"Buried with care" a new exhibition at the Museum and Science Centre Luuppi

The interesting exhibition, “Buried with care” brings to life the human stories behind the graves under the floorboards and inside the churches of Northern Finland from the 13th to the 19th century. 

The coffin of a newborn child from the Keminmaa old church. Photo T. Kallio-Seppä.

The exhibition is based on recent archaeological excavations (1990-2010) in Oulu, Hailuoto, Ii, Tornio and Keminmaa. 

Researchers under the floorboards of Haukiputaa church. Photo S. Lipkin.

The exhibition is the third one in a series of exhibitions on the same theme. The two previous exhibitions where “Rungius, buried in a church” and “Anna, buried in a church”.

A flower made out of silk has been put in the hand of a deceased newborn child. Haukiputaa church. Photo S. Lipkin 

Pearls from a childs grave. Hailuoto old church. Photo S. Lipkin

The exhibition promises to apply to all senses. It also includes a virtual exhibit where the visitor can travel to the church of Keminmaa and familiarize him (or herself) with the mummy of chaplain Rungius and examine the deceases that computed tomography scanning of his mummified body has revealed.  

A cross shaped pendant was found in a womans grave during the excavations of the site of the medieval church of Ii in Hamina.

The exhibition is based on interdisciplinary scientific work at the University of Oulu and has been funded by the Emil Aaltonen Foundation and the Academy of Finland. The exhibition is produced in co-operation with archaeologists at the University of Oulu, Pohjois-Pohjanmaa museum, Tornionlaakso museum and Kemi historical museum.

Read more here:


Nytt år - Nya fornvandringar


Helt plötsligt är det ett nytt år igen och nu sitter vi här, både arkeologer och byggnadsantikvarier och planerar för vårens arbeten samtidigt som vi avslutar förra årets olika projekt. Bland projekten finns också guidningar och fornvandringar.



Ett par veckor före jul blev det klart att vi fick i uppdrag från Länsstyrelsen Östergötland att genomföra Natur- och kulturguidningar i länet. Det blev några intensiva dagar före julledigheten då vi valde ut de platser som vi vill visa och satte samman ett program. Programmet kommer att finnas med i den folder med Natur- och kulturguidningar som länsstyrelsen i samarbete med bl a länets kommuner ger ut varje år.


Till våren kan ni följa med en arkeolog och en naturguide till femton olika platser som ingår bland länsstyrelsens fornvårdsobjekt. Vi kommer att berätta om fornlämningarna, landskapet runt om, naturen på platsen och kanske en och annan fågel. Det blir en blandning av olika sorters fornlämningar. På programmet står en gruva, flera gravfält och boplatser, en fornborg, en vikingatida försvarsvall, hällristningar, hålvägar och en kyrkoruin. Vi har försökt sprida guidningarna i länet så det blir besök i de flesta av länets kommuner.


Men det är inte bara Natur- och kulturguidningar på programmet. Vi kommer också att fortsätta med att visa några av Östergötlands gömda och glömda platser. Det är platser som vi berättat om i magasinet Hardu varit här? som museet gav ut för några år sedan. Vi planerar dessutom att visa några av de platser som finns med vår senaste årsbok Det mörka Östergötland – när sägnerna möter källorna som kom ut i slutet av november förra året.

Låter det spännande? Det tycker vi också. Guidningarna kommer att starta i mitten av april så håll utkik på museets hemsida, där de kommer att presenteras om ungefär en månad.
Planering pågår för fullt!

Ann-Charlott Feldt
Arkeolog

Knepiga runor i Åhus och välsignelsen i Lyngsjö

Runorna på tornmuren i Lyngsjö kyrka. Foto Magnus Källström

Ibland kan man tycka att tiden har alltför snabba fötter. Det man gjorde alldeles nyss ligger plötsligt ett år tillbaka i tiden och sådant som man borde ha skrivit då är ännu oskrivet. I mars förra året var jag exempelvis i Skåne tillsammans med min kollega Lisbeth Imer från Nationalmuseet i Köpenhamn för att bland annat undersöka de putsristningar som finns på en pelare i Sankta Maria kyrka i Åhus.

Ristningarna har visserligen undersökts flera gånger förut, men nu skulle de täckas med skyddande glasskivor och vi ville framför allt se om det skulle gå att komma lite längre med den långa inskrift som finns på sydsidan av pelaren (DR EM85;438A) och som hittills har trotsat alla tydningsförsök. Vi lyckades också läsa en hel del av runorna, men fick aldrig något riktigt genombrott beträffande innehållet i texten. En misstanke är att det handlar om en text på latin, men inte heller med denna utgångspunkt kunde vi identifiera något helt otvetydigt ord.

Den långa inskriften på sydsidan av pelaren i Åhus kyrka (DR EM85;438A), som ännu ruvar på sitt innehåll. Foto Magnus Källström

Det kan nämnas att det nedanför denna ristning finns en kort runföljd ma, som jag såg redan 2016 när jag var i Åhus. Eftersom ristningen finns i Sankta Maria kyrka är det knappast för djärvt att anta att det är hennes namn som någon har börjat skriva, men av någon anledning avbrutit efter bara två runor. Att denna tolkning är riktig styrks av det snett ovanför dessa runor finns ett pentagram ristat, vilket ju är en känd Mariasymbol. Från nordsidan av pelaren känner man sedan tidigare två inskrifter som innehåller början av bönen Ave Maria. Ovanför en av dessa avbildas en rosenknopp.

Runorna ma på sydsidan av pelaren i Åhus kyrka. Troligen handlar det om början av namnet Maria. Foto Magnus Källström

Kalle Melin, som hade tagit emot oss Åhus, ville att vi också skulle passa på att avlägga ett besök i Lyngsjö kyrka för att bl.a. titta på en misstänkt ristning på en takbjälke som han hade upptäckt. Från denna kyrka finns sedan tidigare ett par runristningar i puts kända. Den ena är inte längre åtkomlig, men den andra finns på den västra innerväggen en trappa upp i tornet (DR EM85;432H). Den upptäcktes 1979 av Ulla Haastrup och undersöktes första gången 1981 av Erik Moltke och Marie Stoklund.

I Samnordisk runtextdatabas återges inskriften efter Moltkes bok Runes and their origin. Denmark and elsewhere (1985) på följande sätt:

gesus k^rist ¶ -ni ÷ þan ær mik ÷ skref
Iesus Krist … þann ær mik skræif.

Moltke översätter detta som ”Jesus Christ, reward (help) him who wrote me.” Samma läsning återkommer också i databasen Danske Runeindskrifter.

Några små korrigeringar kunde göras i denna text. Allra först i den översta raden finns exempelvis ett snedställt korsat kors, som naturligtvis markerar början av inskriften. Detta kors har tidigare undersökare givetvis sett, men av någon anledning inte tagit med i läsningen. De övriga skiljetecknen är också fler än vad som tidigare har angetts. Efter gesus finns ett sådant bestående av fyra korta lodräta streck och ett skiljetecken bestående av tre korta streck finns även på slutet efter skref. I det ord som tidigare har lästs þan har den andra runan dubbelsidig bistav. Ordet ska alltså läsas þæn, vilket stämmer med den form som ordet har i andra danska medeltidsinskrifter. Dessutom finns upptill till höger om den något skadade n-runan i detta ord ett kort lodrätt streck som kan ha tillhört ett skiljetecken.

Början av den andra raden i Lyngsjö kyrka. Bruket till vänster är yngre och raden är alltså defekt. Foto Magnus Källström

Märkligt nog verkar ingen på allvar ha försökt att tolka det runor som inleder andra raden och som Moltke förslagsvis har fyllt ut med ”reward (help)”. Det är dock rätt givet att det här måste ha stått signi, rimligtvis i formen [sih]ni. Det som har bevarats av runan framför n kan nämligen förlikas med en h-runa, men inte med k eller g. Denna rad är dessutom defekt i början, vilket givetvis ska markeras i läsningen.

Inskriften bör alltså i stället återges som:

× gesus ⁞ k͡rist
…-ni þæn · ær mik skref
”Jesus Krist signe den, som skrev mig.”

Formuleringen har på danskt område en god parallell på ett runristat rökelsekar från Ulbølle på Fyn (DR 183), där det bland annat står guþ : sihnn : þæn : mik : kørþæ ”Gud signe den som gjorde mig”.

Hur var det då med ristningen i takbjälken? Här pekade Kalle på en trång glugg där man kunde ta sig ut på kyrkvinden, men jag insåg direkt att det nog inte var något som jag skulle pröva om jag inte ville dela de erfarenheter som en känd sagobjörn gjorde i ett kaninhål. Lisbeth hade däremot inga betänkligheter mot att krypa in i denna glugg och återkom efter ett tag med mobilbilder som tydligt visade att de aktuella ristningarna inte kunde klassificeras som runor.

Med ännu ett gott danskt-svenskt samarbete hade vi alltså gjort ett antal viktiga iakttagelser, även om det grämer mig lite att vi inte lyckades få tag något hållbart uppslag för den långa inskriften i Åhus kyrka. Kanske kan en närmare analys av vår dokumentation så småningom leda till ett genombrott.

Runföljden DR EM85;438I på nordsidan av pelaren i Åhus kyrka. Runföljden har antagits innehålla namnet Mikael. Foto Magnus Källström

Beträffande en av de kortare inskrifterna på nordsidan av samma pelare – med signum DR EM85;438I i runtextdatabasen – tror jag däremot att jag har ett litet bidrag att komma med. Inskriften återges av Moltke som s micael, medan den i databasen har formen (s)a misael, vilket har tolkats som en återgivning av ”Sankt Mikael”. Att ett s har kommit in i det antagna namnet beror säkert på ett misstag genom att olika translittereringsprinciper har råkat krocka. Med den form som runan här har, råder det ingen tvekan om att det rör sig om en c-runa, såsom Moltke har återgett den. Däremot undrar jag om det verkligen har funnits en s-runa framför a. Den aktuella runföljden är inramad av en ristad rektangel och även om ytan till vänster är skadad och senare lagad ser det inte som det finns plats för någon ytterligare runa utan att den linje som finns här tillhör den vänstra kortsidan av ramen. Läsningen är alltså snarast amicael. Slutligen kan det noteras att den avslutande l-runan har en diagonal fördjupning mitt på huvudstaven. Tyvärr går det inte att avgöra om det handlar om en skada eller avsiktlig stingning, vilket ju i det senare fallet skulle göra denna runa till L.

Beträffande tolkningen kanske vi inte ska stirra oss blinda på att det måste handla om en återgivning av namnet Mikael, som ju för det mesta skrivs med k-runa även i latinska sammanhang. Kanske finns det andra möjligheter att uppfatta runföljden. Bland ristningarna på pelaren finns flera runföljder som inte är särskilt svåra att läsa, men där innehållet framstår som kryptiskt. Hit hör såväl DR EM85;438J som utgörs av runföljderna riska : ditema som DR EM85;438K, där läsningen snarast är tu͡reneius eller möjligen du͡reneius.

Det finns alltså mycket kvar att fundera på när det gäller runristningarna på pelaren i Åhus kyrka.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

Att öppna dörrar

 

Ritning av dörrar på Selma Lagerlöfs herrgård Mårbacka. Illustration: ArkDes (public domain).

Vad är egentligen HBTQ-kulturarv? Kan byggnader ha en sexualitet? För mig handlar ett HBTQ-perspektiv på kulturarvet inte om att överföra nutida sexuella identiteter till en dåtid, utan om att hjälpa oss att förstå och beskriva hur vår samtids förståelse och syn har uppstått.

Kulturmiljö är en del av kultarvet, som innehåller avtrycken som vår mänskliga aktivitet avsatt i den fysiska miljön. Den kan innehålla byggnader och landskap, men även immateriella uttryck som traditioner och annat som inte nödvändigtvis syns eller går att ”ta på”.

Har byggnader en sexualitet?

Att ställa sig frågan om byggnader har en sexualitet kan upplevas som litet löjlig. Precis på samma sätt som det kan upplevas löjligt att fråga sig om byggnader har ett kön. Men är det verkligen så dumma frågor? Att vi upplever frågorna som märkliga har kanske mer att göra med att vi inte kan se hur dessa skulle vara relevanta för ett objekt. Att vi inte kan se deras relevans har kanske mer att göra med att vi inte är vana vid att ställa dem. Sexualitet och kön är två av de många beståndsdelar som utgör människan, och som påverkar hur vi ser och navigerar världen. Om kulturarvet och kulturmiljön handlar om människans spår genom tiderna, så bör väl människans många olika uttryck inkluderas där? Vi kan inte separera den mänskliga dimensionen från teknikhistorien, eller arkitekturhistorien, eller någon annan del av historien heller. Utan den mänskliga dimensionen, så försvinner byggnaders kontext. Kan vi se estetiska värden i ett museiföremål som lyfts från sin ursprungliga miljö och placerats i en monter? Absolut. Och det samma kan sägas för många byggnader. Men objekten har skapats av någon, och då är vi tillbaka i den mänskliga dimensionen igen.

Att angöra en brygga

Individer som tillhör minoriteter blir ständigt påminda om sin identitet. Att tillhöra den dominerande, normala vardagen gör att jag sällan funderar på de grejerna, då de tillhör normen. Jag har som vit fram till för inte alls länge sedan inte direkt funderat över min hudfärg. Inte sällan får man höra ”hur kommer det sig att du är homosexuell”, eller ”hur kom du fram till att du är trans?”, men hur ofta ställs frågan ”har du alltid vetat att du varit heterosexuell?”. Vad hade vi kunnat få fram om vi börjat vända på våra föreställningar och utgångspunkter? Vår tvekan inför att se hur vissa frågeställningar kan vara relevanta för kulturvården är eventuellt rent av en kunskapsfråga.

Vårt sätt att värdera och tolka, och på så sätt inkludera och exkludera, vissa berättelser är så normaliserat och en del av vår vardag. Vi blir lätt hemmablinda och håller oss till att beskriva det vi känner till och är trygga med att beskriva. Ibland märker vi inte ens av att vi gör ett val. Detta är en av anledningarna till att vi kan uppleva en breddning av berättelser och inkluderingen av nya perspektiv som ibland t.o.m. forcerade. Vi har svårt att föreställa oss att en icke-heterosexualitet inte alltid varit avvikande. Att inte bara män har haft betydelse för utformningen av rummet (fråga: hur har kvinnor utformat rummet?). Att Sveriges historia är mer än bara kungar, slott och kyrka. Historien flätas samman av en oerhört komplex och mångtrådig väv, det är inte alltid så att alla trådar syns vid första anblick.

Detaljritning av kakelugnsluckor på Selma Lagerlöfs herrgård Mårbacka. Illustration: ArkDes (public domain).

Tomrummen är också rum

Frånvaron av, eller bristen på, vissa perspektiv eller aspekter berättar också något. Att HBTQ-historiens (uppmärksammade) platser domineras av associationer till homosexuella män, berättar något om de samhällsstrukturer som fanns då och nu. Bland annat visar det att kvinnor inte haft samma tillgång till det offentliga rummet som män. Det i sin tur, speglar också en större samhällsstruktur och urval av kulturhistoriskt värdefulla byggnader, som även den lyser med en frånvaro av kvinnor. Den uppmärksammade HBTQ-historien tillhör även den en vit medel- och överklass, samma mönster som i vår övriga historia. Som forskaren Alison Oram påpekade, så har lesbiska och deras materiella arv inte bevarats på grund av den inlästa sexualiteten, utan på grund av deras klasstatus och annan samtida betydelse (Oram 2001, s. 46).

Vi kan inte veta allt. Kulturarvsfältets anställda utgör fortfarande en väldigt homogen grupp, vilket också påverkar vad vi bär med oss och vad vi vet. Men det hindrar oss aldrig från att lära oss mer. Att öppna dörrar som gör att fler får inblick och medvetenhet kring att det finns många olika berättelser, erfarenheter och aspekter som ryms inom en kontext är en bra utgångspunkt.

Tips!

Ett tips på litteratur om hur sexuell identitet berör arkitektur är Katarina Bonneviers avhandling ”Behind Straight Curtains” (2007), som bland annat undersökte hur Selma Lagerlöfs Mårbacka utmanade sociala normer och uppfattningar om arkitektur.

Är du nyfiken på hur representationen inom musei- och kulturarvsområdet ser ut? Anna Lund publicerade 2015 i samarbete med Riksantikvarieämbetet ”Vem berättar? Vad vill man berätta om? Till vem vill man berätta? Med fokus på anställda inom musei- och kulturarvsområdet” som undersökte just dessa frågor. Den går att läsa och ladda ned här.

Källor:

Oram, Alison. (2001). Telling Stories About the Ladies of Llangollen: The Construction of Lesbian and Feminist Histories. I Gallagher, A-M. et al. Re-presenting the Past: Women and History. London: Routledge.

Gör kulturarvet tillgängligt genom Public Domain

Kulturarvsinstitutioner i hela världen firar just nu Public Domain Day och Riksantikvarieämbetet är med! Den 1 januari varje år infaller den tidpunkt när skyddstiden för verk av till exempel konstnärer, författare och andra upphovsmän går ut och deras verk blir Public Domain. För året 2020 betyder det att alla verk av de som avled 1949 kommer in i Public Domain (med några undantag). Genom att lyfta fram verk och upphovsmän som har blivit Public Domain lyfter vi fram betydelsen av öppna licenser för det digitala kulturarvet.

Men för institutioner som får bestämma om ett verk publiceras som Public Domain-märkt eller med en restriktivare licens kan det vara ganska knepigt. Därför har jag pratat med Riksantikvarieämbetets jurist, Sofia Kullman, både om betydelsen av Public Domain, skillnaden till andra licenser och hur man kan bestämma om ett verk är i Public Domain.

Om ni är intresserade att veta mer om öppna licenser och Public Domain kan ni också titta på vårt webbinarium kring detta ämne. Och om ni vill se mer Public Domain-verk, följ Riksantikvarieämbetet på Instagram, där presenterar vi konst, foton och objekt som är Public Domain-märkt.

LB: Vad betyder Public Domain egentlig, Sofia?

Sofia Kullman: Public domain är ett uttryck som inte har någon direkt motsvarighet i svensk rätt. Vad man menar är dock att det inte (längre) finns något upphovsrättsligt skydd.

Vilka objekt kan man publicera som Public Domain-märkt?

Sofia Kullman: Vanligast är att man pratar om material vars skyddstid har gått ut. Upphovsrätten skyddar nämligen ett verk i 70 år efter upphovsmannens död. För så kallade närstående rättigheter gäller lite andra skyddstider.

Men det kan också handla om material som aldrig har skyddats av upphovsrätt, till exempel lagar eller myndighetsbeslut.

När det gäller jättegammalt material kan man förstås vara säker på att skyddstiden har gått ut, och där är det inget problem att märka materialet med Public Domain. För lite nyare material kan det vara svårare.

Målning på siden med motiv från Stockholm omgivna av blommor. Anna Pabre. Tekniska museet, Public Domain.

Vad är skillnaden mellan CC0 och Public Domain?

Sofia Kullman: CC0-märkningen är lite speciell. Den innebär att upphovspersonen har avsagt sig all upphovsrätt. För slutanvändaren blir det lite samma sak som med material som är i Public Domain, man får använda det fritt. Men för personen som ska märka materialet är det stor skillnad. Det är bara upphovspersonen som kan besluta att något ska vara CC0. En PD-märkning innebär att man har gjort bedömningen att ett material inte är skyddat, medan en CC0-märkning är en viljeförklaring från upphovspersonen.

Vilka objekt eller data är problematiska för att publicera dem som Public Domain-märkt?

Sofia Kullman: Egentligen är det inte några särskilda objekt eller data som är svåra att publicera med PD-märkning. Det svåra är att komma fram till själva bedömningen, och det kan ibland bero på att man inte vet vem upphovspersonen är och därför inte kan kontrollera när den personen dog. Det kan också vara svårt att bedöma om ett foto är ett fotografiskt verk eller en fotografisk bild. Ett fotografiskt verk har en skyddstid på 70 år efter upphovspersonens död, medan fotografiska bilder skyddas i 50 år efter att bilden togs, så den bedömningen spelar stor roll.

Statens Järnvägar, SJ Vingplogen i arbete å bangården i Jämtlands Sikås vintern 1936. Järvägsmuseet, Public Domain.

När min institution har ett fysiskt objekt som är i Public Domain, och vi digitaliserar det – är det ett nytt verk som inte är i Public Domain?

Sofia Kullman: Det där är en lite knepig fråga. Just nu är det så att den svenska upphovsrättslagen ger en närstående rättighet för fotografisk bild för alla foton som inte är fotografiska verk. Så om man digitaliserar ett föremål genom att fotografera det så uppstår alltså formellt sett ett skydd. Men jag tror de flesta är överens om att inte hävda en sådan rätt vid digitalisering. Det gör bara digitaliseringen krångligare, och det tjänar ingen på.

Dessutom är det på väg att ändras. EU:s nya upphovsrättsdirektiv innehåller en bestämmelse som innebär att man inte ska kunna hävda sådant skydd vid digitalisering av ”alster av bildkonst”. Den bestämmelsen ska implementeras i medlemsländernas lagar senast juni 2021.

Fram till dess kan det vara bra för både institutioner och medarbetare att vara tydliga med hur man vill ha det. Vill man som medarbetare hävda en närstående rätt, så bör man berätta det för sin institution så att de kan ta hänsyn till det. Från institutionens sida är det också bra att vara tydlig med sina förväntningar på de som digitaliserar. Om alla korten är på bordet så slipper man bråka om det i efterhand. (Vill man vara jättesäker på sin sak så sätter man det dessutom på pränt, tycker jag som jurist förstås, men det räcker ganska långt att vara överens.)

Tack så mycket, Sofia!

Mer information om hur vi firar Public Domain Day finns här.

Fönster i Helge Ands ruin – en del av en immersiv upplevelse

Glasmålningarna är en viktig del av en medeltida kyrkas karaktär. På Gotland finns Nordens bäst bevarade medeltida glasmålningar, i ett 30-tal av landsbygdskyrkorna. Tyvärr finns ingenting kvar av den medeltida glasprakten i Visbys ruiner. Men i de tomma fönsteröppningarna, kan man ändå ana fönstrens former och geometri.

Rosettfönster i oktagonen på Helge Ands ruin, Visby. Foto: Viktor Lindbäck CC-BY

I experimentet med en projektionsbaserad immersiv upplevelse i Helge Ands ruin i Visby (Läs mer om experimentet HÄR), ingår att skapa en upplevelse av de medeltida blyglasfönstrens färger, motiv och symbolvärld. Det finns inga samtida målningar eller arkeologiskt material, som ger några som helst indikationer om fönstrens ursprungliga utseenden i Helge Ands ruin. Eftersom Helge Ands ruin är byggd på ett för både Gotland och Sverige helt unikt sätt, så finns det heller inga andra kyrkor i närheten att direkt jämföra med. Jag har därför hämtat motiv, färger och formelement från bevarade blyglasfönster i andra medeltida gotländska kyrkor, och satt samman dem till historiskt och hantverksmässigt rimliga rekonstruktioner som passar in i fönsteröppningarnas geometri; väl medveten om att det inte blir någonting annat än anakronismer. Det primära syftet med experimentet är heller inte att rekonstruera glasmålningar, utan att visa på den estetiska upplevelsen av medeltida blyglasfönster. Då de rekonstruerade fönstren innehåller autentiska motiv, som illustrerar medeltida livsåskådning, blir de också en del av upplevelsens sammanhållande berättelse.

Detalj av korfönstrets glasmålningar från 1300-talet i Klinte kyrka på Gotland. Foto: Viktor Lindbäck CC-BY

De tre fönster som återskapas ligger alla i den västra delen av oktagonen – dvs. inte i koret, även om denna del av ruinen av besökarna ofta uppfattas som kor och får vara bakgrund för bröllop. Det mittersta fönstret, med geometri baserad på talet 6, har med största sannolikhet haft ett centralmotiv, omgivet av 6 andra motiv i rundlarna. De övriga två fönstren; ett fyrpass- resp. ett sexpassfönster, i det södra resp. norra trapphuset, har troligen framför allt tjänat som ljusinsläpp i de mörka trapporna. Även om glaset i trappfönstren kanske var av mera transparent slag, med färre målade detaljer än rosettfönstret, så satt det definitivt glasrutor i fönsteröppningarna. Glasfalsarna och hålen för vindjärn/stagjärn är fortfarande synliga.

Oktagonens fyrpassfönster, i Helge Ands ruin i Visby. Foto: Viktor Lindbäck CC-BY
Oktagonens sexpassfönster, i Helge Ands ruin i Visby. Foto: Viktor Lindbäck CC-BY

Passaren och vinkelhaken var förutsättningarna för den medeltida arkitekturen och blyglasfönstren. Så här ser det ut, när jag ritar upp fönstrens grundformer för hand:

Oktagonens sexpassfönster, i Helge Ands ruin i Visby. Foto: Viktor Lindbäck CC-BY
Grundformen i oktagonens sexpassfönster, i Helge Ands ruin i Visby. Foto: Viktor Lindbäck CC-BY
Oktagonens fyrpassfönster, i Helge Ands ruin i Visby. Foto: Viktor Lindbäck CC-BY
Grundformen i oktagonens fyrpassfönster, i Helge Ands ruin i Visby. Foto: Viktor Lindbäck CC-BY
Oktagonens tomma rosettfönster, i Helge Ands ruin i Visby. Foto: Viktor Lindbäck CC-BY
Grundformen i oktagonens rosettfönster, i Helge Ands ruin i Visby. Foto: Viktor Lindbäck CC-BY

I fönstren har det också suttit masverk, som nu är borta. Fotot nedan visar masverk för ett sexpassfönster utanför Hôtel de Sully i Marais, Paris:

Masverk utanför Hôtel de Sully i Marais, Paris. Foto: Viktor Lindbäck CC-BY
Detalj av masverk, Hôtel de Sully i Marais, Paris. Foto: Viktor Lindbäck CC-BY

Mig veterligen, så finns det på Gotland inga kompletta bevarade medeltida fönster med glasmålningar av exakt samma form som de tre fönstren i oktagonens västsida i Helge Ands ruin. Det mest kompletta fönster med 6-faldig geometri jag lyckats hitta, är övre delen av korfönstret i Klinte kyrka. Därifrån har jag hämtat motiven till oktagonens rosettfönster.

Övre delen av korfönstret i Klinte kyrka, Gotland. Glasmålningarna är från 1300-talet. Foto: Viktor Lindbäck CC-BY

’Även om jag utgår från foton, ritar jag motiven för hand. Som glasmålningarna ser ut nu, så går det heller inte att använda fotona direkt till projiceringar.

Rekonstruktion av ängel från korfönstret i Klinte kyrka, Gotland, för användning i en ljusbox i Helge Ands ruin. Foto: Viktor Lindbäck CC-BY

Teckningarna skannas sedan in med hög upplösning, så att de går att använda i projiceringar och ljusbox. De analoga teckningarna bidrar till den medeltida känslan. Att redan från början arbeta med digitala bézierkurvor får bara motiven att se ut som slätstrukna animekaraktärer. Originalmotiven är alla mer eller mindre asymmetriska. Det blir heller ingen laserprecision när man skär och slipar glas för hand. Kladdiga lödningar, sprickor och skarvar tvärs över huvuden och klädnader är också en del av de medeltida fönstrens karaktär. Det viktigaste är inte detaljprecision, utan helhetsintrycket; övertydligheten i gester och symboler, explosionerna av färger och ljus. Det levande, infallande, färgade ljuset från fönstren i kyrkorummet kommer att åskådliggöras genom projektionsteknik, och vara en del av den animerade berättelsen om Helge Ands historia. För att skapa den immersiva upplevelsen av ljus och färg från fönstren, kommer vi att använda oss av både en ljusbox och projiceringar. Mer om detta arbete kommer i nästa inlägg.

Grunden till den ljusbox som skall passas in i oktagonens rosettfönster i Helge Ands ruin, Visby. Foto: Viktor Lindbäck CC-BY

From Hanko to Pechenga


I´m currently in the process of writing a feature "WW2 Conflict Archaeology of the Nordfront" for "Iron Cross Magazine".

Over 60 million people perished in the Second World War and in this almost unapprehensive scale, the German losses and the events of the war on the northern front may seem tiny. Set against this backdrop the events that occurred in Lappland or the small seaside town of Hanko S. Finland, between 1942 and 1944 appear almost microscopic.

SS Kriegsberichters in Hanko 1941. Photo SA-kuva.


And still, the continuous stream of German soldiers heading for the battles of the “Eismeerfront” through Hanko and Finland between 1942 and 1944 is a reminder of the all engulfing power of a world war.

Photos of German soldiers who died on the in Finland during WW2 and a decaying German barrack in Hanko. Photo Japo Knuutila.
These forgotten battlefields, long lost camps and decaying artefacts in the soil, tell thousands of different and personal stories about war.  The words of the German soldiers in their letters and diaries, photographs and documents, the slowly decaying barracks as well as the common and mundane artefacts in the soil, all bear witness of the helplessness that ordinary human beings felt and experienced amongst the crushing and devastating historical events of a world war.





"Iron Cross is the UK’s only magazine focusing entirely on German military history from 1914 to 1945. It launched with great success in June 2019 and is available worldwide in both print and digital formats.

Iron Cross puts the German military under the microscope; looking at organisations and tactics, as well as at materiel, technology, politics and the more personal and human elements of the German serviceman’s experience.

The content covers the land, sea and air war across all periods of both wars and is written by a team of international experts and historians. To a more limited extent, it covers the inter-war period in Germany between 1919 and 1939."

Helge Ands ruin – en projektionsbaserad immersiv upplevelse

Det medeltida kyrkorummet var en immersiv totalupplevelse av färg, ljus och ljud; insvept i ett lätt dis av doftande rökelse. I de gotländska landsbygdskyrkorna kan man fortfarande ana fragment av det som varit, i de bevarade kalkmålningarna, glasmålningarna och skulpturerna. Svårare är det att föreställa sig det som en gång var inne i de numera tomma, kala och taklösa ruinerna i Visby.

Helge Ands ruin, Visby. Foto: Viktor Lindbäck CC-BY

Som en del i att framställa en god praxis för immersiva upplevelser, kommer vi därför att i samverkan med Gotlands museum utföra ett praktiskt experiment med att skapa en egen projektionsbaserad immersiv upplevelse i Helge Ands ruin – hela vägen från idé till färdig upplevelse, som synliggör ruinens historia. Experimentet dokumenteras fortlöpande i både text och bild, för att kunna vara en praktisk kunskaps- och inspirationskälla för alla som vill skapa egna immersiva upplevelser i kulturarvsmiljöer.

Digital teknik ger möjligheter att visualisera det osynliga. Direkt på plats, utan att göra några fysiska ingrepp i miljön. Men det handlar om mer än bara teknik. Det handlar lika mycket om den mänskliga berättelsen. Och om att hitta metoder som är både praktiskt och ekonomiskt hållbara. Hur gör man för att på ett tillgängligt och kostnadseffektivt sätt visualisera hur en ruin såg ut innan den blev ruin? För att visa hur fönster av färgat och målat glas en gång fyllde ut de nu tomma fönsteröppningarna, och färgstarka kalkmålningar täckte väggarna? Och samtidigt ge ruinens tomma rum och kala väggar möjlighet att i nutiden bli till nya rum för konst- och kulturarvsupplevelser?

Helge Ands ruin, Visby. Fotot är taget inifrån oktagonen, mot koret. Foto: Viktor Lindbäck CC-BY

Det krävs praktiska experiment, för att undersöka både teknikens och rummets möjligheter och begränsningar. För att hitta den mänskliga berättarrösten, och de tekniska tillämpningar som kan bära berättelsen. Valet föll på att experimentera med projektionsbaserad teknik, i interaktion med mänskliga guider, eftersom detta bedöms vara den mest tillgängliga och kostnadseffektiva immersiva teknik som i dag är realistisk för museer att arbeta med. Även om en VR-upplevelse kan ge känslan av att vara inne i ett komplett rekonstruerat rum, kan den inte upplevas av flera personer samtidigt, och saknar en projektionsbaserad upplevelses flexibilitet att snabbt och enkelt kunna ändras och anpassas för olika målgrupper, platser och ändamål. Dessutom är VR-upplevelser dyra att framställa, med dyr, känslig och svårhanterlig hårdvara som kräver stora personalinsatser för att administreras och fungera. VR-upplevelser som köpts färdiga av externa konsulter är oftast också omöjliga för museerna att själva utveckla, utöka och förändra, utan att behöva köpa in dyra externa tjänster.

Helge Ands ruin, Visby. Fotot är taget österifrån, in mot oktagonen och dess rosettfönster. Hålet i taket går upp till den taklösa övervåningen. Foto: Viktor Lindbäck CC-BY

En viktig del i experimentet med en projektionsbaserad immersiv upplevelse i Helge Ands ruin är att hitta fram till en lägsta acceptabel teknisk (och därmed också ekonomisk) nivå, med hård- och mjukvara som museerna i så stor utsträckning som möjligt själva kan hantera utan hjälp av externa konsulter. Experimentet skall också visa på hur befintligt digitalt källmaterial kan återanvändas i immersiva upplevelser. Genom att använda sig av öppet källmaterial, möjliggör museerna också för andra att bygga vidare på befintliga projektionsupplevelser; i andra former och sammanhang.

Helge Ands ruin, Visby. Den södra av de två trappor som leder upp till oktagonens övervåning. Foto: Viktor Lindbäck CC-BY

När man visar projiceringar i taklösa ruiner i dagsljus, kan ljuset vara ett problem. Ljusstarka projektorer kostar pengar, och en av de frågor som det pågående experimentet med projiceringsteknik i Helge Ands ruin i Visby kommer att besvara, är frågan om hur pass hög ljusstyrka som minst krävs för att uppnå ett acceptabelt resultat även under andra ljusförhållanden än totalt mörker.

Helge Ands ruin, Visby. Oktagonens taklösa övervåning, med hålet ner till undervåningen omgivet av ett modernt staket. Foto: Viktor Lindbäck CC-BY

Oktagonen i Helge Ands ruin i Visby har två våningar; övervåningen utgör delvis tak över undervåningen, och det är i denna täckta del av ruinen som vi kommer att testa projiceringarna. Dagsljus kommer emellertid in både från den öppna, östra änden av ruinen, hålet i golvet/taket mellan våningarna, samt genom de tomma fönster- och dörröppningarna. Dels för att göra insidan av ruinen mörkare, men lika mycket för att visa färgprakten i de ursprungliga medeltida fönstren av färgat och målat glas, kommer vi att täcka för fönsteröppningarna och visualisera rekonstruktioner av glasmålningar på de övertäckta fönsteröppningarna. För visualiseringarna kommer både en ljusbox och projiceringsteknik att användas.

Så här såg det ut tisdagen den 17/12, när vi vid 11-tiden på förmiddagen, på plats i Helge Ands ruin, testade att projicera ett foto av en glasmålning från 1300-talet i Lye kyrka direkt på väggen – dels med rosettfönstret öppet, dels övertäckt. Som synes framträder projiceringen bra även när ljus kommer in både genom rosettfönstret, takhålet och de dörr- och fönsteröppningar som finns i oktagonens sidor.

Projiceringstest i Helge Ands ruin. Foto: Viktor Lindbäck CC-BY
Projiceringstest i Helge Ands ruin. Foto: Viktor Lindbäck CC-BY

Projektorn som användes för försöket var:
Optoma EH501
Upplösning 1080p (1920×1080)
Bildformat 16:9
5000 Lumen
Throw Ratio: 1.37:1 – 2.05:1 (Avstånd/Bredd)

Länk till projektorn: https://www.projectorcentral.com/Optoma-EH501.htm

Den är inte längre i produktion, men kostade 17.500:- ex moms.

God fortsättning

Nytt år, nytt decennium och ny layout.
Vi hoppas att ni hänger med oss på våra uppdrag under 2020 också!

God fortsättning önskar vi på avdelningen för Arkeologi och byggnadsvård 
på Östergötlands museum


Bildresultat för östergötlands museum"

Runristarbestämningar av tryckfelsnisse

Runstenen U 410 vid Norrtil utanför Sigtuna. Foto Magnus Källström

Runstenar gör sig ofta mycket bra i snö. Min favorit är STF:s fotograf Pål-Nils Nilssons bild av runblocket vid Kyrkstigen i Ed i Upplands-Väsby. I år har det inte kommit någon snö så jag återger här i stället en bild som jag tog i mars 2014 av en av runstenarna vid Norrtil utanför Sigtuna (U 410). Stenen är intressant av flera skäl, inte minst för att den står i kanten av en rektangulär stensättning, där kanske den som stenen har tillägnats också vilar.

Uppland är ju som bekant ett av våra runstensrikaste landskap och också det landskap där vi har flest namngivna runristare. Några av dessa ristare var också mycket produktiva och har i vissa fall efterlämnat bortåt åttio och i ett fall sannolikt mer än hundra ristningar. Endast en mindre del av dessa ristningar är signerade, men när det handlar om de mer produktiva ristarna är den sällan särskilt svårt att identifiera ristaren. Sådant har runforskare ägnat sig åt åtminstone sedan 1700-talet och i Samnordisk runtextdatabas ges ofta uppgifter om ristare även om signaturen saknas. Dessa bygger i de allra flesta fall på den förtjänstfulla och mycket användbara skriften Mellansvenska runristare. Förteckning över signerade och attribuerade inskrifter (1993) av den nu i november hastigt avlidne runologen Jan Axelson, som under många år var verksam vid Runverket på Riksantikvarieämbetet.

Den som har använt databasen vet att det ibland ges flera bud på vem som har ristat en viss sten och att man emellanåt kan mötas av minst sagt förvirrande namnräckor som ”Torgöt Fotsarve (A); Tjälve 1 (S); Orökja 2 (S); Fot 2 (A)” (U 948) eller ”Vigmund (S) och Åfrid (S); Fot 2 (A); Önjut (A)” (U 1011). Det är sällan som alla dessa namn är relevanta för den aktuella ristningen, utan de speglar i stället forskningshistorien, där olika forskare har kommit till skilda resultat. Här måste man alltid återvända till Jans arbete och läsa vad som har sagts om ristningen och ibland även gå vidare till de källor som han har använt. Samtidigt ska man komma ihåg att Jans text med avsikt är strikt refererande och att han aldrig avslöjar vad han själv ansåg i frågan. Det är alltså upp till läsaren att göra en egen bedömning utifrån det material som presenteras.

Den ovan nämnda runstenen U 410 ska enligt vad som står i databasen ha attribuerats till runristaren Torfast, en uppgift som också går att hitta runtom på Internet. Det som kan förvåna en runolog är att stenen inte alls ser ut som en Torfastristning, utan snarare som något som kunde vara utfört av ristaren Fot.

Uppgiften som databasen bygger på finns på s. 150 i den fjärde delen av Upplands runinskrifter, där Elias Wessén efter att ha tillskrivit ristaren Torfast den osignerade U 987 Funbo kyrka nämner att ”v. Friesen vill, säkerligen med all rätt, till Torfast attribuera även U 410, 418 och 419”. Med hjälp av Jan Axelsons arbete är det lätt att hitta den rätta förklaringen. Här får man veta att redan den amerikanske runologen Claiborne W. Thompson i sin avhandling Studies in Upplandic Runography från 1975 (s. 126 noten) hade insett att det handlar om ett tryckfel. Den sten som von Friesen och Wessén har avsett är inte U 410 utan uppenbarligen U 409 vid Lövstaholm i S:t Olofs socken. Runstenen vid Norrtil har alltså egentligen aldrig attribuerats till Torfast.

U 967 Vaksala kyrka och U 971 Eke, Vaksala socken. Efter Upplands runinskrifter

Ett par andra stenar som har fått lite förvånade attribueringar är U 967 Vaksala kyrka och U 971 vid Eke i Vaksala socken. Båda stenarna uppges vara ristade av den berömde ristaren Öpir, fastän de inte är ett spår lika de ristningar som denna ristare i övrigt har efterlämnat. Marit Åhlén som 1997 skrev om Öpir avfärdar dem också med rätta. Även om U 967 och U 971 har en hel del likheter inbördes, så undrar man vad utgivarna i detta fall kan ha tänkt på.

Lösningen är även här rätt enkel. Uppgiften om ristarbestämningarna finns under U 973 Gränby i Vaksala, som inte bara är en mycket typisk öpirristning utan även är signerad av honom. Wessén skriver där (s. 117): ”Runorna äro djupt huggna, ramlinjen däremot grunt, delvis endast svagt antydd, delvis säkerligen ej alls huggen. Jfr liknande förhållanden på U 967 och U 971, båda ristade av Öpir.” Det som Wessén kommenterar är att Öpir ibland har underlåtit sig att hugga ramlinjerna utan troligen – vilket man i ett fall (U 880) har kunnat konstatera – bara målat dem på stenen. I Vaksala socken finns två sådana Öpirristningar, där delar av ramlinjerna saknas: U 970 och U 974. Det är givetvis dessa två ristningar som Wessén har avsett. Numreringen är alltså i båda fallen förskjuten tre steg bakåt. Av allt att döma handlar det om en preliminär numrering av de uppländska runinskrifterna som på just detta ställe har råkat bli kvar i manus. Beträffande de aktuella runstenarna vid Vaksala kyrka och Eke har Wessén aldrig haft en tanke på den ristare som de senare har kommit att knytas till.

Runstenarna som Wessén egentligen avsåg: U 970 Bolsta och U 974 Jädra, båda i Vaksala socken och ristade av Öpir. Efter Upplands runinskrifter

Jag om någon vet hur lätt det är trycka på fel tangent och hur ofta man missar något vid korrekturläsningen. Den som är uppmärksam kommer säkert att hitta ett och annat i denna text. Fördelen med en bloggtext är ju att man alltid kan gå in och rätta sina fel, allteftersom man får syn på dem (eller får dem påpekade).

Syftet med detta inlägg är givetvis inte att förringa insatserna av kollegor och föregångare, utan endast att fästa uppmärksamheten på en viktig punkt. Om något verkar konstigt eller ologiskt, konsultera alltid källan. Det kan handla om ett simpelt tryckfel.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Om någon undrar vad (S) och (A) står för i texten ovan, så anger (S) signerad ristning och (A) en attribuerad sådan. Siffrorna efter vissa av namnen beror på att det finns (eller har antagits finnas) flera ristare med samma namn. DS.

PPS. Thompsons slutsats angående U 410 bekräftas av von Friesens anteckningsbok II (s. 1) i Uppsala universitetsbibliotek, där det klart framgår att den sten som denne har avsett är U 409 och ingen annan. DS.