Dubbelförda runor i Öja

Gravhällen G 25 i Öja kyrka på Gotland. Efter planschen i Sveriges runinskrifter

Förra veckan ägnade jag några dagar åt fältundersökningar på Gotland. I det löpande arbetet med Sveriges runinskrifter dyker det hela tiden upp nya uppgifter och det hade blivit en ganska lång lista från Gotland med saker som behövde följas upp. September visade sig vara en utmärkt månad att göra detta. Vädret var hyfsat, kyrkorna ännu öppna och turisterna fåtaliga. Möjligen var det lite svårt att hitta ställen att äta lunch, men det var givetvis mindre viktigt.

Dessutom hade jag förmånen att få sällskap av en kollega, nämligen Michael Lerche Nielsen från Köpenhamns universitet, som just nu arbetar med några av öns runinskrifter. Under tre dagar besökte vi olika platser – främst kyrkor – från norr till söder. Detta ledde till upptäckter av några tidigare okända inskrifter (som jag hoppas kunna komma tillbaka till), men också till andra intressanta iakttagelser.

En av de platser som vi kom till var Öja kyrka på södra Gotland, där det i kyrkgolvet strax väster om korsgången ligger två runristade gravhällar. Den ena (G 24) är ett fragment, medan den andra (G 25) är närmast fullständig. Den senare upptäcktes och undersöktes första gången av Otto von Friesen 1936. Elias Wessén skriver i det första bandet av Gotlands runinskrifter (1962) det en gång har ”varit en mycket vacker gravhäll”, men att ”[r]uninskriften tycks ha varit kort”. Han läser bara ett fåtal runor nere i det nedre högra hörnet av hällen: … ok : … h : am-­-, där han gissar att det sista ordet har utgjorts av ordet Amen.

På planschen i Gotlands runinskrifter är det endast denna del av ristningen som har målats upp. Det som dominerar i bilden är i stället det stora korset på mittytan, som bär en sekundär inskrift med latinska versaler: HANS NIELSØN HEM M 1602.

Från Öja kyrka känner vi inte mindre än sju runristade gravhällar (G 21–27), varav två är försvunna. En av dessa (G 22) låg i kyrkgolvet framför altaret och undersöktes redan av Carl von Linné 1741. Hällen fanns kvar ännu i mitten av 1800-talet, men har sedan dess varit spårlöst försvunnen. I Gotlands runinskrifter återges denna inskrift genom en sammanläggning av Linnés och Carl Säves läsningar på följande sätt:

+ hiar : huilis : untir : rinm : untr : i ayu : biþin : aler : furir … herra : naþ : hab… [s]ial … kiara : betaṛ : hinsarfa :

”Här under vilar -­mund i Öja. Bedjen alla för … Herres nåd … själ … göra Peter Hinsarve.”

För ungefär ett år sedan fick jag i Carl Säves samling i ATA syn på en teckning av Carl Säve, som uppges vara utförd 1866. Den innehöll även hans läsning från 1844 samt en uppteckning av P. A. Säve från 1864. Det som fångade min uppmärksamhet var att stenen såg ut som den bevarade G 25 och att den dessutom bar de runor som finns vid det nedre högra hörnet på denna sten. Hur var detta möjligt? Hade Säve vid skrivbordet av misstag satt samman två olika inskrifter?

Carl Säves teckning av G 22 från Öja kyrka 1866. Efter original i ATA

När jag fördjupade mig i källmaterialet kring G 25 visade det sig att Otto von Friesen från sitt besök i Öja den 14 juli 1936 hade följande intressanta notering: ”Även i övre horisontalraden svaga spår av runor, ingen dock läsbar.” Kunde det finnas ytterligare runor bevarade på hällen som Wessén i hastigheten hade förbisett? Vårt besök i Öja kyrka visade att så mycket riktigt var fallet. Vid snedbelysning ser man fortfarande tydliga spår av runor i den övre raden. Dessa är dock så slitna att nästan bara bistavarna återstår, vilket gör att de närmast ser ut som stavlösa runor. Det råder dock ingen tvekan om att det här finns rester av de runor som ännu var läsliga på sävarnas tid. De runor som är närmast bänkraden är tydligast och här kan både ortnamnet ”i Öja” (i-­yu) och det följande ordet ”bedjen” (biþin) ses. Även i bandet längs stenens vänstra går det att spåra inskriften, men eftersom kanten har huggits av när stenen passades in i golvet återstår endast topparna av runorna, vilka dessutom delvis är täckta av bruk.

Det viktigaste är dock att den häll som bär beteckningen G 25 är identisk med saknade G 22, som alltså har återfunnits, och att det förra numret nu alltså måste utgå.

Detalj av ortnamnet ”i Öja” (i-yu) samt början av det följande ordet ”bedjen” (biþin). Foto Magnus Källström

På Säves nu uppmärksammade teckning kan man notera att ortnamnet i den senare delen av inskriften inte ska återges som hinsarfa som tidigare har gjorts utan som hinzarfa. Den fjärde runan är nämligen tecknad som en halv stav uppifrån med en punktavslutning, vilket i medeltida runinskrifter på Gotland bör translittereras med z och svara mot ett uttal [ts]. Detta visar att ortnamnet inte kan vara ett ursprungligt Hiþinsarfi som Wessén föreslog, utan att det i stället – vilket redan Herbert Gustavson antog 1938 – handlar om det inlånade mansnamnet Hinze (ursprungligen en hypokoristisk form av Henrik). Kanske är ortnamnet på hällen i Öja till och med identiskt med dagens Hinser (uttalat Hinsare) i Gothems socken, som verkar innehålla just detta namn och som ursprungligen bör ha varit ett namn på -­arve.

Namnet på den som hällen har lagts över är i dag tyvärr fullständigt utplånat, men jämför man Linnés och Säves läsningar ligger det nära till hands att tänka på namnet Ra­(gnmundr.

Det är alltså förvånansvärt mycket som en tidigare okänd teckning kan bidra med samtidigt som det visar att en granskning i fält alltid är nödvändig.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Läs mer om Linné och hans runstudier här. DS.

Latent History – a machine dream of a Stockholm that never was

Screenshot of a video recording of Latent History as displayed at Fotografiska, Stockholm.
Screenshot of a video recording of Latent History as displayed at Fotografiska, Stockholm. Copyright: Refik Anadol, All rights reserved.

Introducing Refik Anadol and Latent History

Refik Anadol is a media artist and director born in Istanbul, Turkey in 1985. His media installation ”Latent History” was exhibited at Fotografiska in Stockholm earlier this summer. Latent History takes the viewer on a journey through a beautiful and immersive experience projected on a 55 metre-wide by 3.5 metre-high screen in Fotografiska’s large exhibition hall. It’s a never-before-seen portrayal of Stockholm, as envisioned by machines, using algorithms revealing an alternate history found in archives and old photographs stretching back 150 years. You can get a sense of the experience by watching the video below (made by Refik Anadol and published with his permission).

As the images were drawn from K-samsök/Swedish Open Cultural Heritage I contacted Refik to interview him about his art, how it is created, and how and why he used K-samsök as a source. Note that the interview has been condensed for brevity and Refik’s answers are not quoted verbatim unless explicitly stated.

My interview with Refik

Why did you become an artist? And why did you choose to work with digital art?
Refik tells me he thinks a major reason for his interest in becoming an artist was watching Blade Runner when he was eight years old. The images of a future and futuristic city sparked his imagination. His mom later gave him his first computer, a Commodore 128, and he believes it, and Blade Runner, may be why he chose to do digital art. His focus as an artist is on urban spaces, futurist spaces, and to use computation, data and light to imagine, and make the invisible visible.

In regards to Latent History specifically – can you tell us a little bit about that artwork and how it came about? Why Stockholm, why machine learning and computer vision, and why use, in parts, archival imagery as a basis for your own work?
Three years ago Refik had the opportunity to be an Artist in Residence at Google Arts & Culture. It was there that he first started working with machine learning and AI and realised its potential. During his residency he created a projection experience onto to the LA Phil’s Walt Disney Concert Hall (you can get a sense of that experience here, and learn more how it was made here). Since then he has continued to explore the potential of machine learning and AI as tools to support the creation of media art experiences. He’s begun to ask the question: can machines dream?*

Fotografiska in Stockholm were also interested in exploring AI and AI-generated imagery and invited Refik to create an experience for exhibition at their venue. One of the reasons Refik chose to work with archival imagery for his Latent History experience at Fotografiska was to explore memory, collective memories and urban space. He also wanted the experience to feel like ”Infinite Cinema”.

*Taking us back to Blade Runner: the book the film is based on is Philip K. Dick’s ”Do Androids Dream of Electric Sheep?”.

How did you learn about Stockholmskällan, K-samsök and Europeana? How did you select which imagery to choose from them? How many images from them did you use in the end? Did you just sign up for an API-key just like any other third party developer?
When Refik and his team were invited to create something for Fotografiska they began to research what sources of historical imagery are available for Stockholm. That was when he learned of Stockholmskällan, K-samsök/SOCH, and Europeana. For K-samsök and Europeana his team just applied for/signed up for API-keys and started to work with the imagery. Stockholmskällan they had to scrape. Latent History used about 23 000 images of Stockholm, most of them drawn from K-samsök and Europeana. As they wanted to focus on Stockholm as an urban space, its form and architecture, they tried to select imagery where there were few are humans shown. They also made sure to select a few images of Stockholm at sunrise and sunset, to give a sense of the passage of time.

For archives, museums and libraries who would like to see their collections used in artistic works – what would be your advice to them in order for that to happen more often?
The first thing Refik mentions is for libraries, archives and museums to offer (user-)friendly APIs and easy access to data. Easy to sign up for, returning images that are free to reuse for artistic purposes.

The second is to offer residencies to artists. Invite them to come and work at your institution, together with your employees, and with your collections. Refik values his residency at Google Art & Culture very highly and believes it’s a good format that others can follow.

The third is related to the first and second: beyond having an API or otherwise releasing your content for reuse invite artists to co-creation workshops, with the collections experts of your institution. The more an artist understands what is in the collection, the more they can do with it:”knowledge is [an artist’s] pigment”.

In this context Refik also mentions the challenge of learning just what is available in a large archive. How do you know what is there? No search bar can tell you and he thinks artworks, or other visualisations, can help artists better understand what’s in a collection and make using its contents to create new works easier. The underlying design metaphor for large archives needs to ”go beyond shelf design”, beyond a direct translation of the analogue to digital.

Digital art has been around for a while, almost as long as there has been computers! How do you see it changing in the coming years?
Here Refik answers that in the coming 5 years or so he thinks we will see radically improved algorithms, especially in regards to GANs (Generative Adversarial Networks). This is an area in rapid development already. He also thinks we’ll see new hardware that makes it possible to crunch ever increasing amounts of images e.g. graphic cards specialised for machine learning/AI and even quantum computing.

Together that should allow AIs/machines to delve deeper into ever larger collections of images and increase the verisimilitude of the virtual architectural space and allow us to “fly inside the mind of a machine”.

More about Refik Anadol
Refik Anadol is a media artist and director born in Istanbul, Turkey in 1985. Currently he lives and works in Los Angeles. He is a lecturer and visiting researcher in UCLA’s Department of Design Media Arts. He works in the fields of site-specific public art with parametric data sculpture approach and live audio/visual performance with immersive installation approach, particularly his works explore the space among digital and physical entities by creating a hybrid relationship between architecture and media arts with machine intelligence. He holds a Master of Fine Arts degree from the University of California, Los Angeles in Media Arts, a Master of Fine Arts degree from Istanbul Bilgi University in Visual Communication Design, as well as a Bachelors of Arts degree with summa cum laude in Photography and Video.

Arkeologiska och historiska nyheter om samer 8 september 2019


Arkeologiska och historiska nyheter om samer 8 september 2019

Av Jouni Tervalampi, 9 september 2019 tervalampi(a)mail.com

KOLONIALMAKTEN SVERIGE OCH SAMER 2019

Läs mer: Linnéa Claesson 2019.Borde vi importera politiker från Uzbekistan? Aftonbladet.se

https://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/a/XgpPe7/borde-vi-importera-politiker-fran-uzbekistan

FÖRELÄSNINGAR ONM SAMER HÖSTEN 2019

Läs mer Peter Ericsson 2019,. H ö s t p r o g r a m om samernas historia 12.9 – 11.11

https://southsaamihistory.wordpress.com/2019/09/05/h-o-s-t-p-r-o-g-r-a-m-om-samernas-historia-12-9-11-11/

SAMER, FINNAR, ESTER OCH UPPSVEAR SOM VIKINGAR

Jouni Tervalampi 2019.

https://tervalampi.wordpress.com/2019/08/21/samer-finnar-ester-och-uppsvear-som-vikingar/

KOMMUN VILL SATSA PENGAR TILL SAMER

Marilén Karlsson 2019. Malå vill ge pengar till skogssamisk kultur.
Sveriges Radio P4 Västerbottem.

https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2327&artikel=7295744

ÅRSBOK OM ARKEOLOGI

Nils Harnesk. 2019. Gravarna vid Brotjärn och Vajkijaure – två unika gravfynd från yngre järnålder

https://kulturmiljonorrbotten.com/2019/08/09/gravarna-vid-brotjarn-och-vajkijaure-tva-unika-gravfynd-fran-yngre-jarnalder/

SAMESKA KRANIER ÅTERBEGRAVTS

Läs mer: Ann Catrin Stenberg Partapuoli & Johan Palomäki 2019. Ceremoni med mycket känslor. Sameradion & SVT Sápmi.

https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2327&artikel=7277967

16-ÅRIG SAMISK TJEJ DÖMD TILL DÖDEN PÅ 1700-TALET

Maria Dahlgren & Anna Sunna 2019. Samiska Karins påstådda barnamord – ett rättsfall i Luleå för tre hundra år sedan. Sameradion & SVT Sápmi
https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2327&artikel=7250627

KUSTSAMER I NORRBOTTEN

Maria Dahlgren & Anna Sunna 2019.  Kustsamer - nytt begrepp efter forskning. Sameradion & SVT Sápmi
https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2327&artikel=7248443

Maria Dahlgren & Anna Sunna 2019. Björsbyn - bondebyn med kustsamer i utkantenSameradion & SVT Sápmi
https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2327&artikel=7250627

SAMER, FINNAR OCH BOTTNEKARLAR/KVINNOR

Nils Harnesk 2019. Möten mellan olika folk – den mångkulturella kyrkstaden i Gammelstad. Norrbottens museum.
https://kulturmiljonorrbotten.com/2019/07/19/moten-mellan-olika-folk-den-mangkulturella-kyrkstaden-gammelstad/

KUSTSAMER I BOTTENVIKEN

Läs mer: Peter Ericson 2019. Fälmän & bottniska samer – Bertil Bonns om samerna i säljakten (1990). South Saami History

https://southsaamihistory.wordpress.com/2019/09/06/falman-bottniska-samer-bertil-bonns-om-samerna-i-saljakten-1990/

 

GRÄNSRÖSEN MELLAN OLIKA SAMEBYAR I KEMI LAPPMARK

Läs mer: Piritta Häkälä. 2019. Rajakiviä ja koonillisia kiviraunioita Lapin metsissä. Kalmistopiiri.
https://kalmistopiiri.wordpress.com/2019/08/08/rajakivia-ja-koonillisia-kiviraunioita-lapin-metsissa/

 

K-samsök växer! Välkomna Västergötlands museum och Västmanlands läns museum

Ett sällskap sitter under ett träd bredvid en gärdesgård.
Picknick i det gröna. Foto: Bertil Malm, Västergötlands museum. Public Domain.

Under sommaren har ytterligare två av landets länsmuseer anslutit sig till K-samsök. Det är Västergötlands museum och Västmanlands läns museum som nu tillgängliggör sina data genom att vara K-samsökspartners.

Västergötlands museum har nu över 111 000 digitala objekt sökbara via K-samsök. Allt från gamla fotografier, grupporträtt till föremål ur samlingarna. Över 55 % av fotografierna har utslocknad upphovsrätt och kan användas helt fritt.

Två män i ett sovrum, vara en sitter i sängen med en träratt i händerna.
Nils Malm och Bertil Malm. Foto: Bertil Malm, Västergötlands museum. Public Domain.

Från Västmanlands läns museum kan man nu hitta 9874 kulturarvsobjekt, varav nästan alla har en digital bild. Majoriteten av objekten är öppet licensierade och hela 84 % av fotografierna kan användas helt fritt då dessa är så pass gamla så upphovsrätten har gått ut (Public Domain). Textilprover, arkeologiska föremål och äldre kabinettfoton är bara några exempel på vad man kan hitta från dem.

Ett sällskap runt ett bord där en stort bakverk och kaffekoppar är framdukade.
Badelunda socken,, ålderdomshemmet. 1930-1940-tal. Västmanlands läns museum. Public Domain.

För att titta på det fantastiska materialet, som nu når än fler användare, rekommenderas ett besök i Riksantikvarieämbetets söktjänst Kringla. Inom kort kommer dessa museers material även att vara tillgängligt via Europeana, den europeiska infrastrukturen för digitala kulturarvsdata.

Vad är K-samsök?
K-samsök fungerar som en kopplingsdosa mellan olika kulturarvsinstitutioners databaser och de aktörer som vill använda informationen i egna tillämpningar, t ex på webbplatser eller i mobila lösningar. Informationen skördas upp till K-samsök och via ett öppet gränssnitt för utvecklare kan e-tjänster mot olika målgrupper byggas. All data som levereras till K-samsök kan du hitta via söktjänsten Kringla.

Leverera till K-samsök
Att leverera till K-samsök är enkelt. Om ni idag använder Carlotta, Primus eller Sofie 8 så kontaktar ni er systemleverantör för att komma igång. Om ni använder ett annat system kan man skapa en lokal port för att data ska kunna skördas.

Genom K-samsök vill vi att det ska bli enklare för fler att få tillgång till och dra nytta av den kulturarvsinformation som finns samlad i databaser runt om i Sverige! Läs mer på raa.se/ksamsok.

Tingens metod, att följa och bidra till ömsesidig utveckling

Tre museer i Sverige – Malmö museer, Tekniska museet och Göteborg stadsmuseum – fick 2018 stöd av Kulturrådet för att testa Tingens metod i sin utställningsverksamhet. Nu är den första fasen över, och projektet har fått mer bidrag för att implementera metoden ytterligare ett år.

I äldre museiverksamhet klassificerades samlingar och föremål utifrån en begränsad tematik och terminologi. Arkeologen Fredrik Svanberg konstaterar i artikeln ”Veckla ut samlingen” (2017) att världen indelades i ett antal områden som arkeologi, konst, naturhistoria och etnografi: ”De insamlade föremålen stoppades in i dessa områden, men också i de typiska ”stora berättelser” som på förhand var knutna till dem”. Svanberg refererar till sociologen Bruno Latour´s tankar att kategoriseringarna inneburit att bara en del av tingens betydelser och relationer uppmärksammats. Latour inspirerade även konservatorn Henrik Treimo och hans samarbetspartners när de utvecklade Tingenes Metode i Norge. Man tog fasta på den ursprungliga betydelsen av ”ting” – den tidiga formen för politisk församling (storting, allting) – och satte tinget/föremålet och dess komplexa betydelser och olika relationer i fokus. Norska Tingenes Metode inspirerade i sin tur de tre svenska museerna att testa metoden i sina verksamheter.

”Den som har arbetat länge på ett museum vet vilka berättelser som ska berättas och vilka föremål som ska visas. Tingens Metod innebär ny kunskap men också en utmaning av basverksamheten och av yrkesroller.” Charlotte Ahnlund Berg, Riksantikvarieämbetet

Under 2018 och 2019 har Riksantikvarieämbetet följt de tre museernas arbete för att samla in konkreta exempel på vad som sker när metoden tillämpas. Vi har deltagit på seminarier, styrgruppsmöten och vid tre tvådagars workshops där personal från de tre museerna deltagit. Jag har från de olika sammankomsterna förmedlat våra intryck genom att skriva blogginlägg från processen här på K-bloggen.

Den ursprungliga idén var att Riksantikvarieämbetet bara skulle observera de tre museernas arbete och dokumentera metoden. Museerna meddelade dock ganska omgående att de förväntade sig att vi aktivt skulle bidra med våra egna personliga erfarenheter och ställa kritiska frågor till deras processer. Vi som följde projektet befann oss därmed både i och utanför implementeringen av metoden, och vi balanserade mellan att följa och delta.

Museernas reaktion på att vi följt deras arbete har visat sig vara mycket positivt. Man konstaterar att vårt aktiva deltagande i processen, våra kritiska frågor och återkopplande samtal har lett till reflektion. Bloggtexterna menar man har sporrat dem och även synliggjort deras arbete både internt och externt. Museernas positiva reaktion på följeprojektet har också bekräftat att med det nya museiuppdraget kan Riksantikvarieämbetet ge stöd men också vara en aktiv medspelare.

Kort referat från utvärderingen

I juni 2019 genomförde de tre museerna en utvärdering av projektets första fas där man uppmärksammade en rad lärdomar men lyfte också en rad oväntade resultat. Riksantikvarieämbetet fick möjlighet att delta under utvärderingen och även förmedla vad vi upplevt under processen.

Helt klart har samarbetet mellan tre sinsemellan mycket olika museer, och det gemensamma undersökandet av metoden, skapat relationer och kontakter. Genom att dela erfarenheter och svårigheter har man blivit lite säkrare och klokare.

Metodens upplägg innebär att man aktivt samarbetat över avdelningsgränserna, mellan samlingsförvaltning, utställningsproduktion och publik verksamhet. För att få till stånd sådana samarbeten krävs att man inom organisationen avsätter tid för planering och genomförande. När detta görs bidrar metoden till utvecklingen av interna arbetssätt mellan avdelningar, vilket är något som många efterfrågar.

Genom metoden har svårigheter med samlingsarbete synliggjorts, t ex glappen i samlingarna men också tabun och svårigheter vissa föremål för med sig. När personer med olika kompetenser undersökt tingen synliggörs också andra brister, till exempel avsaknad av information om tingens proveniens, alltså uppgifter om ett föremåls ursprung och historia.

Från början var det inte tydligt var i en utställningsprocess Tingens metod kan användas – i förstudiearbetet, under researchtiden eller som pedagogisk metod när utställningen väl är invigd? Vid utvärderingen blev det tydligt att Tingens Metod kan användas i vilken verksamhet som helst: i en påsklovsaktivitet, i skolverksamhet eller för att öka kunskapen om en samling. Man var däremot tveksam om metoden passar för förstudiearbete.

När man använder Tingens metod kan ny information och kunskap genereras. Detta borde in i föremålssystemen och adderas till respektive föremål. Museerna menar dock att det saknas förståelse för vikten av att addera ny information till rådatan, och man saknar även rutiner och resurser för detta.

När museerna bjuder in besökare att genom Tingens metod undersöka föremål och addera information och associationer till dem, aktualiseras (den museifilosofiska) frågan om hur relationen mellan faktabaserad kunskap, minne och fiktion hanteras och kommuniceras på museer?

Fortsättning

Riksantikvarieämbetet har beslutat att fortsätta följa museernas implementering av Tingens metod. På sikt ska metoden ingå i en metodbank som stöd för fler museer i Sverige. Nästa steg blir att medverka under museernas uppstart av fas två i oktober 2019, och att arrangera en programpunkt under Samlingsforum i november 2019.

Fortsätt gärna att följa oss på denna blogg!

Helene Larsson Pousette på uppdrag av Riksantikvarieämbetet

Helene Larsson Pousette är sedan 2018 anställd som utredare inom ramen för Riksantikvarieämbetets museiuppdrag. Hon har  varit med att utveckla ”följandet” av Tingens metod och kommer fortsättningsvis att arbeta med projektet. Hon är också ansvarig för forskning- och samlingsfrågor på Stockholms Kvinnohistoriska.

The Savukoski excavation, week three. By Teemu Väisänen

Report by BA Teemu Väisänen. I have shortened the orignal tex a bit but you can read the full story in his blog https://tvarchaeology.blogspot.com/

“If the third week in Savukoski had to be summarized using only one word, it definitely would be "documentation". After two weeks of preparations and initial work with the first excavation layers of each trench, the excavations sped up and it was time to carefully document each layer that we had uncovered. 

It was also time to dig into the potential trapping pit of Malmio 2 using a bit heavier machinery than archaeologists are traditionally known for!


As each archaeological site gets destroyed as it's being excavated, it's vital to pay attention to exact documentation. When drawing an archaeological plan, different soil types, stones and other features are drawn and named. As our excavation trenches were dug into prime examples of podzol, the typical soil of Finnish boreal forests, the natural soil sequences have been (fairly unsurprising) and don't include much variation when drawing.



Trenches are also photographed from a few different angles. While the past archaeologists often climbed on trees or hazardous ladders in order to get an ideal shot, here we have it easy with two drones, which can be used to get aerial photos that can be even given exact coordinates for computer processing. All drawings are scanned and re-drawn on the computer, in order to make clearer and polished visualizations of the trenches. When the time comes, I will share a few as an example of how such plans ultimately look like.

Kittiskoski. Thousands of years of habitation of the same site

Yesterday we ended the very interesting Lohja Kittiskoski E excvation. The site was discovered in 1970 but only minor excavations (in 1990 and 2005) had been conducted prior to our research. The sie is situated near a stream in a beautiful, almost untouched environment.

Kittiskoski. The dwelling site is situated on the right bank of the stream. Photo Jukka Lönnqvist.

The excavation produced finds from almost every stone age period in S. Finland (Mesolithic, early-, typical and late comb ceramic culture, Jäkärlä culture, Kiukais culture, Corded Ware culture and Textile ceramics). This is possible because apart from the earliest times of settlement the site, situated inland by a rapid (Kittiskoski), was unaffected by land the upheaval process.

Neolithic flint arrowhead. Photo Jan Fast

Smoke quartz artefact. Photo Jan Fast

The first leg of the excavation was organized as a community archaeology digand financed by Hiiden Opisto while the second part was reserved for local schools.

Participants in the community archaeology dig in action. Photo Jan Fast

School days. Photo Jan Fast

The main part of the finds consisted of either potsherds, quartz or flint flakes and burnt bone. The find layer was approximately 3-40 cm:s in depth and very dark greyish brown in colour.





A small selection of different types of pottery found during the excavation. Photo Jan Fast

We hope to be able to continue the excavation in July next year!

Klimatanpassning av kulturmiljöer på Svalbard

Under ett par dagar i augusti deltog jag i en workshop på Svalbard för att göra en klimatanpassningsplan för det historiska gruvsamhället Hiorthamn, rakt över sundet mittemot Longyearbyen. Det fungerar idag som sommarstugeområde och besöksmål. Genom EU-projektet Adapt Northern Heritage var Riksantikvarieämbetet inbjuden som associerad partner och sakkunnig.

Hiorthamn gruvsamhälle

Gruvsamhället blomstrade under ett par decennier på 1920- och 40-talen. Det är nu en av de mest välbevarade gruvmiljöerna som helhet och har ett högt kulturhistoriskt värde enligt Sysselmannen på Svalbard som ansvarar för kulturmiljöfrågorna lokalt. En hel del av lämningarna är utsatta för strand-erosion, ras och för slitage från turister som ovetandes trampar på, plockar isär och flyttar delar av föremål och anläggningar.

Klimatförändringar på Svalbard

På Svalbard är klimatförändringarna påtagliga. Numer regnar det året om och glaciärerna drar sig tillbaka och smälter i rask takt. Här handlar det inte om 1,5-2 graders temperaturökning som Parisavtalet fastslagit utan snarare om 5-6 grader. Svalbard håller på att ställa om från industriell näring (kolgruvor) till forskning och turism som huvudsysselsättning. Det är en strategiskt viktig plats för sjöfart och fiske med stora naturtillgångar och värden och därför är Norge (och Ryssland) måna om att säkra sysselsättningen. Här genomförs även kulturmiljöforskning i stor utsträckning i takt med att gruvor läggs ned, föremål tinar fram ur permafrosten och glaciärerna.

Klimatanpassningsplan för Hiorthamn

Vi guidades av NIKU Norsk Institutt for kulturminnesforskning genom Anne Cathrine Flyen som forskat på bl.a. nedbrytning av byggnadskonstruktioner och turismens påverkan under ett par decennier. Hon var vår isbjörnsvakt och mentor med stor lokalkännedom.

Se NIKUS artikel från workshopen i Hiorthamn, 2018 då en risk- och sårbarhetsbedömning utifrån ett förändrat klimat genomfördes.

Klimatanpassningsplanen, som workshopen resulterade i, konstaterar att de enklaste åtgärderna för att hindra nedbrytning och förfall är att göra förvaltningsplaner som inriktar sig på informativa åtgärder gentemot besökare samt att förtydliga roller och ansvar inom organisationen som förvaltar miljön, Sysselmannen. Andra åtgärder som att flytta föremål som håller på att försvinna uti havet eller begravas i sand eller rasa kräver tillstånd samt förhandlingar mellan Riksantikvaren och Sysselmannen. Resurser i form av pengar till forskning och andra åtgärder fanns också med på önskelistan.

Hiorthamn är också pilotprojekt för det 4-åriga forskningsprojektet Cultcoast som ska utveckla metoder för att registrera och övervaka klimatförändringar och påverkan på kulturmiljöerna. Riksantikvarieämbetet är med i referensgruppen.

Varför deltar Riksantikvarieämbetet i projektet?

Riksantikvarieämbetet utvecklar kunskapsunderlag, råd- och stöd kring klimatanpassningsfrågor så att kulturarvet kan tas tillvara i samhällsutvecklingen när det gäller att begränsa risker, minska sårbarheten och anpassa Sverige till ett förändrat klimat. Det gör vi bl.a. genom tvärsektoriellt, nordiskt och internationellt samarbete.//Therese Sonehag, Utredare Riksantikvarieämbetet. Foto: Marte Boro, Riksantikvaren.

Länkar:

Mer om projektet Adapt Northern Heritage

NIKU om workshop del 1 i Hiorthamn, Svalbard då riskbedömningen gjordes

Nystartade forskningsprojektet Cultcoast med Hiorthamn, Svalbard som pilot

Mer om Klimatanpassning och kulturarv på Riksantikvarieämbetets sidor

Hur påverkas samhället, Kulturarv på Klimatanpassningsportalens sidor

Mer om klimatanpassning generellt på Klimatanpassningsportalen

Fynd som tinar fram då permafrosten släpper och glaciärer smälter, i Norge. Läs mer på Secrets of the Ice

 

 

K-podd 50: Berättelser om Medelpads runor

K-podd firar 50! Eftersom Riksantikvarieämbetets podcast allt som oftast djupdyker i smala ämnen kunde vi inte komma på något mer passande än att ägna detta jubileum helt och hållet åt Medelpads runor och dess mysterier.

Var det Åsmund, en av de mest kända runristarna i Uppland,  som i sin ungdom på 1000-talet högg Attmarstenen i Medelpad? Är lilla Attmarstenen en Ingvarsten? Haveröstickan hittades i Medelpad och i det här avsnittet får du veta hur den sentida runraden på stickan hänger samman med de nyfunna ristningarna på Ersk Mats-gården i Hassela, på andra sidan landskapsgränsen söderut. Fynd som nu kan ge viktiga svar om något så avlägset som Kensingtonstenen som hittades i Minnesota i slutet av 1800-talet, världens kanske mest kända och omdebatterade runsten.

För expertisen i poddstudion står som så ofta tidigare Riksantikvarieämbetets runologer Magnus Källström, docent i nordiska språk och Laila Kitzler Åhfeldt, docent i arkeologi. Gå gärna tillbaka till tidigare avsnitt och lyssna på när Laila och Magnus går igenom runinskrifter, landskap för landskap. Och de har många kvar att djupdyka i, så se fram emot fler!

Här på kartan ser du de platser som nämns i avsnittet. 

Nyheter om vikingar 21 augusti 2019


FÖRSKÖNAD BILD AV VIKINGAR PÅ UTSTÄLLNING I DANMARK

Jani Oravisjärvi 2019. Tanskan kansallismuseon viikinkinäyttely ”Meet The Vikings”. Kalmistopiiri..

https://kalmistopiiri.wordpress.com/2019/08/16/tanskan-kansallismuseon-viikinkinayttely-meet-the-vikings/

Sindbæk, Søren M. ’Meet the Vikings’ – oe meet halfway? The new Viking display at the National Museum of Denmark i Copenhagen. Antiquity Vol. 93, 2019, pp. 256–259.
https://www.cambridge.org/core/journals/antiquity/article/meet-the-vikings-for-real/707D8184B4F7F3B556DD951DFDF238EB

VILKA VAR VIKINGARNA ENLIGT DNA?

Nu har den första stora studien över vikingar i Europas gjorts av ett huvudsakligen ett danskt team med samarbete med många arkeologer och forskare i hela Europa. Den är inte skriven för allmänheten utan riktar mot sina samarbetsparters ute i Europa. Det finns inga enskilda resultat över genomer och inget närmare beskrivningar av skeletten. Det är för att de som till exempel projektgruppen kring vikingarna om skeletten från båtgravarna från Salme 1 och 2 ska kunna komma ut med sin tolkning av resultaten, och så vidare med olika museer och universitet som Gotland, Norge, Skara med flera.

Läs mer: Ashot Margaryan et al 2019. Population genomics of the Viking world. BioRxiv.org

https://www.biorxiv.org/content/10.1101/703405v1

 

SAMER; FINNAR, ESTER OCH UPPSVEAR SOM VIKINGAR

Jouni Tervalampi 2019.

https://tervalampi.wordpress.com/2019/08/21/samer-finnar-ester-och-uppsvear-som-vikingar/

 

GULDKVINNAN FRÅN DANSKA VIKINGATIDA HANDELSSTADEN HEDEBY

Läs mer: Staffan Eng 2019. Hedningar och kristna i Hedeby.  Populär Arkeologi Nummer 4/2019 S. 12-15

VIKINGATIDA KVINNOR

Förutom den kvinnliga ryttarkrigaren från Birka fanns det minst två kvinnor i Gamla Uppsala som ägde ringbrynjor och Frejdis var en av de vikingar som upptäckte Amerika. 

Läs mer: Svt Vetenskap 2019. Kvinnor mer framstående under vikingatiden än man trott.
https://www.svt.se/nyheter/vetenskap/kvinnor-mer-framstaende-under-vikingatiden-an-man-trott

EN MAN MED SVÄRD OCH ETT SKANDINAVISK ELDSTÅL BEGRAVD I PRAG I TJECKIEN

Läs mer: Lasse Björnstad. Forkning.no 2019. https://forskning.no/arkeologi/politisk-arkeologi-nazistene-hadde-sin-egen-forklaring-pa-hvem-dette-var-det-hadde-ogsa-sovjetunionen/1366521

FORNSIGTUNA

Rune Edberg 2019. Sigtunanamnets arkeologi. META 2019 (s. 143-152)

https://www.academia.edu/39624802/Sigtunanamnets_arkeologi

BIRKAKRIGAREN SOM VAR EN KVINNA SOM DOG UNG

Svt-play. Den kvinnliga vikingakrigaren.

https://www.svtplay.se/video/23227350/den-kvinnliga-vikingakrigaren?info=visa

 

VIKINGAHALL FUNNEN I SKOTTLAND

Conor Riorddan 2019.Ancient Viking 'drinking hall' unearthed in Orkney. The Scotsman
https://www.scotsman.com/heritage/ancient-viking-drinking-hall-unearthed-in-orkney-1-4977857