On the road again 2019


After some really sinister WW2 conflict archaeology digs in May it´s finally time for the "2019 JFA Summer Tour".

We will be excavating on several different stone-age sites. I will post regular daily updates of our research and finds here so please stay tuned.

Jan and Janne

Växhusträdgården i Axmar bruk

Trädgårdsgångarna markerades upp med stakkäppar.

Vi har nu gjort ytterligare trädgårdsarkeologiska undersökningar i Axmar bruk. Fokus har varit att identifiera och dokumentera gångarna i växthusträdgården. Vi har kompletterat tidigare års resultat men även identifierat andra gångar. Trädgården finns markerad på en historisk karta från år 1884 där odlingskvarteren är uppdelade genom ett system av gångar. De schakt vi har grävt har placerats utifrån den gamla kartan, som vi också har rektifierat eller lagt mot dagens karta.


Kartan från 1884 visar systemet av trädgårdsgångar och växthuset (markerad med blå ring).

Tydligt är att det finns två olika bredder på gångarna i trädgården. Två av dem utgör huvudgångar, en sträcker sig i nord-sydlig riktning från växthuset mot kanalen, den andra i öst-väst från den tidigare entrén mot kvarnen. De har varit cirka 3 meter breda medan de övriga gångarna har varit smalare, endast runt 1,5 meter. Det visar att gångarna haft olika användningsområden. De bredare gångarna har använts som körvägar för exempelvis vagnar medan de smalare varit gångvägar men även använts för skottkärror. Alla gångar har varit belagda med gult grus.


Karin Lindeblad från Arkeologerna undersöker en av trädgårdsgångarna väster om före detta växthuset.

Trädgården har varit en utpräglad nyttoträdgård, även om det inte är tydligt idag. Framför det före detta växthuset finns flera gamla äppelträd kvar. Vi har också hittat trädgårdens västra begränsning och där finns fortfarande rader av bärbuskar. 

Trädgårdens västra del avslutades med en gång som varit kantad med bärbuskar och staket. Här ses ett av stolpstöden direkt vänster om trädgårdsgången.  

Vi avslutade vårt fältarbete med att markera ut gångarna med hjälp av stakkäppar och platsband. Det synliggjorde trädgårdens omfattning och siktlinjer på ett fint sätt. Den kunskap vi nu har gör det möjligt att rekonstruera flera av gångarna vilket skulle återge trädgården en del av sig tidigare karaktär.


En av gångarna som stakades ut visade en fin siktlinje  mot dammen och platsen där den tidigare herrgårdsbyggnaden legat.

Dokumentation! Eller: hur vet vi det vi vet om kulturarvet?

Det finns mängder med information om kulturarvet. Men vad ska all denna information användas till?  Och var finns den?

De flesta som arbetar med kulturarv dokumenterar. Dokumentation av föremål, byggnader och konst skapas på museer, inom Svenska Kyrkan, på högskolor och universitet, på länsstyrelser, av myndigheter och av företag. Olika yrkesgrupper dokumenterar olika saker, på olika sätt och med olika syften. Vissa dokumenterar objektens utseende och betydelse, andra dokumenterar historia och proveniens. Ytterligare några dokumenterar de beslut som tas om kulturarvet i handläggningsprocesserna. Jag som skriver är utredare inom samlingsförvaltning och är i botten konservator. För mig står ordet dokumentation för åtgärdshistorik och för kulturarvets tillstånd.

Standarder för dokumentation

Det är bra om alla som arbetar inom kulturvård kan förstå och använda varandras dokumentation. Dokumentationen är ett av konservatorers, antikvariers och arkeologers viktigaste verktyg i det dagliga arbetet. Kulturvårdare arbetar ofta med objekt som är tänkta att finnas kvar länge, kanske i många hundra år till. Det är en svår uppgift att dokumentera på ett sätt som både är användbart idag och som är förståeligt för människor i framtiden.

Det finns flera standarder som kan underlätta och som är användbara för dig som arbetar med museisamlingar, byggnader eller fornlämningar. Riksantikvarieämbetet har tidigare översatt samlingsförvaltningsstandarden Spectrum, och förra årets Samlingsforum Tänka tillsammans handlade till stor del om just standarder. Och ingen har väl missat att  Riksantikvarieämbetet har friköpt SIS-standarder inom kulturarvsområdet under 2018-2020?

Definitionen av ordet dokumentation i standarden Generella termer och definitioner är:

”registrerad information som skapats, insamlats, förvaras och underhålls för samtida och framtida bevarande samt som referens”

Det står att ordet kan avse både själva handlingen (att dokumentera) som den produkt som skapas av handlingen (dokumenten). Den citerade standarden är för övrigt en bra grund för en gemensam utgångspunkt för olika yrkesgrupper vid dokumentation. Här finns definitioner av grundläggande ord som tillstånd, konservering och restaurering.

En annan bra utgångspunkt är standarden Kulturvårdsprocess – Beslut, planering och implementering. Här anges att dokumentation av kulturarvet är en pågående aktivitet som aldrig tar slut. Det står också att det på förhand ska fastställas vem som har ansvar för dokumentationen vid alla kulturvårdsåtgärder.

Vad är det som är så viktigt?

En relevant fråga som ofta lyfts när dokumentation som klimatdata och tillståndsrapporter diskuteras är om allt verkligen ska sparas. Vad ska museernas transporthistorik, packprotokoll eller tillståndsrapporter vara bra för i framtiden?

Två aktuella exempel illustrerar hur viktig informationen kan visa sig vara i oväntade och oönskade situationer. Det första exemplet är Svanskogs nedbrunna hembygdsgård där både arkiv och annat material har gått förlorat. Det andra exemplet handlar om de stulna och återfunna riksregalierna från Strängnäs domkyrka. Där är god fotodokumentation och textbeskrivningar nödvändiga för att kunna identifiera återfunna objekt och försäkra sig om att de inte är kopior.

Dokumentation av kulturarvets tillstånd och tidigare åtgärder används vid överenskommelser och avtal, exempelvis lån mellan museer, eller vid ägarbyte som proveniens. Den används som beslutsunderlag för att prioritera vilka kulturvårdande insatser som är mest akuta, och för att utvärdera om våra metoder för att bevara är bra eller dåliga. Idag vet vi dessutom att information kan användas på helt oväntade sätt i framtiden förutsatt att den finns. Ett exempel som här kan ge en glimt av framtiden är projektet Coming Clean, där konserveringsdokumentation från National Trusts databaser har använts för att försöka förstå hur beslut om bevarandeåtgärder egentligen tas.

Områden inom dokumentation där det saknas standarder

I dagarna har Nationalmuseum lagt upp dokumentation från en dokumentationskonferens som hölls på museet i december 2018. På konferensen deltog ett 100-tal konservatorer. De var rörande överens om att det finns områden där det fortfarande saknas standarder. Terminologi för skador och åtgärder på svenska och krav för olika typer av data var två av dessa.

Tillgängligt – men bara till viss del

Konservatorerna på konferensen menade att det är svårt att komma åt rapporter om tidigare åtgärder, trots att man vet att dokumentationen har utförts. Spännande fakta om kulturarvet kan finnas inbäddad i konserveringsrapporter, tillståndsrapporter, mätdata från klimatmätningar, fotografier och 3D-modeller; i datamängder men först och främst på hyllmetrar. För att framtidens människor ska kunna veta varför kulturarvet ser ut som det gör behöver åtgärdshistorik och beslutsresonemang finnas tillgängliga.

Vems ansvar?

Vem ska betala för alla de timmar som kulturvårdare lägger på dokumentationen? Och vem har ansvar för att förvalta all denna information?

På Nationalmuseums konferens påpekade konservatorer att det finns brister i beställarkompetensen av såväl konservering- som byggnadsvårdsåtgärder. Beställare av uppdrag känner ofta inte till att det finns standarder. Konservatorer berättar att de fått ta på sig ansvar att utföra dokumentationen ändå, trots att beställarna inte vill kännas vid den. Några av konservatorerna på konferensen önskade att tillståndsgivande myndigheter skulle ställa krav på att dokumentation ska ske enligt standarder.

En svårighet som lyftes fram var att det saknas infrastrukturer för att spara dokumentation på ett sätt som är åtkomligt i framtiden. Konserveringsrapporter arkiveras, men inte alltid digitalt. De hamnar sällan i sökbara register. Ofta finns informationen i långa textmassor i pappersrapporter men idag vill många söka på nätet istället för att gå till fysiska arkiv. En annan svårighet är att det fortfarande inte verkar vara självklart vem som äger och ansvarar för informationen: utföraren, objektets ägare eller myndigheter.

Mer om dokumentation

Ett tips om du är sugen på ännu mer dokumentationstankar är pod-serien med tre avsnitt från Nationalmuseums dokumentationskonferens: Det var en gång!

Person undersöker ett objekt med pannlupp och lampa.
Här kan du läsa Riksantikvarieämbetets råd kring kontroll av objektens tillstånd. Foto: Alissa Anderson CCBY.

Digitalt kulturarv i skolan, del 2

Bild på skolresebarn tillsammans med sin lärare
Barn från Karungi på skolresa, c:a 1910-1915. (Nordiska museet, Public Domain)

Sommarlovet närmar sig, men kartläggningen av hur digitalt kulturarv används i skolan fortsätter. Under våren har vi intervjuat pedagoger inom skolväsendet, museipedagoger, elever med flera, men också analyserat en stor enkät och sammanställt tidigare undersökningar och rapporter.

Snabbt såg vi att lärresurser som har med kulturarv att göra inte bara finns hos kulturarvsinstitutioner, utan skapas och förmedlas av en mängd andra organisationer och personer. Denna mosaik av aktörer innehåller bland annat kommersiella läromedelsproducenter och olika intresseorganisationer, men också enskilda pedagoger som delar med sig av egenskapat material till sina kollegor. I detta sammanhang är museer, arkiv och världsarv inte bara producenter av digitala lärresurser utan också möjliga leverantörer av material (till exempel historiska fotografier) till andra producenter.

För pedagogerna på förskolor och skolor är brist på tid ett återkommande och stort problem, som innebär att de har begränsade möjligheter att själva söka fram, skapa eller omarbeta digitala lärresurser. Digitalt kulturarvsmaterial behöver vara tillräckligt hittbart, det vill säga inte bara finnas publicerat utan också vara möjligt att hitta på det sätt som målgruppen söker, för att nå fram. Det behöver också vara paketerat på ett sätt som gör att pedagogen kan lyfta in det i sin undervisning utan att behöva göra stora anpassningar.

Vår kartläggning ska så småningom leda fram till en handlingsplan för hur skolans användning av digitala kulturarvsresurser kan förenklas och förbättras. Målet med det övergripande uppdraget är att det ska bli enklare för alla elever i de utpekade skolformerna – förskola, förskoleklass, grundskola och motsvarande skolformer, gymnasieskola samt gymnasiesärskola – att få möta och använda kulturarvet i sitt lärande.

Har du frågor om kartläggningen eller vill du bidra med dina erfarenheter? Kontakta gärna delprojektledare Matilda Björn, matilda.bjorn@raa.se.

Skolbarn sitter i ett skogsbryn och handarbetar, övervakade av en lärare.
Skolelever handarbetar i naturen, Östhammar, Uppland. (Foto: Skötsner-Edhlund. Public Domain)

Att avliva en runsten

En samling fragment från Hovs kyrka i Östergötland. Fråga till läsaren: Hur många runstenar eller gravmonument finns representerade på bilden? Foto Runverket

Ett par frågor som jag ofta får gäller dels hur många runstenar det finns i Sverige, dels hur många det en gång kan ha funnits. Båda är lika svåra att svara på, även om man kan tycka att det i det första fallet egentligen bara borde handla om att räkna rätt.

Problemet är att man får olika svar beroende på hur man räknar och hur man definierar en runsten. Det ska ju givetvis handla om en sten som bär en runinskrift och som företrädesvis tillhör vikingatiden. Ristningar i fasta hällar och flyttblock bör tas med, men ska man inkludera stenar som inte har runor utan bara runstensornamentik eller ett kors i runstensstil? Och hur gör man med fragment som i dag bara bär ornamentik, men som en gång kanske kan ha haft en inskrift? Ännu värre är det med de stenar som har ingått i senvikingatida gravkistor. Dessa är särskilt frekventa i Östergötland och på Öland och materialet är ofta mycket fragmenterat. Här kan dessutom ett enskilt monument ursprungligen ha varit sammansatt av mellan två och fem olika delar och blir det då rätt om man räknar varje sten eller fragment separat?

Ännu svårare är att säga hur många runstenar som det en gång kan ha funnits. Hur ska man egentligen kunna beräkna det? Varje år görs ju nya fynd och det händer även att tidigare försvunna runstenar åter kommer i dagen. Det senare har i år redan skett två gånger: en gång i Södermanland och en gång på Gotland. Emellanåt dyker det även upp äldre uppgifter om runinskrifter som har missats av forskningen. Ganska nyligen skrev Jan Owe i sin blogg om en sådan runsten från Östergötland som finns i en av de samlingar som har digitaliserats inom projektet Evighetsrunor. Stenen som på 1700-talet fanns vid Hjulsbro i Landeryds socken i Östergötland är avritad av Petrus Millberg och ingår i handskriften R 554 i Uppsala universitetsbibliotek. I samma handskrift har jag tidigare noterat ett par okända runstenar, men denna hade gått mig helt förbi. Eller rättare sagt: eftersom stenen bar något så sällsynt som en skeppsbild trodde jag att det rörde sig om en dålig avbildning av en tidigare känd sten med detta motiv (Ög 224 Stratomta i Törnevalla socken) och jag tittade aldrig på baksidan av arket, där det faktiskt står att stenen finns vid ”diursbro”.

Den nyupptäckta men sedan länge försvunna runstenen från Hjulsbro i Östergötland. Teckning av Petrus Millberg i handskriften R 554 (UUB). Foto Alvin

Med Jans fynd kan vi alltså lägga ytterligare en runsten till den svenska runkorpusen. Ibland får jag dock känslan att för varje ny runsten som blir känd så får vi stryka en annan. Jag menar då inte det fåtalet runstenar som då och då av olika skäl tyvärr kommer på avvägar, utan att vi i ungefär samma takt som nya runstenar dyker upp också får nya insikter som leder till att tidigare registrerade stenar måste avfärdas. Det kan bero på att fragment som har haft olika signum visar sig passa ihop eller att man upptäcker att en runsten har blivit dubbelregistrerad.

Ett fall av det senare slaget stötte jag på nu i veckan när jag satt på Kungliga biblioteket med ett par av Johannes Bureus’ handskrifter för att gå igenom hans undersökningar av runstenarna i Medelpad inför den kommande utgåvan av Medelpads runinskrifter. Det fantastiska med dessa handskrifter är att jag nästan varje gång jag konsulterar dem i ett visst syfte får syn på något annat som jag inte tidigare har tänkt på.

I Östergötlands runinskrifter har Erik Brate upptagit två runstenar från Lönnbro i Östra Husby socken, som båda sedan länge är försvunna: Ög 226 och Ög 227. Den första är känd från både Bureus och ett träsnitt av Johan Hadorph och Petrus Törnewall (B 924). Enligt uppgift ska den ha funnits kvar vid bron ännu i mitten av 1700-talet. Den andra runstenen är bara känd genom Bureus, som enligt Brate hade läst följande runor på stenen:

— fauþs o͡r h broþiʀ litu ristu iasa e þ o haftr þ…ark…sin

Genom att anta en hel del felläsningar gissar Brate att inskriften haft denna lydelse: ”—far och hans bröder läto rista dessa runor(?) efter þ…ar, sin fader.”

Jag har sedan tidigare lagt märke till att det på sidan 108C i Bureus’ handskrift F a 10:2 finns en synnerligen valhänt teckning av denna sten, men inte tänkt så mycket på den. Teckningen är faktiskt så illa utförd att jag har svårt att tro att det är Bureus själv som har gjort den, såvida det inte har skett i minusgrader mitt i vintern. Det jag nu lade märke till var att det i handskriften F a 6, som jag också hade beställt fram, fanns en utradning av en inskrift från ”Lönebro” med denna text:

al auk uslakr þiʀ litu raisa tsin þina aftiʀ hulma͡lr faþur sin

Bureus’ uppteckning av inskriften på Ög 226 Lönnbro i handskriften F a 6. Efter mikrofilm i ATA

Uppteckningen är till stora delar identiskt med den text som Hadorph hade läst på den andra runstenen vid Lönnbro (Ög 226), som ju fanns kvar ännu på 1700-talet:

þora : auk : uslakr : þiʀ : litu : reisa : tsin : þina : iftiʀ : inkmar : faþur sin :
”Tora och Åslak de lät resa denna sten efter Ingmar, sin fader.”

Uppteckningen måste givetvis avse inskriften på denna sten, men det märkliga är den hänvisning som finns strax under: ”alia lectio in 7 libro 108.C.” dvs. ”annan läsning i sjunde boken [på sidan] 108.C”, vilket syftar på den teckning i F a 10:2 som ju borde föreställa Ög 227. När jag gick till denna teckning i den aktuella handskriften lade jag där märke till en motsvarande hänvisning tillbaka till F a 6: ”alia lectio in libro primo” dvs. ”annan läsning i första boken”!

Det råder alltså ingen tvekan om att uppgifterna avser en och samma sten och detta blir också rätt uppenbart när man jämför teckningen i F a 10:2 med Hadorphs och Törnewalls träsnitt (B 924).

Hadorphs och Törnewalls träsnitt (B 924) av Ög 226 och teckningen i Bureus’ handskrift F a 10:2. Foto Magnus Källström samt efter mikrofilm i ATA.

Tydligen är det först i den renskrift av sina samlingar som Bureus gjorde i handskriften F a 5, vilket är Brates källa, som de båda läsningarna antas representera två olika stenar och de har där också tilldelats olika nummer (se bilden nedan). Detta har sedan traderats vidare via Liljegrens Runurkunder (1833, nr 1117, 1118) till Östergötlands runinskrifter (1911‒18) och slutligen till dagens runtextdatabas.

Bureus’ renskrift i F a 5, där runstenen från Lönnbro plötsligt har blivit två. Efter mikrofilm i ATA.

Även Arthur Nordén räknar i sitt opublicerade supplement till Östergötlands runinskrifter från 1948 med två försvunna runstenar vid Lönnbro. Ingen verkar alltså ha gått tillbaka till originalkällorna, utan man har förlitat sig på föregångarna.

I Fornsök (RAÄ Östra Husby 394:4) refereras flera olika uppgifter och lokala traditioner om runstenar vid Lönnbro med slutsatsen ”[a]tt en markering av överfarten över ån funnits med minst 2, ev. 3 runstenar torde […] få anses säkert”. Jag är sedan i tisdags rätt säker på att det aldrig har funnits mer än en runsten på denna plats.

Jan Owes fynd i handskriften R 554 i Uppsala universitetsbibliotek gav oss nyligen ytterligare en runsten i Östergötland. Mina iakttagelser i handskrifterna F a 6 och F a 10:2 i Kungliga biblioteket berövar oss nu en. Statistiken är alltså oförändrad!

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. En sak som man som runforskare ständigt blir påmind om är att man aldrig är först med något. När jag konsulterar L. C. Wiedes ”Östergötlands run-urkunder”, som publicerades i Östergötlands fornminnesförenings tidskrift 1875 ser jag att han bara har upptagit en runsten vid ”Lönnebro” (nr 51). Hänvisningen till ”B. 924, L 1117(1118)” visar att han måste ha insett hur det förhöll sig. DS.

PPS. Det bör tilläggas att jag kanske aldrig hade gjort denna iakttagelse om jag inte hade känt till en artikel av Michael Lerche Nielsen, där en ”spökinskrift” av liknande typ avslöjas. Den anbefalles till läsning! DS.

Bodde Maja Månsdotter vid Majlyckan på Öna?

Lördagen den 4 maj 2019 är det åter dags för museets evenemang Öna i körsbärsblom. Då har vi en massa olika aktiviteter ute på Öna i Nykil och vi kommer också att på allvar lansera våra digitala vandringar på Öna – där du kan få en guidning på plats i din mobiltelefon. En som inte fick någon plats i våra vandringar var Maja Månsdotter så henne tänkte jag berätta om här och någon kanske passar på att leta sig bort till Majlyckan.

Ekonomiska kartan från 1948 med platsen för husgrunden markerad.

Kulturreservatet Öna i Nykils socken ligger långt borta från den rika slättbygden med de bördiga jordarna. Här är jorden mager och stenig. Här fanns det inga stora åkrar. Än idag kan vi se spåren efter önabornas slit på de små och utspridda åkerlapparna. Flera gamla namn på åkerlyckorna finns bevarade. Här kan vi gå en tur förbi åkerlyckor som Kalvkätten, Ljunglyckan och Brödkakan. 

På väg tillbaka till Öna efter ett besök vid Majlyckan.

Om man följer stigen söderut från gårdsbebyggelsen, uppför backen, förbi gamla åkrar, genom hagmarken och ut på utmarken, då kommer man efter drygt 300 meter fram till en gammal åkerlycka som kallas Majlyckan. I kanten mellan åkern och skogen, med ryggen mot en bergknalle, finns en husgrund. Den syns som en rektangulär upphöjning intill åkern. Mot norrväggen, intill berget, finns en stenhög – resterna efter en spismur. Här finns också en liten jordkällare där taket för länge sedan rasat in.


Husgrunden och spismursröset syns bredvid bergknallen.

Vem har bott i stugan, eldat i spisen och förvarat mat i jordkällaren? Fanns det kanske en Maja som bodde vid Majlyckan?

Kanske kallas platsen så efter Maja Månsdotter. Hon var dotter till Måns Bengtsson och Ingrid Persdotter som bodde i den grå gården på Öna under senare delen av 1700-talet. Maja föddes 1748 och växte upp i ett hem som slets itu av föräldrarnas ständiga och våldsamma gräl. Måns hotade och misshandlade både fru och barn. Det gick så långt att såväl kyrkoherden, som häradsrätten och domkapitlet försökte lugna ner situationen.

När Maja var 20 år gammal gifte hon sig med den jämnårige Jonas Carlsson från Brånhult. Han var salpetersjudare, ett slitsamt och smutsigt arbete. Salpetersjudarna kallades lite föraktfullt ”pissegubbar” när de reste runt mellan gårdarna och grävde upp den urinindränkta jorden under ladugårdarnas golv. Troligen blev han torpare när han skaffade familj.

Maja och Jonas fick fyra söner - Johan, Carl, Per och Abraham. När yngste sonen föds 1787 är familjen torpare och bor i Krankebostugan men senast 1789 har de flyttat till Öna. I husförhörslängden noteras särskilt att de bor på ”Öna på Dockebo ägor i en stuga”. Någon motsvarande notering finns inte för de övriga familjerna som bor på Öna. Noteringen kan bero på att de inte hade någon egen mark att bruka på Öna. Några år senare dör Jonas av lunginflammation, bara 48 år gammal.

Husförhörslängden från 1790 i Nykils socken .Foto ArkivDigital.

Maja bor kvar på Öna som inhyses efter Jonas död och där stannar hon resten av sitt liv. Hon var fattig och vid sockenstämman år 1801 beslutar man att hon ska få två kappar (det motsvarar drygt 9 liter) råg ur fattigmagasinet. Det var nog inte hon som odlade på åkern intill stugan. Majlyckan hörde sannolikt till den grå gården på Öna som hennes bror brukade. I februari 1824 dör Maja Månsdotter av feber, 76 år gammal.

Kan det vara Majas stuga vi ser spår efter i kanten av åkerlyckan ute i skogen vid Öna? Det är nog en fråga som vi aldrig kommer att få något säkert svar på. Kanske skulle vi kunna komma lite närmare ett svar om vi undersöker husgrunden och om vi i så fall kan hitta några fynd som passar in i den tiden då Maja bodde på Öna, d v s 1789-1824. I nuläget är dock inga sådana undersökningar planerade men kanske de blir av nån gång i framtiden.

Väl mött på Öna
Ann-Charlott Feldt
Arkeolog

Blogg 7 – Tingens metod på Malmö museer och på Barsebäck

Tre museer – Malmö museer, Göteborgs stadsmuseum och Tekniska museet i Stockholm testar just nu den norska metoden Tingenes Metode i sin utställningsverksamhet. Riksantikvarieämbetet följer arbetet när museerna tillsammans undersöker föremålens många betydelser.

Workshopen i Malmö är den sista av tre workshops med personal från samarbetsmuseerna. Alla tre har testat Tingens metod i olika utställningsprojekt: Tekniska museet i Stockholm i sin nya innovationsutställning och på Göteborgs stadsmuseum i en hyllningsutställning av Göteborgs 1900-tal. Malmö museer har industrihistoria och Barsebäck kärnkraftverk i fokus.

Museer består till stor del av sina (ibland komplexa) samlingar, insamlade av unika individer med varierande drivkrafter och som i olika tider gett röst åt olika berättelser. Att försöka få överblick över sina samlingar och förstå sin egen historia är något som många museer arbetar med idag. Boktitlar som ”Älskade Museum” (Fredrik Svanberg och Charlotte Hyltén-Cavallius, 2016) och museernas vårmöte 2019 med temat ”Älskade Museum. Kunskap, lust, samlingar”, bekräftar denna nygamla koncentration på självreflektion och självinsikt. Även de två workshopdagarna i Malmö startade med en genomgång av museets historia. Redan 1842 öppnade ett museum i Malmö som fokuserade på skånsk naturhistoria. 1891 byggdes ett nytt museum utifrån en politisk agenda att museet skulle vara ”ett folkets palats ägnat att främja arbetarbefolkningens så väl materiella och andliga bästa”. Idag består Malmö museer av en sammanslagning av museer med brokiga samlingar – ungefär en halv miljon föremål, och fyra miljoner fotografier och lika många arkeologiska fynd.

”NU RIVER VI BARSEBÄCK!”

Samling inför visning av Barsebäck kärnkraftverk. Arkitekterna bakom kraftverket var Urban Gille och Karl Gustaf Svensson. Foto: Jenny Eliasson, Malmö museer

I Malmö testar museet Tingens metod i arbetet med sin kommande industrihistoriska utställning. Den gamla utställningen gav en skev bild av Malmö, bland annat för att det saknade kvinnor trots att fler kvinnor än män var sysselsatta inom industrin under 1900-talet. Museet planerar även att tillämpa Tingens metod på en samtidsdokumentation av Barsebäcks kärnkraftverk. Förra året påbörjade museet fotodokumentationen ”Nu river vi Barsebäck!” utförd av museifotografen Jenny Eliasson. Intresset för att dokumentera rivningen visade sig stort också hos andra museer i regionen men även hos Barsebäck Kraft AB. Tillsammans tar man nu nästa steg och genomför en gemensam fördjupad dokumentation, bland annat av de unika ljud som kraftverket genererar.

Som ett sätt att testa Tingens metod i samband med en samtidsdokumentation gav Anna Gullmark, samlingschef på Malmö museer, oss i en workshop uppdrag att undersöka Barsebäck utifrån ett antal rubriker – avveckling, energi, kontroll och säkerhet. Vi fick två frågor att förhålla oss till – vilka associationer framkallar rubrikerna och vem kan museet tala med för vidare information? På temat Avveckling associerade vi till orden: teknik, risk, ruin, tempel, avfall, ansvar, politik, naturskydd, arbetsmiljö, tristess och utopi/dystopi. Gruppen föreslog att man kan tala med tidigare personal, politiker, filosofer, ingenjörer, arkivarier, Riksarkivet, filmare, grannar (danskarna), samhällsplanerare och militärer för att få mer information.

Personalen på de tre museerna på visning av Barsebäck. Foto: Jenny Eliasson, Malmö museer

Inför museernas Vårmöte 2019 nominerades ”Nu river vi Barsebäck!” till årets samtidsdokumentation av föreningen DOSS (Dokumentation av Samtida Sverige). Denna gång vann inte projektet, men dokumentationen har stor potential eftersom museerna på ett nyskapande sätt kommer att undersöka en plats och en byggnad som ett ting och testa Tingens metod i relation till metoder för samtidsdokumentation.

Foto: Jenny Eliasson, Malmö museer

Barsebäcks kärnkraftverk är det första i Sverige som avvecklas och rivs. På kraftverket finns många föremål som kan fotodokumenteras men inte sparas. Ungefär 6% av dem är radioaktiva vilket betyder att ca 37 000 ton material måste slutförvaras. Under sträng uppsikt av personal på kraftverket fick vi under en dag vandra genom det stora kraftverket. En unik upplevelse som snart inte längre kommer att vara möjlig. Under 2019 är det sista chansen för allmänheten att få en visning av kraftverket. 2020 börjar rivningen, 2028 kommer endast skalet vara kvar och 2030 ska hela siluetten vara borta. Platsen kommer sen användas till annat – ett naturrum vid havet, eller en sjöstad – men inga beslut är fattade.

 

TRE FÖRELÄSNINGAR

Till de två dagarna hade museet bjudit in tre personer att tala om sina relationer till föremål och samlingar; Maria Engberg, Gabriella Håkansson och Robert Willim.

Maria Engberg är universitetslektor vid Institutionen för datavetenskap och medieteknik vid Malmö universitet. Genom att exemplifiera med projekten Stadsfabula, Living Archive och Finding Alberta talade Engberg om etiska utmaningar att arbeta med arkiv och föremål å ena sidan, och berättelser å andra sidan. Det kan bland annat vara problematiskt när olika intressenter använder digitala fotoarkiv –  till exempel material kopplat till ett kolonialt arv – och behandlar bilder och personer på bilderna ovärdigt, utan att reflektera över kontexten. Engberg menar att vi bör undersöka material som glömts och gömts och lyfta fram andra berättelser än de sedvanliga, men då behöver vi göra det med stor omsorg och empati.

Grunden till författaren Gabriella Håkansson författarskap är samlandet av ting och berättelser men även arkiv och platsers försvunna historia. Hon är intresserad av att undersöka kategoriseringar som underlag till vilken historia som lyfts fram. Just nu arbetar hon med i sista delen i sin historiska trilogi ”Aldermanns arvinge” som utspelar sig bland manliga sällskap i 1800-talets London, där hon återskapar försvunna historier om det queera London, och drogernas och de religiösa galningarnas London.  Hennes gestaltningar har gett upphov till termen (eller subkulturen) ”retrofili” – som handlar om att skapa ett begär till det förflutna.

Robert Willim vid institutionen för kulturvetenskaper, Lunds universitet, berättar i sin föreläsning om två närmast fetischliknande vardagsföremål som är utgångspunkt för hans forskning och konstnärskap – en järnvägsspik och en porslinsisolator. Vad kan dessa föremål berätta? Willim menar att man kan relatera till spikens funktion och materialitet – rost och estetisering av äldre tillverkningsindustri, men även till händelser under andra världskriget (spiken satt i rälsen på ”dödens järnväg” mellan Hyrynsalmi och Kuusamo i Finland). Willim lyfter fram föremålens kopplingar till händelser, deras funktion och materialitet, men han lägger till ytterligare en dimension. Genom hans konstnärliga praktik och intervention laddas föremålen med ny kraft, associationer och mening.

Riksantikvarieämbetet har sedan augusti 2018 följt Tingens metod i Sverige. Det har blivit tydligt vilka styrkor som ligger i metoden, och då inte bara som ett sätt att undersöka samlingarna och veckla ut tingens många dimensioner, funktioner och relationer. Tingens metod verkar även vara en utmärk metod för de museer som vill utveckla sitt interna arbete mellan samlingar och publik verksamhet. Tre museers (ett länsmuseum, ett kommunalt museum och en stiftelse) samverkan under en längre tid med en gemensam metod som utgångspunkt har också inneburit att ett nätverk skapats med olika individer och funktioner som delar erfarenheter kring museernas roll i relation till samlingsförvaltning och tillgängliggörande av dem.

För oss på Riksantikvarieämbetet som följt projektet har metoden också pekat på utmaningar och problem som finns i museernas samlingsarbete – glapp i samlingarna, bristande proveniens och information om tingen som kan leda till osynliggörande och feltolkningar. Utmaningar kopplat till hur vi kan samla idag och i framtiden har också blivit tydliga. En fråga vi också ställt oss är vilket inflytande vi som medverkat under året har på de val som gjorts och kommer att göras i de tre utställningsproduktionerna och i samtidsdokumentationen i Malmö? Vad blir vårt avtryck och kommer dessa att synas i tingens ”metadata”.

Workshop på Malmö museer, 20 mars 2019. Foto: Helene Larsson Pousette

Nu kommer vi att samla våra intryck från museernas arbete och utvärdera konceptet ”att följa”. De tre museerna har sänt in en förnyad ansökan om utvecklingsstöd till Kulturrådet för att fortsätta projektet. Riksantikvarieämbetets interna utvärdering kommer att visa om vi även fortsättningsvis kommer att följa Tingens metod i Sverige under kommande år.

 

 

 

 

Helene Larsson Pousette är utredare på Riksantikvarieämbetet och redovisar i denna blogg sina intryck av museernas undersökande av Tingens metod.

 

PROGRAM TINGENS METOD MALMÖ 20-21 MARS 2019  
Malmö Museer, Slottsholmen
12                     Gemensam lunch

13                     Välkommen
13.15               Malmö Museers samlingars tillkomst, Magnus Waldeborn, intendent, Malmö Museer.
13.30           Malmö Museers arbete med GLO och den nya industrihistoriska utställningen, Josefine Floberg, utställningschef, Malmö Museer.
13.45            ”Föremålens fabulerande: digitala medier och berättande” Maria Engberg, universitetslektor vid Institutionen för datavetenskap och medieteknik. Programansvarig för forskningsprogrammet Data Society, Malmö universitet
14.45                Workshop med fika
16.00                 ”Besatthet, skönhet och viljan att förändra”, Gabriella Håkansson, författare.
17.00                Mingel
18.00                Middag

21 mars            
Barsebäck
8.00                  Samling p-plats mittemot slottet, gemensam bussresa till Barsebäck
8.45                  Vi anländer på Barsebäck, liten fika
9.00                  ”Rost, minne och science fiction”, Robert Willim, bitr. professor, institutionen för kulturvetenskaper, Lunds universitet
9.45-11.45       Inskrivning, visning Barsebäck
11.45-12.45     Workshop och lätt lunch

En kyrkbrand och en märklig h-runa

Den återfunna minnesstenen i Hejde kyrka på fyndplatsen under golvet. Inskriften lyder: ”Kyrkan brann under en procession (eg. bildbärande) på (påsk)lördagen. Då var h söndag­(sruna) och s prim­(runa) i trettonde raden (på påsktavlan).” Foto Magnus Källström

”Kyrkan brann vid en procession på lördagen…”. Detta låter som ytterligare en deprimerande nyhet förmedlad av dagens moderna medier, men det är i stället något som höggs in med runor i en golvsten i Hejde kyrka på Gotland för mycket länge sedan. Genom en hänvisning till den så kallade påsktavlan — ”Då var h söndag­(sruna) och s prim­(runa) i trettonde raden” — ger inskriften också besked om när detta skedde: år 1492, det vill säga samma år som Columbus upptäckte Amerika.

Stenen som har bevarat minnet av den dramatiska händelsen i Hejde låg på 1600-talet i golvet innanför den södra korportalen. När P. A. Säve skulle rita av den 1854 fann han den på den motsatta sidan vid sakristiedörren. Sedan dess har stenen varit spårlöst försvunnen tills den 10 april i år, då den plötsligt åter kom i dagen. För detta kan vi tacka vissa fuktskador, som gjorde att man fick ta upp delar av trägolvet, men framför allt Gundemar Lindahl från Byggnadshyttan, som skulle palla upp kalkstenarna under de sviktande golvbjälkarna och då passade på att åla ytterligare fem-sex meter under golvet för att ta en bild av en mystisk sten som man hade skymtat längst in mot väggen. Gotlands museum kontaktades och det stod klart att det var den saknade minnesstenen över kyrkbranden som hade återfunnits.

Nu i fredags var jag där tillsammans med Johan Gardelin och Per Widerström från museet för att ta en närmare titt efter att man hade öppnat golvet på den plats där stenen ligger. Den visade sig vara i precis samma skick som på Säves tid, men låg helt lös under golvet. Mycket talar för att den kan ha återupptäckts och placerats på denna plats i samband med arbeten som gjordes i kyrkan på 1930-talet, men detta är i så fall inget som har nått de antikvariska myndigheterna.

Inskriften var tidigare bara känd genom avteckningar, men som rätt ofta är fallet kan man inte annat än beundra de dokumentationsinsatser som gjordes i äldre tid. I P. A. Säves läsning från 1854 behöver bara två små rättelser göras: i ordet sunnudagr ’söndag’ har han glömt det lilla tvärstreck som gör t-runan till en d-runa och i slutet av en av raderna har han ritat ett skiljetecken, som nog inte finns.

Stenen i Hejde dokumenterar en dramatisk händelse 1492 som inte är känd från någon annan källa. Spår av brända bjälkar har dock iakttagits i tornet och det har antagits att den branta takvinkeln på kortaket är ett resultat av en ombyggnation efter den nämnda branden. Detta gör den nu återfunna stenen till ett unikt historiskt dokument.

Den ovanliga h-runan på minnesstenen från Hejde kyrka. Foto Magnus Källström

En runforskare fångas dock även av annat i denna text som exempelvis den märkliga h-runan som ser ut som om den har vridits 90 grader och mest liknar en sorts stjärna. Att runan hade denna ovanliga form visste vi sedan tidigare, men eftersom stenen i Hejde har varit försvunnen har den inte uppmärksammats i den utsträckning som den förtjänar. På Gotland förekommer den även på en gravhäll i Havdhems kyrka (G 42), som grovt har daterats till 1400-talet. Annars är detta en runform som dyker upp högst sporadiskt i efterreformatoriska sammanhang på några få och spridda ställen i Norden.

Utdrag ur Johannes Bureus’ redogörelse för de olika formerna av runan h i Runaräfst. På de nedersta raderna står: ”Dalakarlarna görom så h.” Efter handskriften F a 14 i KB.

Den förekommer exempelvis bland dalrunorna i Älvdalen som tecken för h och senare å. Detta bruk är tydligen gammalt, eftersom redan Johannes Bureus har med denna form bland dalrunorna på sin runtavla från 1599 liksom i sin Runaräfst några år senare. I Norge förekommer den endast i några efterreformatoriska inskrifter, varav den äldsta är från Thomaskirken i Valdres och daterad till 1694. Samma typ av h-runa finns även på en sten från Breiðabólstaðir på nordvästra Island, som daterar sig själv till 1681. De enda exempel på denna runa som har tillkommit under medeltiden finns alltså på Gotland.

Minnesstenen i Hejde tillhör 1400-talets slut, men det finns faktiskt en runinskrift i kyrkan som är ännu yngre. Den gravhäll som ligger i korgolvet till höger om altaret (G 170), har enligt hänvisning till påsktavlan tillkommit 1506, vilket gör den till den yngsta runristade gravhäll som har påträffats på Gotland.

I Hejde kyrka finns det faktiskt också runor på den kyrkklocka som ännu är i bruk (G 172). Där kan man läsa följande text:

+ ingema͡r : o͡k o͡la͡f · de : suensko : men : tair : guto : tisa : kllo : alo
”Ingemar och Olav, svenska män, de göt denna klocka helt och hållet”.

Klockan har alltså tillverkats av ett par klockgjutare som har kommit från fastlandet och man tror att denna klocka gjutits efter branden 1492, då den gamla klockan säkert hade förstörts. Dessutom finns i Sanda kyrka en snarlik runklocka (G 184) som kan ha samma upphovsmän och som genom påsktavlan daterar sig själv till år 1493, det vill säga året efter branden i Hejde.

Runklockan i Hejde (G 172), som enligt texten göts av Ingemar och Olav från det svenska fastlandet. Foto Magnus Källström

I fredags passade vi på att också gå upp i tornet i Hejde och titta på runklockan. Detta var första gången jag såg denna i verkligheten, men jag gick inte igenom inskriften särskilt noga. Först nu i efterhand jag inser vilken betydelse uppgifterna i denna inskrift faktiskt kan ha för vår kännedom runornas sena historia. Klockgjutarna sägs ju ha kommit från fastlandet, men de kan knappast ha åstadkommit denna inskrift på egen hand. Såväl runformerna som språket (t.ex. ordet tair ’de’ som skrivs med diftong) visar att de måste ha haft hjälp av en gotlänning.

På det svenska fastlandet är runinskrifter med datering till 1400-talet i stort sett okända och frågan är om inte runkunskapen där i stort sett har varit försvunnen, inte minst efter digerdödens härjningar. Detta står i stark kontrast till Gotland, där runbruket stod i full blom genom hela medeltiden och vidare in i nyare tid. ”De svenska män”, Ingemar och Olav, som reste över till Gotland för att gjuta kyrkklockor måste alltså ha mött en skriftkultur, som de förmodligen inte hade sett några motsvarigheter till tidigare. Man undrar om det kan finnas ett samband mellan detta besök av fastlänningar och de efterreformatoriska runtraditioner som dyker upp under 1500-talet som exempelvis dalrunorna i Ovansiljan.

Dalrunornas namn enligt Johannes Bureus’ runtavla från 1599. Namnen är uppställda i ABC-ordning: ar, birke, knäsol, dors etc.

Tanken kan verka djärv, men detta skulle kunna förklara varför den äldsta varianten av dalrunorna har en form av h-runan som under medeltiden bara verkar förekomma på Gotland. Många av de runnamn som Bureus kände från dalrunorna (som ur, hagal, sol, tir etc.) har också använts i sena runinskrifter på Gotland. Samtidigt skiljer sig dalrunorna på flera punkter från de gotländska medeltidsrunorna och man måste i så fall tänka sig några mellanliggande led under den hundraårsperiod som det handlar om. På Bureus’ runtavla från 1599 finns den stjärnformiga h-runan även bland de runor han kände från bröderna Olaus och Laurentius Petri, som ju var verksamma under 1500-talets första hälft. Kanske representerar detta en av de saknade mellanstationerna på den tänkta vägen från Gotland till Älvdalen: den lärda kyrkomiljön under reformationen.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Hela inskriften på G 171 lyder nu:

+ kirki͡an : br͡an : a : | beleþes : byrd : | l͡auga : dahe : ta | u͡ar : h : sunnu : | dahr : o͡k : s : pri|m : i : t͡ret͡ando : r͡aþo

DS.

K-podd 48: Ottilia Adelborg – den svenska bilderbokens skapare

När mångkonstnären Ottilia Adelborg kom till Gagnef, i Dalarna, vid förra sekelskiftet blev hon betagen av trakten och människorna. ”Det var helt naivt och full sagostil på allt” skrev hon i sin dagbok. Ottilia Adelborg blev sedan orten trogen resten av livet. 115 år senare gästar K-podd Gagnef och Ottilia Adelborg-museet för att få en glimt av Ottilias gärning.   

Ottilia Adelborg (1855-1936) har beskrivits som den svenska bilderbokens skapare och ibland även som den första serietecknaren. Hon skrev, illustrerade, målade och skapade mönster. Med böcker som Barnens julbok och Prinsarnes blomsteralfabet revolutionerade hon barnboken, genom att leda den bort från straff och sensmoral och mot en lekfullhet med större barnperspektiv. Innan hon påbörjade sin gärning i Gagnef var hon välkänd i Stockholm och umgicks i konstnärs- och författarkretsar. Hon stod nära Hilma af Klint och kom att inspirera den yngre väninnan Elsa Beskow. Hon var också en del av den organiserade kvinnorörelsen som kämpade för rätten till yrke, utbildning och rösträtt på samma villkor som männen.

I Gagnef tog Ottilia Adelborgs folklivsintresse fart. Med inspiration från Artur Hazelius och Skansen samlade hon in hus, dräkter, handarbeten och historier från trakten. Hon startade också en knypplingsskola. Idag finns Minnesstugan med över 20 byggnader bevarade, den äldsta från 1500-talet. Utan henne hade inte en så stor del av den lokala historien funnits dokumenterad.

I podden samtalar vi med 2018 års mottagare av Riksantikvarieämbetets förtjänstmedalj Lena Nordesjö, ordförande i stiftelsen Gagnefs minnesstuga, och Ottilia Adelborg-fantasten Håkan Spännar. Båda arbetar för att kunskapen om Ottilia Adelborgs minne och gärning ska spridas.

Lena Nordesjö tog oss även med till Gagnefs minnesstuga, en plats på en höjd över Österdalälven som Ottilia Adelborg och hennes väninnor lät uppföra som ett minne av den bygd hon kom att förälska sig i. Besöket blev till en liten film.

Ottilia Adelborgs dagbok går att läsa på: www.facebook.com/ottiliaadelborg/

Ottilia Adelborg-museet hittar du här:  ottiliaadelborgmuseet.se/

Mer om Gagnefs minnesstuga hittar du här: gagnefsminnesstuga.wordpress.com/

Vill du nominera någon till Riksantikvarieämbetets förtjänstmedalj 2019 kan du skicka e-post med förslag och motivering till maria.sawano@raa.se

Vi har en viktig uppgift

Den 19 april publicerade Svenska Dagbladet Kultur en artikel som bland annat berörde den kompetens vi besitter på Riksantikvarieämbetet. Jag välkomnar att kulturarvsarbetet lyfts som en viktig del av samhällsutvecklingen. Jag fick förklara och bemöta det mesta i artikeln, men det finns ett par saker som inte rymdes.

Precis som rubriken beskriver stämmer det att vår roll inte längre är att vara ”det lärda verket”. Vår uppgift idag är att se till så att kulturarvet bevaras, används och utvecklas på hela arenan för en hållbar samhällsutveckling och vår roll som myndighet är att förverkliga regeringens politik. Den rollen förändras över tid och har så gjort sedan ämbetet instiftades på 1600-talet.

Bred och djup kompetens

En av frågorna som lyfts rör kompetensen hos medarbetarna på Riksantikvarieämbetet. En fråga som jag för övrigt bemötte i just Svenska Dagbladet i augusti 2018 och i Fokus mars 2018. Även om vi inte ska vara ”det lärda verket” finns självklart en stor och bred kompetens på kulturarvsområdet samlad i vår myndighet. Vi har disputerade arkeologer anställda hos oss, liksom utredare och handläggare med stor sakkunskap om kulturarv och kulturmiljö. Vi har även systemutvecklare, konservatorer, jurister, arkivarier, bibliotekarier, UX-designers, museilärare och ekonomer. Jag kan bara konstatera att vi faktiskt har den samlade kompetens vi behöver för att utföra vår uppgift och de uppdrag som regeringen ger oss idag. Det har aldrig funnits så stor sakkunskap om kulturarv och kulturmiljö i Sverige som nu, men den finns på fler ställen än bara Riksantikvarieämbetet.

Synliga i debatten

Norges riksantikvarie nämns i artikeln som en jämförelsepart. Det är en jämförelse som inte går att göra rakt av eftersom vår norska systermyndighet har ett betydligt större politiskt mandat att agera i enskilda ärenden, till exempel i stadsbyggnadsfrågor. Mycket av det ansvar som vilar på länsstyrelserna i Sverige ansvarar vår norska systermyndighet för. Riksantikvarieämbetets roll i Sverige är mer strategisk och stödjande. På en punkt kan vi dock jämföras. I artikeln beskrivs hur den norska riksantikvarien, Hanna Geiran, direkt gick ut med en debattartikel när hon började sin nya tjänst. Riksantikvarieämbetet har verkligen ansträngt sig för att vara pådrivande och synas i debatten. Företrädare för myndigheten har under de senaste fyra åren stått bakom inte mindre än 17 debattartiklar och sju repliker som sammanlagt resulterat i 436 publiceringar i svensk media. Här kan du läsa några av våra ställningstaganden i debatten.

Välkommen diskussion

Jag välkomnar att frågan om Riksantikvarieämbetets roll tas upp till diskussion. Det kan vara svårt att förstå hur roller och ansvar är fördelade i kulturmiljöarbetet, och det finns många missuppfattningar om vad Riksantikvarieämbetet gör och inte gör. Jag är övertygad om att vi som myndighet kan göra mer för att förklara vår roll och kommunicera det viktiga arbete som utförs av myndighetens medarbetare till gagn för kulturarvsarbetet i Sverige.

Lars Amréus, riksantikvarie