Räddningsgrävning i Aska

I förra veckan undersökte vi en mycket spännande grav, på en minst lika spännande plats, nämligen i Aska!

Aska ligger i Hagebyhöga socken, ungefär en halvmil öster om Vadstena. Under perioden 600-1050 e Kr, som även kallas för vendel- och vikingatid, var Aska ett maktcentrum.  Sedan flera år tillbaka pågår ett forskningsprojekt kring platsen och dess betydelse. Inom projektet, som drivs av arkeolog Martin Rundkvist, har bland annat en hallbyggnad lokaliserats och undersökts. Du kan läsa med om projektet i vårt senaste nummer av tidskriften Arkeologi i Östergötland eller på Martins blogg.
 
Kring Aska har det legat flera gravfält. Några gravar finns kvar med de flesta har förstörts av odling. Därför har forskarlaget även letat efter metallföremål i åkrarna. Föremål som ursprungligen legat i de nu förstörda gravarna och som riskerar att förstöras när de ”far runt” i matjorden. Det var i samband med en sån metalldetektering som vårt räddningsuppdrag startade.

Det började med att Patrik Svantesson fick en kraftig signal i sin metalldetektor. När föremålet kom fram kunde han se (och höra) att det fanns fler föremål längre ner marken. Dessutom syntes delar av ett skelett – här låg en bevarad grav! 
 
Eftersom Länsstyrelsen bedömde att graven riskerade att förstöras ytterligare av plöjning gav de oss på museet i uppdrag att undersöka och ta bort graven. Självklart ett mycket roligt och hedrande uppdrag!

Grävningen ägde rum i början av oktober och graven vi fick fram visade sig överträffa våra förväntningar. Den innehöll ett relativt välbevarat skelett. Intill individens ena höft låg två spännbucklor. Det är mycket ovanligt med skelettgravar på gravfält från vikingatiden. Under perioden var begravningsseden att man kremerade den döde.

Bild till höger: Arkeolog Roger Lundgren söker av området kring graven med metalldetektor. För att få använda metalldetektor krävs tillstånd enligt Kulturmiljölagen.

Arkeolog Emma Karlsson frilägger skelettet. Graven låg mycket grunt men ursprungligen var det antagligen en gravhög ovanpå. När skelettet dokumenterats plockas det försiktigt upp. Nu ska skelettdelarna analyseras av en osteolog (benexpert). 

Spännbucklor är ett slags broscher som ofta hittas i rikare kvinnogravar från vikingatiden.

Vikingatidens slut markeras av det stora religionsskiftet – kristnandet. De gamla gravfälten överges och nya gravplatser anläggs kring de första kyrkorna. Den nya religionens seder innebar också att man inte gravläggs med några föremål. Det är därför den här graven är extra spännande – varför har man gravlagt personen enligt kristen sed, på ett ”hedniskt” gravfält, med föremål? Graven är ett bra exempel på den mix-religion som antagligen förekom i gränsen mellan den gamla och nya religionen. Man tog lite från en religion och lite från en annan. 

Kroppen har lagts med huvudet i väster och fötterna i öster, enligt kristen begravningssed. I horisonten syns Fivelstad kyrka, som är en av tre medeltida kyrkor som finns inom ett par kilometers radie från Aska.

Det här ämnet är så omfattande så det kräver ett, eller flera, blogginlägg i framtiden. Härnäst ska Aska-skelettet analyseras och spännbucklorna konserveras och därefter kommer vi publicera en rapport.

Emma Karlsson, antikvarie


Arbeten på Byggnadsminnet Olivehult

Olivehult säteri är en speciell plats intill sjön Stråken, strax norr om Borensberg. 

Den första säteribyggnaden uppfördes omkring 1650, men det är något oklart om var den låg. Med hänvisning till bottenvåningens planlösning i dagens huvudbyggnad finns teorier att bottenvåningen står kvar från den äldsta säteribyggnaden.

Stofttapeter och målade väggtapeter tyder på att huvudbyggnaden renoverades – eller nybyggdes- under första hälften av 1700-talet. Sannolikt på 1780-talet byggdes en övervåning och huvudbyggnaden fick sin nuvarande storlek. På 1880-talet genomfördes en omfattande restaurering, som verkar ha varit mest omfattande för exteriören. Den försågs med panel och omfattningar som var tidstypiska och de smårutade fönstren byttes ut mot fönsterbågar med större indelning. År 1922 genomfördes en ny restaurering då byggnaden, så långt det var möjligt, återgavs sitt 1700-tals utseende. Idag är fasaderna klädda med en rödfärgad locklistpanel och det kraftiga mansardtaket är täckt med enkupigt rött tegel. 


Olivehults säteri, uppfört 1650 och påbyggt 1780. 

I veckan har vi varit på plats för att följa upp arbetet med de elinstallationer som gjorts i byggnaden. Elen har uppdaterats och nya uttag och strömbrytare har monterats. Eftersom byggnaden är ett byggnadsminne krävs tillstånd och möjligheter för bidrag finns att söka. 

Johan Roos, konservator på Östergötlands museum har även varit med vid arbeten vid de känsligaste rummen. Det är främst matsalen, stora salen, lilla kabinettet med ålderdomliga stofttapeter och gyllenläderrummet som är extra speciella och känsliga. I utrymmena har kablage målats in i underliggande färg och skador från demontering av det äldre systemet har retuscherats. 

Installationerna följer de tidigare dragningarna och arbetet har utförts med mycket stor hänsyn till byggnaden och interiörerna samt med ett tillfredställande resultat.  

 

Nya strömbrytare av äldre modell, infällt och utanpåliggande installationer. 


Kablage och ledningar är infärgade av konservator, för att inte bli så iögonfallande.


Stora salen. Tapeterna är målade på väv och motivet föreställer Ester och Ahasverus historia. De har varit uppsatta i ett annat rum och enligt Åke Nisbeth är de övre partierna ommålade i samband med att de sattes upp i salen. De är daterade till 1700-talets första hälft och sattes troligen upp i stora salen på 1780-talet.










Runstenar i Dalarna

Dalarnas enda bevarade runsten. Runstensfragmentet från Norr Hesse i Stora Tuna. Foto ATA

Egentligen hade jag tänkt skriva om några nyare rön som jag gjorde på en resa till Medelpad och Jämtland för någon vecka sedan, men eftersom jag har förstått det har varit en del uppmärksamhet kring Dalarnas enda bevarade runsten – runstensfragmentet från Norr Hesse i Stora Tuna – finns det anledning att vända blicken mot detta landskap i stället. 

Det finns en mycket seglivad myt om att det inte skulle rests några runstenar i Dalarna under vikingatiden och det är inte så många år sedan som den uppgiften även fanns på Riksantikvarieämbetets hemsida. Detta är säkert ett skäl till att man har misstrott runstensfragmentet från Norr Hesse. Flera teorier om dess ursprung har framförts, till och med att det skulle ha tillverkats på 1800-talet. Det finns dock ingenting som tyder på att det rör sig om något annat än ett stycke av en vikingatida runsten.

Fragmentet påträffades i april 1947 när montören Eric Johansson skulle åtgärda en ledningsstolpe som hade blåst omkull i samband med en ovädersnatt. Johansson upptäckte då att en av kilstenarna såg märklig ut och att den bar egendomliga tecken. Han tog därför hand om stenen och den hamnade så småningom på Dalarnas museum.

I samband med fyndet framkom ytterligare uppgifter om runstenen. Kilstenarna som hade använts när ledningen drogs 1919 påstods komma från en byggnad vid Strömsgården i Norr Hesse som då hade rivits. Under denna skulle man ha påträffat en meterstor häll med slingor och tecken liggande i en stensamling under huset. Stenen ska ha blivit sönderslagen och använd vid gjutningen av en vattenho i ladugården. En bit blev dock över och kördes senare bort för att användas som kilsten vid den ledningsstolpe där den senare iakttogs.

Runstensfragmentet från Norr Hesse är ristat på två sidor. På den ena finns en runslinga med runorna …orum × -…, medan den andra upptas av skickligt huggen slingornamentik.

Trots att fragmentet från Norr Hesse är den enda bevarade runstenen i Dalarna, så kan man säga att det är precis så här som en runsten från dessa trakter kunde förväntas se ut. Stenmaterialet i stenen – röd sandsten – lär visserligen inte förekomma naturligt i området, men sandsten är samtidigt det vanligaste runstensmaterialet i Gästrikland och förekommer även i runstenar i norra Västmanland. Råämnet till runstenen har rimligtvis hämtats från Gävletrakten och transporten har lätt kunnat ske på Dalälven. Om vi får tro uppgifterna om stenens ursprungliga storlek så ska den dessutom inte ha varit särskilt stor.

Även de fåtaliga runorna kan säga något. Den inledande något skadade runan har av allt att döma varit en o-runa med dubbelsidiga bistavar lutande åt vänster. Detta kan framstå som en obetydlig detalj, men den runologiskt bevandrade vet att detta är en förhållandevis ovanlig variant av runan o, som samtidigt är relativt frekvent på runstenarna i Gästrikland och Västmanland.

Det går faktiskt också att få ut något av inskriften. En runföljd orum passar inte in någonstans i den närmast obligatoriska resarformeln, inte heller ser det ut att vara rester av ett personnamn. Däremot kommer man osökt att tänka på en ordform på -­um, vilket bland annat är utmärkande för substantiv när de är böjda i pluralis dativ. Ser man till vilket ordmaterial som brukar förekomma på runstenarna så är denna form särskilt vanlig i ortnamn. Man skulle exempelvis kunna tänka sig ett sådant där ordet nor ’trångt sund’ eller mor ’sumpig granskog’ har ingått.

Det finns också ett par orter i Stora Tuna socken som skulle kunna passa in, nämligen Yttermora och Övermora, som utgör en uppsplittring av en bebyggelse som ursprungligen bör ha hetat enbart Mora (tidigast belagt som i morom 1325, om det inte avser ett annat Mora i Gustafs socken). Gårdarna ligger i norra utkanten av Borlänge ungefär 10 km från Norr Hesse. Avståndet  kanske verkar lite väl långt för att denna gård skulle ha avsetts, men Norr Hesse ligger samtidigt nära kyrkan i Stora Tuna. I ett runstensfattigt landskap var det säkert rätt naturligt att placera en runsten centralt i bygden och i närheten av viktigare kommunikationsleder.

Det finns fler uppgifter om runstenar i Dalarna, men de allra flesta kan nog avfärdas. Det gäller exempelvis den runsten som ska ha funnits i det mer bekanta Mora vid Siljan. Den omtalas redan i ett diplom från 1550, då tolv namngivna män gick en gränssyn mellan ”Moorkarla settingen och Wijkare settingen”. Enligt diplomet ska de då ha börjat vid råmärket ”j Klubbeledt, der ligger enn Rune steen östhan Mora kyrkia j Österhool”. Samma runsten skulle senare ha satts in ovanför kyrkogårdsporten vid Mora. Redan 1867 gjorde dock kronofogden i Mora Philip Kjellin en grundlig utredning i Dalarnas fornminnesförenings årsskrift, där han fastslog att handlade om två olika stenar, vilka dessutom då ännu var bevarade. Enligt Kjellin bar ingen av dem någon ristning, utan det som man tagit för runor var rena naturbildningar.

Richard Dybecks anteckningar om en runsten i By socken i Dalarna 1863. Efter original i ATA

En runsten som definitivt har funnits är däremot den i By socken utanför Avesta. O. W. Wahlin, som 1867 företog en antikvarisk resa genom Dalarna, har från sitt besök i denna socken antecknat: ”En runsten påstår sig en person hafva sett å Fullsta gärde, men den kunde ej återfinnas.” En sådan uppgift skulle man nog inte sätta så stor tilltro till om det inte hade funnits ytterligare någon källa, vilket det i detta fall lyckligtvis gör. Fyra år tidigare – 1863 – hade nämligen fornforskaren Richard Dybeck under sina färder i Västmanland gjort en avstickare till Dalarna och då skrivit i sin reseberättelse till Vitterhetsakademien:

Genom flera socknar i landskapet, der åtskilligt här och der iakttogs, begaf jag mig (på ett hastigt besök) till By, Bjursås, Schedvi och Husby i Dalarne, egentligen för att söka två uppgifvne runstenar derstädes. Blott den ene af dem fanns (i By socken), men eger i behåll blott runorna …ur × half… – En klen skörd efter en mödosam resa!

Det korta textstycke som Dybeck har upptecknat visar att det måste ha rört sig om en vikingatida runsten och även om runorna är alldeles för få för att kunna tolkas är det inte omöjligt att de kan utgöra resterna av exempelvis frasen [brōð]ur Half[danaʀ] ”Halvdans broder” eller något liknande. Dybeck nämner inte närmare var den andra runstenen skulle ha funnits.

Mer gåtfulla är de uppgifter om en runsten som ska ha funnits på den så kallade Kapellbacken i Hedemora, men som redan i mitten av 1700-talet skulle ha flyttats till Hedemora kyrkogård. Där har en rektangulär sandstenshäll som låg i en av stigluckorna i kyrkogårdsmuren senare utpekats som den aktuella runstenen, fast i så fall i fullständigt utnött skick. I juni 1987 rengjordes denna sten initiativ av arkeologen Åke Hyenstrand som engagerade Helmer Gustavson från Runverket att granska den. Undersökningen ska enligt en anteckning i fornminnesregistret ha lett ”till att svaga antydningar till ett skriftband och en stapel av runkaraktär kunde observeras i övre delens vänstra parti”. Stenen flyttades senare in i kyrkans vapenhus och de antagna ristningarna markerades med vit vattenfärg.

Den föregivna runstenen vid Hedemora kyrka. Foto K. A. Gustawsson 1933 (ATA)

1994 utförde Henry Freij vid Arkeologiska forskningslaboratoriet vid Stockholm universitet en laserskanning av ett parti av stenen, men inte heller denna undersökning kunde bekräfta att de fördjupningar som fanns på stenytan verkligen var spår av ristning.

Jag har inte hyst några större förhoppningar om att det skulle finnas några fler upplysningar om de ovan nämnda runstenarna, men för ett par år sedan fick jag i ATA syn några uppgifter i ett brev som Richard Dybeck 1863 skickade till sin vän A. W. Lundberg, en av initiativtagarna till den då nybildade Dalarnas fornminnesförening. Dybeck skriver där:

Af Dalarnas båda runstenar eger jag afritningar, men har (för omkr. 25 år sedan) blott sett den ena, som är ett fragment, liggande löst icke långt från By kyrka. Af stenen i Hedmora erhöll jag af förre past. derstädes en afritning, men känner ej om den är af honom. Båda skola sändas Dig då jag kommer hem till Sthlm. Min öfvertygelse är att den mycket omtalte runstenen i Mora verkligen blifvit alldeles inmurad och sålunda dold i kyrkogårdsporten. Redan K. Carl XIte uppgaf honom för Bureus.

Här får vi alltså veta att runstenen i By var ett fragment som legat löst på marken i närheten av kyrkan, men också att Dybeck skulle ha ägt en teckning av den gåtfulla Hedemorastenen. Den omnämnde pastorn kan inte vara någon annan än Bengt Gustaf Lindgren, som var gift med en systerdotter till Dybeck, Amanda Kerfstedt, sedermera känd som författare och översättare. Pastor Lindgren hade alltså lämnat honom en teckning som var så pass övertygande att Dybeck ansåg att det verkligen handlade om en runsten.

Om A. W. Lundberg någonsin fick de nämnda teckningarna har jag inte lyckats utröna. Dybecks brev är daterat i Uppsala den 21 juli 1863, alltså samma år som han uppsökte runstenen i By. Kanske var skälet till den hastiga Dalaresan att han inte hade återfunnit sina teckningar i Stockholm. Den andra runstenen i Dalarna som Dybeck letade efter måste i så fall ha varit den i Hedemora.

Beträffande den föregivna runstenen i Mora verkar däremot Dybeck ha fått det mesta om bakfoten. Anteckningen som han nämner finns i Bureus’ stora handskrift Sumlen i Kungliga biblioteket, men handlar inte alls om någon runsten i Mora kyrka, utan om de runor som ska ha funnits på dörren till  Älvdalens kyrka! Den som meddelade Bureus dessa uppgifter var inte heller Karl XI utan givetvis Karl IX, som vid den tiden dessutom bara var hertig.

Trots denna lilla malör tror jag nog att vi ska lita på Dybeck när det kommer till den nu försvunna runstenen i By och att vi där har ytterligare en dalsk runsten att leta efter.

> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Om den försvunna runstenen i By skrev jag i Fornvännen redan 1993. I denna artikel nämns också en vag uppgift om en runsten i By kyrka. Även här har jag senare hittat lite mer. I en liten skrift av Carl Larsson i By från 1914 omnämns nämligen att ”[e]nligt gamla traditioner skulle en runsten vara inmurad i kyrkans tornmur”. Kanske handlar det om en ännu en del av den runsten som Dybeck såg eller också var det här som det nu försvunna fragmentet hamnade. DS.

Inlägget Runstenar i Dalarna dök först upp på K-blogg - Riksantikvarieämbetets blogg.

K-podd: Museipanelen september

Vad händer med den digitala förmedlingen när publikrestriktionerna hävs? Vilka initiativ kan vi vänta oss framöver för att göra utställningsarbetet mer miljömässigt hållbart? Och bör de statliga kulturinstitutionerna i Stockholm starta filialer i utsatta områden?

Detta är några av de frågor som Museipanelen diskuterar i höstpremiären, som sändes live 24 september. Den här gången består panelen av Anna Hadders, intendent och utställningsproducent vid Regionmuseet Skåne, Karin Nilsson, verksamhetschef på Arkdes, samt Kerstin Brunnberg, ordförande för Kulturhuset Stadsteatern och tidigare bland annat ordförande i Statens kulturråd.

Samtalet leds av Lina Wennersten och Fredrik Emdén från Riksantikvarieämbetets Omvärld och insikt. Vill du se samtalet hittar du det här.

Omvärld och insikt: Museipanelen är ett återkommande samtal om trender och aktuella händelser inom museisektorn. Här kan du läsa mer om Museipanelen.

Här kan du läsa mer om Riksantikvarieämbetets omvärldsbevakningstjänst för museer, Omvärld och insikt.

Inspelat av Oscar Engberg och Björn Sundberg. K-podd produceras av Erik Larsson.

Inlägget K-podd: Museipanelen september dök först upp på K-blogg - Riksantikvarieämbetets blogg.

Den tidigare okända järnstämpeln

Fönsterhantverkaren ringer mig med andan i halsen. Han ringer direkt från ställningen som står uppe i södra koret, i Linköpings domkyrka.

"Vi har hittat något som vi tror kan intressera dig". Mats Rebel förklarar att de hittat en rund stämpel, ca 3-3,5 cm i diameter på ett stormjärn i domkyrkan. Stämpeln visar ett A ihopsatt med ett F, som kröns av en krona.

Efter lite sökning i litteratur och på nätet visar det sig att stämpeln hör hemma på Jakobslunds bruk, i Ljung (strax väster om Linköping). Stämpeln finns med i förteckning över landets järnstämplar. Initialerna A och F tillhör Axel von Fersen den äldre som grundade bruket 1771.

Under 1811 byttes medeltida fönster med kalksten och blyinfattade rutor ut till fönster i gjutjärn, för att sedan bytas ut igen 1849-70. Järnet kommer alltså från någon av de nämnda restaureringarna. 

Märket har hittills varit okänt och dolt under flera lager färg. Inte på något annat fönster har järnstämplar identifierats och plötsligt hittar Rebel ett flertal märken på fönstret i södra koret. Märket finns alltså inte omnämnt i källorna, i den annars väldokumenterade domkyrkan.

Det intressanta med det hela är att märket hittills varit okänt och att nu kopplingen till Jakobslunds  bruk i Ljung, med Axel von Fersen i täten blivit stark. Förståelsen för varifrån man hämtade järn, järnhantering Axel von Fersen byggde ju Ljungs slott 1774. Det mystiska är att märkena bara verkar återfinnas i södra koret, och inte i övriga kyrkan. 


Filmklipp hittar ni här; Axel von Fersens järnstämpel

/Maria Klint, byggnadsantikvarie 

På stormjärnens ytterkanter finns flera järnstämplar.

AF visar Jakobslund/Ljungs bruk, grundat 1771.

Tidskriften Arkeologi i Östergötland är nominerad till prestigefyllt designpris

I år har vår tidskrift Arkeologi i Östergötland nominerats till Svenska Designpriset 2021. Som nog de flesta av bloggens läsare vet vid det här laget är tidskriften numera ett samarbete mellan Östergötlands museum, Arkeologerna (SHM) och Stiftelsen Kulturmiljövård. Det är i kategorin Redaktionellt – Magasin – print som vi nominerats. Svenska Designpriset är en årlig tävling i design och kommunikation där Sveriges bästa grafiska designers inom print, webb, mobil och visuell kommunikation utses. 

Årets Arkeologi i Östergötland.

Vi redaktörer, Karin Lindeblad på Arkeologerna och jag själv, blev givetvis jätteglada över nomineringen. Det blev också Mark Olson på Forma Viva, som är ansvarig för formgivning och grafisk produktion av tidskriften. 

Extra roligt är det för i år ger vi ut det tionde numret. Tidskriften har inte kommit ut riktigt varje år men nästan. Det allra första numret gavs ut 2010, då den dåvarande biträdande länsantikvarien Carin Claréus gick i pension och det numret tillägnades henne. Då visste vi inte om det skulle det skulle bli några fler nummer eller om det var en engångsföreteelse. Vad vi alla arkeologer som arbetade med det första numret var överens om var dock att det var något vi vill fortsätta med. 

Det allra första numret av Arkeologi i Östergötland kom 2010.


Första numret tillägnades Carin Claréus när hon gick i pension.

Vår idé har hela tiden varit att bjuda på vår fascination och kunskap på ett sätt som de flesta kan ta till sig. Artiklarna skrivs av oss arkeologer som är verksamma här i Östergötland. Vi väljer att skriva om en plats eller ett ämne som särskilt intresserar oss. Det kan handla om något alldeles nyligen framgrävt eller ”gamla” spännande fynd.

Vilka som vinner Svenska designpriset avgörs till hälften genom allmänhetens och till hälften av en jury. Senast den 12 september kan du gå in och rösta på designprisets hemsida. Vinnarna presenteras den 14 november.

Länk till röstningen finns här.

En film som visar innehållet i årets Arkeologi i Östergötland hittar du här.

Nu hoppas vi förstås att riktigt många röstar på oss!
Ann-Charlott Feldt, arkeolog

P.S.
Många av de äldre numren av tidskriften finns ännu att köpa via museets förlag. Där finns givetvis även det senaste numret. Tidskriften går även att köpa på Linköpings slotts- och domkyrkomuseum, Vadstena klostermuseum, S:ta Ingrids gille i på stadshuset i Skänninge, Löfstad slott, Gamla Linköping, Norrköpings stadsmuseum och Charlottenborgs slott i Motala, samt via Historiska museets bokhandel.

Flera årgångar av tidskriften kan även läsas som pdf på vår hemsida.


Från Kallerstad till Vimmerby – ur runforskarens vardag

Kallerstadsstenen i väntan på uppmålning innanför den tillfälliga avspärrningen. Foto Magnus Källström

I söndags var jag i Linköping för att bidra till årets arkeologidag. Tanken var att jag skulle måla upp den stora runsten som står rest utanför Östergötlands museum och sedan hålla ett föredrag på kvällen i det fria om färg på runstenar. Museet har nämligen länge velat få sin stora runsten uppmålad, men den pågående pandemin har gjort att det hela tiden har skjutits fram. Att förlägga arbetet till den årliga arkeologidagen framstod därför som en mycket god idé.

Uppmålning av runstenar kräver att det inte regnar och jag började tidigt att systematiskt följa väderprognoserna. I början av veckan såg det riktigt mörkt ut med ihållande regn över helgen, men så började det vända och dagen innan utlovades istället sol med växlande molnighet. Så blev det inte. Molntäcket var under söndagen rätt kompakt, men regnade inte en droppe.

Stenen, som mäter tre meter ovan mark, påträffades den 4 maj 1950 liggande med ristningen nedåt i en åker på Kallerstads ägor på den östra sidan om Stångån. Eftersom marken snart skulle bebyggas valde man att flytta stenen till en plats vid museet. Redan samma vecka som fyndet gjordes var Sven B. F. Jansson där och gjorde en preliminär läsning. I juni efter att stenen hade rests vid museet undersöktes stenen på nytt av Ragnar Kinander, som då var lektor i Linköping, varvid han uppenbarligen också målade upp stenen. Redan samma år publicerades fyndet av Jansson i Fornvännen.

Ristningen är delvis vittrad, men de allra flesta runorna är ändå läsbara. Vid målningen noterade jag att runorna genomgående var mycket djupare huggna än själva runslingan, som ofta var mycket diffus och ibland nästan helt osynlig. Tydligen har man vid huggningen lagt mer krut på att runtexten. Det inledande namnet hade dock till stora delar vittrat bort. Jansson kunde vid sin första undersökning innan stenen hade rengjorts inte urskilja något alls, medan Kinander i sin rapport läste det som -r -­-ur-. I artikeln i Fornvännen återgav Jansson namnet som …-iur- och antog att det hade varit sammansatt med ‑björn.

Min förhoppning var givetvis att jag skulle kunna lösa denna namngåta. Den sista runan står mycket trångt och jag har därför tidigare funderat på om den kanske bara var en i-runa och att namnet i sin helhet skulle kunna läsas som [t]iuri och tolkas som namnet Diūri ”Djure”. Här kammade jag dock noll. Med tanke på hur vittrad ytan är går det inte att utesluta att den sista runan har varit n och jag kunde inte hitta något positivt stöd för att den första synliga runan skulle ha varit t. Dessutom förväntar man nog sig att det har stått några runor före denna runa, annars blir den första delen av rundjurets hals helt tom. Jag fick alltså ge upp min idé om att kunna läsa ett nytt namn på denna sten.

Kallerstadsstenen nästan färdigmålad. Huvudet och de första inledande runorna gjorde jag först dagen efter och då sken solen. Foto Magnus Källström

Eftersom föredraget ägde rum på kvällen hade jag valt att stanna över natten och passa på att ägna måndagen åt ett besök i forskarsalen på Stiftsbiblioteket för att titta i några brevsamlingar. Bland annat ville jag se vad Richard Dybeck hade skrivit i några brev till bibliotekarien L. C. Wiede. De aktuella breven var inbundna i en minst två decimeter tjock volym och eftersom de är ordnade kronologiskt blev det en hel del bläddrande fram och tillbaka, där jag stötte på en hel del intressanta uppgifter i andra brev. Tiden medgav inte en systematisk genomgång, men precis när jag skulle slå igen den tjocka volymen fick jag syn på en textrad, där jag till min förvåning läste:

En runsten i Wimmerby Skola.
Gottskalk och Sanda reste denna stenen åt sin moder Asaborg.

Därunder följde en beskrivning av en silverkanna som hade skänkts till Vimmerby kyrka i mitten av 1700-talet. Texten stod på baksidan av ett nu ofullständigt brev avsänt av en P. Arenander till en okänd mottagare. Handstilen på baksidan var samtidigt inte identisk med Arenanders.

Anteckningen om runstenen i Vimmerby på baksidan av P. Arenanders brev. Efter original i Stiftsbiblioteket i Linköping

I Smålands runinskrifter, som utgavs 1935–61 av den ovan nämnde Ragnar Kinander, nämns inte ett ord om någon runsten från Vimmerby i Småland, men det är uppenbart att det har funnits åtminstone två sådana. De beskrivs redan i Rannsakningarna 1667 på ett sådant sätt att de borde ha inkluderats trots att inte en enda runa finns upptecknad där. Om den ena stenen sägs exempelvis:

der synes klart itt större kors, och j wijkarna, på korset, öffwer och vnder, synas som ormahuffwud, hwilckas stiärtar kasta sigh i många wincklar; kringh om korset i Brädderna på stenen, står wäl Runabookstäffwer, hwilcka sombliga synas, och sombliga synas intet, och kan ingen dem vtleeta, vtan den som är wäl waan läsa Runska.

Samma stenar omtalas också av Magnus Gabriel Crӕlius som år 1774 skriver: ”Wid Wimmerby Kyrkodör är äfwen en [runsten]; likaså en wid Kyrko-boden på sistnämnde ställe, på hwilken är uthuggen en slingrad orm; men runorna äro utnötte.” Dessa uppgifter har både funnits tryckta och refererade i arkivrapporter, men märkligt nog kom de inte med i Smålands runinskrifter.

Nils Månsson Mandelgrens teckningar av runstenen i Vimmerby kyrka. Skiss och renritning i Mandelgrenska samlingen i Folklivsarkivet med Skånes musiksamlingar

För några år sedan uppmärksammade mångfrestaren Roger Wikell att det fanns ett par förbisedda teckningar av en runsten från Vimmerby kyrka, som hade utförts 1848 av Nils Månsson Mandelgren. Trots att en av dessa teckningar till och med var återgiven i en kyrkobeskrivning tryckt 1975 hade den gått runforskningen förbi. Tillsammans med Michael Dahlin skrev Wikell en artikel om denna sten i Fornvännen, där jag bidrog med ett avsnitt om läsningen och tolkningen av inskriften. Mandelgrens läsning framstod nämligen som rätt kryptisk om man försökte översätta runtecknen direkt:

…sḅịrfu × kuþur × sina × fuþạaịạịḅịauk × sanlam… | karn

Den som ”är wäl waan läsa Runska” behöver dock inte lägga till och ta bort särskilt många streck för att inse att det bakom detta bör ha dolt sig följande runor:

… × (m)uþur × sina × (g)(× h)ia(l)bi auk × san(t)a m…
…, mōður sīna. Guð hialpi ok santa M[arīa]/M[ikael] …
”…, sin moder. Gud hjälpe och Sankta Maria (el. Sankt Mikael) …»

Översättningen på baksidan av Arenanders brev kan tyckas ligga rätt långt ifrån denna text, men avvikelserna beror främst på att den okände uttolkaren har börjat läsningen med runorna högst upp till vänster på stenen. Översättningens inledande namn ”Gottskalk och Sanda” bör nämligen motsvara den runföljd som Mandelgren har läst som fuþạaịạịḅịauk × sanlam…, vilket samtidigt visar att den första runan måste ha varit k eller g och att det har stått santa istället för Mandelsgrens sanla. Om det följande ”reste denna stenen åt” i översättningen verkligen har varit bevarat på stenen eller om det är fritt rekonstruerat ur sammanhanget går inte att säga.

Inskriftens stora krux har varit moderns namn. Mandelgren läste här sbirfu och i artikeln i Fornvännen vecklade jag först in mig i ett långt och knöligt resonemang om en möjlig femininbildning till det fornsvenska namnet Spirv, som ursprungligen betyder ’sparv’. Avslutningsvis nämner jag dock att det med antagandet av några mindre felläsningar var möjligt räkna med ett namn på -­borg(a) och att det då eventuellt kunde handla om en motsvarighet till det fornvästnordiska namnet Ásbiǫrg, som dock aldrig har påträffats i Sverige. När namnet på modern i den ovan nämnda översättningen återges som ”Asaborg” så råder det knappast något tvivel om att det just är ett runsvenskt Āsborg ”Åsborg” som har funnits på stenen.

Förra året påträffades som bekant en runsten vid Hellerö i Västra Ed som gav oss ett belägg på det tidigare okända kvinnonamnet Øygærðr ”Ögärd”. Tack vare brevet i Linköping kan vi nu föra upp ytterligare ett unikt namnbelägg från en småländsk runsten, låt vara att vi inte i detalj kan avgöra hur det har varit stavat (kanske *asborgu?).

Mina förhoppningar om att tolka det inledande namnet om på Kallerstadstenen infriades aldrig, men vistelsen i Linköping gav istället av en ren slump lösningen på en annan namngåta i ett helt annat landskap. Dessutom slapp jag regnet. Det är tydligt att både vädergudarna och andra makter var vänligt inställda till besöket.

> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

 

PS. Den P. Arenander som skrev brevet i Wiedes samling måste vara lektorn och kyrkoherden Per Arenander (1762–1819). I brevfragmentet talar han om ”Alvins Predikan” som han har lämnat på tryckeriet, vilket knappast avse något annat än Anders Peter Alvins En christelig predikan på 5:te söndagen efter trinitatis år 1811. För Blackstad församling, sedan, under den förflutna weckan, ett förfärligt hagel med dunder och blixt derstädes förstört all grödan wid nära 8 hemman, som trycktes i Linköping samma år. Per Arenander var då kyrkoherde i Slaka. Texten på baksidan kan alltså tidigast ha tillkommit 1811, men eftersom handstilen skiljer sig från Arenanders är det mycket möjligt att den är skriven senare av någon annan. Det skulle också passa bättre om denna uppgift är yngre än Mandelgrens, eftersom stenen då tydligen förvarades i Vimmerby skola och inte vid kyrkan. DS.

Inlägget Från Kallerstad till Vimmerby – ur runforskarens vardag dök först upp på K-blogg - Riksantikvarieämbetets blogg.

Missa inte Arkeologidagen på söndag 29/8-2021

Nu är det dags igen. Årets arkeologidag genomförs precis som vanligt den sista söndagen i augusti runt om i hela landet. I år blir det nu på söndag 29/8. Första gången Arkeologidagen genomfördes var 1988 och sedan dess har museer, föreningar, fornbyar och många andra organisationer genomfört otaliga aktiviteter den sista söndagen i augusti varje år. Här på muséet har vi genom åren haft föreläsningar, fornvandringar och prova på-aktiviteter. Vi har besökt utgrävningar i städer och vandrat längs nästan bortglömda stigar i skogen. Vi har visat gravfält, borgar, ruiner, skelett, föremål och mycket annat.

På årets arkeologidag passar vi på att presentera vårt nya nummer av tidskriften Arkeologi i Östergötland genom tre miniföreläsningar på Folkparksteatern i Gamla Linköping. Tidskriften ger vi ut tillsammans med Arkeologerna (SHM) och Stiftelsen Kulturmiljövård. Det är arkeologer från alla tre företagen som föreläser. Miniföreläsningarna genomförs den här gången dessutom i samarbete med Gamla Linköping.
 

Miniföreläsningarna, som startar kl 14.00 och är gratis, utgår från tre av artiklarna i tidskriften Nathalie Hinders berättar om 9000 år gamla fynd i Dags mosse. Rikard Hedvall visar hur DNA har avslöjat en familj för tusen år sedan i Skänninge. Slutligen presenterar Per Nilsson historien om en kringflyttande hällristning som ska flytta ännu en gång och nu hamnar på Östergötlands museum. Miniföreläsningarna avslutas, om vädret tillåter, med en kort promenad till Fröken Löfgrens hus som du kan läsa om i tidskriften. Vi kommer också att sälja det nya numret av Arkeologi i Östergötland som är det tionde numret.


Förutom evenemanget i Gamla Linköping så kommer runolog Magnus Källström från Riksantikvarieämbetet till Östergötlands museum. Där berättar han om färgspår och kring den problematik som målning av runor och runstenar kan leda till. Det gör han vid runstenen som står framför museet kl 18.00. Läs mer här.


Det händer även saker som inte museet är inbladat i under årets upplaga av arkeologidag. I Linköping genomför arkeologen Göran Tagesson, som arbetar med forskningsprojektet HASP – Hus och Social praktik på Uppsala universitet, två stadsvandringar i Linköping med rubriken En stad reser sig ur förfallet – om byggboomen i 1700-talets Linköping. Till stadsvandringarna är det föranmälan. Läs mer här. I Norrköping anordnar Norrköpings stadsmuseum en familjedag vid Himmelstalunds hällristningar med aktiviteter för både barn och vuxna. Läs mer här

En liten bit av Göran Tagessons artikel om husarkeologi i Gamla Linköping.

Kom och var med på Arkeologidagen!
Ann-Charlott Feldt, arkeolog.


Digital sommar 2021, två konferenser och ett webbinarium

Den andra digitala sommaren går mot sitt slut. Fast egentligen har somrarna varit digitala i decennier nu. Det är inget nytt normalt att vara digital; det enda nya är att kalla det för nytt och normalt. Och att äntligen våga släppa taget om den smältande plastmuggen med beskt bryggkaffe i konferenslobbyn; ackompanjerad av trött rutinmingel medan man försöker att inte tappa ut den sega baguettens fyllning över sig själv och golvet. Trött; antingen efter fakirflyg från Visby eller ytterligare en hotellnatt i ett beklämmande rum där man somnat med TV:n på. Det är inte ens roligt att äta pannkakor med ett lass av bacon, jordgubbssylt och grädde i frukostbuffén längre. Konferenströttheten. De eviga processerna och grupparbetena som förbrukar travar av postit-lappar utan att världen förändras ens mikroskopiskt. Att bokstavligen resa i dagar, utan att komma längre än från den ena skärmen till den andra. Och ändå har man alltid telefonen i den andra handen, för att hålla kontakten med resten av världen.

Fysiska mänskliga möten kan vara viktiga och befogade. Men det jag själv har fått med mig från mina fysiska konferensmöten har mest varit innerfickor fulla av visitkort. Det är digital förmedling jag arbetar med, och de konferensmöten som betytt mest för mig i mitt arbete har samtliga varit just digitala. Tid och fokus har lagts där de hör hemma. Inte på timmar av transporter och väntan; väntan på den där presentationen som jag hade fått mera ut av hemma framför min egen dator, där frågor, svar och diskussioner visualiserats och sparats i chatten. I stället för att försvinna ut i luften redan långt innan jag själv hunnit försvinna ut i snömodden för att spana efter den bokade taxin som ändå inte blev bokad.

Jag föraktar inte resandet i sig; Gobiökensanden kommer jag aldrig att kunna skaka ut ur varken huvudet eller ryggsäcken, och när det i sinom tid blir möjligt igen kommer jag omgående att surfa in på Aeroflots hemsida och boka enkelbiljett till nya äventyr ute på Asiens vidder. Men det finns mer eller mindre lämpliga tider och platser för allt. Arbetstiden har ett värde. Som jag vill se maximeras och itereras, i stället för att rinna bort och fragmenteras. Digitala möten är inte digitala. De är möten.


AAM:s konferens

I början av juni, när nätterna är dagsljusa och solen aldrig går ner, sitter jag hemma i Överkalix och deltar i den årliga konferensen anordnad av American Association of Museums (AAM). Tidsskillnaden spelar ingen roll. Man sover ju ändå inte om nätterna häruppe vid den här tiden på året.

Många talare på AAM-konferensen behandlar teman som inkludering och tillgänglighet; hur pandemin ökat tillgängligheten – inte minst för besökare som fysiskt inte kan besöka museer oavsett pandemi eller inte. Denna ökade tillgänglighet förefaller till stor del vara ett resultat av att museerna för sin egen överlevnads skull har ökat och gjort sin webbnärvaro intressantare.

Många föredrag på AAM:s konferens handlar också om ekonomi – om att på nya sätt få nya intäkter och finansiera den egna verksamheten, och om att göra det mesta av de resurser man förfogar över. Ämnena går in i varandra. Utan relevans och tillgänglighet får museerna inga publikintäkter.

Pandemin orsakade ingen revolutionerande omställning, men den förde befintliga problem upp till ytan och gjorde dem mera angelägna att hitta praktiska lösningar på.

Förutom tillgängligheten, så tar flera av konferensens talare upp andra fysiska problem som var problem redan innan pandemin, men som nu blivit praktiska omöjligheter som måste lösas. Det handlar om knappar, handkontroller, headsets och touchskärmar, som gått från att vara bräckliga, meckiga och “lite äckliga“ att hantera för att de inte går att hålla rena, till att bokstavligen bli livsfarliga och omöjliga. Lösningar som inte kräver fysisk hantering, utan istället exempelvis använder sig av sensorer, verkar “in the post pandemic world“ att bli hållbarare lösningar för både utställningar och besökare.

Små museer och små resurser

Den ekonomiska situationen har alltid varit problematisk för små museer, men har som så mycket annat kommit att belysas ur nya aspekter under det senaste året. Mitt deltagande i AAM-konferensen inleddes den 7:e juni passande nog med ett föredrag på temat “Pushing Boundaries in Small Museums“.

Föredraget presenteras med inledningen:

Small museums are challenged by limited resources and space. Too often, this leads to stagnant exhibitions and reduced attendance. Uncover innovative ideas for not only maximizing space but also expanding boundaries to increase community engagement.“

Presentationen gjordes av flera talare från olika små museer i USA:

  • Ann Bennett, Executive Director, Laurel Historical Society
  • Jody Crago, Museum Administrator, Chandler Museum
  • Lin Nelson-Mayson, Director, Goldstein Museum of Design
  • Marjory O’Toole, Executive Director, Little Compton Historical Society

De innovativa idéer som presenterades för att förbättra situationen för små museer var:

Maximera utställningsytan

  • Smart-TV och tablets kan tillföra texter och bilder som inte skulle få plats i form av statiska fysiska skyltar.
  • Utskrivna guider som komplement, med skattjakt för barnen.
  • Pop up-utställningar
  • Flytta ut!
  • Om det egna utomhusutrymmet inte räcker till – samarbeta lokalt med t.ex. bibliotek, skola eller kyrka.
  • Fotoutställningar kan hållas i skyltfönster, vid hotell, flygplatser, mm.
  • Vepor med texter och bilder kan hängas utomhus
  • Geocaching
  • Guidade turer – fysiskt eller digitalt

Satsa på det virtuella

  • Webbinarier online, t.ex. via Zoom
  • Närvaro i sociala medier
  • Lärarhandledningar och annat gör-det-själv-material tillgängligt online

Enkla råd, som skulle komma att upprepas många gånger under konferensdagarna. Inte heller är de några nya råd, men de fysiska begränsningar som pandemin medförde gav av nödtvång en ny tillåtelse att göra saker annorlunda.

 

Nästa föredrag fortsatte på samma tema: ”Turning on a Dime: How Smaller Museums Can Reach Bigger Digital Audiences”, och hölls av personal från  Chicago Academy of Sciences / Peggy Notebaert Nature Museum.

Föredraget presenterades som:

When the pandemic forced the Chicago Academy of Sciences / Peggy Notebaert Nature Museum to close, it was a local natural history museum. Today, it has reinvented itself as a leading digital museum in one of the country’s best museum cities. How can a small museum make such a significant turn on a dime? Learn how to develop engaging educational content even with a small staff and budget.

Hela föredraget, liksom många fler föredrag och paneldiskussioner under konferensen, kan enkelt sammanfattas med orden: Använd och utveckla befintliga resurser. Och gör allting tillgängligt på så många olika plattformar och genom så många (digitala och analoga) medier som möjligt.  

Taktila bilder

Ett föredrag som bokstavligen och bildligt stack ut under konferensdagarna var “45 Million Tactile Images to Change the World: Increasing Accessibility & Inclusion for All

Föredraget presenterade ett samarbete mellan Getty Images, The National Federation of the Blind, och 3DPhotoWorks/Tactile Images, för att göra över 45 miljoner bilder taktilt tillgängliga på museer och institutioner över hela världen. Läs mer om projektet HÄR

This presentation highlights tactile imaging technology and experiences which allow individuals who are blind and disabled to develop an intimate connection with a wide range of visual and graphic material. Panelists will discuss the opportunities in making the visual experience multisensory across modalities, create inclusion and accessibility irrespective of ability/disability, provide unique educational perspectives, and discuss grant funding opportunities for tactile exhibitions.

Under panelsamtalet känner jag igen mycket av situationerna och tankegångarna från de samtal jag under mitt arbete med god praxis för taktil tillgänglighet själv har haft med medlemmar i Synskadades Riksförbund och pedagoger som arbetar med taktila visningar på bland annat Moderna Museet i Stockholm.

Taktil tillgänglighet är ingen handikappanpassning, utan en tillgänglighet bland alla andra tillgängligheter. De taktila bilder som skapats och prövats på de museer som ingår i projektet har gjort utställningarna bättre för alla, genom att tillföra ytterligare en dimension av tillgänglighet. Ju fler sinnen som engageras, desto större blir förståelsen. För alla, oavsett synförmåga. Det är viktigt att kunna uppleva med sina egna sinnen, och inte bara få omgivningen tolkad och återberättad för sig. Jag har hört det flera gånger från personer med varierande grad av synnedsättningar när vi pratat om vikten av taktil tillgänglighet och inte enbart syntolkning; “Jag vill kunna uppleva med mina egna sinnen“.

Och det slår mig hur likt allting är överallt, över hela världens museivärld. Det är samma frågor och samma verksamheter som diskuteras överallt; tvärs över hemisfärer och kontinenter.

Det finns inga entydiga svar eller universella lösningar. Men det finns goda exempel; praktiskt fungerande exempel som kan visa möjliga vägar för andra. Samtidigt som det också finns dåliga och misslyckade exempel, där teknik, behov och syften inte har matchat varandra och de tillgängliga resurserna.


Webbinarium – Minecraft och andra världar

Jag stänger av datorn strax efter 02:15, sover några timmar, stiger upp och kokar mig kaffe. Världen ser ut som den brukar, och grannens hund vansinnesskäller som den alltid har gjort. Den måste ha bytt kropp några gånger genom åren, men själva skallet har oförändrat reinkarnerats. Och jag är samma lata jävel som jag alltid har varit, som bara sitter inne och håller på med datorn medan det materiella förfallet därute får ha sin naturliga gång. För syns skull går jag ut och slår ner gräset närmast huset med lie. Spottar på brynet som jag såg de seniga liemännen i urblekta flanellskjortor göra när jag var barn. Byns ohängda ungar stannar till i sin eviga cykel/moped/fyrhjulingsrunda och sluter stirrande cirkeln. Det är som det alltid har varit, medan det mobila modemet blinkar grönt på laddning. Fiber har jag inte brytt mig om att dra in. Och flanellskjortan är tveklöst urblekt.

Den workshop i rekonstruktion av kulturarvsbyggnader i Minecraft som avslutar RAÄ:s webbinarieserie “Tvärmedialt och kreativt berättande“ håller jag från en farstukvist i Svartbyn, där en kompis bredbandsuppkoppling ger bättre flyt åt äventyren i Minecraft än mitt eget sega modem med sitt dyra kontantkort. Ledaren för workshopen, Alex Harvey, sitter i York. Övriga deltagare i Stockholm och Visby. Men vi springer ändå runt tillsammans som glada fyrkantiga avatarer i en lika glad och fyrkantig gemensam värld, som finns lika mycket på riktigt som den bergiga horisont bortom Kalixälven jag kan se när jag vänder mig bort från skärmen. Allting existerar. Med sina egna förutsättningar. I sin egen rätt. På riktigt.

I Minecraft bygger jag senare en rekonstruktion av tegelkyrkan från 1200-talet i Edsleskog, medan sommaren blommar ut, över och börjar bli en aning fuktig om morgnarna. Det är någonting befriande med enkelheten i de fyrkantiga klossarna; ett lika billigt som oändligt Lego, där man slipper få bitarna i dammsugaren eller under hålfoten. Att skapa är att skapa. Oavsett material och medium.


Museum Next XR Summit

Verkligheten har många lager, och kan förses med ytterligare fler digitala lager. VR (Virtual Reality) och AR (Augmented Reality) är de digitala verkligheter som oftast används för att gestalta kulturarv. Man talar också om MR – Mixed Reality. Till skillnad från AR, som endast lägger ett lager av digital verklighet över den fysiska, inbjuder den blandade verkligheten till interaktion mellan fysiskt och digitalt. Men gränserna är flytande mellan de olika Realiteterna, och begreppen används i dagligt tal ofta synonymt. Därför har man börjat använda begreppet XR (Extended Reality) för att täcka in alla former av digital verklighet som på olika sätt interagerar med användaren och omgivningen. XR var temat för MuseumNext:s konferens den 12-14:e juni, med över 30 föredragshållare som delade sina erfarenheter och projekt.

Genomgående tema på konferensen Museum Next XR Summit var berättande genom XR – båda som ett sätt att göra museer fysiskt tillgängliga på distans, och som ett sätt att ge fler dimensioner av liv, innehåll och personlig röst åt miljöer, samlingar och utställningar.

Alla föredrag var intressanta och relevanta, och jag föreslår därför alla som intresserar sig för kulturarvsförmedling via XR att köpa tillgång till de inspelade presentationerna och själva botanisera. Här är några förslag att börja med:

Exempel på sevärda presentationer från den 12:e juli:

  • 16:30: “VR Learnings from the Anne Frank House“, som visar hur VR både tillgängliggjort och befolkat Anne Frank House.

  • 19:15: “What if you could put on a VR headset and instantly transport inside a museum?“, där Kai Frazier från Kai XR visar exempel på hur VR och 360-video gör museer tillgängliga för barn som av ekonomiska och sociala skäl annars inte skulle ha tillgång till museer. Ett problem som är lika aktuellt i Sverige som någon annanstans i världen.

 

Exempel på sevärda presentationer från den 13:e juli:

  • 15:30: “War Stories, Empathy and AR“, där skolelever skapar sina egna VR-upplevelser utifrån utställningen “Gallipoli: The Scale of our War“ vid National Museum of New Zealand. Första världskriget skildras i denna prisbelönta utställning genom personliga upplevelser hos individer som deltog i eller på annat sätt berördes av slaget vid Gallipoli. Empati och känslor står i fokus – både i de stora (2,4x naturlig storlek) realistiska skulpturerna och i skolelevernas egna tolkningar av känslorna genom sina egna kroppar. Eleverna bygger upp och skapar tablåer med sina egna kroppar, som sedan 3D-skannas med iPads och Structure  (som finns inbyggd i nyare iPads och iPhones).

  • 17:45 “Digitally Reimagining Arts & Culture“, där Taran Singh från Taran3D på ett ingående och ärligt (för 3D och XR har uppenbara begränsningar, som också beskrivs i presentationen) sätt berättar om sitt experimentella arbete med 3D och VR vid Anglo Sikh Virtual Museum. Singh ger också praktiska förslag, utifrån erfarenheterna av projektet, hur användarupplevelser av XR kan förbättras.

 

Exempel på sevärda presentationer från den 14:e juli:

  • 17:00 “AR as a mediation tool: adding value to collections and raising awareness“, där utdöda arter kommer till liv genom AR på Muséum national d’Histoire naturelle i Paris. Projektets namn är Revivre, och det bedrivs i samarbete mellan Muséum national d’Histoire naturelle och SAOLA Studio.

  • 18:45 “ Pandemic Prototyping & Augmenting the Art Gallery“, där konstverk på Norton Museum of Art får liv och blir föremål för interaktion genom AR-appen Norton Art+

Tänkvärda citat

Från Taran Singhs presentation av sina erfarenheter av att utveckla, misslyckas och hitta publikanpassade lösningar för 3D, VR och AR på Anglo Sikh Virtual Museum kom flera tänkvärda citat:

“3D models are not a magic bullet. Museums have models, but can’t use them effectively.“

“Overcomplication is the best route to failure“

“User testing is a must. You might like it, but not the audience“

“Test new features with users straight away, improve it quickly.“


Fortsättningen

Augustisolen lyser lågt och vilsamt genom de nerdragna persiennerna i mitt andra hem på Gotland. Ingenting tar slut; det övergår bara i andra former. Det digitala konferensformatet betraktas numera som fullvärdigt, och min planering av nya webbinarier hos RAÄ, där praktiska erfarenheter får spridning genom mänskliga möten, går vidare. Jag kommer att försöka få med några av de mest intressanta föredragshållarna från sommarens konferenser i dessa webbinarier, och låta deras erfarenheter bli mera tillgängliga för svenska museer. Tvärs över jorden, utan reskostnader och restid. Jag saknar inte timmarna i loungen på Bromma.

Inlägget Digital sommar 2021, två konferenser och ett webbinarium dök först upp på K-blogg - Riksantikvarieämbetets blogg.

Nyheter om arkeologi och historia 10 augusti 2021

Nyheter om arkeologi och historia 10 augusti 2021


Av Jouni Tervalampi, 10 augusti 2021 tervalampi(a)mail.com


SAMISKA OFFERPLATSER I DALARNA OCH VÄSTMANLAND


Var upp till Lappkyrkan, där två samiska offerplatser ligger intill varandra, på Gullaberget vid Vad i södra Dalarna tillsammans med Sveriges Radio P4 Dalarnas reporter Erik Regnström. Där berättade jag om offerplatsen Lappkyrkan och om Ingvar Westlunds fynd av två samiska offerplatser mellan Lillsjön och Rudsjön i Fläckebo i Västmanland. Det är förmodligen samma nåjd sam har byggt de då samma teknik har använts, kallmurade tegelmurstekni utan murbruk uppbyggda i fyrkanter vid sejterna. I P4 sändning cirka 17.20, måndag den 9 augusti berättade jag även om vilka rådare som sejterna är knutna till. Om ni vill leta i radioarkivet.


Läs och lyssna mer: Erik Regnström. 2021. Allt fler samiska platser upptäckta. Sveriges Radio P4 Dalarna.
https://sverigesradio.se/artikel/allt-fler-historiska-samiska-platser-upptacks

Jan Å Johansson. 2017-11-09. Söker samiska tecken. Västmanlands Nyheter 9 november.s.16
Jouni Tervalampi 2021. Var det samiska nåjden XX som begravdes intill sin sejte i Fläckebo i Västmanland? (om både Lappkyrkan vid Vad och de samiska offerplatserna i Fläckebo). Opublicerad artikel till kommande bok.



ARKEOLOG VILL ATT GE MER INFORMATION OM SAMISKA LÄMNINGAR MED MODERN TEKNIK


Arkeologen och forskaren Ingela Bergman på Silvermuseet vill att information om samiska lämningar kan ske med informationsskyltar och appar.


Läs mer: SVT Norrbotten. 2021. Här får samiska fornlämningar i Arjeplogs fjällvärld nytt liv

https://www.svt.se/nyheter/lokalt/norrbotten/sa-ska-samerans-fornlamningar-i-arjeplogs-fjallvarld-fa-nytt-liv


BOK OM DEN SAMISKA OFFERPLATSEN UNNA SÁJVVA UTGIVEN


Läs mer: Jörgen Heikki. 2021. 150 kg djurben grävdes upp vid samisk offerplats – nu släpps en ny bok. SVT Norrbotten/Sameradion & SVT Sápmi
https://www.svt.se/nyheter/lokalt/norrbotten/ny-bok-om-offerplatsen-vid-unna-s-jvva

Läs mer: Jörgen Heikki. 2021. Ny bok om offerplatsen vid Unna Sájvva. Sameradion & SVT Sápmi

Ny bok om offerplatsen vid Unna Sájvva - Sameradion & SVT Sápmi | Sveriges Radio


SAMISK HISTORIA SMÄLTER FRAM UR GLACIÄRER I SÁPMI I NORRA SVERIGE


Läs mer. Jannica Grimbe 2021.
Glaciärarkeologi i Norrbotten | Kulturmiljö vid Norrbottens museum (kulturmiljonorrbotten.com)


SPÅR EFTER NEANDERTALARE OCH JÄGARE VID FÖRSVUNNA DOGGERLAND


Läs: Mats Karlsson 2021.

https://fof.se/tidning/2021/5/artikel/hej-da-doggerland

ÄR KENSINGTON-RUNSTENEN I USA ÄKTA?


Arkeologen Mats G. Larsson söker spår efter Kensingtonstenen.


Läs mer: Mats G. Larsson 2021.
Gästblogg: Nya upptäckter leder Kensingtonrunorna ännu närmare Olof Öhman - K-blogg - Riksantikvarieämbetets blogg


TIDSKRIFTEN ARKEOLOGI I ÖSTERGÖTLAND 2021 ÄR UTGIVEN


Läs mer: Arkeologi Östergötland. 2021.
Nytt nummer av Arkeologi i Östergötland är på gång! (arkeologiostergotland.blogspot.com)