Fyndens väg från undersökare till museum

En medeltida schackpjäs hittad i kv Eddan, Linköping. Foto: Karin Lindeblad, Riksantikvarieämbetet UV Öst
En medeltida schackpjäs hittad i kv Eddan, Linköping. Foto: Karin Lindeblad, Riksantikvarieämbetet UV Öst

Det är naturligt att det blir ett stort fokus på digital information i olika former inom DAP (Digital Arkeologisk Process), men fynden är också ett resultat från en utgrävning som måste hanteras. Processen att få fynden från undersökare till museum tar i dag många år och innebär en hel del dubbelarbete. Förra året kom en rapport från Riksantikvarieämbetet och Statens Historiska Museer om situationen med förslag på åtgärder och DAP jobbar nu med att följa upp en del av dessa.

Långsam och arbetskrävande process
I dagsläget är det Riksantikvarieämbetet som fattar beslut om fynden ska behållas på statligt museum, eller om de kan fördelas till ett regionalt museum som då övertar ägandeskapet. Vissa museer anhåller om samtliga arkeologiska fynd inom sin region, andra vill bara ha ett urval. Staten har dessutom rätt att avslå en anhållan, om föremålen bedöms vara så viktiga att de bör finnas kvar i statlig ägo. Ett beslut kan därför inte fattas förrän efter det att alla resultat från undersökningen är fullt redovisade i en rapport och lagts in i lämningsregistret (FMIS) av handläggare vid Riksantikvarieämbetet. I dagens system framgår det därför inte i rapporten på vilket museum fynden kommer hamna.

Mottagandet medför dessutom en hel del jobb för museets personal, en arbetsbörda som ökat de senaste åren när allt fler undersökningar utförs av andra organisationer än museerna själva. Det måste kontrolleras att det som står i fyndlistan faktiskt levererades av undersökaren. Fyndlistorna kan behöva skrivas in för hand igen eftersom de inte registrerats på det sätt som det mottagande museets system kräver. Fyndetiketter måste göras om och bytas ut på samtliga askar så att museets egna fyndnummer framgår.

För att museernas samlingar ska kunna vara en bra resurs för forskning och kunskapstillväxt krävs också att information om deras innehåll finns tillgängligt digitalt. Det här jobbar museerna allt mer med, både att lägga ut sina egna samlingsdatabaser på nätet och att koppla samman dessa på nationell nivå med K-Samsök och internationellt med Europeana. Det är viktigt att fynden kan behålla sin koppling till var de hittades (platsen) och i vilket sammanhang (grav, boplats, offer?) – dvs kopplingen till fältdokumentationen som i sin tur är digital och koordinatsatt.

Förslag på lösningar
I DAP arbetar vi nu därför med att ta fram förslag på hur fyndfördelningsprocessen kan effektiviseras och hur onödigt dubbelarbete kan undvikas vid fyndmottagning, samt hur vi kan säkerställa att fynden inte tappar sin koppling till fältdokumentationen. Det innebär att utveckla digitala register för uppdrag och dokumentation, men kan även innebära att förtydliga rekommendationerna för hur fyndregistrering bör organiseras (t.ex. enligt SPECTRUM). Vi har dels pratat med de som handlägger fyndfördelning här på RAÄ och dels varit i flera möten med personal vid Historiska Museets avdelning för kulturhistoria och samlingar. Vi kan identifiera några möjliga lösningar som kan skapa en mer effektiv hantering av fynden för alla parter.

  • Lämningsnummer: Genom att arkeologerna kommer kunna registrera direkt i lämningsregistret i samband med undersökningen så kan fyndfördelningsbeslut tas så fort rapporten är klar.
  • Uppdragsregister: Redovisar vilket museum som är fyndmottagare för respektive undersökning.
  • Fältdokumentationsregister: Arkeologernas digitala information om lämningar, anläggningar och fynd bevaras.
  • Fynd-ID: DAP tar fram ett system så att varje fyndpost i fyndregistret får ett unikt ID enligt internationell standard (t.ex. UUID). På det sättet säkerställs att det alltid finns en koppling mellan arkeologernas fältdokumentation och föremålen i museernas samlingar, oavsett var de förvaras.

Vi har lite fler idéer också som kan effektivisera arbetet ytterligare, inte minst tack vare goda förslag från Historiska Museet som också jobbar med detta från sitt håll. Lösningarna kommer arbetas fram i dialog med museerna och de arkeologiska undersökarna. En del saker kan lösas med att vi bygger tekniska system för informationsdelning, men andra saker kan bara lösas genom att alla som arbetar med fynden i olika stadier av processen har bra kommunikation med varandra och arbetar enligt principer och standarder vi kommit överens om.

 

Nätt och fint gravfält i Alunda

Arkeologen Helena Hulth, keramikexperten Torbjörn Björnsson och benexperten Musse inspekterar en av de fina gravarna i Alunda.

Arkeologen Helena Hulth, keramikexperten Torbjörn Björnsson och benexperten Musse inspekterar en av de fina gravarna i Alunda.

I Marma i Alunda socken i Östhammars kommun håller vi nu på att undersöka ett fint gravfält från vendeltid (600-800 e. Kr) och vikingatid (800-1050 e. Kr).

Sammanlagt är det ett tiotal gravar som ska undersökas på en höjdrygg invid väg 288, däribland en ovanligt stor hög på bergets topp.

Ett par av de snygga stensättningarna.

Ett par av de snygga stensättningarna.

Kreativiteten flödade när järnåldersmänniskorna formgav dessa omsorgsfullt lagda gravar. Förutom högen finns flera stensättningar: en är äggformad, ett par är rektangulära, andra runda. Sammantaget ger gravfältet ett ovanligt nätt intryck, där hänsyn tagits så att nästan ingen grav överlappar någon annan.

Högen som är ungefär 12 meter i diameter och 2 meter hög ligger på en bergknalle invid väg 288.

Högen som är ungefär 15 meter i diameter och 2 meter hög ligger på en bergknalle invid väg 288.

Högen är troligtvis omkring 1500 år gammal. Den kallas ”Kelthögen” och är cirka 15 meter i diameter och 2 meter hög, men har för länge sedan skadats. Högen är uppbyggd av ett jordblandat stenröse.

Storleken på gravhögen tyder på att det är någon eller några som har dominerat bygden som begravts här. Det måste ha varit människor med resurser som fått folk att bära all sten som behövts. Att man ville märkas och synas på långt håll är uppenbart.

Gravfältet hade ett mycket bra kommunikativt läge under forntiden. Visserligen ligger platsen över två mil från Östersjön, men under järnåldern hade området kontakt med havet via en smal fjärd som löpte fram till Sund. Där var fjärden förbunden med Kilbyån och Olandsån. Landvägen kunde man ta sig till Gamla Uppsala.

Högen är är uppbyggd av jord och stenar.

Högen är är uppbyggd av jord och stenar.

Vi hoppas kunna spåra handlingar kring begravningsritualer och långväga kontakter och så klart få kunskap om vilka som begravdes här. Vilket kön och ålder hade den döde? Har hon eller han lidit av någon sjukdom som osteologerna (benexperterna) kan spåra? Och vilket favoritdjur har fått följa den döde i graven. Kan det vara hundar, jaktfåglar och hästar?

Den 2 juni klockan 14.00 och den 7 juni klockan 18.00 kommer arkeologen Helena Hulth att guida allmänheten på gravfältet. Alla är hjärtligt välkomna!

 

 

Gästkollegekonceptet – hur går det?

Magnus i labbet
Problemlösning i Kulturvårdslaboratoriet! Foto: Sara Norrehed, Riksantikvarieämbetet CC-BY

För några år sedan öppnade Riksantikvarieämbetets Kulturvårdslaboratorium sina dörrar för samverkan med museer, arkiv, bibliotek och med kulturmiljövården i sin helhet. Vi valde att kalla den arbetsformen för ”Gästkollegeprojekt”. Förra året, 2015, tog vi emot ett 10-tal gästkollegor som kom till Kulturvårdslaboratoriet med fantastiskt roliga och utvecklande projekt. Vad har vi nu lärt oss och hur ser framtiden ut?

Mitt uppdrag som enhetschef är att tillsammans med mina medarbetare lyfta fram konserveringsvetenskap som naturvetenskaplig metod inom kulturvården och att visa hur kulturvårdslaboratoriet är en nationell resurs. På ett tidigt stadium identifierade vi tre utmaningar i det arbetet:

  • Att få konserveringsvetenskap känt som begrepp och att visa på nyttan av att integrera mer naturvetenskap i arbetet med kulturarv
  • Att tränga igenom informationsbruset och nå intresserade gästkollegor OCH deras chefer
  • Att hantera kulturarvsinstitutionernas brist på resurser i form av tid, pengar och naturvetenskaplig utrustning

Nyttan

När man kombinerar naturvetenskapliga analyser med kulturvetenskap och annan kunskap leder det till att vi får bättre underlag för de beslut som ska tas om kulturarvet och dess långsiktiga användning och bevarande. En annan viktig sak vi lärt oss är att naturvetenskapliga undersökningar även kan ta fram en mängd olika typer av information som kan användas i utställningsarbetet och i forskning om kulturarvet.

Informationsbruset

Informationsbruset är bedövande, vi är alla mer eller mindre lomhörda av det och att tränga igenom till rätt målgrupp vid rätt tillfälle är en egen vetenskap. För att stimulera till att komma som Gästkollega till Kulturvårdslaboratoriet avsatte vi förra året medel för att kunna bjuda in museer som hade intressanta projekt men som saknade egna resurser för att resa och bo. Ingen hörde av sig! Kanske ytterligare ett bevis på svårigheten att nå ut med information?

Resurser

Eller är det verkligen så ont om resurser på museerna att de inte kan avsätta några dagar som investering i kunskap om samlingarna? Fakta som kan användas för viktiga beslut, i utforskandet av samlingarna och i utställningar. I så fall har vi i Sverige att hantera ett problem som sträcker sig långt utanför konserveringsvetenskapens ram.

Nuläget

Sverige bygger nu upp en kritisk massa av naturvetare ”conservation scientists” som är tränade i konserveringsvetenskapligt tankesätt för kulturvårdens behov. Det händer inte bara på Riksantikvarieämbetet utan även på våra universitet och här och var på museer, arkiv och bibliotek. Kulturvårdslaboratoriet har nu tagit på sig utmaningen att börja bygga nätverk för ännu mer samverkan. Konserveringsvetenskapen är på G.

Frågor om möjligheten att göra ett Gästkollegeprojekt kommer in i god tid och projekten är längre. Små korta projekt, workshops, leder till fördjupade frågeställningar och Gästkollegorna kommer tillbaka flera gånger. Det gör att de successivt kan arbeta mer självständigt med olika instrument och att de även tar med kunskap om metodik ”hem” i sin vardag.

Våra Gästkollegor och deras heminstitutioner märker att det finns ett stort intresse hos media och allmänhet att lära mer om samlingarna genom projekt där man beskriver föremålen med röntgenbilder, fakta om pigment och bilder i mycket stor förstoring och liknande. Det skapar mervärde i utställningar och när de presenterar sina samlingar och vad de kan användas till.

Framåt

Antalet ”abstracts” till olika internationella konferenser där våra Gästkollegor vill presentera sina samlingar och dela med sig av de resultat de arbetat fram i Kulturvårdslaboratoriet ökar.

Genom att Kulturvårdslaboratoriet nu finns som en nationell nod för konserveringsvetenskap uppvaktas Sverige av EU-projekt för att ingå i uppbyggnaden av infrastruktur för konserveringsvetenskap, kulturvårdsutveckling och forskning. Sverige har en stark naturvetenskaplig tradition och starka miljöer för utveckling och forskning. Vi arbetar för att vi långsiktigt ska kunna erbjuda de resurserna till övriga Europa men även för att vi enkelt kan ta del av resurser vi inte har i nuläget.

Kulturvårdslaboratoriet är en unik nationell resurs och till för kulturarvet. Ju fler Gästkollegor som samarbetar och ju fler samarbetsprojekt vi deltar i, desto kunnigare och större kan vi bli och viktiga resultat kan arbetas fram till nytta för kulturarvet.

 

Text: Gunilla Lagnesjö, enhetschef för Konserveringsvetenskap vid Riksantikvarieämbetet.

Läs gärna mer om gästkollegor och Kulturvårdslaboratoriet i tidigare bloggar: 11 januari, 22 februari, 18 mars, 4 maj, 13 maj

 

May Pieces Of My Mind #2

Doesn't this picture of Västra Eneby church's body storage shed in winter put you in a festive mood? Party. Party. Par. Taaaay.

Doesn’t this picture of Västra Eneby church’s body storage shed in winter put you in a festive mood? Party. Party. Par. Taaaay.

  • My selective breeding programme for a future master race is producing good results. Jrette just beat her entire class (admittedly, a class selected for musical ability) at the national maths test. Meanwhile her brother is using seven programming languages while his classmates are learning one.
  • Have you heard Clint Eisteddfod’s new album, Good, Bad and Ugly Songs?
  • A bright former student of mine has made a narrow escape from the archaeological job market. Phew! And become a PhD student in Swedish literature instead. Errr…
  • Stop playing the violin around the bonfire, you Pagan ninny!
  • “Love of Brands”. Oh, go away. I hate brands.
  • Table salt container boasts of less sodium. To anyone with a bit of middle-school chemistry, this means “not table salt”.
  • I don’t like decimals on percentages. If you need that kind of precision, and let’s be honest, you don’t, then use per mil. AND NO DECIMALS ON YOUR DAMN PER MIL OK!!!
  • Reading Arthur Ransome’s first Swallows & Amazons book from 1930. Realising that Enid Blyton’s Famous Five are an unabashed Ransome ripoff. It’s all there, including the lovingly described voluminous meals. The first Famous Five book from 1942 is even titled Five on a Treasure Island, echoing the preoccupation with pirate / sea fiction that Ransome’s four protagonists share.
  • I’ve applied for 326 grants since 1993. 40% of them have been approved. Both the large number of applications and the high hit rate show that I’ve gone mainly for small grants, not the big famous ones with a very low average hit rate per applicant. And they’ve allowed me to publish five books and 41 journal papers / book chapters.
  • Sprinkled Georgian (as in Kolchis, roses, wine, gold) spice mix generously onto my lamb patties & baked cauliflower. Then remembered that I don’t currently have any sense of smell because of a cold. So it might as well just have been salt and pepper.
  • Having completed the reports for the second fieldwork season on my castles project, and having finalised my plans for the third and last season, today I’ve begun writing the monograph.
  • Gotta love some spam: “Wussten Sie, dass Yoda in den Star Wars Filmen ursprünglich von einem Affen gespielt werden sollte?”
  • Awesome. Lund University advertises a temp job in biotech — and the department forgets to remove the name of the guy for whom the job is intended from the headline of the job ad!
  • Absentmindedly put lime curd on bread seasoned with fennel seeds. The resulting clash of tastes is extraterrestrial. Good thing I can barely feel it for my cold.
  • Guy at the annual car inspection place is awesome. He’s short, muscular, crew-cut and covered in tattoos. Super butch. But he has the manner of a particularly maternal hair dresser.
  • Received a review copy of an American techno thriller where atheists are being hunted down by shadowy theocrats. And I’m like “I’m Swedish. We’ve already beat theocracy. Atheists are the establishment here, not some beleaguered minority that needs comforting tales about our plight. I don’t care about atheism.”
  • Movie: Llewyn Davis. 1961 US folk singer isn’t doing so well. Grade: Pass.
I don't even want to know what this is that I found in our dried Chinese goods cupboard.

I don’t even want to know what this is that I found in our dried Chinese goods cupboard.

Axmarbruks trädgårdar


Det gamla orangeriet kallades också för växthuset. Framför byggnaden låg trädgården.  


Axmar Bruk är en fin kulturmiljö som också är ett av länets, och Gästriklands enda, kulturreservat. I reservatet finns bland annat ett orangeri (som nu är ombyggt till bostad), dammar och kanaler, kvarn, lusthus, hytta, rostugn och flera lämningar och grunder efter tidigare byggnader och anläggningar. I kulturreservatet ingår inte bara bruksmiljön utan också en undervattenspark, i havet utan för Axmar, med flera skeppsvrak (se www.axmarbluepark.se).




Orangeriet till vänster med trädgården framför. Bilden är från slutet av 1800-talet.  


Axmar Bruk anlades 1671 och i mitten av 1700-talet byggdes en herrgård med tillhörande trädgård. Cirka hundra år senare, då en ny hytta byggdes öster om dagens landsväg, uppfördes också en ny stor herrgårdsbyggnad som kallades Slottet. I anslutning till byggnaden anlades den så kallade engelska parken och även ett orangeri med tillhörande trädgård. Det tidigaste bruksområdet låg samlat i området där parken ligger idag. Herrgården och Slottet revs på 1950-talet respektive år 1970. 


Växtinventeringen utförs av trädgårdsantikvarie Maria Flinck. 


Länsstyrelsen har beslutat att ta fram ett vårdprogram för trädgårdarna i området. Arbetet kommer att göras av Arkeologerna vid Statens Historiska Museer i samarbete med en trädgårdsantikvarie och Länsmuseet Gävleborg. Vi har nu gjort det första besöket på platsen, en växtinventering tillsammans med trädgårdsantikvarie Maria Flinck. Trädgårdarna är i det närmaste igenvuxna, med undantag av några få rabatter. Vi vet inte mycket om trädgårdarna, vad som odlades och hur de var anlagda. En del går att se på äldre fotografier som trädgårdsgångar, vissa träd och buskar, fruktträd och bärbuskar samt några rabatter. Vid växtinventeringen hittades bland annat perenner som pioner, gullvivor, stormhatt och riddarsporrar, vårlökar av pärlhyacint och narcisser, prydnadsbuskar som syren, mispel, kornell och schersmin, vresrosor, rabarber, vinbärs- och krusbärsbuskar, körsbärs- och äppelträd.



Narcisser och pärlhyacinter i en av de fortfarande synliga rabatterna framför orangeriet. 


Nästa steg i arbetet blir att göra en georadarundersökning för att hitta gångar, rabatter och andra strukturer i trädgårdarna. Och i höst kommer en arkeologisk undersökning att göras för att ge en ännu tydligare bild över hur trädgårdarna sett ut och använts/IB



Runor på väggen och högt upp under nocken

De målade runorna i Högseröds kyrka i Skåne. Foto Magnus Källström
De målade runorna i Högseröds kyrka i Skåne. Foto Magnus Källström

Förra veckan var jag och min kollega Laila Kitzler Åhfeldt på rundtur bland Skånes runminnen. På torsdagen skulle vi tillsammans med resten av rungruppen ha ett möte med Länsstyrelsen i Malmö om runstensvården i länet, men vi åkte ett par dagar tidigare för att besikta några ännu oregistrerade nyfynd från senare år. Dessutom passade vi på att besikta de runstenar som låg efter vår väg. Det blev några intensiva dagar, som för min del förlängdes med ytterligare en på grund av torsdagens flygproblem. Blir man strandsatt i Malmö, så är det lyckligtvis inte långt till Lund, där finns det finns mycket av runologiskt intresse att sysselsätta sig med.

Samtliga inskrifter på vår lista över ännu icke granskade inskrifter har påträffats i kyrkor och först på tur stod några målade runor i Högseröds kyrka, ett par mil ostnordost om Lund. Kyrkan råkade precis ha stängt för omläggning av golvet, men tack vare Petter Jansson från Regionmuseet i Kristianstad fick vi möjlighet att komma in. Runorna finns på den västra sidan av den norra valvbågen mot koret. Från fotografier har man dragit slutsatsen att det troligen rör sig om namnet Maria. Så verkade också vara fallet, även om den sista runan är något svårtolkad. Den liknar inte den andra a-runan och möjligen ska den i stället uppfattas som en t-runa med lågt ansatt bistav. I så fall står det i stället marit, men det är lite oväntat att finna denna variant namnet Margareta i Skåne. Jag tror därför att runföljden nog ändå ska läsas mari(a).

Nästa stopp blev Färlövs kyrka utanför Kristianstad, där timmermannen och arkeologen Kalle Melin hade upptäckt några runlika tecken på en av sparrarna i takstolarna över koret. Tecknen var ristade strax under taknocken och inte särskilt lätta att komma i närheten av. Med bistånd från Kalle och Petter lotsades jag upp på vinden för vidare klättring fyra-fem meter upp på en stege, där jag under en viss balansakt kunde undersöka och dokumentera ristningen. Bristen på tillräckligt många händer blev snabbt uppenbar när man både ska hålla ficklampa och fotografera och de anteckningar jag gjorde blev minst sagt svårlästa. Jag fick känslan av att den som hade hållit i kniven i Färlöv måste ha befunnit sig i en liknande situation. Tecknen är nämligen rätt vårdslöst ristade och därför svåra att bedöma. Det troligaste är dock att det rör sig om runor och en möjlig läsning är ikiætr. Om det handlar om ett namn skulle man kunna tänka på en variant av Ingialdr, men i så fall måste en och annan runa ha blivit överhoppad. Takstolarna har dendrodaterats till 1155–1160, vilket troligen också daterar inskriften.

De nyupptäckta runorna på takbjälken strax under nocken i Färlövs kyrka. Foto Magnus Källström
De nyupptäckta runorna på takbjälken strax under nocken i Färlövs kyrka. Foto Magnus Källström

Från Färlöv gick färden till Sankta Maria kyrka i Åhus, där det finns ett tiotal runinskrifter ristade i en pelare. Dessa har dokumenterats tidigare, med undantag för den längsta. Den består av ett 45-tal runor, men som är så skadad att det inte har ansetts värt att beskriva den i detalj (en kalkering av hela runföljden finns dock sedan tidigare). Denna ska jag återvända till vid ett senare tillfälle och det är säkert många timmars jobb att bara gå igenom den från början till slut.

Efter en lika snabb som stor glass på torget i Åhus åkte vi vidare till Simrishamn för att besikta en påstådd inskrift på den ena dörromfattningen till korportalen i Sankt Nicolai kyrka. Och visst var det runor! Längs kanten på den fullklottrade östra dörrposten löper en ca 40 runor lång runinskrift. Klockan var nu långt över sex på kvällen så det blev bara en snabb genomgång av den knepiga inskriften, som vi måste återkomma till under mindre tidspressade former. I virrvarret av streck, bomärken och vapensköldar finns det säkert också mer att upptäcka. Medan jag antecknade lånade Laila min ficklampa och fick med ens korn på ännu en inskrift på insidan av samma dörrpost. Den har förmodligen inte tidigare varit känd och som nog får räknas som årets andra nyfynd efter det i Solna kyrka i vintras.

Den nyfunna inskriften i korportalen till S:t Nicolai kyrka. Man ser först en þ-runa, därefter troligen en e-runa med ringformig bistav (inte r som det ser ut på bilden) och sedan runorna gilm. Foto Magnus Källström
Den nyfunna inskriften i korportalen till S:t Nicolai kyrka. Man ser först en þ-runa, därefter troligen en e-runa med ringformig bistav (inte r som det ser ut på bilden) och sedan runorna gilm. Foto Magnus Källström

Detta var faktiskt första gången som jag besökte Österlen och det kändes rätt försmädligt att under den vackra försommarkvällen passera sevärdheter som Havängsdösen, Kiviksgraven, Ales stenar och Glimmingehus utan att ens tänka på att stanna, men så fick det bli. Vi gjorde ett undantag för de märkliga runstenarna vid Simris kyrka (DR 344, DR 345). Den ena anses som bekant vara ristad av en upplänning och det var lite märkligt att här plötsligt möta en landsman. Jag tror nämligen att upphovsmannen är ingen mindre än Torgöt Fotsarve, sonen och arvtagaren till den berömde runristaren Fot. Torgöt har bland annat utfört ristningarna på det stora runblocket vid Kyrkstigen i Ed i Upplands-Väsby (U 112) och en av ristningarna vid Drottningholmsvägen i Bromma (U 58 Riksby). Ingen av dessa ristningar bär dock hans namn. Då får man i stället bege sig till Skånela utanför Märsta (U 308 Ekeby).

Den ena runstenen vid Simris kyrka (DR 344), som av allt att döma är ristad av den uppländske runristaren Torgöt Fotsarve. Foto Magnus Källström
Den ena runstenen vid Simris kyrka (DR 344), som av allt att döma är ristad av den uppländske runristaren Torgöt Fotsarve. Foto Magnus Källström

Torgöt arbetade i samma stil som fadern, men han är lite stelare i uttrycket och hans kompositioner är inte helt balanserade utan tippar gärna något åt ena sidan. Precis så ser ristningen på Simrisstenen ut! Ett drag som skiljer Torgöt från fadern är också att han gärna skriver stæin þenna ”denna sten” med demonstrativt pronomen, vilket Fot aldrig gör. Även detta drag hittar man på Simrisstenen.

Att Bjarnger som reste stenen efter sin broder Ravn har anlitat en ristare från Svealand är inte särskilt förvånande med tanke på att den senare enligt inskriften ska ha varit ”sven hos Gunnulv i Svitjod”. Runföljden är något skadad och det har föreslagits att det kan ha stått kunu[nk]s ”kungens” i stället för kunu[lf]s ”Gunnulvs”. Frågan kommer aldrig kunna avgöras helt säkert, men vissa detaljer talar nog för att den traditionella tolkningen är den riktiga.

Detta var i stort sett den första dagens arbete och vid halvniotiden på kvällen anlände vi till Ystad för övernattning. Om jag ska vara ärlig så har jag faktiskt hoppat över två intressanta inskrifter, som vi också granskade under samma dag, men om andan faller på så kanske jag skriver om dem vid ett senare tillfälle.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Jag är ingalunda först att anta att Torgöt har ristat den ena Simrisstenen. Per Stille har hävdat detta långt före mig och samma förmodan finns också framställd i databasen Danske runeindskrifter. DS.

Välröjda odlingsytor och boplatsspår vid Linderöd

Undersökningarna utanför Linderöd har nu pågått i sju veckor. Efter avbaningen framträdde det fossila odlingslandskapet med allt större tydlighet. På lokal 10b och 10c där systemen är bäst bevarade, har vi identifierat ett femtontal fossila odlingsytor. Ytornas form och storlek varierar och verkar i många fall vara anpassade efter terrängen. De avgränsas av rader med glest liggande röjningsrösen, stensträngar och kanter med röjningssten som lagts upp på oröjda ytor.

DSC_0209

Bilden ovan visar en av de välröjda odlingsytorna på lokal 10c, som i nederkanten avgränsas av en lång rad med glest lagda röjningsrösen.

Vi är nu i full gång med att undersöka ett urval av de många röjningsrösena. Urvalet görs utifrån olika kriterier; om rösena kan antas vara ”enkel-” eller ”flerfasiga”, men också utifrån om de förväntas innehålla olika komplexa element eller konstruktioner, såsom mittblock, kantstenar eller kantkedja, eller sorterad stenfyllning.

DSC_0487

Oskar, Kerstin, Andreas och Iohannes har just rensat klart stenfyllningen i ett av de största rösena på lokal 10c. I rösets ena kant finns en liten gravlik tillbyggnad, som ser intressant ut.

Linderöd_K741

Vid undersökningen av röjningsrösen har vi i flera fall hittat anläggningar, i form av gropar och härdar under rösena. Här tre gropar på rad i botten av brunjorden, som utifrån djupet möjligen kan vara neolitiska.

Lokal_10b_härd

På lokal 10b har vi börjat schakta oss ner i brunjorden på ett fint terrassläge, där det vid förundersökningen framkom spridda boplatslämningar. Redan första schaktdagen hittade vi ett flertal anläggningar, gropar, stolphål och härdar. Och idag kom även de första boplatsfynden i form av keramik och en knacksten av kvarts. Det lovar gott och nu väntar vi bara på att även hitta husen. Dateringen är fortfarande oklar, men troligen är lämningarna från järnålder.

Historien om Lilla Alunda

Hej på er! Jag heter Sandra Söderlind och pluggar till arkeolog vid Uppsala universitet. Som en sista del av min masterutbildning har jag nu min praktik på SAU och har fått i uppdrag att blogga om den arkeologiska undersökning där jag för första gången har fått delta vid en exploateringsgrävning, alltså en utgrävning där vi arkeologer (eller blivande arkeologer) undersöker fornlämningar på en yta som sedan ska bebyggas eller av annan anledning tas bort.

Utgrävningen skedde i Alunda 3,5 mil nordöst om Uppsala där väg 288 ska breddas, vilket påverkar de fornlämningar som finns utmed vägen. Projektet, som vi kallar Lilla Alunda, eller Hundkojan, utgjordes av en undersökning av en mindre del av ett gravfält etablerat under järnåldern. På platsen fanns enligt förundersökningen en rundad stensättning, d.v.s. en vanlig typ av grav under järnåldern. Stensättningen i Alunda beskrevs som rund i formen och hittades med en större flat sten, en s.k. locksten, centralt placerad på graven. Lockstenen täckte ett sotigt lager med en tydlig koncentration av brända ben. Dessa ben kommer från en människa, möjligen en yngre individ och/eller kvinna som levde under äldre romersk järnålder (14C-dateringarna indikerar att hon/han dött ca 55-135 e.Kr).

Då vi öppnat vårt schakt blev det tydligt att stensättningen vi kommit för att undersöka var mer komplicerad än vad vi först trodde. Till en början verkade det som att graven var större än vad man antagit vid förundersökningen. Sedan uppfattade vi att ytan bestod av ett flertal mindre stensättningar som var placerade nära inpå varandra, som en matta av sten. Stenpackningarna utgjordes av större och mindre stenar som var mer eller mindre tätt lagda och utan tydliga avgränsningar. Då är det lätt att börja ”se” saker. Kantkedjor var ena sekunden svåra att se och nästa sekund tycktes det finnas en massa olika! Det var ganska förvirrande.

Vår undersökningsyta med en fin rest sten centralt i bild.

Vår undersökningsyta med en fin rest sten centralt i bild.

Vi bestämde oss snart för att inte lägga alltför mycket energi på de svårtolkade kantkedjorna. Grävningen skedde lager för lager och inom kort började vi hitta koncentrationer av ben som var placerade i gropar på ytan. Dessa bengropar innehöll stora mängder brända ben. På den östra delen av ytan framkom något som såg ut som en egen liten stensättning, bara någon enstaka meter i diameter, och med en tydlig kantkedja. I denna minigrav hittade vi också en del keramik och lite brända ben, dock inte lika mycket som i bengroparna. Då vi undersökte benkoncentrationen under lockstenen hittade vi också några fragment av en kam, tillverkad av ben. Inga fynd av metall gjordes, trots en ivrig och kompetent metalldetekterare!

Ben och sten i sållet.

Ben och sten i sållet.

Redan i början av grävningen hittade vi också en omkullfallen rest sten som beundrades av både grävteamet och de Alundabor som hade vägarna förbi, se tidigare blogginlägg. Resta stenar var vanliga på järnålderns gravfält och efter en promenad i den närliggande skogen kunde vi konstatera att den resta stenen på vår yta inte var den enda på detta gravfält. Då den resta stenen plockades bort i slutet av grävningen hittade vi dessutom ytterligare en benkoncentration med en enorm mängd brända ben begravda under den.

Det är tydligt att gravens (eller gravarnas?) konstruktion var svår att förstå och att den/de har gett oss en del huvudbry under utgrävningens gång. För mig som praktikant har det dock varit ett perfekt projekt just på grund av detta. Jag lärde mig mycket om att tolka den arkeologi som vi gräver fram och hur svårt det kan vara! Det är inte alls lika lätt att förstå vad det är som händer i schakten som tv-programmet Time Team får det att framstå. Men tur är väl det. Det är ju just detektivarbetet som gör arkeologin ute i fält så himla intressant!

/Sandra

 

Fönster stjäls, vem köper?

Kblogg HS Bungemuseum2
Munblåsta glas i sina specialanpassade bågar. Foto: Helen Simonsson CC-BY

Nära mitt föräldrahem i Mellansverige ligger ett uthus som inrymt ett gårdssnickeri. Det hade väldigt vackra nio-rutiga fönster, det har det inte längre. Det har inga fönster alls för någon har varit där och tagit dem.

Vi upprörs dagligen över ofattbara bilder och berättelser om hur kulturarv exploateras i samhällen i kris. Det må vara naturkatastrofer, revolution eller krig, snabbt som ögat är spelet med oetisk hantering av kulturarvsföremål igång. Objekt som sedan länge hört till en kulturmiljö, arkeologiska platser och till och med museisamlingar stjäls, säljs och framför allt köps på en internationell marknad.

Öppna sår
Konsekvenserna känner vi till. Människor saknar de element i miljön som gör att de känner igen sig och kan orientera i tillvaron såväl fysiskt som mentalt. Arkeologiska fynd utan kontext berövas en stor del av sin berättelse om tid och plats och att ta museisamlingar – så gör man bara inte. För ett samhälle i kris blir det ytterligare sår som ska hanteras i de läkeprocesser som följer i återuppbyggnadsarbetet till ett fungerande samhälle.

Hur ser det ut i Sverige, ett land som inte kan påstås vara i någon allvarlig kris? Det är klart att det förekommer stölder i kyrkor och av offentlig konst. Vi ser att det handlas med ”antikviteter” och att inte alla förstått innebörden i lagstiftning som begränsar utförsel av vissa typer av kulturarvsföremål utanför landets gräns, även om polis och myndigheter arbetar förebyggande och operativt.

En ny trend?
Men, ser vi även en ny trend med allvarliga och fräcka brott mot kulturmiljöer? Att stjäla byggnadsdetaljer, ja, till och med delar av byggnader!

Nära mitt föräldrahem i Mellansverige ligger ett uthus som inrymt ett gårdssnickeri. Det hade väldigt vackra nio-rutiga fönster, det har det inte längre. Det har inga fönster alls för någon har varit där och tagit dem. Nyligen läste jag om två fall i Västergötland där i princip hela glasverandorna på två boningshus var stulna. De vackra munblåsta glasen i sina hantverksmässigt specialanpassade bågar som gett husen sin särart i den samlade kulturmiljön är borta och kvar är ett tomt hål. Efter en kort stund vid datorn inser jag att det här inte är de enda fallen utan bara två som hamnat i media.

Vem köper?
Vad säger det? Det finns en marknad, det finns köpare. Byggnadsvård är populärt och många ser fram emot att jobba med sina vackra hus under sommaren. Hur tänker du när du står i begrepp att köpa något på Blocket, på auktion, hos second-handfirman eller i affären på fina gatan? Är det dags att börja fråga om ursprungsmärkning inom byggnadsvården? Hur som helst, det blir enklare om ”Alla tänker i tid”.

 

http://nlt.se/nyheter/lidkoping/1.4959276-fler-drabbade-av-dorr-och-fonstertjuvar

http://www.svt.se/nyheter/lokalt/vast/tjuvar-stal-hela-glasverandan-inte-enda-fallet

Text: Gunilla Lagnesjö som arbetar inom verksamhetsområdet Kulturarv och samhälle på Riksantikvarieämbetet.

 

Torsåkra Norrgård – ett gammalt hus i Horn

Torsåkra by ger spännande vibbar. Belägen på en höjd med utsikt över Åsunden, strax norr om Horns samhälle ligger den. En trevlig by med tre stora mangårdsbyggnader från 1900-talets början med stora lummiga trädgårdar ligger på en prydlig rad.

Torsåkra Norrgård gamla mangårdshuset.
En av de gamla mangårdsbyggnaderna finns kvar utmed den gamla bygatan. Det är en enkelstuga uppförd i två våningar. När? Ja det är svårare att säja. På Storskifteskartan från 1795 finns byggnaden inte utritad. Men på Laga skifteskartan från 1848 finns den med. Det finns äldre gångjärnsbeslag som tyder på 1700-talet men smide kan ju återanvändas. Det är ju inte heller säkert att Torsåkrabönderna hängde med i modesvängarna. Ägarna har själva funderat på de fyra kalkstenshällarna som ligger som golv i verandan. Kan de vara från Horns gamla kyrka som revs 1754?

Det fyra kalkstenshällarna, var kommer de ifrån och vad döljer sig på andra sidan.
Byggnaden ska nu renoveras så att den bevaras för framtiden. Tegeltaket läggs om så att det blir helt. Nya hängrännor och stuprör kommer att leda bort vattnet från huset. Självklart blir de med skarpa knän och utkastare. Bottensyllen byts ut mot friskt timmer. Panelen skarvas och fasaden och fönstren målas.

Verandan i originalfärgsättning.
Kanske får vi lösningen av stenmysteriet i samband med renoveringen. Verandan kommer att lyftas bort för att man ska komma åt att renovera. Då kan man lyfta på stenarna för att se om det finns någon inskription. Verandan kommer så klart sättas tillbaka. Den har kvar sin originalmålning i rött, gult och gråvitt. Den har aldrig varit övermålad med någon vit tjock plastfärg. Ett föredöme.

Marie Hagesten
Byggnadsantikvarie