Oläsliga runor lästa i Ganthem och Lärbro

Detalj av de nyfunna runorna på väggen i Ganthems kyrka. Foto Magnus Källström

Runor kan vara oläsliga på mer än ett sätt. Ibland är inskrifterna så skadade att vi har svårt att identifiera tecknen och därför går det inte att få något sammanhang i texten. I andra fall är det ingen svårighet att läsa själva runorna, men den teckenföljd som uppkommer ger inga som helst associationer. Här kan det ibland vara svårt att avgöra om någon mening ursprungligen har funnits eller om det är våra nutida kunskaper som inte räcker till.

I torsdags var jag på Gotland för att granska en nyfunnen runinskrift i Ganthems kyrka och fick då tillfällighet möta båda dessa fenomen. I tornrummet finns en hel del runristningar i putsen (G 142A–I) och vid en renovering nu i somras upptäcktes ännu en av konservator Rebeca Kettunen. Typiskt nog hade jag varit där bara några dagar tidigare för att gå igenom de tidigare kända ristningarna, men denna hade missat helt trots att jag måste hade stått precis under den. Förklaringen är kanske att den sitter betydligt högre upp än de övriga ristningarna, mer än två meter över golvet. Ristaren verkar ha följt den övre kanten av ett stort standar som finns ristat och målat med rödkrita på den norra väggen.

De målade runorna på samma vägg. Tydligast är u-runan till höger. Foto Magnus Källström

Runorna visade sig inte alls vara särskilt svåra att läsa. Det verkar stå erhakoh͡b, men vad detta ska tänkas betyda är en annan sak. Medan jag dokumenterade denna ristning lade jag märke till att det lite längre ned också fanns en rad med decimeterhöga runor målade med en grå färg. Dessa var betydligt svårare att läsa och jag fick inte fram mer än -­u-­kru-­, vilket är ungefär lika obegripligt som den tidigare inskriften men av andra skäl. En nyfunnen runinskrift är givetvis intressant i sig själv, men det är ju alltid frusterande när man inte kan säga något  om vad det betyder.

Jag hade dock fler saker på agendan och en av dessa var att åka till Lärbro kyrka och ta en närmare titt på gravhällen G 293, som jag har skrivit om tidigare i olika sammanhang. Besöket hade ett tvåfaldigt syfte. Dels var jag intresserad av den speciella stungna n-runa som förekommer i denna inskrift och som verkar ha använts för en speciell kvalitet av /n/, nämligen i anslutning till dentala konsonanter som /t/ eller /d/ men också när n-ljudet var långt. Enligt den traditionella läsningen av inskriften var dock n-runan i ordet minna ostungen trots att man här skulle vänta en stingning. Samtidigt hade jag sett ett fotografi där det såg ut som om runan ändå kunde ha en stingning. Det andra skälet var ett runristat gravhällsfragment hos länsstyrelsen på Gotland där jag mig i ett tidigare inlägg tror mig ha framfört goda skäl för att det en gång kan ha varit del av denna häll. Ett av dessa var att avståndet mellan kanten och runbandet uppgick till 3 cm och att det på fotografier såg ut att vara samma förhållanden på Lärbrohällen.

Gravhällen G 293 i Lärbro kyrka. Man måste lyfta på mattan för att kunna granska hela texten. Foto Magnus Källström

För att göra en lång historia kort: n-runan i fråga visade sig vara stungen och avståndet mellan kanten och runbandet längs den vänstra sidan av stenen var just 3 cm. Därmed hade jag bekräftat det jag hade misstänkt, vilket ju var trevligt men som också lämnade efter sig en viss tomhet. Vad skulle jag göra nu? Det var ju ännu åtskilliga timmar kvar innan planet mot Stockholm skulle lyfta. Blicken föll på den söndertrasade runinskrift som finns i ringen runt det stora korset på hällens mitt. Lärbrohällen blev nämligen återanvänd på 1600-talet och en ny minnesinskrift höggs in, vilken i stort sett har utplånat denna del av texten.

Korset på Lärbrohällen med den ytterst fragmentariska inskriften. Foto Magnus Källström

I det preliminära manuset till den tredje delen av Gotlands runinskrifter återges partiet på följande sätt med början till höger om den övre korsarmen:

-­-­-­-­-­r | -­- : -­- : -­ : r | -­-afr | -­- : -­… : …-­…

Samtidigt bör det påpekas att korset delar ringen i fyra kvadranter och att vi egentligen inte var texten börjar. Jag har alltid uppfattat denna del av inskriften som fullständigt hopplös, men eftersom jag ändå hade tid över fick jag för mig att jag skulle gå igenom den systematiskt. Ganska snart såg jag att det fanns en otvetydig d-runa i slingan till höger om den övre korsarmen och därefter upptäckte jag resterna av en bindruna o͡k nedanför den högra korsarmen. Efter ett kolonformat skiljetecken följde sedan runorna ur och därefter fanns en ensam runa omgiven av skiljetecken. Denna hade till vänster något som liknade bistaven till a. Den ensamma runan ledde direkt tankarna till de dateringar efter den så kallade påsktavlan som finns i många gotländska runinskrifter. ”Då var f söndagsbokstav och l prim(stav) [dvs. gyllental] i trettonde raden på tavlan” kan det exempelvis stå (G 70 Urgude, Sproge socken). Kunde det vara så att det i korsringen på Lärbrohällen stod ”och var a”. Knappt hade jag hunnit tänka klart denna tanke förrän jag insåg att runföljden till höger om den övre korsarmen ursprungligen måste ha utgjorts av ordet sunnudagr ’söndag(sbokstav)’.

Nu rådde det ingen tvekan om i vilken riktning jag borde söka. Jag tog en paus och gick ut på kyrkogården och satte mig på en bänk i solskenet. Där plockade jag fram min dator och sökte i Samnordisk runtextdatabassunnudagr för att få exempel på hur de nämnda dateringarna brukar vara formulerade. Jag behövde inte gå igenom särskilt många poster förrän jag insåg att runföljden afr i korsringen nedtill till vänster givetvis måste vara slutet av ordet primstafr ’primstav’, vilket jag egentligen borde ha förstått långt tidigare. Min a-runa måste alltså ha varit gyllental år 1350. Då kunde man ju också ta reda på vilken söndagsbokstav detta år hade genom att titta i påsktavlan. Lyckligtvis hade jag även den inskannad på datorn, men här kom en oväntad överraskning. Söndagsbokstaven för år 1350 var runan þ, men gyllentalet var inte a, utan u. Hur kunde detta vara möjligt? Och varför såg det ut som om det stod rimstafr och inte primstafr på hällen? Det var bara att gå in i kyrkan och ge sig i kast med inskriften igen. Det visade sig faktiskt finnas en p-runa på hällen, men förutom den övre delen av huvudstaven och svaga spår av den övre bistaven återstår bara de två stingningarna, vilka tidigare har tolkats som ett skiljetecken. Det som jag hade uppfattat som en a-bistav på samma runa måste alltså vara något annat (troligen en skada). Jag insåg då också att de föregående runorna ur inte kunde vara resterna av ordet var, utan att de naturligtvis återgav u-runans namn: ūr ’duggregn; slagg’. Ibland skrivs nämligen hela runnamnet ut i dessa dateringar. ”Då var ūr primstav och þurs söndagsbokstav” står det exempelvis på en gravhäll i Hangvars kyrka (G 308).

Detalj av inskriften i ringen runt korset. Före r-runan till höger ser man spår av den p-runa som tidigare togs för ett skiljetecken. Foto Magnus Källström

Därmed var faktiskt hela inskriften löst och med den nyvunna kunskapen var det också  möjligt att identifiera tämligen diffusa spår av runor. Inskriften i korsringen börjar inte högst upp i ringen utan till vänster ovanför den vänstra korsarmen. Texten bör enligt min mening läsas:

ð̣ạ : u-­- : -­-… sụɴud-­-r ọ͡k : ur : pr-­-­s-­afr
Þā v[ar þurs] sunnud[ag]r ok ūr pr[īm]s[t]afr.
”Då var þurs söndagsbokstav och ūr primstav”.

Det är naturligtvis lätt att känna sig lite mallig när man med utgångspunkt i endast fem säkert lästa runor och en helt oviss läsordning slutligen lyckas få fram en hel mening på sju ord. Den mer renlärige fältrunologen skulle här säkert påpeka att man först ska läsa och dokumentera inskriften helt förutsättningslöst och därefter börja fundera på tolkningen, men i praktiken kan det vara svårt att hålla dessa delar helt åtskilda. Vinsten med att vi nu kan förstå denna till synes omöjliga del av inskriften måste ändå väga tyngre trots vissa genvägar. Dessutom var jag på grund av en felläsning ett tag ute på helt fel spår, även om detta uppslag till slut ändå ledde rätt.

När jag återvänder till Helmer Gustavsons noggranna kommentarer till läsningen av inskriften i manuset till Gotlands runinskrifter 3 ser jag också att de flesta av mina iakttagelser rörande de enskilda tecknen finns redan där. Det som behövdes var egentligen en trådända att börja nysta i och denna fick jag tag i när jag identifierade det lilla ordet ok ’och’.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Den n-runa som förekommer i ordet sunnudagr är av allt att döma stungen, vilket med inskriftens ortografi är det förväntade, eftersom n-ljudet i detta ord är långt. Att detta tecken förekommer här är lite lustigt, eftersom jag ursprungligen åkte till Lärbro för att bland annat kontrollera en annan n-runa med just detta ljudvärde. Inte anade jag då att det skulle finnas ett exempel till i samma inskrift. DS.

The "Deutsches Lager" Exhibition in Helsinki NOW 18.8-10.9.2017


Poetic Archaeology is a group that brings together the expertise of an artist (Jan Kaila), a photographer (Japo Knuutila) and an archaeologist (Jan Fast).

The research project is coordinated by the doctoral programme of the Academy of Fine Arts, and in this exhibition we get to see the results of their project Deutsches Lager – Inside and Beside the Camp. Using an innovative combination of artistic and scientific methodologies, the three researchers have studied a transit camp of the German army that used to be located in Tulliniemi, Hanko, in 1942–1944, both in collaboration and individually.


The camp was used by soldiers in transit to Lapland and back to Germany, and traces of the life in the camp can be found along a hiking trail that was recently opened in Tulliniemi. There are, for example, three barracks, which provide a still picture into the life during the Second World War. 

Numerous artefacts have also been uncovered in the archaeological digs in the area.

August Pieces Of My Mind #2

  • I don’t get it, safe deposit boxes, Sw. bankfack. Are they a disappearing bank service? Do I know anyone under the age of 50 who has one? What do you guys keep there?
  • Do you wonder if I’ve got my shit together? I’ll tell you. I have street maps of Helsinki from visits in 2002 and 2009 instantly retrievable from the bookshelf next to my desk. That’s how together I’ve got my shit, OK?
  • Sonja Virta: in the 1966 edition, Tolkien added to The Hobbit that Gollum is small and slimy. Illustrators had been drawing him too big.
  • New adjective: beshatten = very dirty. “Honey, can you find clean pants for Jr? His old ones are completely beshatten.”
  • WorldCon 75 restaurant guide: “Pasila is what the architects and city planners of the 1970s thought the future should look like.”
  • I hardly know any Finnish grammar, but it turns out I have this passive vocab that surprises me. A homeless man shuffled up to me and said “Something something kello“, and I actually understood immediately that he was asking for the time, not for a handout. It was 12:30. He thanked me politely and shuffled off.
  • Jrette saw seals, Perseid meteors and a big red August moon at camp.
  • “I hope you find your peas / Falling on your niece / Praying” Kesha
  • I pick up a spoon and a candy wrapper from the floor of Jrette’s room. “Are you QUESTIONING my INTERIOR DECORATION?!?!?”
  • The Federmesser is this Late Palaeolithic archaeological culture in Northern Europe. The word means “feather knife”. I’ve never studied its remains since they’re extremely rare in Sweden (Ice Age, 3 km thick ice, OK?). But I’ve assumed that the name is literally descriptive of a characteristic artefact type. Now I learn that a better translation is “quill knife”. Or as most people would put it, “penknife”. The Federmesser culture is the Penknife People!
  • Here’s an unexpected turn. Atheists are joining the dwindling Swedish Church in order to vote in the church elections and keep the Swedish Hate Party out of its governing boards. I consider myself a political opponent of both organisations, though I’m of course far, far more friendly to S. Church than to S. Hate.
  • Tomorrow I’m driving Junior and his furniture 330 km to Jönköping and engineering school. “You are the bows from which your children as living arrows are sent forth.”
  • The 45th presidency is like when your toddler messes with your laptop. Suddenly you have a Croatian keyboard map, a mouse cursor shaped like a banana and the screen is rotated 90 degrees. And you’re like “I had no idea you could do this! Now, how do you undo it?”
  • Local paper warns that rising sea level may obliterate thousands of islands in the Stockholm Archipelago. Neglects to mention that this would also recreate thousands of islands that have recently become part of larger land masses through post-glacial uplift.
  • Such a good day together with Junior. Now he’s in his new solo home. I bought him a toaster.

Stop Prefixing with “So”

I was pleased to learn from Current Archaeology #330 (p. 65) that Chris Catling shares my distaste for the habit scientists have recently picked up of prefixing their answers to interview questions with ”So…”.

Q: Where did you find the new exciting fossil?
A: So we found it in Mongolia.
Q: How old is it?
A: So it’s from the Early Cretaceous.

What annoys me about this isn’t just that it’s new. I know that us speakers change language over time. My irritation is down to the fact that I reserve ”So”, when used in this position in a phrase, for two other purposes. Either to mean ”thus, ergo, it follows that”, or to indicate that I spoke about this before and was interrupted, and now I want to pick up where I left off. Neither of these apply to your first response in an interview. To my ear, it’s as bad as opening with ”Nevertheless” or ”On the other hand”.

Dear scientist, if a question about your recently published work, the work for which you have scheduled an interview with the radio, takes you by surprise, then feel free to prefix your reply with ”Well…” while you think about it. If you must.

WorldCon 75 in Helsinki

The 75th World Science Fiction Convention took place in Helsinki and seems to have had the second-highest attendance ever: more than 7000 people in the Messukeskus convention centre, 2000 of whom had (like myself) never attended a WorldCon before. There were 250 programme items only on the Friday between 10 am and 10 pm, so there is no way that I’ll be able to tell you everything that went on. (Check out the programme here.) Instead I’ll tell you the bits I enjoyed the most, plus some observations.

The WorldCon crowd was incredibly diverse even if you disregarded the cosplayers. Men and women and trans folks, old and young, white and brown, Western and Eastern and Sikh. Two couples that caught my eye, for instance, were a skinny Japanese guy and a well-favoured black lady who wandered about hand in hand, and a Scandy couple with their baby in a buggy where both parents wore dresses and lipstick but one appeared to shave daily. And the attendees awarded N.K. Jemisin the Hugo for best novel for the second year running. The Puppies movement of 2013–16 that wanted white masculine conservative technocratic Hugo winners, not a bunch of brown-skinned women and gay people, is well and truly an ex-parrot.

Awards that made me particularly happy (because here’s where my candidates won) were Hugos for Ursula Vernon (novelette), Ursula le Guin (related work) and Lois McMaster Bujold (book series). Also, my dear friend Carolina Gómez Lagerlöf won the prestigious Big Heart award for services to fandom, joining the august ranks of for instance Robert Bloch, Andre Norton and Jack Williamson.

The most interesting events I attended were Sonja Virta’s talk about Tove Jansson’s illustrations for The Hobbit, Karoliina Korppoo’s talk about boardgames in Finland, Kevin Roche’s talk about quantum computing and the Hugo prize ceremony.

The funniest events I attended were Lee Moyer’s presentation of weird and ugly book covers, Charles Stross’s reading from his forthcoming Laundry novel The Labyrinth Index (highly satirical – it has Nyarlathotep as main inhabitant of 10 Downing St.), the panel on mistranslations and the panel on Stockholm-Helsinki ferry culture.

My own programme items – a talk about crackpot archaeology in Scandinavia, a panel about Medieval reality vs fantasy, two Q&As about archaeology in the children’s room – all went super well, though the grown-up events could easily have filled much larger rooms than the ones we had been assigned.

I also enjoyed the short film programme, the art show and the socialising. I was lucky: my talk was one of the first events at the convention, so people learned early to recognise my face and several came up to me for a chat. Two of these conversations were particularly surprising.

1) The tall paunchy greybeard whom I didn’t recognise until minutes into the conversation, when I realised that he was an old Tolkien Society buddy that I hadn’t seen in a quarter century, and whom I remembered as a lanky beardless redhead.

2) The friendly Finn who had heard only 20 minutes of my talk before he and many other floor sitters were kicked out because of the fire safety rules, and who found the talk super interesting and wanted to hear more despite himself being a big believer in dowsing and several pretty far-out ideas about archaeological sites.

This was a super big, super rich and super well-organised convention. I found so much to do despite knowing nothing about the guests of honour and despite having no interest in several of the main strands of the programming (notably TV shows, comics, academic lit-crit and how to write fiction). Two years from now the WorldCon will be in Dublin, a city to which you can travel cheaply from Stockholm. I’ve never been to the Republic of Ireland. I’m thinking now that I’d really like to go to the con with my wife and then rent a car to spend a week at small-town B&Bs around the country.

Tule mukaan kivikautisen asuinpaikan kaivauksille!

Vielä mahtuu mukaan Kemiönsaaren myöhäiskivikautisen asuinpaikan kaivauksille (Ölmosviken 21-27.8.2017). Mukaan voi tulla päiväksi tai useammaksikin, aiempaa kokemusta arkeologiasta ei tarvita!


Tervetuloa mukaan kaivauksille Kemiönsaareen.

Ilmoittautumiset "Kimitoöns Vuxeninstitut" ennen 14.8.2017. 


Tiedustelut

August Pieces Of My Mind #1

  • Reading Matt Ruff’s new novel about black Americans in the 50s. Annoyed to find that nothing in the dialogue would sound out of place if spoken by a white American sci-fi fan in 2017.
  • Feared 45 would be the sort who gets the trains running on time and starts wars. Actually can’t get trains running at all, wars with TV hosts.
  • Etymological misunderstanding in this novel. Ruff parses the name Braithwaite as Braith-white, when it is actually Brae-thwaite.
  • There’s this book about edible wild plants in Sweden named “Can you eat these things?” A more important question is “What population density could Sweden support if we reverted to hunting-fishing-gathering?”.
  • I saw a seal between Bullandö and Djurönäset.
  • Apron is furkle in Stockholm Swedish.
  • Wonder how old our current run of seven-day weeks is. It’s survived several calendar reforms and at least one re-naming of the days.
  • I’ve worked a lot with gender symbolism and gender transgression during the Late Iron Age. I’m an LGBTQ friendly scholar. But I’m sad to see the Swedish History Museum spread erroneous statements and wishful speculations on this theme in the country’s biggest newspaper because of Stockholm Pride.
  • In theory of science, you usually reckon with two possible states of debate over a given issue. Either the scientific community is undecided, or it has reached a (provisional) consensus. In poorly funded and staffed subjects such as mine, there’s a common third state: apathy. This is when the scientific community doesn’t care enough about the issue to comment on it. Someone voices an opinion, and then it’s 40 years before someone else replies, and nobody pays any attention to either of the scholars.
  • The post-apocalyptic pictures of the Statue of Liberty or the Capitol sticking up out of water / ice / desert sand reveal a poor understanding of how deserted buildings collapse.
  • The head of a humanities think tank in Sweden has published an argument that strikes me as remarkably silly: “When simple jobs are lost to automation, the market value of humanities skills will rise.” So as the taxi drivers become jobless, a PhD in modern Latvian poetry will grow more valuable. Huh.
  • Too often these standard 350-pp books barely keep me reading along, while part of me just wants them to end. Now I’m reading a feckin’ 1000-page P.F. Hamilton novel and the pages simply keep on turning.
  • According to the POTUS, relations with Russia are “at an all-time and very dangerous low.” Cuban missile crisis, anyone?
  • I gotta say, it’s pretty amazing that I can read daily tweets from William cranial-jacking Gibson himself. Respect!
  • The 20th century: the time of smoking cigarettes while driving combustion-engine cars.
  • Much of English Wikipedia’s article about soy sauce has been written by someone who doesn’t quite know when to use the word “the”, and prefers to skip it. This suggests to me that the information in the article is probably quite accurate.
  • Decryption and decoding are the same. Doesn’t matter if it’s encrypted English or plaintext Swahili. I won’t understand either.
  • Had a strange taste of retirement this past weekend: teenage kids off doing stuff, just me and my wife at my mom’s summer house. Though my wife looks about 40 years from retirement.
  • Holy fuck. Junior has been teaching himself Japanese for the past year and a half. Today I learned that he has picked up 500 kanji characters along the way and reads Chinese food packaging quite easily. :-0
  • A friendly soul at this publishing house apparently knows my daughter’s name. Their envelope of otherwise generic advertising material contained an old tea spoon with “Signe” engraved on it.
  • This Picasso “Pigeons” print hung in our house when I grew up, and I’ve been wondering for decades what the spotted triangular thing in the lower left-hand corner is. A lamp shade? Took me 5 mins on WWW to find that it’s a stylised building that is seen outside the window in early treatments of the motif.

Pablo Picasso, Pigeons, 1957, detail


Pablo Picasso, Pigeons, 1957, detail

Well preserved stone age grave unearthed near Lake Burtnieks, Latvia!

The remains of a prehistoric fisherman have been unearthed at the source of the Salaca river by Lake Burtnieks.

Photo from the University of Latvia FB page.

"The deceased had been given a fish meal to accompany him, as testified to by a fish bone layer around the skull. It's known that this place was very suitable for fishing and gathering freshwater mussels as the settlement has food remains from its former inhabitants, mostly fish bones and the shells of freshwater mussels," says archaeologist Valdis Bērziņš. He says that the very fact that the meal was placed in the grave suggests that fishing played an important role in the rituals and beliefs of the ancient people.

 
Photo from the University of Latvia FB page.

The remains were found at the Riņņukalns site, a unique North European Stone Age settlement that may help to shed light on the way people lived around 4,000 years before the common era.

 
Photo from the University of Latvia FB page.

Bērziņš says that currently archaeologists are digging up the deepest layers of the settlement to find out when people first started living at this site and how their lifestyle changed over time. There's a bonfire site located just by the grave and it could be related to funerary rituals as it contains red ocher, often used for funerary purposes, as well as shards of earthenware dishes.

Archaeologist Valdis Bērziņš (Photo LETA).


Hällristningslokal och gravfält upptäckt i Västerås


HÄLLRISTNINGSLOKAL OCH GRAVFÄLT UPPTÄCKT I VÄSTERÅS

 

Av Jouni Tervalampi, 9 augusti 2017

 

Undertecknad har upptäckt en hällristningslokal, ett gravfält och en inhägnad sten som i profil ser ut som ett ansikte. Gravfältet ska jag teckna upp senare då det ligger i ett blåbergsrisfält och det syns mycket bättre i oktober-november när bladen tappats och gräset försvunnit. Hällristningslokalen består av fyra figurer: en bakåthoppade figur (29 cm lång), en knäböjd dansande figur i vargmask (29 cm lång), en knäböjd dansade orm (70 cm lång) och en orm (70 cm lång). I Västerås ligger många av hällristningslokaler i närheten av gravfält.

 
Fyndet har ännu inte anmälts till Länsstyrelens i Västmanland.

We have started building the Poetic Archaeology exhibition "Deutsches Lager"

Tomorrow we will start work on the border crossing, scientific "Poetic Archaeology" exhibition (Jan Kaila-Japo Knuutila-Jan Fast: Deutsches Lager). The exhibition will open up for the general public in central Helsinki on August 18th 2017.

The project also documents the different historical layers of the German WW2 transition camp. 
Photo Jan Kaila/Japo Knuutila.

I´m feeling both motivated and exited at the moment. Stay tuned for regular posts on our work on this exhibition here.
Archaeological, hygiene related German WW2 finds from Hanko. Photo Japo Knuutila.