Nyheter om arkeologi och historia 27 juli 2020


Nyheter om arkeologi och historia 27 juli 2020

 Av Jouni Tervalampi tervalampi(a)mail.com

 UTSTÄLLNING OM SAMER OCH SOCKENLAPPAR i Västerås

Dalarnas museum har framställt en utställning och samer och sockenlappar.

Ohtsedidh-Samiska kulturyttringar i Mellansverige

 I det lilla hörnet till höger om informationsdisken på Västmanlands läns museum

 t.om. 30 september 2020.

https://www.vastmanlandslansmuseum.se/

 UTSTÄLLNING OM SAMER OCH SOCKENLAPPAR visas i Dalarna

 Dalarnas museum har framställt en utställning och samer och sockenlappar.

 Ohtsedidh-Samiska kulturyttringar i Mellansverige
13 juni- 30 augusti 2020

 http://dalarnasmuseum.se/utstallningar/tillfalliga-utstallningar/

 FOTOUTSTÄLLNING OM SAMER PÅ UPPLANDSMUSEET

I fotografiets tid – Resor i Sápmi
Upplandsmuseet 2020
Läs mer: Vernissage: I fotografiets tid – Resor i Sápmit. Uppsala,com
https://uppsala.com/vernissage-i-fotografiets-tid-resor-i-sapmi-6-feb-2020


 
SOMMARUTSTÄLLNING OM HÅRDROCKSGRUPPEN KIZZ PÅ VÄSTMANLANDS LÄNS MUSEUM

 
Pågår till september 2020

 https://www.vastmanlandslansmuseum.se/kiss-the-exhibition

 
UTSTÄLLNING MED KONST OCH FOTOGRAFIER OM NATUREN 

 Föreställningar om naturen

 t.o.m. - 31 jan 2021

 VÄSTERÅS KONSTMUSEUM

Karlsgatan2, Västerås

Läs mer: http://vasteraskonstmuseum.se/utstallningar/exib/forestallningar-om-naturen/

 
EFTERLYSNING

Sockenlappen Lars Mattson hade blivit stämd i Bollnäs tingslag och häradsrätt 20 mars 1749, (enligt Svanberg). Jag fick hjälp av Gerd Bergqvist som kollade upp uppgiften, som var felaktig. Jag misstänkte det. Jag hade lite snabbt kollat uppgiften i våras och kunde inte finna den.  Jag var orolig att jag hade tittat fel.

Jag får ta tagit i det när coronan har försvunnit. Så mitt arbetsmanus ”Sockenlapps yrkets uppkomst – Kolonialmakten Sverige och samer under Fredriks 1:s, Adolf Fredriks och Gustaf III:s tid” får bli vilande till dess. Nu under sommaren har jag hållit på med ”Mina samiska rötter”.      

EFTERLYSNING - ARTIKEL OM PALMEMORDET

Är det någon som har artikel om Palmemordet. DN 1 mars 1986.
Skandiamannen hade möjligen tillgång till dessa innan han ringde polisen 12.20 1 mars 1986 när han lämnade sitt vittnesmål. (Tack till Gerd Bergqvist för Svd artikeln)

Så för Du gärna mejla mig (Jouni Tervalampi).

FORNTIDA BÅTAR OCH VIKINGAKUNGEN OLOF HARALDSSON

Forntida båtar och när den landsflyktige norske vikingakungen Olof Haraldsson besökte Sura

Av Jouni Tervalampi, 27 juli 2020


 MANNEN SOM BEGRAVDES I ”SAIVASJÖN” I MOTALA AVBILDAD

 Stenåldersmans ansikte från begravningssjön i Motala har återskapats.

 Läs mer: Alex Fox 2020. See the Face of a Man Whose Skull Was Mounted on a Stake 8,000 Years Ago. smithsonianmag.com
 https://www.smithsonianmag.com/smart-news/8000-years-ago-mans-skull-was-mounted-stake-180975218/

 STOR NYHET I FINLAND – SKOLBARN I VÄSTERÅS FÅR INTE PRATA FINSKA

 Anna Björkqvist 2020. Sverigefinska barn fick inte tala finska under skoldagen – föräldrar anmäler svenska staten till Europadomstolen. Svenska.yle.fi

 https://svenska.yle.fi/artikel/2020/07/12/sverigefinska-barn-fick-inte-tala-finska-under-skoldagen-foraldrar-anmaler

 
SAMISK KULTURARBETARE VILL LYFTA KUNSKAPER OM SAMISK HISTORIA

 Petra Laiti vill lyfta kunskaperna om samer.

Oskar Rönnberg 2018. "Det finländska samhället vet ingenting om samer". Hbl.fi
https://www.hbl.fi/artikel/det-finlandska-samhallet-vet-ingenting-om-samer-2/

 
SAMISK GRAVÖ PÅ HISTORIEJÄGARNA

Det finska tv-progammet ”Historiejägarna” sänd just nu på SVT och finns på Svt-play.
I programmet ” Laukkos legender” söker de spår efter mytologisk strid på ön Podhonsaari mellan en finsk krigare mot en krigare från Novgorod, men Reijo Hyvänen är inte lika säker utan att ön kan ha en koppling till samer. Han berättar att öns äldre namn var Lapinsarvu och att på berget vid fastlandet finns en plats som heter ”Lappalaiset heimo linna” som betyder ”lappstammens borg”.

När de undersöker ön med metalldetektorn finner de ett kräftformat spänne från finländsk merovinger tid. Sedan får de ett utslag under en sten och där finner de ett permskt trehuvad fågelspänne. Unikt i Finalnd.
Ön Lapinsarvu var en samisk begravningsö.  


Läs och titta på det permska trehövdade spännet
Yle.fi. 2015.
Tarunhohtoisesta saaresta löytyi muinainen kotkakoru


FLÄTADE SILVERHALSRINGAR SOM KAN HA ÄGTS AV MINA SAMISKA ANMÖDRAR

Fann en artikel på finska om två flätade halsringar av silver funna vid sjön Kouerjärvi i Puolanka i Österbotten som skulle teoretisk kunna ha ägts av mina anmödrar, då de levde i området på 1500-1700-talet.
Fyndet låg på en liten ås i närheten av stranden och upptäcktes av Henrik Kannianen när han grävde där med grävskopa 2020. Tyvärr kontaktade han aldrig myndighet och avbröt arbetet utan först året efter. På fotot av
silverhalsringarna syns inga spå efter brandskada. Det mesta talar för att de var en skelettgrav nedgrävd i den lilla åsen på tidig medeltid då skelettgravskicket var rådande bland bönder och samer. Det var endast samer som levde vid sjön Kouerjärvi. Inget tyder på att det är ett samiskt offerfynd.

Yle Kainuu 2011. Puolangalta löytyi rautakautisia kaulakoruja.


SAMISK GRAV UTGRÄVD I KAJANA I FINLAND

Vid en samisk kvinnas grav vid sjön Kiantajärvi i Kajana i Finland fann arkeologer ett päronformat silverörhänge och ett spiralformat silverarmband. Föremålen låg 5 cm under jordytan vid en sten vid stranden. Vid utgrävning fann arkeologer även brända ben.
Läs mer: Sanna Kähkönen 2020. Arkeologinen jättilöytö Suomussalmella: ensin löytyi rannerengas ja ohimokoru rautakaudelta ja sitten hauta – katso video tutkimuksista. Yle.fi

https://yle.fi/uutiset/3-11346012

 
ATT SÖKA EFTER ARKEOLOGISKA- OCH INVENTERINGSRAPPORTER I FINLAND

 I Finland finns arkeologiska och inventeringrapporter samlade på

 http://www.kyppi.fi

Skriv in kommun på sökrutan. Då kommer alla rapporter upp.
Leta fram den rapporten du tror att du är intresserad. Klicka på den!
Då kommer en bild där det finns ett plus, eller två. Klicka på den översta så kommer pdf-filen upp.
Sedan kan man ställa in google translate från finska till svenska. Det fungerar okey nuförtiden, man för en viss överblick.

ARKEOLOG KOPPLAR LERTASSAR TILL SÄLKULTUR PÅ ÅLAND
Läs mer; Kristin Ilves: 2019,Seals as a Ritual Signifier: Re-Evaluating the Ålandic Clay Paw Burial Rite.
Fennoscandia archaeologica XXXVI (2019)
http://www.sarks.fi/fa/faxxxvi.html


MANNEN SOM BEGRAVDES I ”SAIVASJÖN” I MOTALA AVBILDAD

 Stenåldersmans ansikte från begravningssjön i Motala har återskapats.

 Läs mer: Alex Fox 2020. See the Face of a Man Whose Skull Was Mounted on a Stake 8,000 Years Ago. smithsonianmag.com
 https://www.smithsonianmag.com/smart-news/8000-years-ago-mans-skull-was-mounted-stake-180975218/


DANMARK VILL INFÖRA NY TIDSPERIOD – KOPPARSTENÅLDER

Lise Brix 2020. Rekordfunn i Danmark: Nord-Europas eldste tegn på omsmelting av metall. Forskning.no
https://forskning.no/arkeologi-steinalder/rekordfunn-i-danmark-nord-europas-eldste-tegn-pa-omsmelting-av-metall/1707304

KOPPARSTENÅLDER ÄVEN I FINLAND
Janne Ikäheimo 2020.Neolithic Native Copper Finds from Finland and North-West Russia: A Multi-Method Approach
Fennoscandia archaeologica XXXVI (2019)
http://www.sarks.fi/fa/faxxxvi.html


”NORSK” HANDELPSPLATS OCH SAMISK TÄLTPLATS

Vid ön Sandtorg i Tjelsund, Harstad kommun, i Nordnorge har man funnit en handelsplats från 800-talet. Namnet Tjelsund tyder på att namnet kommer från synliga objekt vid sundet. Både svenska och finska källor från 1700-talet benämner samiska tältkåtor som ”tjäll”.

Trude Haugseth Moe 2020. Student oppdaget handelsplass fra vikingtida med metallsøker. Forskning.no
https://forskning.no/arkeologi-historie-partner/student-oppdaget-handelsplass-fra-vikingtida-med-metallsoker/1712764

FORNBORGAR I SVERIGE

 Riksantikvarieämbetet K-podd 2020. K-podd 56: Om fornborgar.
http://www.k-blogg.se/2020/07/09/k-podd-56-om-fornborgar/?utm_source=feedburner&utm_medium=feed&utm_campaign=Feed%3A+raa-k-blogg+%28K-blogg+-+Riksantikvarie%C3%A4mbetets+blogg%29

 VIKINGATIDA SOLRELIGION (?) NEDTECKNAD PÅ RUNHÄLL

 

Gästblogg: Kensingtonrunorna allt närmare Olof Öhman

Mats G. Larsson: arkeolog, historiker och författare, delar här med sig av sin senaste upptäckt angående forskningen kring Kensingtonstenen. Larsson har bland annat givit ut boken ”Kensington 1898 – runfyndet som gäckade världen”. Har han nu hittat nyckeln till gåtan om Kensingtonrunornas ursprung?

Text: Mats G. Larsson   Bilder: Kringla.nu

När Kensingtonstenen ställdes ut i Sverige år 2003, och jag började intressera mig för den, tog jag i ett tidigt skede kontakt med en av upphittaren Olof Öhmans svenska släktingar. Min avsikt var att försöka utröna om det fanns någon släktförbindelse mellan Öhman och Dalarna, särskilt Älvdalen, där ett ok med samma märkliga runor som på stenen hade uppmärksammats i samband med utställningen. I så fall skulle han ju den vägen ha kunnat lära sig runraden ifråga och tagit med sig kunskapen till Amerika. Särskilt frågade jag om fäbodstintor, eftersom det fanns tankar om att Dalrunorna varit särskilt vanliga bland dem.

Trots stort tillmötesgående från denne släkting kom det inte fram några uppgifter om någon dalaanknytning. Alla giftermål verkade ha skett lokalt inom den ganska avskilda bygd i Forsa där Olof Öhmans hemby Långby låg. Det återstod alltså för mig att följa helt andra spår, vilka slutligen ledde fram till min bok Kensington 1898 (2012). Då hade ytterligare belägg kommit fram för att runor av Kensingtontyp – nu ofta kallade ”Kensingtonrunor” – förekom vid slutet av 1800-talet, men de var fortfarande begränsade till Dalarna.

Forsa järnvägsstation 1913. (Public Domain)

Sedan dess har det dock börjat lossna ordentligt i frågan tack vare Riksantikvarieämbetets runolog Magnus Källström och läraren Anna Björk och hennes elever i Hassela. En mätstav med Kensingtonrunor har återupptäckts i Haverö i västligaste Medelpad, och flera inskrifter med samma typ av runor har hittats i byggnader i de gamla finnmarkerna öster om Kölsjön i Hassela i nordligaste Hälsingland, två av dem daterade till 1870 respektive 1877.

Brevet till Kölsjön

När Kensingtonstenen nyligen blev aktuell igen väcktes mitt intresse för den på nytt. Kunde det möjligen finnas någon anknytning mellan Olof Öhman och Hassela, beläget bara några mil från Forsa? Jag började gå igenom min gamla e-mailväxling med hans sentida släkting, som jag lyckligtvis hade skrivit ut. Och där dök den plötsligt upp, den anknytning som inte var så intressant för 17 år sedan men som blivit det nu – en adress avskriven från ett kuvert i släktens ägo som fick mitt hjärta att slå några extra slag:

Wallpigan Anna Ersson
Franshammar
Hassela och Kösjön

Kösjön måste stå för Kölsjön i Hassela, alltså just den trakt där Kensingtonrunorna skrevs in så flitigt. Och brevet var från 1878, året efter att den senaste av dessa inskrifter var daterad. Franshammar var Hassela sockens poststation, men som framgår av bland annat husförhörslängderna ägde Franshammars bruk även flera gårdar i Hassela, varav en i just Kölsjön.

Franshammars bruk 1937. Foto: C.O. Nordvall (Public Domain)

Varför är då denna Anna Ersson (eller Anna Ersdotter) så intressant i sammanhanget? Jo, som man fortfarande talar om i släkten så var hon Olof Öhmans kusin, granne och barndomsvän. Det var också henne han först försökte få till hustru och skrev – ännu bevarade – friarbrev till sedan han rest till Amerika 1879, alltså året efter hennes Hasselavistelse. Och i mellantiden bör hon genom sitt nära förhållande till kusinen ha haft alla möjligheter att delge honom de kunskaper om 1800-talsrunor som hon kan ha fått uppe i Kölsjöbygden.

Anna var född 1856, två år efter Olof Öhman, och hade ännu inte fyllt 22 år när hon arbetade som vallpiga i Kölsjön. Varför hon var just där och vilken fäbodvall det gällde vet vi ännu inte. Men det var vanligt att de mer kustnära och uppodlade socknarna i Hälsingland ägde eller hyrde fäbodar uppe i skogsbygderna och drev sina djur dit i början på juni för att få bete till dem under sommaren (läs mer om fäbodar i Hassela), och det kan ha varit i ett sådant sammanhang hon hamnade där uppe. En annan möjlighet är att hon hade en sommartjänst i Kölsjön på den gård som tillhörde Franshammars bruk.

I och med detta har Kensingtonrunorna krupit så nära Olof Öhman som det nog går att komma. Vi behöver därmed inte längre spekulera i på vilka olika vägar till och genom Minnesota de kan ha nått Kensington, utan det absolut sannolikaste är att de kom direkt från Hälsingland med Öhman själv. Därmed styrks också de olika vittnesuppgifter som lämnades i ett tidigt skede om att han brukade rista in runor på plankor redan under sin första tid som byggare i staden Brandon, uppgifter som ibland avfärdats som påhittade. Och allt detta bara tack vare en adress på ett kuvert!

Juli 2020
Mats G. Larsson
Kontakt: m.g.larsson@telia.com

Vidare läsning

Här på K-blogg och på raa.se har Riksantikvarieämbetet på senare år publicerat ett antal artiklar om Kensingtonstenen och den sentida runraden. Här följer en länklista i kronologisk ordning.
2017-11-26 Haverörunor – nyckeln till Kensingtonstenens gåta?
2019-03-09 Kensingtonrunor i Hälsingland
2019-05-30 Fler Kensingtonrunor i Hassela
2019-09-30 Skolklass löste runornas gåta – får Riksantikvarieämbetets förtjänstmedalj
2019-10-09 Hasselarunor och andra runor – kort föreläsning av Magnus Källström i samband med medaljutdelningen
2020-06-26 Runornas väg från Hassela till Minnesota

Check out the latest news fom the Hanko front!

Daily updates with pictures of finds from the scientific WW2 Battlefield Archaeology excavations in Hanko here!

WW2 Battlefield Archaeology in Hanko 13 - 24.7.2020. Daily updates!

This years scientific battlefield archaeology research of the lesser known 1941 Hanko front (S. Finland) will concentrate on the first early months of  "Operation Barbarossa" where Finnish troops and soldiers from twelve (!) different nationalities fought against Soviet forces on the Hanko peninsula, in the southernmost part of Finland.

Then...

So far we have only been starting out but tomorrow we will finally dig in to the very rare time capsules of this battle that include burnt down frontline shelters and tunnels dug by Finnish troops under the main roads in the area.
... and now.

Finds are of course plentiful but this season we are mostly trying to find those real hotspots where individual soldiers war experiences can be verified by archaeological finds.





Tomorrow we will start excavating one such site, a small 2x2 m. burnt down shelter from the autumn in 1941. As it now seems a complete array of finds left behind by the four soldiers who left the shelter in September 1941 expecting to return in a couple of hours are still buried (79 years later) underneath the charred remains.

A WW2 conflict archaeology closed find in Hanko S. Finland.

Digitaliserade samlingar – hur metadata öppnar nya möjligheter

Museer och arkiv öppnar upp sina samlingar allt mer tack vare digitaliseringen och internet. Det ger oss alla helt nya möjligheter att ta del av hela världens kulturarv från vårt eget vardagsrum – vilket varit uppskattat inte minst under detta år. Det man sällan tänker på är att det inte räcker med att digitisera ett föremål eller ett konstverk. För att det ska kunna hittas och för att man ska förstå vad det är, vad det hör samman med, så krävs ”metadata”, dvs strukturerad information om t.ex. titel, typ av objekt, tidsperiod, material, konstnär osv.

Detta är den gömda arbetsinsatsen bakom digitaliseringen och det kräver mycket tid och resurser. Samlingsinformation som finns sedan tidigare kan ha skapats under flera hundra år och vara av mycket varierande kvalitet eller detaljrikedom. Inte sällan krävs specialister för att kunna komplettera och korrigera metadata i samband med digitaliseringen och de i sin tur kan behöva göra omfattande studier innan de kan ge svar.

Det fantastiska med digitaliseringen är att metadata kan berikas genom olika plattformar och användas för att länka samman föremål med andra samlingar, arkiv och resurser (se Kringla, Europeana, Digitalt Museum). Forskare kan i sin tur använda sig av metadata och webblänkar för att analysera händelser i historien och visualisera sina resultat på innovativa sätt, så att de når en bredare publik än i vanliga fall. Det gör inget om föremål, konstverk och dokument förvaras på helt skilda platser och i olika länder – på nätet kan de alla knytas samman.

Det finns stora utmaningar så klart. Forskare behöver bli bättre på att förstå hur metadata kan analyseras och berikas på rätt sätt. Kulturarvsinstitutioner behöver utveckla arbetssätt för att i högre grad kunna dra nytta av forskare och även studenter som inom sina studier får fram ny och relevant information. Båda parter behöver diskutera standarder, vokabulärer och hur man kommer tillrätta med problematisk samlingsdata. När museer och forskare samarbetar på detta sätt kan alla parter dra nytta av varandra.

Riksantikvarieämbetet arbetar med dessa frågor på många olika fronter: från standarder och digital förmedling, till samverkan kring digitalisering och anslag till Forskning och Utveckling. Under 2020 organiserar vi ett antal webbinarier i samarbete med Digital humaniora Uppsala vid Uppsala universitet och med stöd av Europeana Research. Presentationerna av de inbjudna talarna är på engelska och riktar sig i första hand till forskare, studenter och yrkesverksamma vid kulturarvsinstitutioner som är intresserade av digitaliseringens potential.

I nuläget finns introduktionen och de två första webbinarierna publicerade:

Anna Foka (Uppsala universitet): Enriching the invisible stories of women – Carl Sahlin’s Collection at the National Museum of Science and Technology in Sweden

Stuart Dunn (King’s College London): Ancient Itineraries – Exploring Digital Art History

Det kommer går att hitta alla inspelningarna på en spellista på YouTube, fler läggs upp efter sommaren.

Mer information finns att hitta på vår webb.

Rain

Rain is a real nuisance during archaeological fieldwork. Because of the very fine soil (mostly composed of sand and silt) at the Jokiniemi site and the continuous rain we were forced to cancel  todays excavation.

A rainy day.

But no worries we will still be able to spread the word about this amazing site. Instead of helping out at the dig archaeologist MA Teemu Väisänen speaks about excavation finds at Science Centre Heureka today. During the presentation visitors will be able to ask questions about the finds and archaeology in general.

Teemu Väisänen giving his presentation @ Heureka 11.7.2020.

Tomorrow we will finish this years excavation, carefully fill in the excavation areas and restore the general research area to its "pre excavation" state. 


After this me and Teemu will travel to Hanko for two intense weeks of WW2 Battlefield Archaeology of the Hanko Front (1941). More about that excavation here in the weeks to come.

Back to Jokiniemi - The excavations of the find site of the astounding neolithic clay figurine "Tuima" July 8th-12th 2020

Helsinki Summer University and Heureka joined forces this summer to try to find out the age of the realistic anthropomorphic clay figurine (photo below) that was found by a local on the neolithic dwelling site in Vantaa Jokiniemi in the late 1980´s.


An article about the anthropomorphic clay figurines from Jokiniemi was published by me in TIEDE magazine in March 2015. 


The mission to find out more about the amazing figure is very exiting. For the first time it is now possible to conduct scientific archaeological excavations of the actual find site. The age and the find context has intigued me for years and years.


Digging the neolithic. Photo Jan Fast 9.7.2020.


Since last Wednesday a team of some 40 amateur archaeologists have carried out archaeological excavations of the find site under the supervision of three experienced professional archaeologists. The finds have been plentiful and date to the time period around 3700-3300 BC.


Potsherds representing the middle and late comb ceramic culture found in association with the figurine. Photo Jan Fast 9.7.2020.


During that time period the hunter gatherer populations around the shores of the Baltic Sea not only traded with amber and other commodities, but also cultural influences were transmitted as part of the socio-economic interactions in the region.


Older typical comb ceramic ware. The oldest pottery on the find site dating to around 3700 BC. Photo Jan Fast 9.7.2020.

It is therefore no wonder that the nearest similar figurines to those found i Vantaa S. Finland are found on neolithic dwelling sites in present day Latvia. The sea connected the people living along its shorelines.



The excavations in Jokiniemi continue until Sunday. For daily updates please visit our Facebook page


https://www.facebook.com/Jokiniemi2020/

K-podd 56: Om fornborgar

I detta avsnitt av K-podd tar vi oss till östra Gotland och besöker ett antal olika fornborgar. Och just olika, det kan de lämningar vi kallar fornborgar verkligen vara. Arkeologen Ny Björn Gustafsson vid Riksantikvarieämbetet reder ut begreppen och berättar om platserna vi gör nedslag på.

Med oss på utflykten har vi en smartphone där vi öppnat Fornsök, den webb-baserade tjänsten som hjälper oss att hitta fornlämningar och ge oss information. Fornsök är nu utrustad med en GPS-funktion, och du hittar tjänsten här.

Programledare: Erik Larsson.

Erik Larsson och Ny Björn Gustafsson. Foto: Lars Lundqvist (CCBY)

Borgarna vi besöker i avsnittet

Torsburgen är Sveriges till ytan näst största fornborg. Den täcker en yta om cirka 1,2 kvadratkilometer. Upp till 7 meter höga murar finns kvar, främst i söder och sydväst.

Grogarnsberget finns en klint- eller höjdborg på en udde med en yttre och en inre mur. Vid grävning i den yttre muren, 1982, hittades bl.a. ben av häst och människa samt en skadad pilspets som eventuellt kan dateras till vendeltid (ca 550-750 e.Kr.).

Kräklings borg är en myrborg på en udde i en större agmyr. I vallen har människoben påträffats.

Borgar vi nämner

Borgen på Östergarnsholm är en flatmarksborg där muren som är ca 950 m i diameter utgörs av en påbyggd strandvall. Mitt i borgen finns Östergarnsholms gamla fyrplats.

Herrgårdsklint är en klint- eller höjdborg med husgrunder. Den  har delundersökts flera gånger men detta har inte lett fram till någon säker datering.

Runsa borg är en höjdborg vid Mälaren norr om Stockholm. Närmast en befäst stormannagård – en höjdbosättning – från folkvandringstid (ca 400-550 e.Kr.). Borgen har undersökts flera gånger under senare år.

Ny Björns borgtips

I avsnittet utlovar Ny Björn några tips på fornborgar att besöka runt om i Sverige. Här följer hans urval.

Skåne: Stenshuvud – höjdborg på norra delen av Stenshuvud vid skånska östkusten. I söder finns en vall av jord och sten som avgränsning. Hälleberga borg öster om Hässleholm – höjdborg söder om Almaån. Borren – fornborg på en halvö i Börringesjön öster om Svedala.

Blekinge: Silverberget – höjdborg söder om Ronneby med flera terrasser och murar.

Halland: Borgåsen – höjdborg mellan Derome och Tofta.

Småland: Vistakulle – höjdborg på östra Vätterstranden. Här finns även en husgrund.

Öland: Hässleby borg – en relativt liten, rund flatmarksborg med flera näraliggande husgrunder. Undersökningar i och i närheten har visat att den användes redan under förromersk järnålder – ca 500 f. Kr till vår tideräknings början.

Östergötland: Boberget – höjdborg på Vikbolandet. Undersöktes arkeologiskt i början av 1900-talet. Fynden visar att det är fråga om en höjdboplats från folkvandringstid – ca 400-550 e.Kr.

Västergötland: Halleberg – höjdborg som omfattar hela berget, 20 Km2 och räknas som Skandinaviens största.

Hälsingland: Vettberget – höjdborg vid Lunnsjön sydöst om Gnarp. Tydliga murar.
https://pub.raa.se/visa/objekt/lamning/443e42ed-bbb2-48ce-906c-648ce9d16c9b

Jämtland: Mjälleborgen – höjdborg på Öneberget på Frösön. Ursprungligen från romersk järnålder – ca. 300 e. Kr. – men i området finns även senare huslämningar.

Ångermanland: Rogstaklippen – höjdborg i Torsåker. Sveriges nordligaste kända fornborg. Borgen har delundersökts och av daterade kolprov att döma anlades den under folkvandringstid – ca. 400-550 e. Kr.

Mot fornborgarna!

Runormens väg på hälleberget

Runristningen Ög 45 vid Björnsnäs utanför Norrköping. Foto Magnus Källström 2020.

Att hugga runor i fast häll verkar ha varit förbehållet landskapen kring Mälaren. Av det sextiotalet ristningar av denna typ som vi känner till från Sverige finns nästan alla i Uppland eller Södermanland. Givetvis kan detta bero på att tillgången på lämpliga isslipade hällar har varit bättre i dessa landskap, men det är förmodligen inte hela sanningen. Vikingatidens runristningar var offentliga monument som var tänkta att synas och det gör en rest sten. En ristning i en häll är inte synlig på samma sätt och höljs dessutom snabbt av vegetation och mossa.

Om man undantar några enstaka runristningar i Bohuslän och på Gotland, är Östergötland faktiskt det sydligaste landskapet där det fasta berget har utnyttjats för runristning. Sammanlagt finns fyra eller fem ristningar av denna typ beroende lite på hur man räknar. Märkligt nog är de alla olika och de tillhör skilda tider. Äldst är runristningen (Ög KJ54) på det stora hällristningsområdet vid Himmelstalund som är ristat med den urnordiska runraden kan härrör från en så avlägsen tid som romersk järnålder. Den utgörs av runorna braido, vilka har tolkats om ett kvinnonamn Braidō med betydelsen ”den breda”.

Till äldre vikingatid och kanske så tidigt som början av 800-talet, hör den märkliga Oklundaristningen i Östra Husby (Ög N288), ristad av Gunnar som hade sökt asyl för ett dråp vid en hednisk offerplats. Runorna består av kortkvistrunor, vilket är samma typ av runsystem som har använts på den berömda Rökstenen. Från början av 900-talet härrör troligen Ingelstadristningen (Ög 43) utanför Norrköping. I den ena av ristningens två rader står det lite gåtfullt att ”Salse gjorde solen”, vilket av allt att döma syftar på en djup huggen grop i berget, som är omgiven av tre grundare skålgropar och nio streck, som bildar en strålkrans.

Till 1000-talets första hälft hör runristningen (Ög 45) vid Björnsnäs i Kvillinge, också utanför Norrköping, som däremot innehåller en helt ordinär minnesinskrift av den typ som vi känner igen från tusentals runstenar. Slutligen finns vid Risinge utanför Finspång en runristning i fast häll huggen 1678 av prästsonen i Risinge, Eric Bruzæus.

Björnsnäsristningen före uppmålningen. Notera de märkliga strukturerna i berghällen. Foto Magnus Källström 2020.

Ristningarna vid Himmelstalund, Oklunda och Ingelstad har jag flera gånger haft anledning att besöka, men ristningen vid Björnsnäs såg jag för första gången nu i måndags under min sista arbetsvecka före semestern. Hällen rengjordes nämligen för ett antal år sedan och nu skulle jag granska och måla upp den. Att för första gången se denna ristning i verkligheten var en stor upplevelse, trots att jag har sett den på bild hur många gånger som helst. Den har nämligen en för runhällar helt unik utformning. I stället för att bilda en sluten krets har runristaren låtit runormen slingra sig över hällen och det är först när man står framför den i verkligheten som man förstår varför. Hällen utgörs nämligen inte alls av de ensartade ytor som de vikingatida runristarna normalt brukar föredra utan genomkorsas av slingrande ådror och band i kraftig rörelse som närmast liknar skummande vatten. Säkert är det detta som ristaren har lagt märke till och valt att utnyttja i sin komposition. Intrycket blir att runormen kommer simmande genom en fors, vilket ju är mycket passande när ett vattendrag finns strax bredvid och inskriften dessutom omtalar ett brobygge.

Ristningen vid Björnsnäs målades upp senaste gången 2002 av Helmer Gustavson, men det mesta av hans uppmålning var nu borta, vilket brukar ta runt tjugo år. Jag började mitt arbete med att metodiskt gå igenom själva läsningen och kommentera egenheter i de enskilda runorna. Detta brukar jag alltid göra när en runristning ska målas upp på nytt, eftersom det är då som man har de bästa möjligheterna att göra nyupptäckter. Vad gäller denna ristning hade jag inga större förhoppningar att se något nytt, eftersom den ju verkade högst okomplicerad.

Enligt Samnordisk runtextdatabas, som i detta fall bygger på Erik Brates utgåva av Östergötlands runinskrifter 1911–18, lyder inskrift:

: harþi : auk : sikrif : litu : haukua : haili : þaisi : auk : kairþu : buru : þaisi : aiftiʀ : nan : buþur : sin :
Harði ok Sigræifʀ letu haggva hælli þessi ok gærðu bro þessi æftiʀ Nann, broður sinn.
”Hårde och Sigrev lät hugga denna häll och gjorde denna bro efter Nan, sin broder.”

Om man undantar formen på några av skiljetecknen så var det endast på ett ställe, där jag såg anledning att avvika från tidigare undersökare. I inskriftens andra namn är den tredje runan vad jag kunde se inte k utan h. Den dubbelsidiga bistaven snett nedåt vänster var mycket tydlig och likaså den vänstra delen av den bistav som går snett nedåt höger. Ändå måste jag säga att jag tvekade lite innan jag målade den så. Alla de äldre undersökare som jag kände till från P. A. Säve 1861 via Brate 1891, Arthur Nordén 1936 och nu senast Helmer 2002 hade ju uppfattat den som en k-runa. På denna punkt går en av de karakteristiska ådrorna i hällen runbandet snett nedåt vänster, vilket gör runan något svårbedömd. Jag vill dock hävda att den sannolikaste läsningen är h och namnet bör följaktligen återges som sihrif, vilket dock inte alls ändrar något i tolkningen.

Ett visst stöd för den föreslagna nyläsningen fick jag senare när jag konsulterade det bildmaterial som jag genom åren har samlat på mig från arkiven på diverse usb-minnen. Den äldsta kända avbildningen finns i J. G. Liljegrens Fullständig Bautil på ATA och utgörs av en tuschlavering signerad A. T. K. Läsningen har visserligen en del brister, men jag kunde här notera att det andra namnet hade fått formen simiṇif. Detta var ju inte riktigt det som jag hade läst, men att tecknaren har återgivet den tredje runan med m och inte k, betyder att han har sett den vänstra delen av ristningslinjen snett nedåt höger som jag också hade lagt märke till.

Den äldsta kända avbildningen av Björnsnäsristningen, utförd 1829 av A. T. Kjellberg. Efter Liljegrens Fullständig Bautil (ATA).

Nu är det egentligen onödigt att bara skriva tecknaren, eftersom namnet bakom initialerna A. T. K är känt. De står för konstnären Albert Teophron Kjellberg. Han var son till notarien och skalden Johan Peter Kjellberg i Norrköping, som korresponderade med Liljegren och försåg honom med information och teckningar av bland annat runstenar. De senare utfördes ofta av sonen. Det var också den äldre Kjellberg som har de första uppgifterna om denna runhäll, vilka han förmedlade till Liljegren. I ett brev till den 8 juli 1829 (ATA) skriver han bland annat:

”[…] i Söndags vandrade jag, med Albert vid Sidan, til Björnsnäs, 1 mil ifrån Staden. Annan Frugt af Promenaden skördades likväl icke, än at göra de 2ne Afteckningar, hvilka här ödmjukast bifogas. Originalet til No 1 däraf befinner sig på en någorlunda jämn, utur Berget framskjutande fast Häll, uti Åkergärdet, par hundra Steg ifrån Gården. No 2 åter är, efter hvad anses kan, Halfparten af en nog skråflig Granitsten, för flera år sedan utur Åkern upbruten. Bägge röja samme Mästares Hand, som icke varit synnerligen öfvad. Med 3 par Ögon hafva vi sonderat dem, men icke förmått erhålla annan Picture än den åt Paperet öfverflyttade.”

Den andra runstenen som Kjellberg omtalar är sedan länge försvunna Ög 44. Albert Teophron Kjellberg som i litteraturen uppges vara född 1808 eller 1809, var vid detta tillfälle i den tidiga tjugoårsåldern, men skulle sedermera söka sig till Konstakademien i Stockholm. Senare erhöll han anställning på en större porslinsfabrik i Tyskland, där han bland annat ska han ha dekorerat praktpjäser för de bayerska och ryska hoven. Det är då lite lustigt att tänka sig att han började sin karriär med att rita av runstenar i Norrköpingstrakten.

Av korrespondensen framgår att fadern Johan Peter Kjellberg gärna företog långa fotvandringar runt staden i sällskap med sonen, vilket känns nog så aktuellt i dessa Coronatider. Så närmar man sig också Björnsnäsristningen bäst i dag. Vägen tillåter nämligen inte obehöriga motorfordon.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Om någon undrar vad de är för runristningar i häll som finns i Bohuslän och Gotland, så handlar det i det ena fallet om ett par runföljder på en bronsåldersristning vid Utby i Herrestad utanför Uddevalla. Dessa utgörs av kvinnonamnet asa ”Åsa” och det dunklare fuuor. Jag har tyvärr inte haft förmånen att se denna ristning i verkligheten, men den är av allt att döma genuin och bör vara vikingatida. Den andra ristningen är huggen i kalkgrunden intill en vät vid Stora Hoburga på Fårö (G 338). Den består av namnet petar ⁝ ”Peter” och har tydligt medeltida runformer. Se där ytterligare ett par tips inför sommaren!

Medeltiden i nytt ljus – Experiment med projektionsbaserad immersiv teknik

Den 24/6 visade vi för första gången inför publik resultatet av ett experiment med projektionsbaserad teknik i Helge Ands ruin. Publiken bestod av särskilt inbjudna deltagare från aktörer som på olika sätt är kopplade till ruinen – Gotlands museum (som också varit en viktig samarbetspartner under utvecklingen av upplevelsen), Statens fastighetsverk, Visby stift, Region Gotland, Gotlands guideförening, GoGotland, samt Riksantikvarieämbetet.

Syftet med experimentet har varit att praktiskt undersöka och förmedla projektionsteknikens möjligheter att ge liv åt en plats – och att samtidigt ta fram en fritt tillgänglig slutprodukt, som kan användas och återanvändas i nya sammanhang.

Upplevelsen i Helge Ands ruin berättar ruinens historia – från att den ursprungliga kyrkan byggdes på 1200-talet, tills den blev ruin på 1500-talet, för att några århundraden senare återuppstå som turistattraktion och senare världsarv. Samspelet mellan mänskligt berättande och digitala förstärkningar av detsamma har stått i centrum för hela upplevelsen. Projektionsteknik är flexibel; man bygger inte fast sig i en permanent upplevelse på samma sätt som i en VR-värld. Den upplevelse som visades i Helge And består av flera separata delar, som kan användas var och en för sig, eller i helt nya kombinationer.

En medeltida nunna framträder i trappan

Dagens kyrkoruiner är en självklar del av världsarvsstaden Visby, och det är lätt att bortse ifrån att de kala stenväggarna en gång hade både puts och färgstarka målningar. Projektionsteknik är ett oöverträffat sätt att på plats visualisera målningar och andra arkitekturdetaljer som gått förlorade – utan fasta installationer och åverkan på den yta som projektionerna visas på. Nedan finns ett exempel på animation av den medeltida kalkmålningen med ”Kejsar Henriks själavägning” i Vamlingbo kyrka.

 

En välgjord projektionsupplevelse är en integrerad del av rummet den visas i. Och helt kan den aldrig förmedlas i film och foto, utanför sitt fysiska sammanhang. Själva atmosfären i den 800-åriga ruinen, där medeltida liturgisk sång, glasmålningar och kalkmålningar träder fram tillsammans med guidernas suggestiva berättande inför förväntansfulla besökare, går inte att helt och hållet omvandla till tittvänliga filmer och pedagogiska foton. Men här är i alla fall en 360-film som visar innehållet i projektionsupplevelsen i sin helhet:

Teknisk utrustning som använts:

  • Uppspelning: videoserver med 6st videoutgångar, 10 ljudutgångar och mjukvaran Dataton Watchout. Styrs via Datatons Watchnet, som möjliggör fjärrstyrning via exempelvis telefon/läsplatta.
  • Projektorer: 1st Panasonic PT-DZ110X (10600 ANSI Lumen) med 1.3 lins, 2st Optoma EH501 (5000 ANSI Lumen), 2st Infocus IN118HDa (3000 ANSI Lumen)
  • Högtalare: 4st Fostex SPA12
  • Specialkonstruerad ljuslåda till rosettfönster, 7st individuellt styrbara LED-ljuskällor med grafik planprintad på opal akryl
  • Belysning: 3st ProLights Gallery Eclipse TU profilstrålkastare (W-DMX), ADJ Mega Tri Bar (RGB LED Bars), ljusslinga
  • Övrigt: Tross nedsänkt från hål i tak, specialtillverkade fästen för att hänga upp högtalare o d utan att påverka ruinen, rökmaskin (dmx), brandskyddat scenmoltontyg och stretchtyg till mörkläggning. Manfrotto Junior Geared Head till finjustering av projektorer

Även om det mesta av den tekniska utrustning som använts för visningen i Helge Ands ruin redan fanns hos Riksantikvarieämbetet, så är köp eller hyra av utrustning en oundviklig kostnad för de flesta som vill skapa projektionsbaserade upplevelser. Men kostnaderna för tekniken i sig är inte den tunga delen av en projektionsbaserad immersiv upplevelse. När antalet arbetstimmar i experimentet summeras, så kan vi konstatera att det mesta av projektets tid och resurser använts till att ta fram och bearbeta historiskt bakgrunds- och bildmaterial, samt för manus och formgivning av samspelet mellan berättelse, byggnad, ljus, ljud och animationer.

Mer information om hur den projektionsbaserade immersiva upplevelsen i Helge Ands ruin har byggts upp finns i tidigare inlägg:

Helge Ands ruin – en projektionsbaserad immersiv upplevelse

Fönster i Helge Ands ruin – en del av en immersiv upplevelse

Immersiv teknik mellan ljus och mörker