Metal Detectorist Tattoo #4

Jan Mortensen's tattoo

Jan Mortensen’s tattoo

Another metal detectorist tattoo! This time it’s Jan Mortensen who has decorated the arm with which he brandishes the detector. The object is a 10th century trefoil brooch that Jan found in Holbæk municipality, northern Zealand. Hugo Tattoo in Holbæk did the needlework.

Trefoil brooches were worn by South Scandinavian women as a third brooch, to close their cloaks. But the overall shape descended from high-end acanthus-decorated silver mounts for the bandoliers worn by Charlemagne’s vassals around AD 800. Their trefoils joined the strap from the scabbard to the ends of the strap worn over your shoulder. Viking Period art and design is eclectic in its influences.

10th century trefoil brooch from Holbæk municipality, Zealand

10th century trefoil brooch from Holbæk municipality, Zealand

I’ve discussed 123 metal detectorist tattoos here before.

Betong och byggnadsvård

Jag deltog på Cement- och betonginstitutets årsdag nu i våras och slogs av att betongens framställning förändras fortare och fortare samt blir mer och mer komplex. En del nya och intressanta recept som har tagits farm för ny framställning till specialbetong presenterades. Det är viktigt att följa utvecklingen även för dem som arbetar med restaurering av äldre byggnader. Dagens nybyggda hus är morgondagens kulturarv. För att förstå materialet betong måste men känna till dess historik.

Betong har en lång historia
Betong har funnits i tusentals år. Det är idag ett av de vanligaste förekommande byggnadsmaterialen som finns runt omkring oss och det är i ständig förändring. Betong består av ballast (sten och grus), cement (som är ett hydrauliskt bindemedel dvs ett bindemedel som kan även reagera under vattenytan) och vatten. Huvudråvaran till cement är kalksten. På samma sätt som natursten är betong ett väldigt beständigt material med lång livslängd; en byggnad i betong håller mer är 100 år. Ett exempel på en byggnad som överlevt länge är Pantheon i Rom som blev färdigt år 128 e.Kr. och som än idag har den största, oarmerade betongkupolen i världen.

Restaurera betong?
Vi tänker ofta inte på hur materialet betong är gjort, hur det är sammansatt eller att det finns runt omkring oss i så många olika sammanhang och typer av konstruktioner. Armerad betong är världens idag mest använda konstruktionsmaterial, varje år tillverkas cirka 5,2 miljarder kubikmeter. Med tanke på att många byggnader med kulturvärden är konstruerade av betong är det viktigt att antikvarier, restaureringsarkitekter och byggare känner till hur det är uppbyggt. Många vet till exempel inte att det är ett kompositmaterial som är sammansatt av flera material. Gör man det finns bättre förutsättningar att göra rätt vid renoveringar och reparationer. Till exempel kan armeringarna inuti åldras på ett annat sätt än betongen. Det sker också en snabb produktutveckling på området, sammansättningar av betong förändras över tid och nya produkter tas fram med olika tillsatsmedel. Exempelvis är portlandcement som säljs idag är inte samma produkt som användes på 1800-talet. Den här snabba produktutvecklingen kommer vi att se mer av även i framtiden då betongen får allt fler, nya användningsområden och tillämpningar. Det kommer nya utvecklade betongtyper hela tiden. Betong kan se ut som sten men det kan numera även likna blanka, tunna stålkonstruktioner och utveckling pågår av självreparerande, biologisk betong!

Frågar man människor vad de tänker på när de hör ordet ”betong” kommer merparten förmodligen nämna broar eller moderna hus, en del kanske tänker på miljonprogramet och prefabricerade väggelement. Men betongen finns runt omkring oss på ställen som vi inte reflekterar över. Betongen finns förutom i konstruktioner eller i fasader i byggnader, även i broar, fyrar, farthinder, konstverk, lekplatser, vägytor, murar, simbassänger och på många fler ställen. Vart och ett av dessa områden har sin typ av betong som kräver specifik kunskap om hur vi ska ta hand om den och bevara den, inte bara utifrån en teknisk synvinkel utan också med tanke på hur de estetiska värdena ska behållas vid reparationer eller tillägg.

Hantverksskickligheten syns
Vanligtvis gjuter man betong (även om det finns tillfällen när man väljer att spruta, spackla eller skulptera i den). När man ska göra en tillståndsbedömning av ett objekt i betong får man inte glömma bort att beskriva hur betongobjektet har fått sitt utseende, hur det har fått sin finish. Det färdiga objektets uttryck är påverkat av gjutningsformen och eventuell ytbehandling. Ett bra exempel hur betong form och uttryck blir en del av den slutliga produkten är att se Laurent Kronental’s Serie Souvenir d’un Futur . Vid lagning eller renovering av ett gjutet objekt kan det vara mycket svårt att ge lagningen samma utseende som den gjutna originalytan. Betongobjektets utseende och utformning är ofta resultatet av ett flertal olika kompetensers samverkan. Finishen kan vara ett medvetet arkitektionisk eller konstnärligt uttryck vars slutliga resultat påverkas av de medverkande hantverkarnas skicklighet. Ett vant öga kan se byggen, broar och akvedukter och veta att gjutformen har bestått av trä. Formen har tillverkats av en snickare vars hantverksskicklighet är avgörande för det uttryck objektet får.

Klocktorn på Missionskyrkan, Uppsala. Foto: Stefan Lindgren, CC BY
Klocktorn på Missionskyrkan, Uppsala. Foto: Stefan Lindgren, CC BY

 

Att betongen som material ständigt har förändrats och att dessa förändringar går allt snabbare är något som vi får fortsätta förhålla oss till även i framtiden. Det viktigaste är att vi vet om det och skaffar oss kunskap om hur vi ska ta oss an att åtgärda och bevara 1800-1900-talets historiska betongkonstruktioner utan att deras kulturhistoriska värden förvanskas. Betongen som användes på 1890-talet är inte densamma som på 1920-, 1960-, eller 2000-talet. Med bra kunskap om kontexten kan en beställare ställa rätt frågor till utföraren så att man väljer rätt typ av betong och rätt typ av åtgärder till objektet och får ett lyckat slutresultat samt att man använder sig av hantverkare som har kunskapen om betong.

Stefan Lindgren, utredare på Riksantikvarieämbetet och ingenjör med betong som specialitet.

Tuna and Nävragöl: Harness Mounts

As I blogged about in late May, a recent find from Blekinge has cast light on an enigmatic oval mount that my team collected in Östergötland in 2007. We can now say fairly confidently that the object type belongs to the 19th century. And yesterday Karin Tetteris of the Swedish Army Museum came through with evidence that strengthens this dating and suggests a function for the mounts: horse harness.

Specifically, we’re dealing with cruppers, Sw. svanskappor, “a soft padded loop under the base of the tail, to keep the harness from slipping forward” as Wikipedia explains. None of the mounts in Karin’s photographs are exact parallels, but they’re close enough in my opinion. Case closed! Thank you, Karin! Though I’d love to see an oval, gilded mount still on its harness, too.

19th century crupper in the Swedish Army Museum. Photo Karin Tetteris.

19th century crupper in the Swedish Army Museum. Photo Karin Tetteris.

Mount from Tuna in Östra Husby, Östergötland, April 2007

Mount from Tuna in Östra Husby, Östergötland, April 2007

Starka resor för sköra trådar

Blogg AJ Bild 1-s
Paracasfragment 1935.32.0211. Foto: Ina Marie Winter Aashaug, Världskulturmuseerna.

Jag heter Anna Javér, är textilkonservator och ansvarar för att Världskulturmuseernas textilsamling i Stockholm och Göteborg bevaras och är tillgänglig för forskare och besökare. Göteborgs stad har i sin ägo en samling 2000 år gamla textilier från Paracashalvön i Peru som förvaltas av Världskulturmuseerna.

Efter utställningen ”En stulen värld” 2008 kom ett återkrav från Peru på samlingen. Då inleddes förhandlingar mellan Göteborgs stad och kulturdepartementet i Peru varefter kommunalfullmäktige beslöt att äganderätten till textilierna skulle återföras till Peru under 2014-2021. I juni 2014 återfördes de fyra första textilierna till Museo Nacional de Antropologia, Arqueologia y Historia i Lima, Peru. Detta blev också början på ett samarbete om Paracastextilier mellan Peru och Sverige.

Från Göteborg till Visby

Innan transporten utförde jag som gästkollega vid Riksantikvarieämbetet en analys av textilfibrernas tillstånd tillsammans med Kaj Thuresson. Detta var det tredje analystillfället på tjugo år och del av ett långsiktigt projekt för att förstå Paracastextiliernas nedbrytningsprocesser och tillstånd. Fiberprovernas vikt, längd och diameter registrerades, pH-värdet mättes både digitalt och med pH-sticka. SEM-bilder togs i ett svepelektronmikroskop under 500 och 1000 gångers förstoring. Eftersom fiberproverna är för små för att utsättas för ett dragprov konstruerades istället ett tryckprov där en vikt belastade en fiber under ett täckglas för att se hur det påverkade fibern. Analyserna visade att det inom en och samma textil kan vara stor variation i flexibilitet och nedbrytningsgrad.

Blogg AJ Bild2-s
Kaj Thuresson och Marei Hacke vid svepelektronmikroskopet utrustat för mikroröntgenanalys för grundämnesanalys. Foto: Anna Javér, Världskulturmuseerna.

Från Göteborg till Peru

I september 2015 reste jag tillbaka till Peru för att undersöka det fysiska tillståndet av de fyra textilierna efter transport och efter drygt ett års acklimatisering till ny museimiljö. I samband med besöket togs fiberprover tillsammans med Lic. Carmen Thays Delgado, på motsvarande textilier ur Museo Nacional de Antropologia, Arqueologia y Historia ‘s Paracassamling för att långsiktigt även dokumentera fibrernas nedbrytning i samlingen i Lima.

Från Peru till Visby

Fiberproverna analyserades i början av juni i år vid RAÄ tillsammans med Marei Hacke och Kaj Thuresson på samma sätt som tidigare. I syfte att hitta betningsmedel som används för olika färger och se om det kan ha betydelse för fibrernas nedbrytning undersöktes två textilområden med µXRF för att kartlägga grundämnen. Undersökningen gav goda resultat och under hösten 2016 kommer ytterligare försök att genomföras. Vi kommer då också använda SEM-mikroskopi för att kartlägga grundämnen för att kunna jämföra de olika metoderna. SEM-mikroskopi på ett komplett fragment är en metod som liksom µXRF är kontaktfri och icke-destruktiv. Trycktestet är däremot destruktivt men fiberfragmenten kan ändå användas för en framtida färganalys.

Bild3ab-t
Svepelektronmikroskopbilder på fibrer i 1000 gångers förstoring ur Museo Nacional de Antropologia, Arqueologia y Historia’s Paracassamling i Lima. Till vänster en brun bomullsfiber från bottenväven av Mantel RT-01683 (253 Sp. 6). Till höger en blå kamelidfiber från broderiet i samma objekt. Båda fibrerna har sprickor och avlagringar på ytan. Foto: Riksantikvarieämbetet.

Från Visby, Peru och Göteborg till Köpenhamn

För mig personligen är det en styrka att återkommande få arbeta nära Riksantikvarieämbetets personal som gästkollega. Genom det har jag fördjupat min kunskap om en samling jag arbetat med i många år. Idag har jag vetenskapliga fakta på hur sköra Paracastextilierna är. Redan två veckor efter mitt besök som gästkollega på Riksantikvarieämbetet deltog jag i konferensen Pre-Columbian Textiles på Center for Textile Reserach i Köpenhamn. Ledande forskare på området fanns på plats och mitt föredrag Analysis of Paracas fibre material from the Gothenburg Collection möttes av intresse och önskan om fortsatta studier och nya samarbeten. Speciellt intresserade var man av kartläggningen av grundämnen för att hitta betningsmedel samt analys av de svarta fibrer som karboniseras under nedbrytning. Analysresultaten bidrar till att bredda det internationella intresset för detta unika textila världskulturarv och dess framtid. Det har dessutom gett mig som konservator en starkare och tryggare röst i diskussionen om återförande av samlingar.

Blogg AJ Bild4-s
Anna Javér justerar röntgenfluorescensinstrumentet inför kartläggning av grundämnen i en mindre yta av Paracasfragment 1935.32.0212. Foto: Kaj Thuresson, Riksantikvarieämbetet.

 

Text: Anna Javér, textilkonservator, Världskulturmuseerna.

Läs mer om Paracassamlingen på: http://samlingar.varldskulturmuseerna.se/paracas-goteborgssamlingens-resa-tillbaka-till-peru/ och http://www.paracas.se

June Pieces Of My Mind #2

Nyckelviken's folly

Nyckelviken’s folly

  • Dropping off Jrette at sailing camp for her 2nd summer. Just like her brother in ’09. Just like me in ’86.
  • Heard new interviews with Andy Weir and Larry Niven on Planetary Radio. I love the Internet!
  • Kelley Johnston on self-defense training for daughters: “I’d rather bail you out of jail than identify you at the morgue”.
  • Depeche Mode’s 1984 Some Great Reward was the first album I bought. I just listened to “Blasphemous Rumours” for the first time in decades and was impressed.
  • Starting from the lines “Taken away to the dark side / I wanna be your left hand man”, I began writing a tongue-in-cheek occult interpretation of Vance Joy’s sweet 2013 hit song “Riptide”. But then I found that there are already several serious ones on-line.
  • Oh how I hate web apps like Google’s that show you your documents long before they start taking input from the keyboard. I always hit the search key and start typing shit that ends up in my document instead.
  • Layne Staley should still be recording.
  • I love streaming music so much that I sometimes look for housework just so I can listen.
  • The nuns are enthusiastic about visiting my dig.
  • The first tea plantation in India was established in about 1820 by the British. In Assam.

The neglected rosebush I've been nurturing has started to bloom!

The neglected rosebush I’ve been nurturing has started to bloom!


A roomful of used speculative fiction at the Fantastika 2016 scifi con!

A roomful of used speculative fiction at the Fantastika 2016 scifi con!

En osedd åsruna i Eksjö

Runsten Sm 130 vid Eksjö kyrka. Stenen satt tidigare inmurad inne i kyrkan, men uttogs och restes på sin nuvarande plats 1943 av konservatorn Gillis Olsson. Foto Magnus Källström
Runsten Sm 130 vid Eksjö kyrka. Stenen satt tidigare inmurad inne i kyrkan, men uttogs och restes på sin nuvarande plats 1943 av konservatorn Gillis Olsson. Foto Magnus Källström

För några veckor sedan var Kulturvårdsavdelningen vid Riksantikvarieämbetet (dit Runverket hör) på avdelningsresa till Småland och Östergötland. På programmet stod bland annat ett besök i trästaden Eksjö, vilket var en mycket trevlig bekantskap, särskilt för mig som tyvärr alltför sällan har rört mig på småländsk mark. Naturligtvis hade jag på ett tidigt stadium noterat att det finns en runsten i Eksjö, som borde tas i betraktelse när möjligheten gavs.

Stenen, som har beteckningen Sm 130 i Smålands runinskrifter, står rest utanför kyrkan mitt i staden. Det är en vacker sten, men rent textmässigt är den väl inte så märkvärdig. Följer man återgivningen i runverket, som bygger på Sven B. F. Jansson undersökning 1943, står ungefär det som kunde förväntas på en senvikingatida runsten:

: ịarbʀ : let : resa … -fti : siba : broþur : sin : auk : br- : kiara : h- – -ʀ- -…- -… sibi : …r…

”Järp lät resa … efter Sibbe, sin broder, och göra bro … Sibbe …”

Namnen är visserligen lite kul. Järp är identiskt med färgadjektivet iarpʀ som betyder ’brun’ – passande nu i sommartider – och ingår även i den nutida fågelbeteckningen järpe. Namnet Sibbe är en kortform till Sigbjörn och bildat på samma sätt som vi i dag bildar smeknamnsformen Tobbe till Torbjörn. Sedan omtalar inskriften ett brobygge, vilket betyder att den ursprungligen måste ha stått intill ett vattendrag. En blick på kartan visar att två åar möts mitt i Eksjö och då är det inte så lätt att säga var stenen kan ha varit placerad, men det bör givetvis ha varit på en plats där väg och vatten har mötts.

Det som kanske intresserade mig mest på stenen var det skadade partiet mot slutet och vad som kunde tänkas ha stått där. Av de få bevarade runorna att döma rör det sig inte om någon av de sedvanliga formlerna och tyvärr är det något av runinskrifternas förbannelse att de alltid ska råka vara skadade och svårlästa i just de partier där det har stått något extra intressant. Genom Runverkets s.k. fältex. C visste jag att Jan Paul Strid vid uppmålningen 1982 hade läst de första tre runorna i denna runföljd som hla i stället för Janssons h- –, men det gjorde bara runföljden ännu mer mystiskt.

Jag anlände till Eksjö från Stockholm tillsammans med några kollegor mer än en timme innan bussen från Gotland skulle ansluta och fick alltså gott om tid att fördjupa mig i inskriften. Tyvärr kom jag inte så mycket längre med det skadade partiet än att konstatera att den r-runa som man tidigare hade placerat sist i återgivningen av inskriften naturligtvis inte ska stå där. Runan har sin plats nedanför den vänstra delen av slingan och utgör uppenbarligen en korrigering av denna del av texten. Den borde alltså stoppas in mellan två av de oidentifierade runorna, men av den runföljd som då uppstår blir man tyvärr inte så mycket klokare: hla-ʀ-r-…

För den oinvigde kanske det kan verka osannolikt att det skulle kunna gå att komma så mycket längre med en inskrift som har undersökts av flera olika runologer vid olika tillfällen under mer än hundra år, men bara genom att gå igenom en inskrift tecken för tecken, rita av runorna och beskriva skador och egenheter lär man sig ofta väldigt mycket. Och ibland ser man plötsligt något som ingen tidigare har sett. I detta fall fick jag för mig att kolla lite närmare om den spricka som hade tagit bort vokalrunan i ordet br-, kunde ha rymt en u– eller o-runa, bara för att upptäcka att en del av bistavarna till en o-runa faktiskt fanns kvar till höger om brottet, men givetvis inte uppmålade. Det råder alltså ingen tvekan om att det står bro på stenen.

Den nyupptäckta åsrunan. Bistavarna ses som två ljusare diagonala streck nedanför lagningen i sprickan. Foto Magnus Källström
Den nyupptäckta åsrunan. Bistavarna ses som två ljusare diagonala streck nedanför lagningen i sprickan. Foto Magnus Källström

Nu kan detta framstå som en ytterst banal upptäckt, men i den samlade kunskapsuppbyggnaden om våra runinskrifter bidrar denna nyläsning med en ny pusselbit. Vill någon undersöka den forntida dialektsituationen i området kan det exempelvis vara betydelsefullt om det står bru eller bro på stenen, eftersom den senare formen utesluter uttalet [bru:].

I äldre litteratur tillskrevs o-runan – eller åsrunan som den också kallas – en avgörande roll i dateringen av runinskrifter. Runan stod nämligen ursprungligen för ett nasalt /a/ [ã] (som i franskans en), för att sedermera övergå till att användas som tecken för /o/ (vilket uttalades å som i tyskan). Eftersom de så kallade Ingvarsstenarna resta efter Ingvars död i Särkland år 1041 uppvisade ett vacklande bruk antog man att alla runstenar med åsruna för nasalt /a/ var ristade före 1050 och alla med åsruna för /o/ efter samma årtal.

I sin avhandling från 1990 kunde Henrik Williams visa att de gamla idéerna inte höll streck. Numera vet vi att det finns runstenar som har o-runan för /o/ långt före 1050 och att runan kan förekomma för nasalt /a/ även under den senare hälften av 1000-talet. Det går alltså inte att använda runan på det sätt som äldre forskning har gjort, men detta gäller åsrunan betraktad helt isolerad. Kombinerar man den med andra drag som t.ex. ornamentiken (Anne-Sofie Gräslunds bekanta typologi för runstensornamentik fanns inte när Henrik skrev sin avhandling) så blir bilden lite annorlunda. Fortfarande gäller tumregeln att en åsruna med nasalt ljudvärde i regel tillhör ett äldre skikt och den som står för /o/ ett yngre, men att tiden för övergången varierar i olika områden och att det kan finnas stora överlappningar.

Också runans form kan säga något, även om det finns varianter som var bruk under lång tid. De åsrunor som Varin ristade på Rökstenen i mitten av 800-talet skiljer sig exempelvis inte mycket från dem som runristaren Öpir använde i Uppland i början av 1100-talet.

Den nyupptäckta åsrunan på Eksjöstenen har en intressant form, eftersom den liksom den andra o-runa i inskriften har dubbelsidiga bistavar som lutar åt vänster, vilket är en relativt ovanlig variant av denna runa. I Småland förekommer denna typ endast i några få inskrifter och den markerar där alltid /o/. Det närmaste exemplet (Sm 141) finns i Mellby en dryg mil sydost om Eksjö. För de övriga måste man söka sig söderut i landkapet till Kalmar län. En sten (Sm 153) har funnits i Högsby kyrka, de två andra (Sm 157, Sm 163) finner vi ut mot kusten i Ryssby och Arby kyrkor. Samtliga stenar bär en för Småland ovanligt utvecklad djurornamentik, vilket tyder på att de ska dateras till den senare hälften av 1000-talet. Skulle vi hitta en tidigare okänd runsten med denna variant av åsrunan i Småland med ljudvärdet /o/ så finns det goda skäl att hävda att den tillhör samma period.

Urklippet i ATA med bilden som avslöjar att det osedda redan var sett.
Urklippet i ATA med bilden som avslöjar att det osedda redan var sett.

Nu ska jag väl avslöja att det senare visade sig att jag ingalunda var först att notera den skadade o-runan i ordet bro på Eksjöstenen. Väl hemkommen gick jag igenom handlingarna i ATA och stötte där på en tidningsartikel från 1940-talet med ett foto, där denna runa var markerad. Uppmålningen är sakkunnigt gjord och uppenbarligen av en erfaren runolog. Förmodligen är det den skarpsynte uppsalaprofessorn Otto von Friesen som har svarat för denna. Han är en av dem som tidigare har undersökt Eksjöstenen, möjligen så tidigt som 1909, och kan mycket väl ha noterat denna runa. Om det är så vet jag faktiskt ännu inte. Otto von Friesens samling finns nämligen på Uppsala universitetsbibliotek och jag har ännu inte haft tillfälle att åka dit och följa upp just denna uppgift. Samlingen är dessutom okatalogiserad och det tar en viss tid att leta fram rätt anteckningsbok i de överfulla kartongerna, även om man alltid får syn på nya spännande saker varje gång man gör det.

I framtiden kommer detta att bli betydligt enklare. Glädjande nog har vi tillsammans med Uppsala runforum nyligen fått pengar till ett större projekt, där bland annat Otto von Friesens runanteckningar och mycket annat kommer göras tillgängligt för alla intresserade.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

Only one week until the start of the large scale conflict archaeology excavations of "Deutsches Lager Hanko"!!

It is now only one week until we will start the large scale, three week conflict archaeology excavation of "Deutsches Lager Hanko" (27.6.-15.7.2016). The excavation is part of my doctoral dissertation about the archaeology of the former German transition camp. All finds are kept by Hanko Museum.
I will be updating here on a daily basis when the excavations start!

The conflict archaeology excavation will take place on Cape Tulliniemi in Hanko S. Finland. The area is mostly a natural reserve (the green areas)-

Welcome to Finland and Hanko, archaeology students Jasmin Jyrä, Anni Tolppanen and Jordan 'Paddy' Paddison (University of Aberdeen dpt. of archaeology) and of course Anu Varjo (University of Helsinki dpt. of archaeology)! It´s a priviledge to have You here!




I would also like to welcome all the over 30 excavation participants from different parts of Finland and abroad!


The excavation is organised and financed by Hangö Sommaruniversitet. Part of the accomodation costs are covered by "Taideyliopisto" for the "Poetic Archaeology" project! We use Leica Zeno 20 in our research.



Toby Martin: The Cruciform Brooch and Anglo-Saxon England (part 2)

Toby Martin 2015, The Cruciform Brooch and Anglo-Saxon England

Toby Martin 2015, The Cruciform Brooch and Anglo-Saxon England

Back around Christmas I reviewed the first three chapters of Toby Martin’s big book about Anglo-Saxon cruciform brooches. Those are the technical chapters dealing with typology and chronology, and I loved them. They are rock solid. Now I’ve read the remaining four chapters that deal with the societal interpretation of the brooches. In the following I am going to use the author’s given name because Martin is me.

I think Toby’s investigations and interpretations here are excellent. I particularly like his painstaking study of how the cruciform brooches relate to osteological age and sex, and to the cremation versus inhumation rites. Also how he emphasises that his three typological periods for the brooches aren’t just a convenient dating instrument, charting some kind of blind typological drift. Toby insists quite rightly that the phasing is evidence that people’s ideas about these brooches changed rather dramatically. A phase A brooch from AD 450 meant something completely different to its owner and observers than a phase C brooch would in AD 550.

So I have no complaint about the meat of this study. But I am rather unhappy with its packaging. Chapters 4-7 suffer considerably from theoretical bloat. Toby is rehashing a lot of theoretical arguments that have very little bearing on the matter at hand and are largely quite old. One might call it decorative theory. It looks like Toby is signalling to a certain type of reader who is more interested in theory than in Anglo-Saxon England. His book is a worse read for it.

See for instance the intro to chapter 4 on page 129. It is completely divorced from the concrete reality of Anglo-Saxon England. Everything on this page would apply equally well to Bronze Age China. Or see p. 205-208, where Toby recounts 25-year-old fringe arguments from someone who thought that biological sex (as distinct from social and symbolic gender) is not a natural dichotomy. And then he shrugs the whole thing off and says that for the present intents and purposes, it’s all about osteological sexing anyway so the distinction is moot! My opinion about the 1990 paper that Toby references is that true, there are a few hermaphrodites out there, but they are far less common than people with only one leg, and we nevertheless assume that people in the past generally had two legs. It’s not something he needed to cover.

Then there’s Ian Hodder’s old 80s chestnut “material culture is active”. I have always felt that this tenet of post-modern archaeology is rather vacuous. People repeat it endlessly but it doesn’t actually change the way they argue about the past. The symbolic potential of material culture was after all not discovered in 1982. Toby however is ambivalent. A few times he repeats the tenet for decorative purposes, but then on p. 231 he suddenly says “The objects were capable of nothing by themselves.” And he’s so right! People make objects which transmit messages and other people are later influenced by these messages. Mental culture is not divorced from its material correlates. This however does not mean that material culture is active, any more than the words I address to my kids are active. I am an agent. “Please empty the dishwasher” is not. And nor is the dishwasher.

Enough complaints about the paint job. Here’s some further points about the machine.

I really like Toby’s discussion (p. 146) about phase B brooches (AD 475-550). They combine discrete types of head, bow, foot etc. rather freely. And the finds of lead master models not for entire brooches, but for these separate anatomical parts of brooches, indicate that the artisans actually constructed their repertoire of brooch designs much the same way that Toby has himself constructed their typology.

Toby repeatedly states that he doesn’t think cruciform brooches were recycled for metal very often (e.g. p. 133, 142). His main argument for this position is that a considerable proportion of the brooches we find in graves and in the ploughsoil show evidence of wear and repair. This argument holds no water. Recycled brooches are invisible to us. We can never know what proportion was recycled, nor how common in was for old, worn, repaired brooches to get recycled. He shouldn’t have taken a position on this issue IMO.

Toby demonstrates neatly and painstakingly that during phase A (AD 420-475) the brooches were worn by girls and women of every age, on their dresses. Then during phase B they were worn mainly by women aged over 25, on their cloaks. In this society, women usually died between age 26 and 40: clearly phase B cruciform brooches were part of a matronly role. Now, I may have missed Toby saying this, and I will change this review if it turns out that he has, but I don’t remember him commenting on the situational difference between a dress and a cloak. Your dress is only visible indoors, in privacy. You wear your cloak over it, outdoors, in the public space. So with the start of phase B, the cruciform brooch not only becomes restricted to older women with a certain amount of power, but also to their public personas away from home.

Two points about language.

I really, really don’t like the use of the word “traditional” (e.g. p. 228) to describe the established consensus view on a scientific issue. It suggests that the consensus view is old, unexamined, uncritically accepted, poorly founded. And that the author knows much better than his “traditional” forebears. In fact consensus views in science are only achieved through a lot of hard work and discussion among very smart people. The next time Toby is tempted to call a viewpoint traditional, I suggest that instead he refer to the works of scholars who have sided recently with that view in the literature.

Toby mostly uses the word “elites” in contexts where it is ambiguous whether he means several groups or several people. But occasionally (e.g. p. 189) he slips and shows that he thinks that me and my buddies can be “elites” (if we weren’t actually bolshy proles, that is). This is like calling a football player “a team”. Very ugly error.

Final words, repeated from the first review: it is my firm belief that future work on English cruciform brooches will strictly be footnotes to Toby Martin. He should be a model for us all in how he deals with small finds!

Martin, Toby F. 2015. The Cruciform Brooch and Anglo-Saxon England. Anglo-Saxon Studies 25. Boydell Press. Woodbridge. 338 pp. plus plates. ISBN 978-1-84383-993-4.

Kelthögen ändrar karaktär

Den båtformade graven omgiven av två runda stensättningar.

Den långsmala stensättningen omgiven av två runda stensättningar.

I Alunda håller vi att undersöka en hög, som går under benämningen ”Kelthögen”. Till en början såg högen bara ut som ett lerblandat stenröse, som blivit rejält skadat. Men efter att vi nu tagit bort lera och en mängd stenar har den ändrat karaktär. Vad vi ser är inte en grav, utan fyra. Kanske fler än så.

Det rör sig om en långsmal stensättning omgiven av två rundade stensättningar.

Ytterligare en rund stensättning är placerad ovanpå den långsmala stensättningen. De runda stensättningarna är dessutom inte helt runda, utan det finns avvikelser i kantkedjorna, vilket innebär att det kan vara fler stensättningar under de vi nu ser.

Högintressant med andra ord!

 

Rosenlund – ett steg till på vägen!

Handikapparkeringen vid herrgårdens norra gavel anläggs i juni 2016.

Handikapparkeringen vid herrgårdens norra gavel anläggs i juni 2016

Så blev det då dags för den sista etappen av det arkeologiska projekt vid Rosenlunds herrgård som startade i lätt snöyra och iskall vind den 8 mars. Förutsättningarna var  lite annorlunda när vi avslutade utgrävningen drygt tre månader senare. Sommarvärme, en blommande park och lätta moln som gav perfekt fotoljus. Nu gällde det att anlägga en handikapparkering med två platser; ett begränsat markingrepp i ett spännande område av herrgårdsparken.

Här gick det inte att komma till med mätutrustning då parken karterades med georadar sommaren 2014, så för omväxlings skull saknades facit. Vad doldes i marken? Men spår i källarens murverk antydde att det har funnits en liknande terrassering här som på den södra sidan. Dessutom kunde man hoppas att 1700-talets lämningar skulle vara mer intakta på nordsidan där inga ledningar dragits in i sen tid. Förstås hade de dräneringar som lades ut kring grunden år 2010 förorsakat störningar alldeles intill husväggen, men det fanns i alla fall inga 3,6 meter breda fjärrvärmeschakt!

Den grävda nischen framträder som ett tydligt materialskilje i marken mellan naturlig morän och matjord.

Den grävda nischen framträder som ett tydligt materialskilje i marken mellan naturlig morän och matjord.

När grästorven hyvlats bort bekräftades våra antaganden. Man har verkligen strävat efter att utforma husets närområde lika symmetriskt som resten av parken! I marken syntes ett skilje mellan områdets naturliga morän och den bruna matjord som fyllt en bred nisch vid den norra gaveln. För även här har trädgården förenklats under 1800-talets lopp; terrasseringarna har försvunnit och en jämn sluttning skapats.

Men när parken anlades var det viktigt att markera husets souterrängläge. Genom att terrassera slänten mot väster skapades en illusion av en byggnad uppförd i två våningar. Mot öster byggdes meterhöga stenmurar som stöttade upp jordmassorna. Utanför källaringångarna hårdgjordes markytan med fint utförda kullerstensläggningar. På sydsidan fanns en stor  gårdsplan där också herrgårdens stenkammarbrunn var belägen. Vid norra gaveln var den öppna ytan mycket mindre, bara omkring 50 kvadratmeter. Sen tog ekonomibyggnaderna vid.

Spår efter den raserade terrassen i källarens murverk. Till höger en slät dagermur. Till vänster en rå muryta som aldrig varit avsedd att synas ovan jord.

Spår efter den raserade terrassen i källarens murverk. Till höger en slät dagermur. Till vänster en rå muryta som aldrig varit avsedd att synas ovan jord. Terrasskanten har ursprungligen varit drygt en meter hög, men döljs nu av utschaktad jord.

Mycket riktigt fanns kullerstensläggningen till stora delar bevarad en halvmeter under dagens markyta. Mot norr utgjordes dess begränsning av kantställd sten och mindre hällar. I väster låg en rad större stenar som  markerade skiljet mellan kullersten och parterrgårdens svallade grus. Vi kunde dokumentera vad som fanns, men lämnade sedan 1790-talets gårdsplan därhän. Men stenläggningen finns  kvar, förseglad för framtiden av den nyanlagda parkeringen.

Detta innebär  att parkens gestaltning inte kommer att kunna återskapas just här, men det är en kompromiss som måste göras. Med en parkeringsplats vid den norra gaveln kan rörelsehindrade besökare nå hissen och den servering som planeras i källarvåningen. Det nya Rosenlund skall vara tillgängligt för alla!

Som en trevlig avslutning på grävningen kunde vi samla in ett visserligen begränsat, men samtidigt talande fyndmaterial. Några skärvor från ett småländskt herrgårdshushåll under 1800-talet har hämtats in och ligger nu på tork i museets fyndavdelning. Det handlar om olika typer av keramik – hushållets vackert dekorerade serviser och importerat stengods från kontinenten. Här finns också ett fint utfört benskaft till någon form av bestick; en sked eller gaffel är nog mest sannolikt. Det är alltid trevligt att hitta horn- och benföremål. Man påminns om ett idag närmast försvunnet hantverk där en råvara som nu ersatts av plast och andra konstmaterial förvandlades till allsköns nyttoföremål.

Fynd från gårdsplanen vid den norra gaveln. Skärvor av hushållskeramik, blomkrukor, ett trearmat mellanlägg och en bit smidesslagg.

Fynd från gårdsplanen vid den norra gaveln. Skärvor av hushållskeramik, blomkrukor, ett trearmat mellanlägg och en bit smidesslagg.

I materialet ingår fragment av blomkrukor, både den traditionella typen och lite finare exemplar som försetts med en klar glasyr. En praktpjäs i form av en stor urna, en ytterkruka av så kallad Westerwaldtyp med dess karaktäristiska blålila dekor, finns med bland fynden. Lite förbryllande var det att hitta ett trearmat mellanlägg av en typ som brukar kallas ”brännfot”, egentligen hemmahörande i en krukmakares verkstad. Där används mellanlägget när man staplar in keramik i ugnen så att man får bättre luftcirkulation och därmed jämn bränning på produkterna. Men vad gör pottemakarens redskap ute på Rosenlund? En möjlig förklaring är att brännfoten fått en annan användning under blomkrukor vars växter behöver dräneras. Och varför inte? Närvaron av krossade blomkrukor, importerade urnor av stengods, mellanlägget och talrikt förekommande skärvor av fönsterglas i matjorden skulle kunna tyda på att vi befinner oss i närheten av orangeriet; det uppvärmda vinterväxthus som bör ha funnits på Posses Rosenlund. I så fall ligger dess grund dold inne bland snåren nordväst om huvudbyggnaden. Typiskt nog i ett område av trädgården som på grund av tät vegetation inte kunnat karteras med georadar!

Ett återskapat Rosenlund. Förslag utfört av Waern Landskap 2014.

Ett återskapat Rosenlund. Förslag utfört av Waern Landskap 2014.

Nu kan man sammanfatta tre månaders besök ute vid Rosenlund. Det har handlat om övervakning och dokumentation, föranlett av arbetet med att renovera  herrgårdsbyggnaden från 1788. Ska vi då våga hoppas att nästa etapp snart kan inledas? Då är målet ett  återskapande av själva parken. Det blir ett unikt projekt, där de arkeologiska observationer som gjorts under åren 2010 till 2014 får bilda underlag till en ”ny” gustaviansk trädgårdsanläggning i sluttningen ner mot Vätterstranden!