The registration for next years community archaeology excavation in Helsinki has started!

The community archaeology excavation will take place in Pitäjänmäki, some 10 km:s from Helsinki city centre and is easily accessible with both train and bus. The languages spoken during the excavation are Swedish, Finnish. English and German!

Trial excavations underway in Pitäjänmäki (2004).

The excavation site is a neolithic dwelling site. It has proved very rich in finds from the late Comb Cramic period (ca 3800-3400 BC).

Lunchbreak (2004).

The maximum number of participants is limited to 25 per day so please act now in order to secure a place at the dig! Book here!

https://ilmonet.fi/#sv/search/com=4

Late comb ceramic (Ka II:2) potsherds (2004).

There will also be an excavation with local school students from Gymnasiet Lärkan here in 2018 (prior to the community archaeology dig)! 

Nyheter om Arkeologi & Historia december 2017




NATURFOTOUTSTÄLLNING


Vinnare och förlorare i svensk natur


9 december 2017 - 11 mars 2018


Västmanlands läns museum






FOTOUTSTÄLLNING: 100 gamla vykort från Västerås


 Ställs ut på Västerås stadsbiblioteks fackavdelning


 Pågår från 24 november 2017






FINLAND 100 ÅR

 

Finland 100 år – En krönika av Jouni Tervalampi, 7 december 2017

https://tervalampi.wordpress.com/2017/12/07/finland-100-ar-en-kronika-av-jouni-tervalampi/

 

VIKINGAR FRÅN NORGE FOR TILL IRLAND

 

Ett irländsk selbågesbeslag till häst för att dra vagn eller släde funnen i Tröndelag i Norge.

https://www.nrk.no/trondelag/fant-middelaldersk-tyvegods-fra-irland-pa-byneset-1.13777714

 

 

EN NORSK HANDELSMAN MED EN BIRKAFALK SOM SVÄRDSDOPPSKO BEGRAVDES I EN OBRÄND BÅTGRAV

 

Orten Lie, Ragnar Birkakrigare i Norge? Spor Nr 2 2016.
Pdf

https://www.ntnu.no/documents/10476/62052/Spor+nr.+2_2016.pdf/a8e56132-36e5-49b2-950d-8a37a278ceaa

 

 

UNIKT VIKINGASPÄNNE FUNNET I PERM

 

På ett pluntaformat hänge finns en torshammare avbildad där handtaget är utformat som ett svärdsfäste och på den andra sida en störtdykande falk, Birka och Rurik-dynastin vapensymbol. I det här fallet en symbol för Rurik då svärdsfästet är av en yngre typ (fig 1:1).

 

Läs mer: A. M. Belavin, N. B. Krylasova 2017. ANCIENT RUSSIAN MATERIALS IN THE PERM CIS-URALS DURING THE 10TH – 11TH CENTURIES. THE VOLGA RIVER REGION ARCHAEOLOGY№ 1 (19) 2017.
http://archaeologie.pro/en/archive/21/

 

 

FÖREGÅNGAREN TILL BIRKAKRIGARES STÄPPNOMADISKA DRÄKT FUNNEN I SIBIRIEN

 

By The Siberian Times reporter 2017-03-16. 2000 year old warrior made of reindeer antlers found on the Artic Cirkle. Siberian Times

http://siberiantimes.com/science/casestudy/features/f0294-2000-year-old-warrior-armour-made-of-reindeer-antlers-found-on-the-arctic-circle/

 

RUNSTEN FRÅN AMERIKA ÄR EN FÖRFALSKNING

 

Fridell, Staffan & Larsson, Mats G. 2016. Språk och dialekt på Kensingtonstenen. Saga och Sed 2016. S. 149-168.

Länk till Pdf http://kgaa.nu/tidskrifter/bok/saga-och-sed-2016

Källström,  Magnus 2017-11-26. Haverörunor – nyckeln till Kensingtonstenens gåta?

http://www.k-blogg.se/2017/11/26/haverorunor-nyckeln-till-kensingtonstenens-gata/?utm_source=feedburner&utm_medium=feed&utm_campaign=Feed%3A+raa-k-blogg+%28K-blogg+-+Riksantikvarie%C3%A4mbetets+blogg%29

 

DÅ DANSKARNA BELÄGRADE LINKÖPING

 

Feldt, Ann-Charlott 2017-12-01. För 450 år sedan – Danskt härläger på domkyrkans kyrkogård Bloggen: Aktuellt från Östergötlands museum
http://arkeologiostergotland.blogspot.se/2017/12/for-450-ar-sedan-danskt-harlager-pa.html

 

 

MÄNNISKAN UTROTADE DEN AMERIKANSKA HÄSTEN FÖR 17000 ÅR SEDAN

 

Läs mer. Sci-news.com 2017-12-03. Ancient DNA Shakes Up Horse Family Tree.
http://www.sci-news.com/paleontology/haringtonhippus-francisci-05493.html

 

PLUNDRING AV FINLANDS HISTORIA PÅGÅR MED METALLSÖKARE

 

I Finland är det lagligt att använda metallsökare och nu har det fått katastrofala följder, 300 plundringsgropar har upptäckts vid Raseborgs slottsruin i Finland.

 

I Ukraina plundras bland annat vikingagravar och auktioneras ut på det oseriösa företaget Time-Line Auctions.

 

Läs mer: Gustafsson, Ny Björn 2017. Initiavtiv eller tystnad – om Sveriges hållning till illegal försäljning av kulturföremål. Fornvännen 2017/2

http://samla.raa.se/xmlui/handle/raa/378

 

Yle Nyheterna 2017-12-05. Polisen om tjuvarkeologerna vid Raseborgs slott: Ingen formellt misstänkt, men personer vi ser lite närmare på.
https://svenska.yle.fi/artikel/2017/12/05/polisen-om-tjuvarkeologerna-vid-raseborgs-slott-ingen-formellt-misstankt-men

 

NORRBOTTENS MUSEUMS ARKEOLOGISKA SAMLINGAR

 

Sjödal, Daniel 2017-12-01. De arkeologiska samlingarna.
https://kulturmiljonorrbotten.com/2017/12/01/de-arkeologiska-samlingarna/

 

 

 

Ett par okända runstenar ur arkiven

Den tidigare okända runstenen från Sankt Lars kyrka i Linköping. Teckning av Petrus Millberg i handskriften R 554 (UUB). Foto: Alvin

Projektet Evighetsrunor som Riksantikvarieämbetet driver tillsammans med Uppsala runforum innehåller flera delar. En handlar om att digitalisera tidigare svåråtkomligt källmaterial. I samarbete med Uppsala universitetsbibliotek har nu Otto von Friesens runologiska fältmaterial blivit tillgängligt, men också flera handskrifter efter 1700-talsforskaren Olof Celsius. Allt detta är publicerat på plattformen Alvin och kommer sedan att länkas till den forskningsplattform för Sveriges runinskrifter som vi arbetar med inom projektet.

Det finns mycket nytt att upptäcka i detta material. Särskilt Celsius’ samlingar i Uppsala har i förvånansvärt liten grad använts av forskningen, även om vissa referenser dyker upp här och var i verket Sveriges runinskrifter. Känslan är dock att dessa handskrifter aldrig har varit föremål för någon mer systematisk genomgång. Jag har tittat igenom dessa handskrifter vid några tillfällen och märkligt nog tycker jag alltid att jag stöter på något som jag inte visste om. Till och med tidigare okända runstenar kan dyka om mellan bladen om man har ögonen med sig och ger sig tid att stava sig igenom de inte helt lättlästa 1700-talshandstilarna.

För ett par år sedan fann jag exempelvis bland de handlingar som finns under signum R 554 en runsten från S:t Lars kyrka i Linköping, som vad jag vet inte tidigare har varit registrerad. Teckningen är försedd med följande mycket utförliga beskrivning:

”Denna sten ligger på St Lars kyrkiogård uth med Kyrkiomuren A B på södra sidan, millan wåkenhuset och kordörren. A wäster. B öster. ligger horizontalt; men har der intet länge legat. är wid Kyrkians och Kyrkiotakets repare[r]ande brukad til någon tienst til rödfärg stötande etc hwar af han är med rödfärg och tiära så fördärfwad, så wäl som af watn och tiärdropp, at man nästan intet kan se at det warit någon runsten. Stenen är af en rödachtig, glittrande, hård och grof materia, och derföre gropug och förderfwad in superficie [dvs. på ytan] at man ingen wiss ritning kan finna […]”

Att inskriften på den misshandlade runstenen varit svår att läsa blir uppenbart när man försöker tyda runorna på teckningen. De ser närmast ut som …-­-­n × kiu × suislnlþs…, vilket knappast kan läggas till grund för något tolkningsförslag.

Teckningen är inte signerad, men av allt att döma härrör den från Petrus Millberg, lektor i matematik i Linköping och sedermera kyrkoherde i Landeryd. Upptill har nämligen Celsius lagt till att ”Mag. Milberg” den 4 oktober 1726 hade skrivit ”at man på denna sten ingen mehr rättelse kan hafva”. Det kan tyda på att den redan då har gått förlorad. I de av Brate utgivna delarna av Östergötlands runinskrifter lyser denne Millberg i stort sett med sin frånvaro (han nämns endast en gång under Ög 224), men när Sven B. F. Jansson 1976 skrev om Linköpingbygdens runstenar i Linköpings historia hänvisar han flera gånger till dennes teckningar i Celsius’ samlingar. Den här aktuella runstenen vid S:t Lars omtalas däremot inte.

Teckningen av runstenen från Sankt Lars i J. H. Wallmans samling. Efter original i Nordiska museets arkiv.

För ett tag sedan slog det mig att jag en gång faktiskt hade sett ytterligare en teckning av denna sten, nämligen i 1800-talsforskaren J. H. Wallmans samling i Nordiska museet. Någon platsangivelse finns inte på denna teckning, bara anteckningen att ”kan man intet finna annat än teckn till dessa bokstäfver, sedan tjära blifvit kokad på stenen”. Vid första anblicken ser det ut som om detta kunde vara en självständig avbildning och läsningen är något annorlunda (…-þn × kiu × suisliins…), men det troligaste är att det bara handlar om en lite slarvig kopia av teckningen i R 554. På samma ark finns nämligen också avbildningar av Ög 112 och Ög 129 som verkar vara kopior av just Millbergs teckningar.

Det går givetvis inte att göra så mycket av inskriften på denna sten, men det är tydligt att den har burit det mycket karakteristiska kors, som förekommer på flera runstenar i Östergötland.

En förbisedd runsten från Aspö kyrka

Efter att den ovan nämnda samlingen hade blivit digitaliserad, lade jag märke till att det här även fanns uppgifter om en tidigare förbisedd sörmländsk runsten. I ett brev till Olof Celsius 1743 har Axel Herman Wrangel lämnat en delvis ofullgången teckning av det berömda runblocket vid Lagnö (Sö 175) i Aspö socken, varefter han har följande intressanta notis:

”Uti Kyrkiodörren af Aspö Kyrkia ligger en sten [Sö 174] den dir[ektör] Palmschiöld skall hafva aftagit, iag kunde hel riktigt läsa honom, men gaf mig eij roo att afrita honom. Man wiste mig och en hop bitar af en runsten som sutit uti tornet den böndren nedkastat då de skulle laga det. Den stenen hade warit påtagligen ritad iag kunde eij på en bit läsa mer än …ita …iʀ · iftiʀ · bu…i.”

Axel Herman Wrangels anteckningar om runstenen från Aspö kyrka ur R 554 (UUB). Foto: Alvin

Det är inga märkvärdigheter som Wrangel har upptecknat och av inskriften går det inte att med säkerhet tolka mer än ordet ”efter”. Det märkliga är dock att han har avbildat både a-runan och den ena t-runan med ensidiga bistavar. Dessa runvarianter är mycket sällsynta i Södermanland, men desto vanligare i Uppland. Kanske ska man därför våga anta att stenen har varit ristad av en uppländsk runristare.

Förutom Sö 174 och Sö 175 har man i Aspö socken tidigare bara känt till ett mindre runstensfragment (Sö 375), som på 1930-talet påträffades i en terrassmur vid Lagnö. Det överlämnades 1934 till Historiska museet, där det har förvarats sedan dess. Av inskriften återstår endast runorna …at · a…, men på fragmentet finns rester av en rik slingornamentik. Stenmaterialet består av röd sandsten, vilket i Mälardalen främst förekommer i runstenar som har framkommit vid medeltida kyrkor. Man kan därför misstänka att detta fragment ursprungligen kommer från Aspö kyrka och kanske kan det – trots att såväl a som t här har dubbelsidiga bistavar – ha tillhört samma sten som Axel Herman Wrangel såg 1743. Det är väl inte heller omöjligt att det till och med är han som har fört det till Lagnö. Säteriet ägdes nämligen av hans farbror, riksrådet Erik Wrangel af Lindeberg.

Runstensfragmentet som på 1930-talet hittades vid Lagnö i Aspö socken. Efter Södermanlands runinskrifter (1924-36).

Av en tillfällighet såg jag faktiskt det nämnda fragmentet i Historiska museets magasin tidigare i höstas, eftersom det råkade ligga på samma pall som en runsten som jag skulle titta på. Jag noterade då att det endast var 3,5 cm tjockt och att det baksidan fanns böljeslagsmärken, vilket visar att detta måste den ursprungliga tjockleken. Stenens tunnhet tyder på hällen ursprungligen kan ha ingått i en kistkonstruktion, vilket man faktiskt tidigare också har övervägt. Detta är ytterligare ett indicium på att denna sten kan komma från kyrkan.

Axel Herman Wrangel är inget känt namn inom runforskningen, men sommaren 1742 hade han ritat av ett par småländska runstenar (Sm 132, Sm 133) i Flisby socken, norr om Eksjö, och senare under samma höst avbildade han också några runstenar i Västergötland. Dessa teckningar ingår också i handskriften R 554, men i detta fall finns de faktiskt omnämnda i Sveriges runinskrifter. Om hans liv i övrigt är det inte så mycket som direkt går att googla fram. Det man får veta är att han föddes 1822 på Aneby i Bredestads socken i Småland, att han var student i Uppsala samt att han dog ogift och barnlös 1753 i Italien under en utlandsresa.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

November Pieces Of My Mind #3

23800134_10154975566340373_3076292658645764377_o

Morning view from my room at the Swedish Institute’s writers’ retreat in Kavala, Greece.

  • Made a list of the people who have worked in the field with me on my Medieval castles project of the past 3½ years. 50 names! I am such a lucky guy.
  • The ancient supercontinent Gondwanaland is simply named for the part of India where many Gonds live: bits of Maharashtra, Madhya Pradesh and Chhattisgarh.
  • Andy Weir’s excellent new novel Artemis has been sloppily copy-edited. Early in the book he describes the general qualities of his moon base in the present tense while telling the story that plays out there in the past tense. (“France has many good restaurants. I went to Paris in 1897.”) Then this distinction breaks down and almost everything is past tense. (“France had many good restaurants. I went to Paris in 1897.”)
  • Oh, how I love my morning cup of tea!
  • Ocarina means “little goose” in Italian. The Swedish word, lergök, means “clay cuckoo”.
  • There’s this tune that I kind of like except that I can’t get over the phrase “When you have someone that loves you”. Hey guys, there was a reason that musically gifted pop and rock musicians used to employ professional lyricists.
  • I just finished writing my 7th book.
  • Made up an elevator pitch for my forthcoming book. “Lifestyles at Östergötland’s Medieval strongholds. Slavery, skinned cats, boiled dogs and extramarital affairs!”
24291437_10154994820810373_1241690234985112751_o

Kavala’s Old Town from the east. Note the aqueduct, right, and the snow-capped Mount Pangaion in the rear. “Mount All-Earth”!


För 450 år sedan – Danskt härläger på domkyrkans kyrkogård

I dag, den 1 december 2017, är det 450 år sedan den danske fältherren Daniel Rantzau och hans armé slog läger på domkyrkans kyrkogård i Linköping.

Daniel Rantzau, illustration utförd efter samtida 
porträttbilder publicerad 1891 av U Moltke.
I augusti 1563 förklarade Danmark och Lübeck krig mot Sverige. Nordiska sjuårskriget, kom att pågå fram till 1570 och handlade ytterst om makten över Östersjön. År 1564 anfaller Erik XIV Blekinge under parollen bränna, plundra och slå ihjäl. Samma år härjas Jämtland, Härjedalen och Trondheims län. 

Under 1565 anfaller svenskarna Halland och Skåne och erövrar Varberg medan danskarna bränner Gamla Lödöse. År 1566 leder den danske fältherren Daniel Rantzau ett fälttåg till Västergötland. Samma år har svenska flottan segrat till sjöss och behärskar Östersjön.

Det var på hösten 1567, mitt under det Nordiska sjuårskriget, som en dansk armé under ledning av Rantzau tar sig upp från det då danska Halmstad via Västergötland och Jönköping vidare upp längs Holaveden till Östergötland. Med sig har den danske fältherren 4000 man värvat fotfolk, ett par tusen ryttare, en tross med 900 vagnar och ett artilleri med tolv kanoner. Efter fälttåget i Östergötland drar sig den danska hären tillbaka och i februari 1568 är den tillbaka i Danmark. Bakom sig lämnar den ett ödelagt landskap med brända städer och gårdar.

Daniel Rantzaus fälttåg genom Östergötland 1567-1568. 
Ur Östergötlands museums årsbok 1986.
Under hela krigståget 1567-1568 för fältherren Daniel Rantzau en dagbok. En översättning av dagboken gavs ut som årsbok 1986 på Östergötlands länsmuseum. Dagboken gör det möjligt att ganska detaljerat följa den danska härens rörelser, vilket gör den till en viktig historisk källa även om den endast är en skildring ur den ena av de stridande parternas synvinkel. Dessutom finns beskrivningar av såväl landskapet som städerna.

Den danska hären tågar från Skänninge mot Linköping den 19 november 1567. De anländer dagen efter och ser hur svenskarna drar ut ur staden med hela sin här efter att ha satt eld på den på flera ställen. Danskarna skyndade fram för att försöka rädda staden men när de nådde fram var den redan helt övertänd. Svenskarna hade dessutom rivit bron över Stångån och satt upp en bastion för att ingen skulle kunna ta sig över. Skottlossning utbröt över ån ända in i natten. Den dagen noteras i dagboken att ingen dödades men tio sårades. Läger slogs på öppna fält vid Linköping, medan svenska hären drog sig tillbaka. Dagen därpå gick man in i staden och två broar slogs över ån.

Två härar som visar sig i skyn som ett järtecken. Teckning av Joen Petri Klint (död 1608) i handskriften Om the tekn och widunder, som föregingo thet lithurgiska owäsendet. Linköpings stifts- och landsbibliotek.

Dagboken beskriver Linköping så här: Linköping ligger nästan mitt i Östergötland i ett fett och sädesrikt landskap. Den är en landsstad, men dock flyter en frisk å förbi staden. I staden finns ett biskopssäte som varit täckt med koppar. Denna kyrka brann upp med staden och var redan i full brand när vi kom framför staden. Biskopens gård, som var omgiven av höga murar, och kungens hus, hospitalet där det fattiga fanns och några andra hus låg något avsides i staden, och då vinden drev därifrån blev de stående. …

I de räddade husen och i kringliggande byar fann den danska hären stora förråd av mat, dryck och foder. Bland de varor som nämns är mjöl, öl, smör, salt och torkad fisk. Stadens borgerskap, samt kringliggande byar och gårdar brandskattades. Det visade sig dock att de som ertappades med att betala brandskatt till danskarna senare avrättades av svenskarna.

Härläger avbildat av Joen Petri Klint (död 1608) i handskriften Om the tekn och widunder, som föregingo thet lithurgiska owäsendet. Linköpings stifts- och landsbibliotek.

Eftersom att danskarna förlorat vagnar med hästskor och hästskosöm var de tvungna att ligga still en tid för att …här och där i nedbrända eldstäder inrätta smedjor och smida hästskor och söm och sko sina hästar, vilket tog några dagar… Under denna tid noteras även i dagboken att folket minskade i antal både genom att de som var ute och provianterade i omgivningarna fångades och dödades av svenskarna och genom att hären drabbades av en  plötslig sjukdom  som gjorde att folket blev svagare och hären mindre.

Den första december 1567 befaller Rantzau att tross och vagnar ska föras till den muromgärdade kyrkogården vid domkyrkan och att alla fångar skulle föras till biskopsgården, där falkonetter ställdes upp för att avskräcka fienden. I Linköping skulle 200 hakeskyttar, 50 ryttare och 80 sjuka ryttare stanna medan resten av hären drog vidare mot Norrköping.

Utsnitt ur 1651 års stadskarta som visar området runt domkyrkan och kyrkogårdens 
bogårdsmur. Lantmäteristyrelsens arkiv, akt D64-1:3.

Den 5 december återvände den danska hären till Linköping. Den låg sedan kvar här till den 9 december då en del av hären upprättade läger mellan Vreta Kloster och Kungsbro. En del av den danska hären stannade på biskopsgården medan en del gömde sig i skogen utanför staden. Dagen därpå bröt man upp från Linköping mot Kungs Norrby och därefter vidare mot Motala och Skänninge.

Det är inte känt var i Linköping som danskarna begravde sina döda. Eftersom att inga större slag stod i området utan att det istället handlade om enstaka personer som blev dödade eller avled av den sjukdom som härjade i fältlägret är det inte troligt att det rör sig om massgravar. Snarare rör det sig om en eller ett fåtal döda i varje grav. Sjukdomen som drabbade hären var kanske det som vanligen benämndes rödsot eller fältsjuka, d v s dysenteri – en sjukdom som genom blodiga diarréer orsakar uttorkning.

Men finns det då några spår kvar i Linköping efter de dramatiska dagarna i månadsskiftet november – december för 450 år sedan?

Dubbelgraven som undersöktes under Kungsgatan 2002.
Dels har vi den dubbelgrav som vi hittade i Kungsgatan och som jag berättade om här på vår blogg för nästan precis fyra år sedan. Kanske var det soldater från den danska hären som begravdes vid landsvägskanten. Men det kan lika väl vara spåret av ett dubbelmord någon velat dölja eller kanske soldater från slaget vid Stångebro 1598.

Ett annat spår efter fälttåget är de brandlager som kan finnas runt om i staden. Nu är det förstås ett problem med dessa lager. Ofta har kraftiga brandlager tolkats som rester efter den förödande stadsbranden år 1700 och svenskarnas nedbränning av Linköping 1567 är inte lika välkänd.

Ett säkrare spår är då en ombyggnad av biskopsgården som vi sett både i de historiska källmaterialet och i murverket på den medeltida länga som står med gaveln ut mot Ågatan. På längan, vars ursprung sannolikt kan dateras till 1300-talet, finns ett stort ombyggt parti närmast gatan. Det ser ut som om en bit av den södra delen rasat och återuppbyggnaden kan dateras till senare delen av 1500-talet. Dessutom finns det ett kungligt brev från år 1573 där kung Johan III beviljade 200 dagsverken för att uppsätta biskopsgården, som Erik Falk och mäster Clas besittit haver. Detta faller väl samman med en återuppbyggnad efter att både svenskar och danskar härjat i staden.

Ikväll, när vi huttrar i decemberkylan, kan vi skänka en tanke till de soldater som slagit läger uppe vid domkyrkan. Där kan det blåsa riktigt kallt.

Ann-Charlott Feldt
Antikvarie

Kolonialmakten Sverige sätter samer på plats som blir utan skylt


KOLONIALMAKTEN SVERIGE SÄTTER SAMER PÅ PLATS

Kolonialmakten Sverige, (Sveriges regering s + mp) förbjuder att Umeå att sätta upp en samisk skylt trots att Umeå ursprungligen varit samisk (Det har bott skandinaver på en gård under några århundraden på yngre bronsålder).

Läs mer: Blind, Marica & Poggats, Tobias 2017-11-28.  Umeå får inte använda det samiska namnet Ubmeje Sameradion & SVT Sápmi.
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2327&artikel=6830733

Blind, Marica 2017-12-01. Peter Eriksson: Ortsnamnsbeslutet följer nuvarande regelverk. Sameradion & SVT Sápmi
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2327&artikel=6832558

Blind, Marica 2017-12-01.  Skerk: Borde vara Sametinget som hanterar frågor om ortnamn. Sameradion & SVT Sápmi
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2327&artikel=6832553

 

MER OM KOLONIALMAKTER I NORDEN I NUTID

Tervalampi, Jouni 2017-11-23 Den gröna koloniseringen av Sápmi.
http://tervalampi-arkfoto.blogspot.se/2017/09/kolonialmakterna-ryssland-norge-finland.html

BESÖK HOS SAMERNA 12 KM UTANFÖR UMEÅ 1655

 

Läsa mer: Ericson, Peter 2016-12-16. Besök hos samerna 4 lieues (12 km) utanför Umeå år 1655 (greve Loménie) Del1:2. Bloggen: South Saami History.

 

https://southsaamihistory.wordpress.com/2016/12/16/besok-hos-samerna-4-lieues-12-km-utanfor-umea-ar-1655-greve-lomenie-del-12-2/

 

SAMISKA MINNESMÄRKEN I UMEÅ

Läsa mer: Isberg, Erik 2014-09-17. Umeå skyltar med samisk historia. Folkbladet
http://www.folkbladet.nu/1408452/umea-skyltar-med-samisk-historia

Yep, Local Favouritism In Trondheim Too

Two months ago I stopped reading the academic job ads after 14 mostly frustrating years: Scandy academic archaeology is not a meritocracy. But I still have a few job applications in the pipe, which I haven’t withdrawn. The pipe is typically eight months long. The other day I got a reply from Trondheim that was exceptionally weird even for this strange world.

I have had bad experiences with NTNU, the University of Trondheim. In 2015 I applied for two jobs there, and both were given to local people whose qualification levels were far below mine. As is the rule in Norway, the hiring committees were chaired by in-house people. Still, when another one of these sweet førsteamanuensis positions (40–50% research time built into your salary!) was advertised earlier this year, I applied. And one month ago the hiring committee delivered the report on its deliberations.

I was afraid to read the verdict. After all these years it still hurts to get trashed unfairly. So I left the thing unread for a while. Took a constitutional walk. Got back, downloaded the PDF, took a deep breath, opened the file, pressed CTRL-END. Because I’ve learned the hard way never to read what they say about me. Just check the ranking list at the end and get it over with.

Remember now, as per the Norwegian rules, the committee was headed by an NTNU faculty member. Here’s what their ranking list looks like.

1. Me
2. Local Person A with not so great qualifications
3. Local Persons B and C plus Other Norwegian Person, all with even less qualifications

The hiring committee claimed that Local Person A was not very far behind me, which is factually incorrect, but they were very clear that number 1, that was me. This has happened only once before to me in 14 years. (On that occasion three advertised steady jobs disappeared due to reorganisation before anyone got hired. Including the one I was ranked top candidate for and had interviewed for.)

So I was, stupidly, somewhat optimistic for a few weeks. NTNU scheduled a preliminary Skype interview with me for last week. I was nervous, but it went really well as far as I could tell. I’ve sat through an adversarial interview or two, but this was friendly and constructive. I did neither better nor worse than in past interviews that have landed me jobs. The head of the archaeology department at NTNU’s Science Museum was kind of stony-faced and formal, but maybe that’s just his style, what do I know? The head of collections and the archaeology department’s administrative director were both quite charming. After the interview I got a letter informing me that test lectures and longer interviews would take place in Trondheim on December 11-13. ”Stand by for further info.”

Earlier this week I did receive further info. NTNU told me by means of a form letter on a recruitment website that they aren’t interested in hearing me give a test lecture or interview me live. Neither the participants in the Skype interview nor the HR department are willing to explain why. All I’ve received is a blandly formal note from HR that speaks vaguely of an ”overarching evaluation on the basis of applications, evaluation committé’s statement and the Skype interviews”.

And with me out of the running, the job will be given to Local Person A, B or C, or to Other Norwegian Person, none of whom has qualifications on a par with mine if you ask NTNU’s own hiring committee.

The unwillingness of the involved to communicate with me now is understandable, because they know that they aren’t just dealing with a job applicant. In a sense they’re dealing with the media. Specifically a blogger with a big readership who has recently been writing critical pieces about questionable hiring practices at Norwegian universities. Now, some might say that it’s unwise to hire critical public voices. (Not that it has deterred Umeå University or the Linnaeus University in my case.) Others believe that on the contrary, university faculty have a duty to speak out critically in public.

But consider this. If my blogging is the main reason that NTNU doesn’t want to hire me, then they will be hiring a poorly qualified local person instead of me because I have criticised Norwegian universities for hiring poorly qualified local people. ”We’re not going to honour your qualifications and give you this job, because you have said that you don’t think we’re going to honour your qualifications and give you this job.” And if a distrust of loud academics is not the main reason, then, well, it’s probably just the same old local favouritism.

Anyway, I’ve lost my last shred of faith in academic meritocracy. University archaeology in Scandinavia is a place where often quite poorly qualified inLASade people in managerial positions hire their friends, allies and protegées. And so the cycle is perpetuated. My advice to young archaeologists is to stay the hell away from academia, and if you do go there, learn above all to kiss ass.

In other news, I finished writing my sixth academic monograph yesterday. I’m not planning on writing any more of those.

Update same afternoon: Haha, this is awesome. I did some checking on the stony-faced head of the archaeology department. And it turns out that he was on the hiring committee in Oslo that gave those three steady jobs to local youth back in May! And he co-wrote a book with the youngest of the three in 2015. This guy has kept me from interviewing at two Norwegian university museums in 6 months! So great. Gotta love academia.


Staying At An Invisible House

20171128_125713

Swedish House, 1930s, from the N.

I’m back again at the Swedish Institute’s writer’s retreat in Kavala, Greece, finishing my Medieval castles book. By now I’ve spent a total of three weeks here, taking daily walks. And it’s annoyed me that I’ve never been able to see the place I stay at from street level. Such a Lovecraftian feel to it. Does the Swedish House, as it is known, even exist when I’m not there?

The building was finished in 1936. At that time the site was outside town in a commanding location, and the building was a comparatively tall one with its 2½ lofty floors. After the war, though, Kavala grew greatly and the Swedish House with its terraced garden became surrounded by taller, much uglier buildings. They’re in the way when you walk along the waterfront, so you see them and you see the mountainside behind the city, but you can’t see what’s immediately behind the newer structures from most directions.

Yesterday morning I went up onto the roof and looked around. I found an unimpeded view ESE towards the acropolic fortress in the Old Town, which is unsurprising because it is the city’s highest point. But I also found good sightlines to shoreline level toward the SW: the area immediately south of the municipal football field. So I took a picture of this view.

Fire station

Fire station seen from the roof of the Swedish House.

Today I grabbed an umbrella and walked down to the fire station on the other side of the football field. I failed to identify the Swedish House by eye in the chaotic jumble of later rooftops, but then, my eyes have no zoom capability. So I took a picture in the direction of the Swedish House, went back up and checked out the pic on the laptop. And look, I found it!

Swedish House

Swedish House, top floor, WNW face, seen from the front stairs of the fire station.

20171128_121631

Swedish House, close-up from W.

Update, same evening: I borrowed a pair of binoculars and went down to the fire station again. I took this picture of the Swedish House from a vantage point some ways up the road from there, through the binocks.

binoc

Swedish House, top floor, WNW face, seen from a vantage point near the fire station.


Vinnare av Wiki Loves Monuments 2017

Här är årets vinnare av Wiki Loves Monuments i Sverige 2017. Nytt för i år är att vinnarna inte väljs i kategorier, utan det är de tio bästa bilderna av alla inkomna bilder som får pris. Dessa skickas också vidare till den internationella finalen och får sin vinnande bild i tryckt storformat.

1

En skeppssättning
The Amundtorp Stone Ship (Norra Lundby 62:1) av Nicklas Larsson [CC BY-SA 4.0]

2

Domkyrkan i Uppsala på håll.
Uppsala Cathedral in February (Uppsala domkyrka) av Andrew Friberg [CC BY-SA 4.0]

3

Parkeringshuset i solsken
Parkaden June 2017 02 (Parkaden) av Arild Vågen [CC BY-SA 4.0]

4-10

Utan inbördes ordning.

Gravhög med träd på ett fält.
Brytestuhög, Hammarlöv 7-1, gravhög (Hammarlöv 7:1) av Jorchr [CC BY-SA 4.0]
Storkyrkan och Kungliga slottet sett från andra sidan
Storkyrkan and Kungliga slottet Stockholm 2016 01 (Storkyrkan och Stockholms slott) av Julian Herzog [CC BY 4.0]
Stensättning i solnedgång.
Sunset at the Brakelund Burial Ground (Hasslösa 2:1) av Nicklas Larsson [CC BY-SA 4.0]
Fyren på långt håll.
Långe Erik4 (Långe Erik) av Neomagic666 [CC BY-SA 4.0]
Fartyg i solen på en stilla sjö.
Siljan July 2017 01 (S/S Siljan) av Arild Vågen [CC BY-SA 4.0]
Insidan av kyrktaket.
Kiruna kyrka August 2017 01 (Kiruna kyrka) av Arild Vågen [CC BY-SA 4.0]
Ett ångande ånglok.
Östra Sörmlands järnväg May 2016 05 (Östra Södermanlands Järnväg) av Arild Vågen [CC BY-SA 4.0]
Alla vinnare får som sagt sin bild upptryckt i stort format och vi kommer att försöka ordna en utställning med dessa innan de skickas ut (mer om detta inom snar framtid).

Specialpris

I år hade vi också ett specialpris, som går till den som lyckades fotografera flest objekt som tidigare saknade foton både i Wikimedia Commons och hos oss. Vinnaren av specialpriset blev användare Jorchr som lyckades fånga hela 31 tidigare ofotograferade objekt! 

Månsken över en gravhög. Vinnare av Wiki Loves Monuments 2017 specialpris.
Juryns favoritbild av de nyfotograferade objekten från Jorchr. Höjabjärsbacken, Löderup 9-1, gravhög (Löderup 9:1) av Jorchr [CC BY-SA 4.0]
Totalt var det 13 användare som tillsammans lyckades fånga 57 objekt vars bilder vi har saknat. Ett extra tack till er!

Fler bra insatser

Värt ett omnämnande är också insatsen från användare Bamsefar75 som laddade upp hela 603 bilder.

Totalt deltog 46 användare (vara 13 nya sedan tävlingens start) med 1419 bilder (efter avlägsnande av icke giltiga bidrag landade det på 1407 bilder). Här hittar du alla bilder sorterade per deltagare: https://stats.wikilovesmonuments.cl/2017/sweden

Alla länders vinnare finns på denna sida

Avslutningsvis också ett tack till juryn, som bestod av Anna Boman från Riksantikvarieämbetet och Axel Pettersson från Wikimedia Sverige, för fint arbete.

>> Jan Ainali, verksamhetsutvecklare på enheten för digital förmedling.

Vi bygger en ny arkeologisk process

Vid Riksantikvarieämbetet pågår ett febrilt arbete med att färdigställa allt som krävs för att under 2018 påbörja införandet av en ny arkeologisk process. Detta kommer att innebära omfattande förändringar för alla som skapar, förvaltar eller använder fornminnesinformation.

Arbetet sker inom den femåriga utvecklingsinsatsen DAP (Digital Arkeologisk Process) som pågått sedan 2014. Målet är att skapa en effektiv hantering av fornminnesinformation utifrån samhällsbyggnadsprocessens behov. Informationen måste vara aktuell, användbar och digitalt tillgänglig.

För att uppnå detta bygger vi både om och utvecklar hela processen, allt ifrån arbetssätt och ansvarsfördelning till själva informationsinnehållet och IT-systemen.

Tre olika typer av information

Inom DAP arbetar vi främst med tre olika typer av information; uppgifter om forn- och kulturlämningar, uppgifter om arkeologiska uppdrag samt arkeologiskt arkivmaterial. För kunna hantera dessa utvecklas nya IT-system, där FMIS ersätts av det nya Kulturmiljöregistret. Kopplat till detta introduceras ett nytt digitalt arkiv som ersätter dagens Samla (Riksantikvarieämbetets öppna arkiv) när det gäller arkeologiskt material.

Det nya systemet ska hantera en större informationsbredd än FMIS och Samla och informationsstrukturen kommer att se annorlunda ut. Dessutom ska uppgifterna vara länkad så att det enkelt går att ta sig mellan uppdrag, berörda lämningar och arkivmaterial.

Till en början görs informationen tillgänglig på ungefär samma sätt som i dagens Fornsök och Samla det vill säga via sökapplikationer och när det gäller lämningsuppgifterna även via datauttag och wms. Riksantikvarieämbetet har dock inlett ett bredare arbete för att utveckla hela myndigheters informationsförmedling. Eftersom det omfattar mer än fornminnesinformation, ligger denna utveckling utanför DAP.

Befintlig information

Vi har gjort en stor insats för att samla in digital information om arkeologiska uppdrag från olika aktörer runt om i landet. Totalt har vi idag fått in 30 000 uppdrag och 20 000 rapporter. En stor del av dessa görs tillgängliga i det nya systemet. Denna information är starkt efterfrågad, men den har tidigare varit svår att komma åt.

När det gäller den befintliga FMIS-informationen så arbetar vi på flera plan. Genom ett speciellt projektet uppdaterar vi registret med de förändringsuppgifter om lämningar som rapporterats till Riksantikvarieämbetet under de senaste åren. Vi har även tagit fram en modell för att tydligt beskriva uppgifternas pålitlighet. Samtidigt sker en kvalitetshöjning av informationen.

Tydligare ansvarsförhållande

Vi har också sett över hur fornminnesinformation skapas och förvaltas. Idag finns det en otydlighet när det gäller ansvarsförhållande, leveranskrav och snabbhet. För att komma till rätta med det införs en modell där arkeologiska företag och organisationer ges behörighet att registrera information direkt i Kulturmiljöregistret. Förhållandet mellan Riksantikvarieämbetet och länsstyrelserna blir tydligare, bland annat genom att de senare mer konkret än idag ska godkänna dokumentationen från uppdragsarkeologin.

Användarstöd

För att kunna garantera informationskvaliteten krävs styrning, ett utvecklat stöd, uppföljning och tekniska hjälpmedel. Därför har Riksantikvarieämbetet lämnat ett förslag på författningsändringar till regeringen. Vi tar också fram målgruppsanpassade utbildningar och andra typer av användarstöd. I detta arbete försöker vi utnyttja digitaliseringens möjligheter. Utgångspunkten vid utvecklingen är att de tekniska verktyg som ska användas för registrering ska vara enkla och intuitiva.

Nytt handläggarstöd på länsstyrelserna

För att kunna effektivisera den arkeologiska processen i sin helhet måste även ärendehanteringen bli digital. Parallellt med DAP driver därför länsstyrelserna ett projekt som bland annat ska resultera i ett nytt GIS-anpassat handläggarstöd. Detta kommer att innebära att det blir smidigt att skicka information mellan länsstyrelserna och Riksantikvarieämbetet.

Rullas ut under nästa år

Under hösten 2017 testas det nya arbetssättet med uppdragsinformation och arkeologiska rapporter i tre län – Östergötland, Värmland och Västmanland. Den stora utrullningen av DAP kommer sedan att göras länsvis under nästa år. Detta måste ske i nära samverkan med länsstyrelserna och de arkeologiska utförarna. Någon exakt tidplan är ännu inte bestämd, men tyngdpunkt för införandet kommer att ligga under hösten 2018.

Bildtext: Genom DAP programmet bygger vi allt från nytt arbetssätt och ansvarsfördelning till informationsinnehåll och IT-system. Foto: Rikard Sohlenius, CCBY