Nu är det bevisat: Svedjande + röjningsrösen = sant!

Svedjakartan 1690 A detalj (kopia)

Kartan over Målen från 1691. I nordväst är inägorna och gården endast antydda medan de olika svedjorna markeras med prickad linje i kartans sydöstra del.

I samband med att jag satt och skrev på min avhandling för många år sedan dök jag på en mycket spännande karta. Det var en karta som jag lade åt sidan och beslöt mig för att återkomma till. Jag ritade av den, för så gjorde man på den tiden. Smörpapper eller ritfilm minns jag inte, men den låg länge i en av något dussin rullar med kartexcerperingar som jag förvarade i karthyllan. En sådan som i stället för hyllplan har en fångstanordning av cirkelformade böjträ. Under den tiden, kring sekelskiftet 2000 var den överfull och hotade att brista under rullarna som ständigt blev flera och tyngre. Sen kom den digitala revolutionen även till Lantmäteriverket och de regionala Lantmäterimyndigheterna. I takt med att kartorna digitaliserades och kunde sparas ner i datorn i behändiga filformat försvann nyttan av de mödosamt avritade excerpterna. Någon dag kring 2006-2007 renades de helt enkelt bort och karthyllan, som fortfarande finns på mitt tjänsterum, tyngs inte längre av dessa rullar där framför allt smörpapperskalkerna med åren blev allt mer skrynkliga och fnasiga i kanten.

Men det var kartan då alltså: en gränsåtgärd och mätning från 1691 över ägorna till gården Målen, belägen strax intill länsgränsen mellan Jönköping och Kronobergslän, i Ramkvilla socken (06-ram-2). Kartan gav mig ingen ro eftersom den, tillsammans med en kortare inventering i fält, skulle kunna ge svar på den fråga som hållit mig vaken på nätterna under åtminstone de senaste femton åren: lade man upp röjningsrösen i samband med svedjande?

Svedjandet i Småland

De storsvedjor som nämns i det rättshistoriska materialet från det tidiga 1600-talets Småland var helt klart en reminiscens från ett svedjebruk som bedrevs under medeltid och fram till ca 1500-talets mitt där svedjorna kunde uppgå till 4–6 tunnland och avkastningen uppgick till mellan 30 och 40 tunnor säd. Ur de rättshistoriska källorna framgår att svedjorna bedrevs i bolagsform där flera intressenter var inblandade (Vestbö-Franzén 2004:146–152). Det fanns sannolikt inga rationella vinster i att rensa dessa ytor för sten, troligen gjorde man det ändå för att komma fram med en lie när svedjorna efter rov- och rågskörd blev slåttermark innan de lades ut till betesmark.

Redan i Boskaps- och utsädeslängderna från 1620 hade det genomsnittliga svedjeutsäde krympt till i snitt ett par skäppor och vid 1600-talets slut var de ”fälleland” som listas i t.ex Militieskattläggningarnas syneprotokoll mellan 0,5-2 skäppeland stora till varje gård (L-J. Larsson 1979:66–67, Lennart Andersson Palms excerperingar av BoUL 1620, Vestbö-Franzén 2004:143–148). I motsättning till de tidigare svedjebolagen där fler bönder och hushåll ingick kom svedjandet från 1600-talet att bli en del av varje gårds nyttighet. I och med detta kan man tänka sig att samma yta kom att svedjas åtminstone vart 30:de till 40:de år, beroende på utmarken och skogens omfattning. Att man även svedjade i ängarna finns belagd i de geometriska jordeböckerna från 1640-talet (Vestbö-Franzén 2004:204–205).

Exemplet Målen

Intill sockengränsen mellan Ramkvilla socken i norr och Asa socken i söder, tillika gränsen mellan Västra härad i Jönköpings län och Norrvidinge härad i Kronobergs län ligger Målen, ett frälsehemman (1691 förmedlat till ¾) med första belägg 1554. Läget för gården var och är en typisk representant för en relativt sent etablerad gård i en utpräglad utmarkskontext. Läns- och häradsgräns är här belägen i ren morasmark med bergsbackar omväxlande med sankmark i en brant och otillgänglig topografisk kontext. Området ligger långt från den förhistoriska bygden och de fornlämningar som tas med i FMIS är belägna 600-1000 meter från den i dag helt övergivna gården och består av en sentida torpetablering och fossil åkermark. Till närmsta bys inägomark på Kronobergssidan, Asaryd, är det ca 3 km från länsgränsen.

Kartan över Målen finns i ett koncept och en renovation. Konstigt nog låg båda under Lantmäterimyndigheten, renovationen hade inte skickats in till Lantmäteriverket. Gården Målen och inägomarken antyds bara, det är tvisteparken åt öster som var det intressanta för förrättningen.

Sexton mindre ytor är avgränsade med prickad linje, samtliga är fällor eller svedjor. Dessa har ömsom tagits upp av Asaryd, ömsom av Ramkvilla och spelar givetvis en viktig roll när man skall avgöra vem som kan åberopa hävd inom det tvistiga området. Hela texten behöver inte återges: det är bara att gå in på Lantmäteriets hemsida om man vill läsa allt, men här följer ett utsnitt:

13.:En fälla av Asaryds åbor huggen, men när soldaterna kommo hem blev hon av Asaryds åbor intet sådd. Om 2 skäppeland.  14: Johan i Holmeshult har denna fällan av Målen i oxalega. Om 3 skäppeland. 15: Huggen av Asaryds åbor och bleven av dem bränt men osådd, sedan soldaterna kommo hem. 16: En fridfälla som berätts vara brukad till Asaryd men Korpralen vittnar där emot att hon intet på 30 år slagen här till. 18. en svedja om 2 skäppeland som Korpralen Per Nilsson haver huggit till Målen, men Asarydsborna berätta de förr haver huggit på samma plats. 20. En stor fälla huggen av Asaryds åborna och Pär i Målen. Asaryd (har) sått 11 skäppor och Pär i Målen 1 skäppa. Rågen kördes till Asaryd.

Och så vidare. Ytorna kallas ömsom svedjor, ömsom fällor. De tas upp med jämna mellanrum (18), de besås med råg (20), det går en viss tid, troligen en sommar, mellan fällande av träden och sådd (13), de kan vara samarbetsprojekt (20).

Sannolikheten att området svedjades både före och efter ägotvisten är givetvis stor, men det är här som vi får en ögonblicksbild av läget i slutet på 1600-talet. Det finns ingen anledning att tro att just detta året var unikt. Vad vi ser är småländsk skog som kontinuerligt och allorstädes svedjas.

Svedjakartan 1690 B (kopia)

Det inventerade området är markarat med lila. Inom denna yta, som omfattar fyra fällor, fans röjningsrösen i tätare och glesare koncentrationer. Grönt markerar sankmark.

Fältbesiktningen

En dag insåg jag att icke längre kunde töva med att få veta hur det såg ut i det aktuella området; jag behövde få min nattsömn återställd och då jag till min stora glädje erfor att även Moa Lorentzon, en av rikets främsta experter på röjningsrösen, grubblade i samma cirklar som jag fanns det bara en sak att göra. Att åka till Ramkvilla och ta reda på hur det egentligen såg ut på platsen för de fordom flerfaldiga fällorna.

Att ta sig till Ramkvilla utgör i sig ingen svårighet. Krångligare var det att på småvägar ta sig fram till de ställe som en gång utgjorde Målens gårdstomt och inägomark men som numera var igenplanterat med gran. På plats, vid de på den gamla kartan utmarkerade svedjorna, kunde vi konstatera att:

  • området där svedjorna var belägna utgjordes av kraftigt kuperad terräng med höjdskillnader på ca 20 meter mellan sanka partier i svackorna och höjdpartierna som bestod av blockrik sandig, grusig morän. Höjdpartiernas krön var mellan 50 och 100 meter i diameter innan terrängen åter övergick i branta eller svagare sluttningar. Området var en typisk representant för otillgängliga utmarker där anläggande av fasta åkrar eller åkrar som tarvade bearbetning med plöjande eller ärjande redskap kunde uteslutas. Inga dragdjur skulle t.ex kunna forslas hit utan största möda. Utöver vallning av getter och täkt av ved och andra skogsprodukter tillhörde området ett ställe som inte bör ha besökts av människor i onödan. Men här hade alltså bevisligen svedjats.
  • vid okulär besiktning kunde konstateras att mellan 60 och 100 röjningsrösen fanns inom det inventerade området. Rösena var av ålderdomlig karaktär, alltså inga torprösen, de var vidare från sladdriga till vällagda, mellan 1-5 meter i diameter och mellan 0,2-0,5 meter höga. På vissa ytor fanns inga regelrätta rösen, istället fanns högar av sten slängda vid foten av större block, vidare hittades ackumulerad röjningssten i kanten av branterna, sten som slängts neråt från kullarnas topp. Inga terrasser eller andra gränsformer kunde identifieras. De ytor där rösena låg relativt tät översteg knappast 50 meter i diameter och hade karaktär av att ha blivit röjda.

Det är uppenbart att röjningsrösena vid Målen har tillkommit genom svedjebruk. Och det svedjebruk som beskrevs i kartans Explication Notarum var det traditionella där träd huggs ner och fått torkat på marken innan svedjan brändes och sen besåddes med framför allt råg.[1]

Moa och röjningsröse

Moa Lorentzon vid ett av de manga röjningsrösen som bör ha tillkommit genom återkommande svedjande i skogsmarken vid gränsen mellan Jönköpings och Kronobergs län.

Ytorna som har ritats in som svedjor eller fällor i kartan från 1691 uppgår enligt ytberäkningar till mellan 0,5 och 6,7 ha, medan snittet ligger på ca 2 ha. Eftersom områdena inte bara innehåller odlingsbara ytor utan sankmarker och branter med storblockig morän samt berg i dagen, bör den besådda ytan ha varit bra mycket mindre än detta.

Röjningsrösen och svedjandet

I diskussionen om huruvida röjningsrösen lades upp i samband med svedjande har Nej-sidan länge haft ett övertag. Agrarhistoriker har med emfas hävdat att rösen inte lades upp i samband med svedjande. Icke desto mindre har arkeologen Lars-Erik Englund vågat hypotesen och visar i sin artikel om ”Torparnas vandrande åkrar” i Väckelsång socken på kopplingen mellan torpbebyggelse anlagd under 1700-talet och de ofta små röjningsröseområden med torprösen som finns kring dessa (Englund 2015 i red. Engman & Lorentzon. In press). Det som styrker Englunds antagande är det faktum att det aktuella området under 1600-talet var gemensam bokskog till socknen. Bärande träd fick som bekant inte fällas och svedjas och bokskogens främsta roll var som ollonskog för svinbete. Svedjandet och röseuppläggandet bör spegla tiden efter ca 1750 då skogens sammansättning, enligt de äldre kartorna, förändras och marken uppläts åt områdets torpare.

Gunhild Weimarck uppmärksammar kopplingen mellan röjningsrösen och sentida svedjeverksamhet inom Örkeneds socken (Weimarck 1952:73–93) och beskriver hur marken stenröjdes vid potatisodling 1917-1918 som skedde ”med samma arbetsmetod som vid svedjebruk” (Weimark 1952:78). Enligt Gunhild Weimarck skedde en viss röjning av mindre stenar i samband med sådd på svedjor: ”Ofta är marken dessutom rensad från en del mindre sten, som plockats samman till rösen eller blivit lagda ovanpå stora, jordfasta block” (Weimarck 79:37–56) ). På grundlag av intervjuer med äldre bönder räknar Gunhild Weimarck med en regenerationsfas på 20-30 år innan björkskogen, som var det trädslag man helst svedjade i Göingebygden, åter var mogen för att fällas (Ibid).

Etnologisk forskning beskriver inte stenröjning som en del av svedjeprocessen. Kanske för att man här framför allt har inriktat sig på de värmländska finnsvedjandet. Inga röjningsrösen återfinns inom de värmländska skogar som svedjades av den från Savolax under 1500- och 1600-talet inflyttade befolkningen. Vilket inte är konstigt eftersom de vidsträckta sandmoarna där svedjandet bedrevs var tämligen stenfattig. Röjningsrösena finns endast i finngårdarnas inägomark som var belägen på bättre odlingsmarker än tallmoarna som svedjades.

Flera vägar till ett röjningsröse

Av de ca 400 14C-dateringar från röjningsrösen i skogsmark vi har från Jönköpings län faller ca 80 % inom tidsspannet 1000-1850 e.Kr. Från vikingatid och fram till ca 1350 skedde en kolonisation och nyodling av fasta åkrar i stor skala, vilket speglas i många röjningsrösedateringar. För närvarande pågår rapportarbete efter den stora utgrävningen vid Farstorp på fastigheten Kramsäng i Barkeryds socken. Här finns lämningar efter inägormarksåkrar som lades upp under 1100-talet (Petersson m.fl. in prepp). Andra dateringar speglar den nykolonisationen som skedde under 1500-talet, men där gårdarna så småningom kom att läggas ner.

Men: från ca 1350-1850 pågick ett omfattande svedjebruk i framför allt östra delen av Småland. Det är framför allt denna process, med återkommande svedjande av samma yta som kom att resultera i uppslängande av de röjningsrösen vi hittar i småländsk skogsmark. Inte så mycket för att underlätta för odlingen som för att kunna gå över området med lie efter avslutad råg- och roveskörd utan att slå i de mängder med sten som fanns i backen.

Så, nu har jag kastat ut en brandfackla! Kasta motargument tillbaka.

Källor:

Englund, Lars-Erik: Torparnas vandrande åkrar. I Agrarlämningr i det nutida samhället (red: Fredrik Engman och Moa Lorentzon). In press.

Larsson, Lars J, 1979: Svedjebruket i Småland. I: Kronobergsboken. S. 65–77. Växjö.

Larsson, Lars J. 1989 Svedjebruk i Värend och Sunnerbo. I: Skogen och smålänningen. (Historiska föreningen i Kronobergs län skriftserie 6) S. 61–99. Växjö.

Weimarck, Gunhild, 1953. Studier över landskapet förändring inom Lönsboda, Örkened socken, nordöstra Skåne. Lund

Weimarck, Gunnel, 1979: Svedjebruket i södra Sverige. I: Odlingslandskap och livsform. (Bygd och Natur. Årsbok 1979). Mårten Aronsson, Rune Engström, Gunilla Lindberg (red.). S. 37–56. Stockholm.

Vestbö-Franzén, Aadel. 2004: Råg och rön. Om mat, människor och landskapsförändringar i norra Småland, ca 1550–1700. Meddelanden nr 132, Kulturgeografiska institutioner, Stockholms universitet. Stockholm.

Övriga källor:

LM 06-ram-2: Avmätning, Målen 1, Ramkvilla socken, 1691.

Lennart Andersson Palms excerperingar av Boskaps och utsädeslängder från Småland 1620–1626.

[1]

Silvermynt från Eds allé

Silvermyntet från Eds allé. På vilka vägar har det kommit hit? Och varifrån?

Silvermyntet från Eds allé. På vilka vägar har det kommit hit? Och varifrån?

Ett halvt silvermynt från vikingatiden, funnet vid boplatsen vid Eds allé, har dragit våra blickar till sig. För kanske kan det vara ett sällsynt mynt från Marocko!

Än har ingen myntexpert hunnit titta på det, så vi vet verkligen ingenting säkert. Men om man tittar på fig. 23 (s 16) i den här rapporten, (den bild som visar åtsidan) så verkar det finnas ett liknande mynt från en stor silverskatt funnen i Sundveda mellan Märsta och Sigtuna. Den skatten kan tidigast ha grävts ner vid mitten av 800-talet, eftersom yngsta myntet är präglat 843/844 e. Kr.

Sundvedaskatten har i sin tur stora likheter med en stor silverskatt som hittades redan 1827 i Hammarby socken i Upplands-Väsby. Väsbyskatten påträffades ungefär en mil sydost om Sundveda och bara några kilometer från Eds allé. Skatten innehöll minst 490 mynt och vägde cirka 900 gram. Det yngsta myntet från denna skatt är från 833, så tidigare än så kan den inte ha grävts ner i marken.

I både Sundvedaskatten och Väsbyskatten har man hittat så kallade nordafrikanska imitationer, som är mycket sällsynta. Och nu undrar vi förstås om även vårt mynt hör till den gruppen. I så fall blir vårt halva mynt en hel sensation!

Myntet är halvt, vilket inte är ovanligt i vikingatida skatter.

Myntet är halvt, vilket inte är ovanligt i vikingatida skatter.

 

Vacation time

I will be updating here again in mid August after my summer vacation.  Very interesting new digs coming up. WW2 archaeology in Hanko S Finland ("Deutsches Lager Hanko 1942-1944") and Early Comb Ceramic Culture in Raseborg SW Finland. Please send a letter of interest to joneij@gmail.com if You wish to participate.


Raseborg, Långåmossarna stone-age dig.

The sad railway track to "Deutsches Lager Hanko".

VI TACKAR FÖR OSS!

Undersökningen i östra Fyrislund har idag avslutats med en spurt värdig en OS-medalj. Prover har samlats in i drösar, stolphål har snittats i parti och minut och precis som det skall vara de sista dagarna dök det upp något intressant.

Ett rätt så knubbigt hus med raka gavlar och två takbärande par av stolpar av större format, antyder att huset eventuellt skulle kunna vara en så kallad hallbyggnad. Intressant är att huset ligger ute i lermarken, en inte helt vanlig placering av en sådan byggnad, då de hittills oftast hittas på höjdlägen.

Vi återkommer naturligtvis under hösten med mer om denna och flera andra byggnader och annat från Fyrislund. Så detta är inte adjö utan istället är det PÅ ÅTERSEENDE!

Anders, Jonna, Amanda, Iohannes, Wivi, Nathalie, Daniel, Anders, Mia, Magnus, Axel, Reidar och Karin pustar ut en stund och poserar för ett "vi som gjorde det" foto. På bilden saknas flera andra som hjälpt till med undersökningen här ute i Fyrislund: Maria, Marita, Torbjörn, Bo, Anders, Niclas, Kalle, Maria, Ola, Jonas, Fredrik samt vår eminenta referensgrupp Anton och Håkan.

Anders, Jonna, Amanda, Iohannes, Wivi, Nathalie, Daniel, Anders, Mia, Magnus, Axel, Reidar och Karin pustar ut en stund och poserar för ett ”vi som gjorde det” foto. På bilden saknas flera andra som hjälpt till med undersökningen här ute i Fyrislund: Maria, Marita, Torbjörn, Bo, Anders, Niclas, Kalle, Maria, Ola, Jonas, Fredrik samt vår eminenta referensgrupp Anton och Håkan.

DSC_6747

July Pieces Of My Mind #2

  • Jrette wandering around watching TV on the iPad, overturning and breaking things in the kitchen. *sigh*
  • Thorin sits down and starts singing about gold.
  • Jrette stole my zombie novel — Carey’s 2014 Girl With All The Gifts — and proclaimed it to be the best book she’s read in ages. Now I am bookless.
  • Mistakenly read two global catastrophe novels in a row. Now everything around looks temporary.
  • Jrette is twelve today! I asked her if she doesn’t find the Vampire Diaries scary. “I would, only with a dad who’s a scientist, I’m not afraid of supernatural things.”
  • Pittentian in Perthshire is a fine place name. Means “Willie No 10″ in Swedish.
  • No, Google Music’s randomiser, the fact that I like Queens of the Stone Age and a few tunes by Eagles of Death Metal does not mean that you should play me lots of songs by the various bands that Josh Homme sings in, and little else.
  • The vagueness of Medieval land ownership is infuriating. You could buy a farm, then years later for some reason receive a document from the former owner emphasising again that you did indeed buy the farm, and then his cousin would show up and demand that you hand the farm back because it used to belong to his granddad. Or the Crown. Or a bishop’s see. It had to do with ancient ideas about land belonging to lineages, where one’s relatives could have right of first purchase, or where land could simply be inalienable.
  • Jrette wore my denim jacket to the movies!
  • Check out my guest entries in Swedish on the Östergötland County Museum’s blog about the Stensö and Landsjö digs.
New kitchen finally almost done after over two months of awkwardness!

New kitchen finally almost done after over two months of awkwardness!

Prästgården i Kristianstad rekonstruerad!

Så här tror vi att 1600-talets prästgård i Kristianstad kan ha sett ut! Rekonstruktionen bygger dels på resultat från den utgrävning som skedde under försommaren 2015 i samarbete mellan Sydsvensk Arkeologi AB och Jönköpings läns museum, dels på uppgifter i det skriftliga källmaterialet.

Ut mot Västra Storgatan låg själva prästgården, filmens vita korsvirkesbyggnad, ett påkostat hus med många fönster, tegelgolv och en stor stenkällare. Här fanns också körporten in till den vidsträckta kullerstensbelagda gårdsplanen. På tomtens södra sida längs med Hertig Carls gata låg en mindre länga där sannolikt gårdens kök var inrymt. Och i väster fanns en stor ekonomibyggnad i flera våningar – ett stabilt hus som blev något av en överraskning för oss arkeologer. Gårdens stensatta brunnskar fanns invid detta hus och skyddades av ett litet skärmtak.

På den smala granntomten i norr låg från början en stor täktgrop där material hämtades till stadsbygget. Det fanns många ytor som behövde fyllas ut och jämnas av i det nya stadsområdet. Därefter tjänade tomten som avfallsgrop och blev när den fyllts ut en väl gödslad odlingslott.

Man kan beklaga att den första prästgården i Kristianstad bara blev stående under knappt sextio år. Idag hade de imponerande och påkostade korsvirkesbyggnaderna utgjort ett viktigt och säkert uppmärksammat inslag i stadsbilden!

En bärande tanke i vårt arbete är att erfarenheter och resultat från länsmuseets utgrävningar i den svenska gränsstaden Jönköping skall kunna jämföras med vad vi möter i dess danska motsvarighet – fästningsstaden Kristianstad!   Följ även projektet på SAB:s blogg: http://www.sydsvenskarkeologi.se/blogg

Metalldetekteringen fortsätter på östra Fyrislund

Iohannes fortsätter att fynda vid Vaksala 298. Föremålen på bilderna är från folkvandringstid, cirka 1500 år gamla. Pärlan är gjuten i en kopparlegering och spännet är ett så kallat likarmat spänne där ändarna är formade som djurhuvuden.

Trots att den stora bulken av metallföremål kom in vid metalldetekteringen i ytan och vid den skiktvisa avbaningen, kommer fortfarande enstaka ströfynd in vid undersökningen av stolphål, lager och gropar. Oftast påträffas fynden av våra mycket kompetenta metalldetekterare Magnus och Iohannes.

Iohannes detekterar

Iohannes detekterar

likarmat spänne

likarmat spänne

Pärla

Pärla

Årets utgrävningar på Landsjö borgholme i Kimstad

Denna sommar liksom förra året flyttade jag och mitt arbetslag till Landsjö säteri efter två veckors grävning i Stensöborg ute på Vikbolandet. Landsjö ligger i Kimstad socken och var sätesgård på 1200-talet åt Kristina Fastesdotter, änka efter riddaren Holmger Folkesson och därmed svärdotter till Folke jarl. Våra myntfynd från i fjol visar att borgen på Landsjö holme byggdes under hennes livstid. Fru Kristinas sondotterson på 1300-talet hette också Holmger och är den förste kände ägaren till Stensö. De båda borgarna förenas alltså av släktband och familjetraditioner vad gäller namngivning av pojkar, samt av att båda ovanligt nog har ringmurar.

Den som gräver på Landsjö borgholme blir snart bra på att ro.

Både i fjol och i år var en huvudfrågeställning vid båda borgruinerna hur det egentligen var med dessa ringmurar. Ingen av dem är komplett idag. För Stensös del kom vi fram till att muren gått runt hela borgen men delvis blivit nogsamt nedriven, gissningsvis av en mindre road kung. För Landsjös del visar det sig nu att muren aldrig gått runt hela anläggningen, och att den delvis varit ytterst klen även i den del som syns idag. Fem schakt har vi grävt för att få tag i den saknade östra delen av ringmuren, och allt vi fann var en väst-östlig mur som begränsar borgholmens höga plana norra del.

Landsjö borgholme med schakten A-E år 2014 och F-I år 2015.
Landsjöborgen består i själva verket av två L-formade murar, en som avgränsar holmens krön i norr och en som avgränsar dess södra sluttning. Min gissning är att krönborgen i norr kom först och södra förborgen byggdes senare. Utan att ha tittat på murmötet i krönborgens sydvästra murhörn kan vi inte vara säkra i frågan. Men anläggningen ger starkt intryck av imponerande kuliss, avsedd att betraktas från Landsjöns närbelägna västra strand. Därifrån såg man 60 meter obruten mur. Om man rodde runt holmen såg man inga murar alls från öster. Den södra förborgen verkar man ha kunnat promenera in i från det hållet. Men krönborgen har höga stup i norr och öster och gick faktiskt att försvara om det behövdes.

Utöver murfrågorna tittade vi i år på två byggnader och en misstänkt sådan. Nordvästra tornet (F) visade sig ha brunnit, med eldspräckta murytor, massor av skärvsten i suterrängvåningens rasmassor och därunder ett kraftigt sotlager. Norra, västra och södra muren är bastanta, med en murfot på hela 1,6 m i norr. Vi fann inga inre konstruktioner men massor av djurben plus en del hushållsföremål av järn och keramik (glaserat rödgods).

Sporre från schakt I.
Söder om tornet finns grunden till en annan byggnad (I) som haft minst två våningar. Suterrängvåningen som delvis står kvar och som vi grävde ut var även här full med rasmassor, men utan spår av eld. Västra muren, som bildar en del av ringmuren, var här ytterst spinkig, dåligt grundlagd och delvis helt utrasad. Men den såg nog bra ut från sjöstranden. Fynden är fina: en sporre och ett prydnadsbeslag i form av en ros talar om höviska seder, en stor dörrnyckel och ett gångjärn talar om värdesaker som man var rädd om, och en ensam polerad kalkstensplatta avslöjar hur golvet såg ut i våningen ovanpå suterrängen. Därtill enklare järnföremål, mera rödgodskeramik och mängder av djurben.

Längs borgens södra mursträcka går en torrgrav tvärs över holmen, med en strandskoning av stenblock i sin östra ände. Förra året upptäckte jag ett utskott ur södra muren som fick mig att undra om en vindbrygga gått över torrgraven till gruskullen söder därom. Det stack upp en del byggsten i ytan, så vi tog nu upp schakt H för att söka efter ett porttorn här. Tji fick vi. Kullen verkar vara en stor dumphög efter grävningen av torrgraven. Vi hittade en del medeltida keramik och återanvänd murbruksfläckad byggsten, men inga konstruktioner som verkar samtida med borgen. Dock gjorde vi några roliga och oväntade fynd här: flera bitar slagen kvarts och en fin tandstämpelornerad krukskärva. Kollegor med specialistkunskaper har förklarat för mig att den hör till början av senneolitikum omkring år 2300 f.Kr., då en folkminoritet höll fast vid den gamla stridsyxekulturen ännu några generationer efter att det jordbrukande Sverige och Danmark annars övergått till periodens nya karakteristiska grav- och föremålsformer. Kvartsen och krukskärvan har hamnat i den södra kullen när man grävde torrgraven. Man kan bara spekulera i vad Fru Kristinas trälar skulle ha sagt om någon talat om för dem att de arbetade på en 3600 år gammal boplats.

Årderbillen i strandkanten – tappad eller
avsiktligt nedlagd? Alltid samma fråga.
Hur fraktade man byggsten, tegel och kalk till borgbygget? Kunde inte sporrens ägare rida hela vägen fram till porten? Det måste åtminstone tidvis ha funnit en bro över till borgholmen. För att söka efter den grävde vi ett 50-metersschakt med maskin längs den forna sjöstranden. Under en meter gungig vasstorv hittade vid en hel del pålar och stolpar som man spetsat i ändarna och slagit ner i blåleran. Flera lyckades vi inte dra upp. Den tjockaste mätte bara 14 cm, vilket är lite i underkant för en stadig bro. Men vi hoppas på medeltida kol-14 och kanske ett par dendrodateringar. Schaktet gav också en perfekt bevarad årderbill, skoningen till ett enkelt jordbruksredskap som nog kan ge en typologisk datering utifrån sin fason.


Jag nämnde återanvänt byggmaterial i södra kullen. I botten på schakt H hittade vi två stolphål, varav ett mycket prydligt fodrat med sten från ruinen. Det här är förmodligen spår av vår 1700-talstorpares förehavanden. Vi vet tack vare en karta att han bodde på holmen år 1730, då hans sjöbod låg vid borgholmens sydvästra strand. Kanske är stolphålen från en gistgård, en rad med hängare för fisknät. Men han har lämnat fler fingervisningar efter sig: en skärva fönsterglas, en mässingsknapp och skärvor av en butelj har tittat fram ur våra schakt. Och längst ut vid borgholmens norra brant identifierade vi i år själva torpgrunden, en plan rektangel med flera syllstenar synliga ovan torven och ett stort spisröse som idag bildar holmens högsta punkt. Det är ett extremt kaxigt bebyggelseläge, rakt ut i siktlinjen från säteriet på sjöstranden. Några vidare odlingar ryms inte på holmen, så torparfamiljen levde nog på fiske och dagsverken. Man kan undra vad de hade för idéer om borgruinen de bodde i. Även i Stensöborgen stod det hus långt efter att adeln flyttat därifrån.

Såhär kort efter utgrävningen finns ännu ingen rapport. Men rapporten för 2014 kan man hämtas här.

Martin Rundkvist
Arkeolog & projektledare

Vattenhål och visningar på östra Fyrislund

Igår undersökte vi ett stort vattenhål vid boplatsen Vaksala 298 invid gravfältet. Magnus och Iohannes tar prover för pollenanalyser och parasitäggsanalyser – den syrefria miljön är gynnsam för denna typ av analyser men även för makrofossilanalyser.

I vattenhålet har man efter användningen upphört börjat deponera en hel del avfall. Vi har påträffat både keramik och djurben, bland annat ben av häst.

Idag är det onsdag och som vanligt har vi visning av undersökningen klockan 14.00. Sista visningen blir samma tid på fredag.

Vattenhålet på Vaksala 298. Magnus och Iohannes dokumenterar

Vattenhålet på Vaksala 298. Magnus och Iohannes dokumenterar

Väggrännor och malstenar i östra Fyrislund

Invid gravfältet Inhåleskullen undersöker vi just nu flera huslämningar, bland annat välbevarade lämningar efter en byggnad som har brunnit. Huset har haft märkliga rännor vid väggarna och I en av väggrännorna låg en malstenslöpare och en malstensunderliggare i var sin ände. Även vid ingången till huset fanns en malstenslöpare. Föremålen har troligen placerats här som byggnadsoffer för att skydda byggnaden och dess invånare.

I huslämningen, speciellt i rännorna, finns även stora mängder välbevarade djurben, där merparten är från får. Djurbenen är huvudsakligen från djurens köttrika delar och visar därmed vad som har ätits i hushållet.

ben i rännan

Löpare och underliggare från rännan

Löpare och underliggare från rännan

Rännan under undersökning, här arbetar Daniel och Anders med utgrävningen av den komplexa lämningen

Rännan under undersökning, här arbetar Daniel och Anders med utgrävningen av den komplexa lämningen