Orådet i När

Runstenen G 95 vid Siglajvs i Närs socken på Gotland. Foto Magnus Källström 2019

Vid Siglajvs i När socken på sydöstra Gotland finns en av Gotlands få runstenar som inte är av kalksten eller sandsten utan enligt uppgift av hornbländeskiffer. Inskriften består av sex runor, som är placerade i lodrät rad på stenen. När man först ser stenen går tankarna till danska runstenar av tidigvikingatida typ som exempelvis den relativt nyfunna Faaborgstenen på Fyn, men runformerna visar att det i stället handlar om en medeltida inskrift. Samtidigt verkar denna inskrift ha tillkommit i ett mycket speciellt sammanhang.

Jag har länge velat besöka denna plats, men av någon anledning har det aldrig blivit av. I samband med de fältstudier som jag och Michael Lerche Nielsen gjorde under några dagar nu i september blev det äntligen tillfälle att göra det. Stenen var inte särskilt svår att hitta, utan den står i en hage i slutet av en grusväg, inte långt från havsstranden. Själva stenen mäter inte mer än 70 centimeter över marken, men med den kala omgivningen och i mulnande höstväder gav den onekligen ett rätt dramatiskt intryck. Den nuvarande platsen är dock inte den ursprungliga utan före 1968 stod stenen i åkern ca 140 meter åt VNV, men flyttades därifrån eftersom den var till hinder för jordbruket.

Den främsta anledningen till att jag ville titta närmare på denna sten var att jag hade börjat tvivla på läsningen i det första bandet av Gotlands runinskrifter från 1962. Wessén läser där urad͡þit och skriver rörande den fjärde runan att den ”är något osäker, på grund av avflagring nedtill; den kan ha varit stunget t, d. v. s. d, eller en binderuna (däremot knappast þ ensamt)”. Otto von Friesen som var på platsen den 7 juli 1923 har däremot läsningen uradit med en d-runa med en stingning bestående av en liten romb. I sin anteckningsbok har han också noterat ”Runorna klara” och att inskriften är ”säkert läslig”.

Otto von Friesen undersöker runstenen vid Siglajvs i När sommaren 1923. I sin anteckningsbok har han noterat: ”Situationsbilden har Kapellsudden i bakgrunden.” Foto J. W. Hamner/Alvin

Märkligt nog verkar det aktuella runtecknet trots sin ovanliga form hittills inte ha tilldragit sig någon som helst uppmärksamhet. Vår undersökning i fält visade att man ska läsa som von Friesen hade gjort. Ristningsytan är i dag visserligen ganska lavbeväxt, men det står klart att den fjärde runan inte är någon bindruna, utan att den rombiska figuren på mitten av staven ska uppfattas som en stingning. Läsningen i Gotlands runinskrifter förklaras av att romben inte är helt sluten till vänster.

Runstenen vid Siglajvs med runorna uppmålade av Otto von Friesen 1923. Foto J. W. Hamner/Alvin

Det står alltså uradit och inget annat. Trots att Wessén tvekade om läsningen har han en uppfattning om innehållet i den korta inskriften. Han skriver: ”Att inskriften har haft en verklig innebörd, torde vara sannolikt. Språkligt ligger det närmast till hands att tolka den som oradhit, d. v. s. bestämd form av oradh n. oråd, oklok åtgärd, olyckligt företag. Men vad detta skulle kunna åsyfta, är svårt att veta. Naturligtvis skulle formen även kunna vara ett particip oradhin i neutrum ’oklokt, olyckligt’ o. dyl.”

Samma tolkning ges egentligen redan av Carl Säve, trots att denne inte hade varit på platsen och dessutom bara hade J. G. Liljegrens förvillande återgivning ”vra þit” att bygga på. I Gutniska urkunder (1859) skriver han: ”Om hela inskriften från början icke innehållit mer, än det enda ordet uraþit (orådet!), för att kanske utmärka stället, der någon stor och då allom bekant ogerning begåtts, så har man också icke kunnat välja ett på en gång kortare och hemskare uttryck”.

Säve hade mer rätt än han och någon annan hade kunnat ana. När runstenen skulle flyttas i december 1968 skedde det under arkeologisk övervakning av Hans-Åke Nordström från Gotlands fornsal, och under stenen framkom resterna av en hällkista med ett skelett av en människa. Stenen hade alltså varit rest på en grav.

Graven som hittades under runstenen vid undersökningen 1968. Foto ATA

Stenkistan var orienterad i NNO-SSV och i graven fanns förutom skelettet bland annat en järnsölja, en kam, en kniv, ett bryne och en börs med fjorton tyska silvermynt. Enligt de myntbestämningar som gjordes kunde det yngsta myntet tidigast vara präglat år 1039, vilket visar att graven är vikingatida och att den troligen är anlagd kring mitten av 1000-talet. Några andra gravar är inte kända från detta ställe, utan den verkar ha legat helt ensam i det som senare kom att bli en åker.

Föremålen utgörs av personliga föremål och sådant som måste ha tillhört klädedräkten och fyndsammansättningen visar att det bör ha varit en man som har gravlagts. Att denne också hade en börs med silvermynt tyder på att han har varit ute på resa när dödsfallet inträffade.

Man drar sig här till minnes en passus i en Upplandslagens Manhelgdsbalk som handlar om en man som blir sjuk på ett skepp. Då ska man vårda honom på skeppet ända tills ”alla säga honom vara död och ingen levande” och därefter föra honom till en obebodd ö och ”lägga honom där mellan sten och torv”.

På en av runstenarna från Torsätra i Västra Ryd (U 614) i Uppland berättas om den Husbjörn som stenen har tillägnats att ”Han blev sjuk ute, då de tog gäld på Gotland”. Inskriften har satts i samband med Gutasagans uppgift om att gotlänningarna frivilligt hade ingått en överenskommelse med sveakungen att årligen betala 60 marker för hans beskydd och man har tänkt sig att Husbjörn varit på väg att hämta denna skatt när han insjuknade och dog. Sannolikt gjorde skeppsfolket då på samma sätt som beskrivs i Upplandslagen: de landade skeppet vid närmaste kust och begravde honom där. De båda Torsätrastenarna är ristade av den berömde runristaren Visäte, som var verksam från mitten av 1000-talet. Den är alltså mer eller mindre samtida med graven i När, men det är nog lite för djärvt att föreslå att det skulle vara just Husbjörns grav som har återfunnits.

Runorna på stenen i När kan däremot inte vara från samma tid som graven, utan måste på grund av d-runans form tillhöra medeltiden. Eftersom denna runa används för äldre ð kan inskriften dessutom tidigast ha tillkommit under 1400-talet.

Profilritning av runstenen och graven vid Siglajvs i När. Efter original i ATA.

Studerar man dokumentationen från utgrävningen som finns i ATA ser man att nedgrävningen för runstenen tydligt skär igenom graven och att den delvis har förstört den. Förmodligen har man någon gång under senmedeltiden stött på denna grav och förstått att det var benen av en människa som låg i jorden. Kanske insåg man inte att graven redan då var flera hundra år gammal, utan trodde att det handlade om ett undangömt lik eller om en missdådare som inte hade fått begravas på kyrkogården. För att markera platsen och avhålla andra från att gräva där satte man upp stenen och försåg den samtidigt med en varning uttryckt i ett enda ord:

”Orådet!”

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Torsätrastenarna kan du se på Historiska museet i Stockholm. DS.

Arkeologiska och historiska nyheter om samer november 2019


Arkeologiska och historiska nyheter om samer 30 oktober 2019

Av Jouni Tervalampi (tervalampi(a)mail.com)

 

NY BOK OM SYDSAMER JANUARI 2020

 

 

Läs mer: Jouni Tervalampi 2019. Ny bok om de sydligaste samerna på västra Fennoskandinaviska halvön.

https://tervalampi.wordpress.com/2019/10/30/ny-bok-om-sydsamer-januari-2020/

 

UTSTÄLLNING PÅ NORDISKA MUSEET, STOCKHOLM

Arktis – medan isen smälter

10 oktober 2019 -

Läs mer: https://www.nordiskamuseet.se/arktis

FÖREMÅL OC BEN SMÄLTER FRAM UR SVENSKA FJÄLLGLACIÄREN

Läs mer: Ulf Larsson 2019. Letar fornminnen i länets glaciärer. Sveriges Radio P4 Norrbotten
https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=98&artikel=7297541

FÖREMÅL SMÄLTER FRAM UR DEN NORSKA FJÄLLEN

Bergit Sönstebö Svendseid 2019. Fant tusen år gammel pilspiss i Hardanger. Nrk.no
https://www.nrk.no/hordaland/fant-tusen-ar-gammel-pilspiss-i-hardanger-1.14727940

 

VIKINGATIDA SAMISKA NEDGRÄVDA KÅTOR FUNNA VID LAPONIA
Mariann Mannberg 2019.
Formulärets överkant

Arkeologiskt fynd vid Kungsleden. NSD 1 oktober 2019.

 

ARKEOLOGEN GUNILLA LARSSON VISADE ÄTTLINGAR TILL STADSLAPPS BOSTAD

Läs mer: Lars Sundin 2019. Familjen Brandt från Färila besökte sin samiska historia. Ljusdals-Posten 23 oktober 2019. (s. 14)
Lars Sundin 2019. Familjen Brandt besökte sin samiska historia. Hudiksvalls Tidning 23 oktober 2019 (s. 16)

 

SAMER BEGRAVDE SINA DÖDA PÅ ÖAR

 

Läs mer: Christer Westerdahl 2019. En sjömans grav på en obebodd ö. Västgöta-Bladet 20 juni 04:00 20 juni 2019 (s. 14-15)

 

 

SYDSYD SAMER I SVERIGE OCH SYDSAMER I FINLAND

 

Eller, ”De västliga sydsydsamer” och ”de östra sydsamer”

Hur bör samer benämnas?

 

Läs mer: Peter Ericson 2019. Definitioner av Sápmi – hur utvecklar vi dom? En onsdagsfundering. Bloggen: South Saami History.

https://southsaamihistory.wordpress.com/2019/10/16/definitioner-av-sapmi-hur-utvecklar-vi-dom-en-onsdagsfundering/

 

SAMISKA LÄMNINGAR INVENTERADE I DALARNA

Anne-Marit Päiviö 2019. Dokumenterar kulturminnen på samebyns marker. Sameradion & SVT Sápmi
https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2327&artikel=7332666

SAMER PÅ RIKSIDROTTSMUSEET

 Jörgen Heikki 2019. Sameradion & SVT Sápmi Samiska skidstjärnor i fokus i ny utställning
https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2327&artikel=7323075

FOTOGRAFEN SOM FOTADE SAMER
Ivar Hansen har i två artiklar porträtterat fotografen Anders Olsson (1840-1898) som var verksam i Arbrå, Sundsvall och Östersund. På framsidan av Släktbiten Nr 1-2 2018 finns en samefamilj, två vuxna och tre barn, fotograferade i Axel Olsson ateljé.   

Läs mer: Ivar Hansen 2017. Levnadsbeskrivning – Anders Olsson. Släktbiten. Medlemsblad för forskarföreningen Släkt & Bygd Bollnäs Nr 4 2017.
2018. Anders Olsson.  Släktbiten. Medlemsblad för forskarföreningen Släkt & Bygd Bollnäs Nr 1-2 2018.

SAMER VISADES UPP SIG PÅ CIRKUS I EUROPA

 

Mariela Idivuoma 2019. Slekta hennes ble stilt ut i dyrehager fordi de var samer. Nrk.no
https://www.nrk.no/sapmi/400-samer-ble-utstilt-i-dyrehager-og-pa-sirkus-1.14723292

 

SAMISK KVINNOHISTORIA I STOCKHOLM


Läs mer: 2019. Johanna Tjäder. En stadsvandring i spåren av samiska kvinnor i Stockholm.
Sameradion & SVT Sápmi.

https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2327&artikel=7302084

 

SAMER I JÄMTLAND OCH HÄRJEDALEN

 

Felicia Löfgren 2019. Samiska kulturmiljöer lyfts fram. Sameradion & SVT Sápmi

https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2327&artikel=7296453


SAMISK GRAVÖ FRÅN 1400-TALET INVENTERAD

Arkeologerna, Joakim Welin från Dalarnas museum och Jonas Nordin från Historiska Museet, har inventerat den samiska gravön Mårtens holme i sjön Norra Hörken i Dalarna, där ett skelett har daterats till 1400-talet.


Läs mer: Nils Holmdahl. 2019. Mårtens holme i Norra Hörkensjön. Finnmarken förr och nu Nr 2 2019. (s. 3)

SAMER UNDER FYRA ÅRHUNDRADEN

Eskil Olsson 2019. När samerna skulle utrotas: Samernas historia i mellersta Sverige genom fyra sekler: Eskils historieblogg.
https://eskilshistorieblogg.home.blog/2019/06/17/1sydliga-samer-sockenlappsinstitutionen-och-nar-mellersta-sverige-skulle-etniskt-rensas-fran-samer/

 

TVÅNGFÖRFLYTTNINMGAR UNDER 1800-1900-TALET

 

 I Samefolket Nummer 5 2019 är det flera artiklar som handlar om tvångsförflyttningar av samer på 1800-1900-talet.

https://samefolket.se/

 

SOCKENLAPPS HUS GRÄVS UT

Läs mer och se video: Johanna Tjäder 2019. Utgrävningsfynd ger sockensamerna en egen röst. Sameradion & SVT Sápmi
https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2327&artikel=7295815

SAMER I DALARNA

Dalarnas Fornminnes- och Hembygdsförbunds (DFHF) tidskrift Dagsverket nr 3/2019 har temat Samiska spår. Tidningen kommer så småningom att publiceras på deras hemsida.

Ur innehållet: Spår av samer i Bröttjärna, Idre Sameby, Sundbornsgubben, Sockenlappen i Svärdsjö, Lapp-Lisa, Ristningar med renar och samer, Rotkorgar, Dalarnas försvunna samer, Resepenningar hemåt.

http://dalarnasmuseum.se/index.php/dalarnas-hembygdsfoerbund/publikationer

 

(Har Ej läs den)

 

Arkeologi och historia 30 oktober 2019


Nyheter om arkeologi och historia 30 oktober 2019

Av Jouni Tervalampi (tervalampi(a)mail.com)

NY BOK OM SYDSAMER JANUARI 2020

 

Läs mer: Jouni Tervalampi 2019. Ny bok om de sydligaste samerna på västra Fennoskandinaviska halvön.

https://tervalampi.wordpress.com/2019/10/30/ny-bok-om-sydsamer-januari-2020/

 

ARKIVENS DAG I ARBOGA OCH VÄSTERÅS

 

Arkivens dag – Lördag 9  november 2019

 

http://www.arkivvastmanland.se/category/arkivens-dag/

 

 

Västerås program

 

http://www.arkivvastmanland.se/arkivens-dag-vasteras/

 

FOTOUTSTÄLLNING:Västmanländska kvinnor bakom kameran

30 november 2019-

Fri entré

Läs mer: Västmanlands läns museum

https://www.vastmanlandslansmuseum.se/Events/6732/Invigning-utstallningen-Portratt-postiljoner-och-picknick-vastmanlandska-kvinn

 

 

VIKINGAR I FRANKERRIKET PÅ 800-TALET

 

Läs mer: Tomas Blom 2019. Vikingarnas heliga krig. Militär Historia Nr 11/2019 (s. 49-58)

 

SPÄNNANDE MÖTESPLATS VID LJUNGANS UTLOPP

 

”Vinoret, där Ljungan blir sjön Marmen, kan ha varit en samlingsplats under järnåldern mellan åren 200-800 e. Kr.”

 

Lotta Nord 2019. Gräver efter järnåldern på en åker i Vinoret. Sveriges Radio P4 Västernorrland. https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=110&artikel=7328239

 

 

HUS UNDER GRAVHÖG

 

Vikingatida husgravar likt nordhögen vid Jellinge på Jylland har upptäckts i Norge.

 

Frida J. Krüger och Lars Erik Dkjaerseth 2019. Fant sjeldent dødehus fra vikingtiden. Nrk.no
https://www.nrk.no/viten/arkeologer-ved-ntnu-vitenskapsmuseet-har-funnet-restene-fra-et-sjeldent-dodehus-fra-vikingtiden-1.14707210

 

 

ARKEOLOGEN SOM GRÄVDE UT LEIF ERIKSSON HUS PORTRÄTTERAS

 

Läs mer: Per Erik Tell 2019. Det var här Leif Eriksson gick iland för 1000 år sedan. Kvällsstunden Vecka 40 2019. S. 14-15.

 

VIKINGAR PÅ GRÖNLAND

 

Läs mer: Hans Henrik Fafner och Jannik Petersen 2019. Virke lockade vikingarna till Amerika. Världens Historia Nr 16/2019. (s. 52-59)

VIKIINGAKVINNOR I AMERIKA

 

Läs mer: Stefan Högberg 2019. Historiskan 3/2019(s. 61-65)

 

POPULÄR ARKEOLOGI  Nummer5/2019

 

I detta nummer skrivs det bland annat om möjlig forntida borg i forna Skedesjön, Birkakrigaren, och en tecknare som ritar av fynd (som jag tycker är väldigt viktigt) och om ullen roll under bronsåldern.

 

 

NAPPFLASKA AV BRONSÅLDERSTYP

 

Läs mer: Videnskab.dk 2019. Forhistoriske kander afslører: Børn fik også mælk fra flaske for flere tusinde år siden.
https://videnskab.dk/kultur-samfund/forhistoriske-kander-afsloerer-boern-fik-ogsaa-maelk-fra-flaske-for-flere-tusinde-aar

 

STOR ROMARTIDA KITTEL ANVÄNDES SOM GRAVURNA I NORGE

 

Frid Kvalpskarmo Hansen 2019. Romersk bronsekjele funnet i gravrøys i Gauldalen. Gemini.no
https://gemini.no/2019/08/romersk-bronsekjele-funnet-i-gravroys-i-gauldalen/

 

ROMARTIDA ORMFINGARINGAR AV GULD FUNNA I ESTLAND

 

Ormfingerringar av guld funna på ön Saremaa (Öland)  i Estland. I grav X i Tuna i Badelunda i Västmanland  låg en liknande ring. Det tyder på att estlänningar kan ha haft kontakt med Danmark.

 

Läs mer: Aili Vahtla 2019. Archaeologists find rare gold bracelet in Saaremaa.  Estonian Public Brodcasting ERR

 

https://news.err.ee/983708/archaeologists-find-rare-gold-bracelet-in-saaremaa

 

 

STOCKBÅT FUNNEN I SJÖ

Läs mer: Nättidningen Svensk Historia 2019. Gammal stockbåt funnen i Ångermanland.
https://svenskhistoria.se/gammal-stockbat-funnen-i-angermanland/

 

ETT HELT TORG HAR UNDERSÖKS

 

SvenskaYle.fi 2019. Arkeologerna hittade en skattkammare under Salutorget i Åbo

https://svenska.yle.fi/artikel/2019/10/27/arkeologerna-hittade-en-skattkammare-under-salutorget-i-abo-efter-tva-hektar-och

 

DEPÅFYND AV 423 BRONSÅLDERSYXOR FUNNA I ENGLAND

BBC.com 2019. Havering Hoard: Weapons found on building site to go on show.

https://www.bbc.com/news/uk-england-london-50097646

 

STORT SLAG MED OFFRADE FIENDER UNDER BRONSÅLDERN I NORRA TYSKLAND

Jan Nilsson/TT 2019. På bronsåldern reste unga långt för att slåss.  Enköpings-Posten2019-10-15
https://www.eposten.se/nyheter/omvarld/pa-bronsaldern-reste-unga-langt-for-att-slass-unt5429909.aspx

Karin Bojs 2019. 

 

ARKEOLOGIN BERÄTTAR SPÅREN EFTER BEOWULF

 

Christian Lovén 2019. Var Beowulf gute. Fornvännen 2019/2 (s.107-114)

Bo Gräslund 2019.  Visst var geaterna gutar!. Fornvännen 2019/3 (s. 188-191)

Svt-Play 2019 Vetenskapens Värld.

https://www.svtplay.se/video/24061026/vetenskapens-varld/vetenskapens-varld-sasong-31-sanning-i-sagorna

 

 

VEM VAR KVINNAN FRÅN BIRKA SOM BEGRAVDES  MED VAPIN

 

Läs mer: Stefan Eng 2019. Hon var krigaren i graven.  Populär arkeologi Nummer5/2019 (s.22-25)
Rune Edberg 2019. Död amazon på Birka? – en debatt. Marinarkeologisk Tidskrift Nr 3 2019. (s. 20-22)

Titta mer: Bo Gräslund 2019.  Visst var geaterna gutar!. Fornvännen 2019/3 (s. 188-191)

Svt-Play 2019 Vetenskapens Värld.

https://www.svtplay.se/video/24061026/vetenskapens-varld/vetenskapens-varld-sasong-31-sanning-i-sagorna

 

 

MINDRE KÄNDA BÅTGRAVAR I NORGE

Frans-Arne H. Stylegar 2019. Skipsgraver i Osebergs skygge. Bloggen: Arkeologi i Nord

http://arkeologi.blogspot.com/2019/09/skipsgraver-i-osebergs-skygge.html

 

ARTIKLAR OM BERGSLAGEN

 

Arkivarien och släktforskaren Göran Ekberg har lagt ut artiklar om Bergslagen på sin sajt:

http://www.gorek.se/artiklar.html

 

 

VÄSTERÅS DOMKAPITIL INSKANNAD

 

En viktig källa för oss som bor i Västmanland och Dalarna är äldre böcker knutna till Västerås domkapitel. Arkivarien och släktforskaren Göran Ekberg har skannat in de och lagt ut de på sin sajt.

 

http://www.gorek.se/register.html

Europeanas aggregatorer i Stockholm

Mitt i oktober, 14–15:e, hölls Europeanas Aggregator Forum (EAF) för hösten 2019. Aggregator Forum äger rum två gånger om året, som en möjlighet för nationella, ämnesspecifika, och tematiska aggregatorer som är med i Europeana att träffas, höra om nya utvecklingar hos Europeana, och lösa gemensamma problem. Den här gången var det Sverige och Riksantikvarieämbetet som agerade som värdar för mötet. Ungefär 50 deltagare från 19 olika europeiska länder samlade på Riksantikvarieämbetets lokaler i Stockholm i två dagar för EAF.

Vad är en aggregator? Det är en teknisk infrastruktur som tillgängliggör data från en mängd olika institutioner och platser. I K-samsök och Europeanas fall är det data om kulturarv samlas in till en databas och görs därifrån tillgänglig för användning, berikning och utveckling. K-samsök är den svenska nationella aggregatorn till Europeana och bidrar med 2,8 miljoner svenska kulturarvsposter till Europeana.

Lars Amréus välkomnade deltagare och invigde EAF 2019 i Stockholm. (Foto: Larissa Borck, CC BY)

Europeana presenterade bland annat nyheter om pågående projekt, inte minst om Europeana Common Culture, ett projekt för att kvalitetshöja datat i Europeana och där Riksantikvarieämbetet deltar. Deltagarna röstade även in fyra nya nationella aggregatorer från Finland, Irland, Lettland, och Tjeckien. Det följde diskussioner och grupparbete om möjligheter för utökat samarbete mellan olika aggregatorer, t.ex. för att tillämpa länkade data vokabulärer för metadata i utökat utsträckning.

Marcus Smith (RAÄ) presenterade projektet Evighetsrunor. (Foto: Larissa Borck, CC BY)

På andra dagen hölls ett antal kort presentationer från olika aggregatorer om mindre projekt och arbetsinsatser. Där presenterade vi från K-samsök om UGC-hubben, projektet Evighetsrunor, Metadata-Roundtripping-projektet och nya verktyg för att hjälpa K-samsöks partners att granska sina rättghetsmärknignar. Till sluts hölls en workshop om bildstandarden IIIF och hur datapartners och aggregatorer skulle kunna utnyttja Europeanas stöd för detta i sitt material.

Den 16:e oktober samordnade Digisam och Europeana en Nationell Workshop hos Kungliga biblioteket. (Foto: Larissa Borck, CC BY)

Representanter från Europeana stannade ytterligare en dag den 16:e oktober för att delta i en Nationell Workshop hos Kungliga biblioteket som samordnades med Digisam. Workshoppen riktade sig mot nationella svenska aktörer inom arkiv-, bibliotek-, och universitetssektorn. Återigen var målet att diskutera gemensamma behov, möjliga sätt att samarbete, och inte minst hur sådana aktörer som inte idag är med i K-samsök skulle kunna få sitt material in i Europeana.

//Marcus Smith & Larissa Borck, Riksantikvarieämbetet

Timescope – hållbara VR-upplevelser på allmänna platser

284 trappsteg leder upp till toppen av den drygt 50 meter höga Triumfbågen i Paris. Förutom en magnifik utsikt över det nutida Paris, kan man genom två Timescope-terminaler i VR se både Napoleons begravningståg den 15:e december 1840, och firandet av att Frankrike vann VM i fotboll den 15:e juli 2018. (Läs mer, och se exempel här: www.paris-arc-de-triomphe.fr/en/News/A-virtual-reality-experience )

Var och en av upplevelserna kostar 2 Euro, och pågår i 2,5 minuter vardera. Timescope-terminalerna är fast monterade, och både enkla och stabila att hantera. Det behövs, för barn står hela tiden och sliter i dem.

Timescope är resultatet av en Parisbaserad start-up (läs mer här: https://en.timescope.com/), och terminalerna finns på ett flertal besöksmål – både inne i Paris och på andra platser i Frankrike.

Det verkar som att Timescope har lyckats leverera en lösning på publikt tillgängliga immersiva upplevelser i VR/360-film, där det varken krävs assistans av personal på plats, eller hårdvaran särskilt lätt kan gå sönder eller stjälas. Dessutom, vad jag kunde se under den timme jag tillbringade uppe på Triumfbågen, så är Timescope-terminalerna uppskattade och välanvända.

Ännu en Jarl i Svinnegarn

Runstenen U 779 vid Svinnegarns kyrka i Uppland. Foto Magnus Källström

Utanför ingången till Svinnegarns kyrka i Uppland står en runsten, som tidigare har legat som trappsten i dörröppningen mellan sakristian och långhuset (U 779). När stenen 1946 togs ut ur dörren upptäckte man att ristningen på de tidigare dolda delarna av stenen ännu var ifylld med röd färg. Inskriften lyder: ”Jorund reste dessa stenar efter Jarl, sin son. Gud hjälpe hans ande.” Runstenen är ett exempel på sten som ingår i ett monument bestående av flera stenar, men där parstenen finns på en helt annan plats.

Stenen i fråga (U 762) står vid Brunna i Vårfrukyrka socken, 9 kilometer åt norr. Denna sten har i stort sett samma utseende som U 779, nästan exakt samma inskrift (minus bönen) och är utan tvivel utförd av samme ristare. Givetvis vet vi inte om stenen i Svinnegarn har flyttats från Brunna för att användas vid kyrkbygget eller om den från början har rests vid den samlingsplats eller hamn som man antar har funnits vid Svinnegarn under vikingatiden. Att stenen vid kyrkan är större och har en längre text talar kanske för det senare alternativet.

I fredags besökte jag Svinnegarn tillsammans med min kollega Sofia Pereswetoff-Morath. Anledningen var att det senaste runstensfynd som vi känner till hade gjorts på denna plats, närmare bestämt vid den gamla prästgården. På ett stycke sandsten som hade legat i en stensamling i trädgården hade de boende nyligen upptäckt ristade slingor och rapporterat detta vidare till Upplandsmuseet.

Visserligen fanns det inga runor på fragmentet, men det var ändå högintressant eftersom det kanske kunde passas ihop med något av de runstensfragment av sandsten som förvaras i Svinnegarns kyrka. I kyrkan finns en stor samling av sådana fragment, som har framkommit på skilda ställen vid kyrkan: under korets golv, på kyrkogården och vid den gamla skolan öster om kyrkan.

Det nyfunna fragmentet vid Svinnegarns prästgård. Foto Magnus Källström

Det nyfunna fragmentet mäter 22 × 15 cm och är 6 cm tjockt, men vad vi kunde finna liknade det inte direkt något av de tidigare funna fragmenten. Såväl sandstenens karaktär som ristningstekniken verkade avvika, så vårt starkaste tips just nu är att det är resterna av en tidigare okänd runsten, vilket är nog så intressant.

Att vi fick möjlighet att titta närmare på fragmenten i vapenhuset gav mig också möjlighet att pröva en gammal idé angående den sten som i Upplands runinskrifter har beteckningen U 784. När häftet där denna inskrift ingår publicerades 1951 kände man till två sammanhörande fragment, vilka båda hade påträffats vid Svinnegarns skola. Ett av dessa var dock försvunnet och är endast känt genom en teckning från 1927 av Riksantikvariens ombud O. A. Öberg. År 1952 hittades ytterligare ett fragment av samma sten som enligt uppgift ska ha legat ”i en stenmur mellan prästgården och Långbacken”.

Den som senast har ägnat sig åt dessa fragment är Per Stille i sin avhandling Runstenar och runristare i det vikingatida Fjädrundaland. En studie i attribuering från 1999. Stille återger inskriften på följande sätt: …þaị[ʀ̣ · · ia…]l · i…-uk…, men identifierar liksom tidigare i Upplands runinskrifter inte mer än pronomenet þæiʀ ’de’.

Fragmenten av runstenen U 784 från Svinnegarns skola. Foto Magnus Källström samt teckning av O. A. Öberg från 1927 (Foto Alvin)

De förlorade delarna av inskriften på bygger på Öbergs teckning och denne har själv i ett brev till Otto von Friesen erkänt att ”det blev ej något fint arbete” och att ”varken skala eller figur äro så prydliga”. Trots detta har han nog fått med den ristning som fanns på fragmentet. Efter de dubbla skiljetecknen har han läst runorna ia och därefter återgivit ett par linjer, som i Upplands runinskrifter tolkas som resterna av ytterligare en runa. Jämför man Öbergs teckning med de två fragment som finns i dag ser man att det i stället måste vara rester av den korsande runslingan med basen av ett fragmentariskt runtecken. Mellan runorna ia och den följande l-runan finns då bara plats för en enda runa. Min gissning var att denna runa hade varit r och att detta även kunde avläsas av formen på brottytan på fragmentet.

Detalj av fragmentet U 784. I den vänstra brottkanten ser man spår av den övre delen av bistaven till en r-runa. Foto Magnus Källström

Till min glädje fanns det mer än så. Jag har lärt mig att man alltid måste titta noga på just brottkanterna på runstensfragment och just i detta fall fanns det tydliga spår av vinkeln mellan leden i den övre delen av bistaven till en r-runa. Det står alltså verkligen [ia]ṛl på stenen, vilket givetvis återger namnet Iarl, alltså samma namn som på runstenen utanför kyrkan. Det kan dock knappast handla om samma person. Eftersom namnet föregås av ett þæiʀ ’de’ i nominativ bör Iarl här ha varit namnet på en av dem som rest stenen och ornamentiken talar också för att denna sten har varit betydligt yngre. Kanske handlar det om en person från samma släkt, men från en senare generation.

Inskriften på U 784 bör framledes i stället återges som: …þai[ʀ̣ · · ia]ṛl · -…ḷuk-…, men mer om det i den artikel som jag nu kan skriva för det digitala supplementet till Upplands runinskrifter.

Fredagens besök i Svinnegarn resulterade alltså inte bara i att vi kan nu räkna med ännu en runsten på denna plats, utan att vi kan lägga ytterligare ett belägg på namnet Iarl till den uppländska runnamnsskatten. Dessutom blev vi bjudna på kaffe och fick en mycket trevlig pratstund innan vi begav oss tillbaka till stan.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Ristaren bakom U 762 och U 779 har inte signerat sina stenar, men man känner ändå igenom den karakteristiska stilen hos runristaren Erik. Samme ristare har också svarat för den runsten (U 1173) som i dag finns i Edinburgh i Skottland och har nyligen har blivit aktuell. Läs mer om runristaren Erik i Stilles avhandling samt i en artikel som jag publicerade för några år sedan. DS.

Samla Massor, Helst Allt – SMHA:s konferens 2019 i Karlskrona

Den 8-10/10 höll Sveriges militärhistoriska arv (SMHA) en konferens på temat ”Utställningar – Teknik, text och ”touch””, och konferensprogrammet innehöll förutom föredrag av representanter för nätverkets museer också flera gästföreläsare, studiebesök och en paneldebatt. Själv var jag där för att dels presentera mitt pågående arbete med God praxis för immersiva medier, dels få en uppfattning om hur immersiva medier i dag diskuteras och används hos de militärhistoriska upplevelsemuseerna. Min kollega Oscar Engberg var också där, för att berätta om digitala informationssystem för utställningar.

Sveriges militärhistoriska arv (https://www.smha.se/) är ett nätverk bestående av ett antal statliga och statligt stödda museer. Statens försvarshistoriska museer och Statens maritima och transporthistoriska museer leder och stöder det gemensamma nätverket. Museerna är spridda över hela landet, och de flesta behandlar Sveriges försvar under kalla kriget. Konferensen i Karlskrona hade deltagare från hela Sverige, från både större och mindre museer, med varierande grad av digital kompetens och resurser. Begreppet ”immersiva medier” är långt ifrån allmänt självklart och känt bland museer, och direkt jag kom till konferensen, under lunchen, så hörde jag flera deltagare fundera och diskutera kring vad ”immersiva medier” är.

Bland föredragshållarna var kännedomen om immersiva medier, liksom om deras begränsningar generellt god. Ekonomin, och de höga kostnaderna för att skapa exempelvis en VR-upplevelse håller än så länge de flesta museer tillbaka i sina satsningar på immersiv teknik. Detta problem belystes särskilt av Peter Andersson från Flygvapenmuseum, som berättade om hur man kan arbeta med ljud på liten budget, och Susanne Eriksson, som berättade om, och problematiserade kring digitaliseringens roll i utställningen ”Karlsborg 200 år” på Karlsborgs fästningsmuseum. Även taktil tillgänglighet genom 3D-modeller behandlades under konferensen, av Charlotte Ternér från Aeroseum, där man använt sig av 3D-modeller för att skapa ökad tillgänglighet för synskadade. Vid en efterföljande diskussion kom också frågan upp, om hur digital teknik kan användas för att ge digital tillgång till platser och miljöer för personer som t.ex. på grund av rörelsehinder inte kan besöka dem fysiskt. Touchskärmar, som ingick i konferensens titel, behandlades genom tre fallstudier av Christina H. Tegnér från Armémuseum, samt ur ett utställningstekniskt perspektiv av Oscar Engberg från Riksantikvarieämbetet.

Men mitt i all entusiasm över digital teknik, kan jag inte låta bli att tänka på att det finns ett materiellt militärhistoriskt arv som behöver underhållas och bevaras, för att Sveriges militärhistoria skall vara begriplig – både nu, och ännu mer i framtiden. Det finns mängder med underhållskrävande fordon, byggnader och anläggningar. Ofta vårdade av åldrande entusiaster, långt bortom touchskärmar och VR. Det sades, lite skämtsamt, flera gånger under dagarna i Karlskrona; att SMHA står för ”Samla Massor, Helst Allt”. Men det är i allra högsta grad ett allvarligt faktum att det i det militärhistoriska kulturarvet ingår både stora fysiska samlingar och ett flertal fasta anläggningar som är resurskrävande att bevara. De stora museerna, som till exempel Aeroseum, kommer att överleva och efterhand integrera immersiv teknik i sin verksamhet. Men vad händer i framtiden med alla de små, inte sällan privata museerna, som bevarar det materiella militärhistoriska arvet? Vad händer med alla bergrum, bunkrar, fort, torn och skansar, som alltmer sönderfallande, med uppbrutna lås, står kvar i ett landskap från vilket hotbilden har skiftat?

Luftvärnstorn från 1940, Norrbotten
Korvskans från 1917, Norrbotten

Jag var nyligen hemma i Överkalix, i en del av Sverige som i det inte alltför avlägsna förflutna låg mitt i skottlinjen mellan supermakterna USA och Sovjetunionen. Ända in på 90-talet stod stridsvagnshindren kvar vid E4:an; redo att dras fram, inte OM utan NÄR Ryssen skulle komma. Tillsammans med stora, gula, olycksbådande skyltar som förkunnade ”Skyddsområde” på svenska, engelska, tyska, franska, finska och det mystiska språket som bakvänder sina я. Även om många av de anläggningar som ingick i Kalixlinjen (https://sv.wikipedia.org/wiki/Kalixlinjen) har monterats ner samtidigt med den Sovjetunion vars anfall de skulle fördröja, finns det ändå en hel del fasta lämningar kvar ute i landskapet. På Mariebergs Viltfarm utanför Kalix finns dessutom ett omfattande fordons-, material- och maskinmuseum, som berättar hela 1900-talets militära teknikhistoria – så länge någon kan underhålla det. Med tid, pengar och kunskaper.

Medelåldern är hög, bland de entusiaster som håller igång de små museerna med de stora materiella samlingarna. Med på konferensen fanns mer än en deltagare som var över 80 år. Många fler av dessa gamla samlare, som kan varenda oljiga mutter i sin fordonspark, var inte ens där. Touchskärmar och upplevelseappar med AI känns inte så angelägna, när man behöver pengar till att hålla motorcyklar och bandvagnar i körbart skick, och till virke och plåt för att bygga ett nytt tak över ännu en del av samlingen.

All kunskap kan inte bevaras och spridas via immersiva medier. Det finns ett materiellt militärt kulturarv, som inte kan bevaras och förstås annat än i sin fysiska, materiella form. Själv bet jag loss mina första mjölktänder på en bit fossilhård choklad i kronmärkt brunt papper, som min morbror tagit med sig hem när han gjorde lumpen. Och med nya tänder och barnasinnet i behåll smög jag nyligen omkring med ficklampa inne i en så kallad korvskans från 1917. Nej, jag har inget svar på vad vi gör med korvskansar, luftvärnstorn och kokvagnar, för att bevara och tillgängliggöra dem för framtiden. Men med säkerhet vet jag, att immersiva medier inte helt kan lösa alla problemen med materiellt bevarande och tillgängliggörande.

Artikelförfattaren utforskar och dokumenterar Kalixlinjens militärhistoriska arv

 

Nätverket Immersiva medier – träff på Visualiseringscenter C i Norrköping 2019-09-16

I samarbete mellan Riksantikvarieämbetet, Visualiseringscenter C och Region Östergötland, anordnades den 16:e september en träff för nätverket Immersiva medier vid Visualiseringscenter C i Norrköping (http://visualiseringscenter.se/). Visualiseringscenter C är en mötesplats kring visualisering, och ett samverkansprojekt mellan Linköpings Universitet, Norrköpings kommun, och RISE Interactive C-Studio. Huvudattraktionen på Visualiseringscenter C är domen för 2D- eller 3D-föreställningar och interaktiva shower, och deltagarna på träffen fick också se praktiska exempel på vad de omslutande upplevelserna av bild och ljud i 360° kan erbjuda – framför allt möjligheterna att virtuellt besöka fysiskt otillgängliga platser som Big Bang eller människokroppen på cellnivå. Vetenskaplig visualisering är en oöverträffad möjlighet att göra komplex forskning tillgänglig för alla – från barn till forskare.

Sofia Seifarth, som är VD vid Norrköpning visualiseringscenter AB, berättade om Wisidome-projektet (https://wisdomeproject.se/), med digitala labb och lärmiljöer i världsklass, där Visualiseringscenter C ingår. Erik Sundén, teknisk chef på Visualiseringscenter C, berättade mera om hur dome-tekniken fungerar bakom kulisserna.

Erik Sundén höll även ett föredrag på temat ”Immersiva medier inom marinarkeologi”, med vraket efter skeppet Mars Makalös som exempel på hur det marina 1500-talet efter 3D-digitalisering kan gestaltas genom immersiva medier (https://www.vastervik.com/produkt/mars-makalos-det-marina-1500-talet/)

Mathias Strömer, utredare vid Riksantikvarieämbetet, satte in dagens och framtidens tekniska lösningar för immersiva upplevelser i ett vidare nutida och historiskt perspektiv genom sitt föredrag på temat ”Utblick och historisk tillbakablick”.

Kajsa Hartig, som är avdelningschef för Samlingar och kulturmiljöer på Västernorrlands museum och ordförande i föreningen IdeK, (https://www.idek.se/) kopplade också samman immersiv teknik förr och nu i sitt föredrag på temat ”Immersiva museiupplevelser – att tänka nytt kring gamla förmedlingsmetoder”.

Paulina Rajkowska och Karin Johansson från Uppsala universitet presenterade forskningsprojektet ”GIFT – Hybrida museiupplevelser, kollektiva interaktionsmoment och personliga guider” (https://www.im.uu.se/forskning/projekt/gift/). Jag tyckte själv att detta föredrag var särskilt intressant, eftersom det fokuserade på användarens/besökarens perspektiv.

Dagen avslutades med en paneldiskussion på temat ”Berättande med kollektiv interaktivitet via immersiva medier”. Trots all avancerad immersiv teknik som ramade in nätverksträffen, så låg ändå fokus på den mänskliga berättelsen och upplevelsen, vilket bäst kan sammanfattas med två citat från träffens presentationer:

Utgå från besökarna och museet – INTE tekniken” (Uppsala universitet/GIFT)

Berättelser – kärnan i museiupplevelsen. Tänk upplevelsen först. Och tekniken sen.” (Kajsa Hartig)

Vill du också bli medlem i nätverket Immersiva medier? Gå med via Facebookgruppen med samma namn!

När du går härifrån, har du upplevt något du inte kan se hemma

Någon mil utanför Kalmar ligger den; som en osannolikhet vid motorvägen mot Nybro – A World of Dinosaurs, Europas största dinosaurieutställning. Entrén sätter direkt stämningen, och i den skarpa augustisolen, under den klarblå himlen och med lite fantasi, infinner sig en aning av Asiens vidder och äventyr. Museet är privat, och dess grundare Roland Wiberg sammanfattar kort och gott sin vision och drivkraft med: ”Att förverkliga en barndomsdröm”. Mer behöver inte sägas. Har man själv drömt dinosauriedrömmar förstår man.


Utställningen är imponerande – och den är stor i dubbel bemärkelse, med sina 3 500 kvadratmeters utställningsyta och mer än 150 dinosaurieskelett och modeller. Till detta kommer ägg och andra mindre fossiler. Museet är fullt jämförbart med dinosauriemuseet jag sett i Ulaanbaatar, i ett av dinosauriernas hemländer. På A World of Dinosaurs finns både äkta dinosaurier och modeller. Både fakta, fossiler och möjligen lite läskiga upplevelser av rytande och rörliga fullskalemodeller.


Den största utställningshallen, med 10 meters takhöjd, bidrar till upplevelsen när skeletten från Omeisaurus och Mamenchisaurus kan sträcka ut sina halsar i full storlek – ända upp i taket. Spontana utrop är vanliga, när besökarna kommer in. Guiden hör hela tiden allt från ”Fy fan, så stora!” till ”My God” från överväldigade besökare. Mera immersivt än så här blir det inte. Man är bokstavligen omsluten av dinosaurier. Riktiga dinosaurier, och inga modeller eller hologram.

Utställningen i sig är en upptäcktsfärd genom smala gångar. Varje skelett och fossil har sin egen berättelse. Även om jag är där i slutet av säsongen; den sista helgen innan skolstarten, så går jag inte ensam genom utställningen. Många barnfamiljer är där. Små och stora dinosauriefans kan gemensamt se och uppleva reliker från en urtidsvärld, som ligger på ett obegripligt avstånd i tiden. ”Inte jag, och inte mormor, och inga andra människor har heller sett dem….”, hör jag en mamma sammanfatta tidsspannet mellan Tyrannosaurus rex och nutid.

Det är stora djur, det här!”, hör jag flera gånger besökare konstatera under mitt besök. Det var också min egen första tanke, när jag såg ett riktigt dinosaurieskelett på riktigt för första gången. När jag själv var barn, någon annan gång, i ett evigt utfrätt sommarljus. I slutet av ett annat sommarlov, där böcker, film och TV visat vägen till, men inte riktigt kunnat visa den fulla storleken och farligheten hos Spinosaurus, Giganotosaurus och Triceratops. När dinosauriedrömmarna drömdes genom biblioteksböckerna i midnattssolen.

A World of Dinosaurs ger någonting som VR (liksom film eller böcker) inte kan ge; nämligen den bokstavliga fysiska närvaron av de stora djuren, på riktigt. I VR blir dinosaurier bara spelkaraktärer. Den verkliga storleken går förlorad, i en fantasivärld där storlek och proportioner är flytande. De riktiga skeletten är på riktigt, i sin verkliga storlek. Den verkliga storleken och dödligheten hos tänder och klor likaså. Kroppens uppbyggnad; som är så lik vår egen, blir också synlig och påtaglig.


I butiken säljs äkta fossiler av hög kvalitet. Detta bidrar också till att sprida kunskaper om, och en medvetenhet om dinosaurierna, berättar Roland Wiberg. Jag köper själv med mig en klutt fossilerat dinosauriebajs. Barndomsdrömmarna lever vidare. I dinosauriernas storslagna värld.


Och vad har då det här museibesöket med mitt arbete med att sätta ihop en god praxis för immersiva upplevelser att göra? Jo, det här är ett exempel på en icke-digital immersiv upplevelse, som överträffar allt vad digital teknik skulle kunna skapa av samma källmaterial. Ibland är god praxis att inte använda digital immersiv teknik, utan att i stället skapa omslutande rum och upplevelser på andra sätt. I det här fallet, kan bara ett riktigt dinosaurieskelett skapa en riktig upplevelse av det riktiga djurets storlek och volym på riktigt. En VR-upplevelse på samma tema blir bara en film eller ett spel. Att stå framför ett 170 miljoner år gammalt skelett av en 20 meter lång Omeisaurus är en verklig upplevelse, bortom tid och rum.

När du går härifrån, har du upplevt något du inte kan se hemma”, säger Roland Wiberg, när vi sammanfattar för- och nackdelar med olika slags fysiska och digitala gestaltningar av dinosaurier. Och så är det. VR kan komplettera, informera och förmedla. Men aldrig ersätta en riktig upplevelse av en riktig dinosaurie – ett riktigt djur som levde på riktigt; för så länge sedan att inte ens mormor kommer ihåg det.

Have you ever found a stone-age artefact? Show it here!


After seeing stone-age finds beeing presented on a variety of Facebook pages I decided that it could be of general interest to start a separate page for these. So here it is, let´s see what you have found!