillsammans tycks ha varit något av en katastrof och Hadorph skrev själv ett par år senare:
Sista gång iag fick honom [dvs. Leitz] medh mig, 1682 om hösten, war han så ond och bister hela resan i 14 dagars tijdh eller lijtet öfwer, att iag satt ofta med gråtande tårar och tegh för honom, nödgades och en gång bedia honom för Guds och Christi skull hafwa mig förskont, efter han wiste dhet wore icke mitt uthan Chronones arbete.
Det ligger nära till hands att misstänka att dåliga stämningen också hade ett menligt inflytande på det vetenskapliga resultatet och kanske var det skälet till att Hadorph lät Christofersson rita av några av stenarna på nytt. Runstenen U 147 vid Hagby i Täby socken tycks däremot inte förekomma i några tidigare källor och den var då förmodligen rätt nyupptäckt. Efter teckningarna av denna sten och en av stenarna vid Rosersberg (U 421) skars sedan träsnitt, men vid de två andra finns i stället antecknat ”sk[uren] efter Leitz ritning”. Här kom alltså Christoferssons teckningar aldrig till användning.
Detsamma gäller den teckning som följer efter U 147 i ritboken strax innan västgötastenarna tar vid. Den är bara ritad i blyerts och har aldrig förtydligats med bläck. I stället har den blivit överkorsad med ett stort kryss i bläck och alltså kasserats.
Christoferssons kasserade teckning av runstenen U 878 från Möjbro i Hagby socken samt Johan Leitz träsnitt (B 360) av samma sten. Foto KB (PDM)
Man ser direkt att det måste röra sig en uppländsk runsten och att det påminner om något av runristaren Fot, men det är egentligen först när man läser runorna på teckningen som det står klart vilken runsten det handlar om. Det är nämligen en avbildning av U 878 från Möjbro i Hagby socken, en sten av vilken det i dag bara återstår ett fragment med ett tiotal runor.
Jag skrev om detta fragment för många år sedan i samband med återfyndet av runstenen U 874 i Hagby kyrka. Det bevarade fragmentet av stenen förvaras nämligen inne i denna kyrka och det var här som jag trodde mig ha gjort en ny namntolkning genom att sitta och stirra i mobilen på tunnelbanan. En kontroll av originalet i kyrkan visade senare att jag hade varit helt hade fel ute och att det i stället fanns stöd för den hävdvunna tolkningen av det aktuella namnet.
Ulf Christoferssons uppteckning av runorna ger inte så mycket utöver det som hittills har varit känt från denna sten, men det kan noteras att han läser inledningen av inskriften som × oþ̣kerþ, vilket uppenbarligen är en bättre läsning är Leitz ioþkilþ. Mellan det inledande skiljetecknet och runan o ser det ut att finnas plats för en runa och den första þ-runan har en avvikande form som talar för att den egentligen kan ha varit r. Tillsammans med de ännu bevarade spåren som talar för att namnet har inletts med runan þ kan man alltså dra slutsatsen att det inledande namnet snarast har haft formen þorkerþ och att det i stället för i kan ha stått det stungna e.
Wessén påpekar i Upplands runinskrifter att det av det bevarade fragmentet framgår att stenens ornamentik ”icke är väl återgiven” på Leitz träsnitt. Detta är väl snarast en underdrift. Det märkliga utseende som rundjurets huvud här har fått ser närmast ut som resultatet av något som har rafsats ned med pennan i vredesmod och kanske var det precis så det gick till.
Runstenen U 878 avbildad på två olika sätt av Jonas Håkansson Rhezelius i handskrifterna Fa 10:1 respektive Fl 2. Foto KB (PDM)
Korset är på samma avbildning framställt som en ovanlig form av flätkors. Särskilt märkligt är att samma kors har återgivits helt olika på samtliga äldre avbildningar och att Christoferssons teckning ger ytterligare en variant. Vilken som har legat närmast originalet är givetvis omöjligt att säga, men Christoferssons teckning är ritad i skala ovanpå ett rutnät och tycks vara utförd med stor omsorg. Vissa detaljer som exempelvis utformningen av rundjurets svans med den tjocka tumformiga svansfliken har dessutom direkta motsvarigheter på flera av ristaren Fots stenar (till exempel på U 329).
Möjbrostenen U 878 jämförd med U 329 vid Snåttsta i Markim, som har tillskrivits runristaren Fot. Foto KB respektive Harald Faith-Ell 1940 (ATA) (PDM).
Varför teckningen har kasserats är okänt, men kanske blev den aldrig riktigt slutförd. Ändå ger den trehundrafyrtio år senare sannolikt den trognaste avbildningen av den nu i stort sett förlorade runstenen från Möjbro. Sådant kan stämma till eftertanke.
Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet
PS. Läs mer om återfyndet av runstenen i U 874 i Hagby kyrka på K-blogg samt (i mer konventionell form) i boken Hagby kyrka, kapitel och socken 1220-2020 (2020), där jag också har skrivit om socknens övriga runstenar.
Om RiViH-projektet
RiViH, Riksantikvarieämbetets och Vitterhetsakademiens äldsta historia, är ett tvåårigt samarbetsprojekt, där handskrifter och handlingar ur Riksantikvarieämbetets och Kungliga Bibliotekets samlingar digitaliseras och tillgängliggörs för forskning och allmänhet. Läs mer om RiViH-projektet på projektets webbplats (raa.libguides.com)
Den 17- 18 november 2026 arrangeras Samlingsforum i Kalmar – en nationell mötesplats för yrkesverksamma inom museer och kulturarvssektorn. Konferensen arrangeras av Riksantikvarieämbetet i samarbete med Kalmar läns museum.
Temat för 2026 är Innovationer och visioner och fokus ligger på nya arbetssätt och framtidens arbete med museers samlingar.
Just nu efterfrågas förslag till programpunkter. Har du ett projekt, en metod eller en idé kopplad till samlingsförvaltning som du vill dela?
Sista dag att skicka in förslag är 31 maj 2026. Förslag skickas till: samlingsforum@raa.se
Läs mer om konferensen på Riksantikvarieämbetets webbplats:
AW den 4/3 om hur det står till med feminismen 2026
Hur mår feminismen 2026? Vad har hänt – och vart är vi på väg?
Välkommen till en after work på Kalmar läns museum där samtalet står i centrum. Arrangemanget sker i samband med Jämställdhetsfestivalen i Kalmar län – en regional satsning som samlar aktörer och initiativ för att lyfta frågor om jämställdhet, demokrati och mänskliga rättigheter.
I en avslappnad och trygg miljö möts Alex, Mari, Emilia och Helen för ett öppet och utforskande samtal. Tillsammans blickar vi bakåt, inåt, åt sidan – och FRAMÅT.
Det blir en stund för reflektion, pepp och nya perspektiv. Du är varmt välkommen att lyssna, delta eller bara vara.
🎟 Gratis inträde
🍲 Soppa och tilltugg serveras till självkostnadspris
Ta med en vän, en kollega eller kom som du är – slå dig ner i soffan och var med i samtalet.
Nu är det äntligen dags att lyfta fram Åke Håkanssons unika bildskatt på Kalmar läns museum.
På onsdag (4/3) premiäröppnar vi en utställning med Åke Håkanssons pressbilder i museets restaurang. När museet öppnar för dagen finns den på plats – redo att upptäckas. Här möter vi ögonblick ur Kalmarregionens historia, fångade av en fotograf som ägnade sitt liv åt att dokumentera samtiden för framtiden.
Senare samma kväll, kl. 18.00, hålls föreläsningen ”Ett liv dedikerat till bildjournalistiken” i Kronansalen. Dokumentärfilmaren Teodor Håkansson berättar om sin morfar Åkes liv och gärning och visar ett rikt urval digitaliserade pressbilder och filmklipp från 1950-tal till millennieskiftet. Det blir en personlig och historisk resa genom decennier av bildjournalistik – från vardagsögonblick till stora nyhetshändelser.
Kvällen passar alla som är intresserade av fotografi, lokalhistoria och journalistik – och dig som är nyfiken på människorna bakom bilderna.
Praktisk information
Utställningen visas i restaurangen från och med museets öppning
Föreläsning kl. 18.00 i Kronansalen & digitalt på KLM Play. Boka biljett här.
Entré enligt museets ordinarie biljettinformation.
Varmt välkommen till en dag där bilden står i centrum!
The
Conflict Archaeology Field School is a course within the SFV Summer University
that gives participants the opportunity to work side by side with professional
war archaeologists at the Hanko Front.
During the
course, you will take part in practical work in the field and at the same time
delve into Hanko's role during World War II. Each day begins with a lecture on
the history of the battles, archaeological excavation techniques, the search
for the fallen and missing, and safety when working with war relics. The
introduction is followed by excavations and, if the weather prevents digging, study
visits and programs at the Hanko Front Museum. The work is carried out in
accordance with international ethical rules and with strict safety regulations.
👉 Please note that the course runs
from 20.5–29.5 and 31.8–11.9.2026 from 10 am to 4 pm with a total of 18
separate excavation days: you are free to choose which days you want to
participate in! The course fee is 25 euros per day.
Read more
and register for the days that suit you best here:
En penna kan bli en rymdkapsel för en daggmask, och en sopborste kan bli en tandborste för en elefant. Åtminstone när man workshoppar hos Riksantikvarieämbetet i Visby, och låter både fantasin och orden flöda fritt.
Att gå från projektidéer, skiss och planering till färdiga utställningar och aktiviteter kräver plats för kommunikation, mänskliga möten och tankeutbyten − i ett sammanhang där händer, ord och tankar kan röra sig fritt i fler än två dimensioner. Och där det finns material och plats för tredimensionella visualiseringar, som i sig själva inte behöver ”bli någonting”. Det är bra att sätta ord på tankar. Kan man dessutom omsätta ord och tankar i tredimensionella gestaltningar, så blir det ännu bättre.
Riksantikvarieämbetet arbetar med att främja utveckling av publika verksamheter genom teknik- och metodstöd till museer och andra som arbetar med kulturarvet. I Visby finns en utställningsverkstad med utrustning och arbetslokaler för praktisk teknikutveckling, testning och prototypande.
Kreativa utställningsmodeller togs fram under workshoppen. Foto: Viktor Lindbäck. (CC BY)
Från skiss till genomförande
Den 4 februari var det Kalmar läns museum och Ekonomiska museet som möttes under en heldagsworkshop i utställningsverkstaden på Riksantikvarieämbetet i Visby. Förutsättningslöst, men ändå med fullt fokus på att ta utställningsidéer från skiss till genomförande − och att få dela erfarenheter av tidigare och pågående projekt där visioner mött verklighet, prövats och omprövats.
Bakgrunden till workshoppen var Riksantikvarieämbetets projekt Museer i hela landet, och den enkät som vi skickade ut våren 2025 till samtliga Sveriges statliga och regionala museer. Där vi efterfrågade möjliga samarbeten mellan statliga och regionala museer som bidrar till samverkan och spridning i hela landet, enligt museilagen (2017:563).
Som ett resultat av enkäten har Kalmar läns museum och Ekonomiska museet, som ingår i myndigheten Statens historiska museer, börjat utforska förutsättningarna för ett möjligt framtida gemensamt projekt. Riksantikvarieämbetets roll i detta planerade gemensamma projekt är dels att vara facilitator – en möjliggörare, som kallar och håller i möten, leder processen samt dokumenterar den, dels att erbjuda teknik- och metodstöd till museerna genom utställningsverkstaden.
Här bygger vi en utställningsmodell av Lego. Foto: Viktor Lindbäck. (CC BY)
Lokal förankring och fysisk närvaro viktigt
I ett samarbete mellan ett regionalt och ett statligt museum, är det regionala museets lokala förankring, nätverk och kontakter betydelsefulla för att skapa utställningar som både är relevanta och fysiskt tillgängliga utanför de stora centralorterna. Vandringsutställningar och ökad fysisk närvaro i hela landet är ett utvecklingsområde där det behövs nya ekonomiskt och praktiskt hållbara lösningar för mobila och skalbara utställningslösningar – som ett viktigt komplement till de stora statliga museernas digitala närvaro.
Det stöd som Riksantikvarieämbetet erbjuder genom utställningsverkstaden – för att möjliggöra utveckling och främja samverkan i enlighet med museilagen – handlar dels om rådgivning kring tillvaratagande av redan påbörjade och delvis finansierade processer, dels om praktiskt teknik- och metodstöd, inklusive arbetstid, maskinpark, prototyputveckling och viss teknisk infrastruktur.
Utställningsverkstaden testar och utvecklar också engagerande och kreativa metoder för att främja publikutveckling. Till exempel användes vid workshoppen den 4 februari en prototyp till en kortlek ”Publikleken”, som kan ge både stöd och utmaningar i kreativa utvecklingsprocesser.
Publikleken – ett hjälpmedel för att starta och stödja kreativa processer inom området publikutveckling. Foto: Viktor Lindbäck. (CC BY)
Publikleken är tänkt att kunna användas både under de workshoppar där Riksantikvarieämbetets personal leder processen, och i förlängningen även av museerna själva.
Har ni utvecklingsidéer – hör av er till oss
Utställningsmediet är ett kreativt och dynamiskt medium, som ständigt möter en omvärld och dess kommunikationskanaler i förändring. Kanske har ditt museum också en utställningsidé som skulle kunna utvecklas med stöd av Riksantikvarieämbetet? Kontakta då gärna Riksantikvarieämbetets utställningsverkstad via e-post till publikutveckling@raa.se.
Denna sida visar inlägg från de mest aktiva svenska arkeologibloggarna. Sidan administreras av Arkeologiforum. Kontakta oss här om du driver en blogg som bör vara med. Arkeologiforum ansvarar inte för informationen som visas.
