Sb Soon on Wordpress with National Geographic

ScienceBlogs was handed over to National Geographic long ago. Behind the scenes, work has progressed to migrate the site from Moveable Type to Wordpress and put NG's yellow-margins branding onto everything. And now the switch-over is imminent. Late May maybe? The new site is already up on an interim URL. I am now copying the past few weeks' entries after the migration team copied the database for automatic transferral. Everything looks good except that I haven't figured out the Scandinavian diacritic characters yet. Any shakiness and flakiness in the near future will no doubt be due to the move. But I feel we're in good professional hands. One thing the move will mean for the Dear Reader is that you will have the opportunity to log in and use a picture by-line when commenting, effectively becoming more of a steady community member. Onward to glory!

Update 16 May: Good news. Crowd Favourite have solved the Scandy / German / French characters problem and promise to shrink the period for which we need to hand-copy entries from weeks to days.

Read the comments on this post...

Live Drummer Plays Impossible Machine Beats

Bizarre musical development. The drum and base genre of music was created when people turned up the tempo on drum machines to insane speeds. But this guy plays drum and base beats live! Ree-spect!

Read the comments on this post...

Palsternacka till middag

I april förra året gjorde vi en liten undersökning i Bokhållaregatan, i de äldsta delarna av det medeltida Linköping. I början av året fick vi resultaten på de makrofossilprover vi samlat in. I en av de äldsta kontexterna, ett igenfyllt dike, fanns en hel del spännande fröer och växtdelar. Ett anmärkningsvärt fynd var en bit palsternacka. Då provet även innehöll köksavfall, djurdynga och latrin är det troligt att palsternackan odlats i en kålgård i nära anslutning till diket.


Enligt Jens Heimdahl som utfört analyserna har palsternacka nyligen hittats i Lund och Nyköping i kulturlager från 1100-talet. Vår preliminära datering av lagren i diket var, med erfarenhet av tidigare undersökningar i Bokhållaregatan, att de borde höra till perioden 1000-1200. Om det skulle visa sig att palsternackan var från den första delen av perioden, dvs från 1000-talet, skulle det vara det äldsta fyndet hittills i Skandinavien.

Den lilla, lilla biten palsternackan skickades därför på14C-analys och häromdagen kom provsvaret. Nej, det blev inte den äldsta plasternackan i Skandinavien men det blev ändå en rejält gammal rotfrukt - hela 800 år! Resultatet blev 1160-1270 e Kr (2 sigma). Och även om det inte blev ”rekord” denna gång så är det enligt Jens Heimdahl antagligen ”den enda direktdaterade palsternackan i Skandinavien”. Alltid något!

Vill man läsa lite mer om medeltida mat, se länkarna nedan till våra kollegor vid Jönköpings läns museum och Kalmar läns museum:


Foto hämtat från Den virituella floran, Naturhistoriska Riksmuseet.

Och vill man ha tips på riktig god mat med palsternacka prova rödingfilé med palsternackspuré!


Smaklig måltid!

Emma Karlsson
Antikvarie

Smålandsstenar: Fler gravar!

Precis som vi misstänkte finns det fler gravar kring de tre som var synliga ovan mark. När vi schaktade söder om högarna så dök snart ett mörkare stråk upp i sanden och den rundade formen avslöjade att det var en kantränna till yterligare en grav. Vi har ännu inte schaktat något innanför kantrännan så vi vet inte om brandlagret är intakt eller om det är omrört av odling och ligger i ploglagret. Därför kommer vi att gräva några provrutor för hand mitt i graven för att försöka lista ut den saken. Några meter öster om den nypåträffade graven finns ytterligare ett mörkare stråk i ett schakt så det skulle förvåna oss om det inte ligger ännu fler gravar i omkrådet.


I förgrunden syns den nypåträffade kantrännan som ett mörkt stråk mot den ljusare sanden. I bakgrunden syns en av de "oskadda" högarna som vi grävt bort växtlagret från.

Anledningen till att vissa av gravarna förlorat sina överbyggnader är att det odlats på platsen. Plogen eller årdret har körts fram och tillbaka, över och genom, gravarna till dess att högarna slätats ut och inte längre syns. Så de terrasskanter vi såg redan vid den första inventeringen är säkerligen till stora delar uppbyggda av material från de bortodlade gravarna.

Recent Archaeomags

Current Archaeology #266 (May) has a big feature on the Medieval and Renaissance version of Saint Paul's cathedral in London. The current one designed by Christopher Wren, I learned, re-uses none of the earlier edifice's fabric and is not even orientated on the same axis. It was the world's first purpose-built Protestant cathedral, completed in 1710. What happened to the old cathedral? Well, first the Reformation, then a century of neglect while only the chancel remained consecrated, and then in 1666 the Great Fire of London. Finally Wren's building crew tore down whatever was left.

Then a feature on the Late Roman cemetery of Lankhills at Winchester, where stable isotope analyses are advancing an old question of where in the Empire certain of its inhabitants came from. They were buried according to unusual rites along with uncommon foreign-looking belt fittings and brooches. The most recent excavations at the cemetery took place from 2000 to 2005, and in 2004 I heard Nick Stoodley talk about the isotope results at the Sachsensymposium in Cambridge (I wrote about it in Fornvännen). Nick suggested that the men with odd material culture were foreign-born and the women local, being their wives or daughters who wore foreign fashions. Now the report volume on these excavations is out, occasioning the feature piece. Turns out that yes, some of the Lankhills people came from various foreign parts (possibly including the suspected Pannonia), but their points of origin don't correlate with the funny metalwork. Instead the men's gear is now interpreted as status markers of officials at Winchester's Imperial textile mill - a diverse group of people with both local and foreign roots.

From Current Archaeology #267 (June) I learned about a Bronze Age hoard found by an upstanding detectorist at Boughton Malherbe in Kent last August. Dating from the Ewart Park phase c. 900 BC, the hoard is Britain's third largest, consisting largely of axes (socketed and winged) and domed ingots plus a generous sprinkling of sundries. It is the first member of a characteristic French class of hoard to surface in southern England. I wish we got these finds in Sweden too! But our laws allow no honest detectorists to operate without endless red tape. The last time anyone found a multi-object BA hoard in my part of Sweden and told an archaeologist was in 1980 when the military swept the Järvafältet shooting range for undetonated shells.

British Archaeology #124 (May/June) has six pages of reader responses to the acrimonious break-up of the Time Team television team. Good to see that people care! I've only watched one episode myself. And in another case of double coverage, six pages on Saint Paul's. Apart from that, not much to catch my personal interest this time.

Read the comments on this post...

Ett fuskbygge med hotfull fasad?

Hans Flemings perspektivskiss från 1605 - slottsbygget i teorin
Det såg så bra ut på ritningen, slottsbyggmästare Hans Flemings stort upplagda förslag till utbyggnad och modernisering av Jönköpings fästning. Vid förra årets undersökningar av bastion Carolus norra flank blev det möjligt att i detalj  följa hur arbetet genomförts och hur yttre omständigheter hade påverkat bygget. Ruinen visade sig bokstavligen vara historia skriven i sten och murbruk!

Hösten 2011 kunde vi dokumentera väggar till kasematter och kanonvärn längs bastionens norra sida. Frånsett de fint tillhuggna sandstensblocken i hörn och kring muröppningar handlade det om ett enkelt, men väl utfört arbete. Så fanns där en till synes hastigt insatt gavelmur längst i väster, ett illa utfört provisorie som hamnat alldeles snett i förhållande till resten av väggarna. Det var lätt att tolka detta som en panikåtgärd, utförd inför ett hotande danskt anfall sommaren 1612. Då gällde det bara att avsluta bygget och få fästningen stridsberedd. Efter freden i Knäred följande år, när Sverige skulle betala ett gigantiskt krigsskadestånd till Danmark och ekonomisk kollaps hotade, byggde man trots allt vidare. Men den bistra verkligheten gjorde det omöjligt att följa Flemings ursprungliga plan. Man slopade den välvda skyttegången ut mot Munksjön och uppförde istället en massiv mur av enklare - och billigare - slag.

På så vis kunde välkända historiska och politiska skeenden avläsas i murarna till bastion Carolus. Det var en lika spännande som oväntad upplevelse! Inför årets undersökning förväntade vi oss att finna mer av välgjorda murar från åren innan Kalmarkriget bröt ut; med ett hantverk präglat av kvalitet och övergripande planering. Men det skulle inte bli fallet...

Den norra kanonporten i västra flanken, bastion Carolus

Flemings ritning från 1605 visar den påbörjade bastion Carlous i bakgrunden; borta där jordvallen slutar nere vid Munksjöns strand. Det parti vi grävt fram motsvarar de tre rum som syns strax till höger om verkstadshuset med den breda skorstenen. Före utgrävningen var det osäkert huruvida det ens fanns speciellt mycket murrester bevarade i detta parti, gammal gatumark och spårområde som det var frågan om. Men här visade sig den första stora överraskningen. För visserligen var befästningsverket demolerat ner till grunden längs med vallgraven i söder där det åtråvärda stenmaterialet varit lättåtkomligt, men ju längre norrut man kom desto mer av murarna stod kvar!

Den andra överraskningen gällde murtjockleken. För till skillnad mot den norra flanken där bastion Carolus väggar skyddades av Munksjön, var det i väster frågan om ett verkligt utsatt parti av fästningen. Här skulle en fiende kunna ställa upp tungt belägringsartilleri och beskjuta den västra flankens murar med direktverkande eld. Frågan är hur länge dessa tunna murar hade kunnat motstå ett sådant bombardemang. Märkligt nog var fasadens murtjocklek avsevärt mycket större vid den mindre utsatta norra sidan av bastionen, det skiljer på mer än en meter!


En murkärna fylld med lös sten, bitar av tegel/murbruk...
Men om murarnas otillräckliga tjocklek utgjorde en överraskning, var det själva utförandet som bjöd på den mest omskakande upptäckten. För det handlade trots allt om arbete utfört under fredstid, då man borde kunna förvänta sig att finna prov på noggrant hantverk. Men så är verkligen inte fallet i den västra flanken av bastion Carolous vid Jönköpings slott. Istället bör ledord som slarv, osakkunnigt utfört arbete, oförstånd och total brist på kontroll användas!

Vad skall man tro när man ser att själva murkärnan i ett väggparti som kan komma att utsättas för artillerield består av löst liggande sten, trasigt tegel och bitar av gammalt murbruk? Och att detta högst olämpliga fyllningsmaterial bara hällts ner utan att ens fästas samman med nytt kalkbruk? Det återanvända medeltida teglet återfinns lite överallt i murverket. Man har utnyttjat det som skolsten, som fyllning och till omfattningar. Tydligt är att det funnits mycket rivningsmassor att tillgå inom slottsområdet kring 1610.

Botten av utfallsport, riktad mot vallgraven

Vi har också hittat resterna efter en utfallsport; en dörr genom vilken slottets egna soldater kunde släppas in i den torra vallgraven för att bekämpa fiender som tagit sig ända fram till fästningsmurarna. Den indragna nischen där porten finns är noga markerad på både Flemings och senare Erik Dahlberghs planer. Det rörde sig om en viktig försvarteknisk detalj och sådana finesser var man noga med att dokumentera. Men samtidigt ligger denna port alldeles för öppet. Inga skyddande murar har funnits framför utfallsporten, så en fiende skulle i princip bara ha behövt skjuta sönder trädörren för att få till en bräsch in i befästningsverket. Ingen speciellt bra lösning...

Utfallsportens bevarade vägg med staplade tegelstenar...

Vi har redan nämnt att man använt begagnat medeltida tegel lite här och var i murarna. Och det kan man ju göra. Men när man beskådar tegelförskalningen i utfallsportens bevarade sida kan man undra hur det egentligen stått till med hantverkskunnandet. För alla vi som lekt med LEGO vet ju att bitarna måste läggas om lott/ i förband om det man bygger skall hålla. Flemings arbetslag kring 1610 har däremot bara staplat sitt tegel på höjden...

Trappan och dörren in till skyttegången
 En annan märklig detalj utgörs av den trappa och den dörröppning som utgjort passagen in till skyttegången längs med den södra fästningsvallen. Eftersom detta varit en viktig förbindelse och transportväg inom fästningens försvarssystem har trappsteg och smala dörrar utgjorde irriterande hinder. En fullt utrustad soldat på 1600-talet behövde svängrum när han kom springande! Likaså har här fraktats tung utrustning till flankernas kanoner. De tunna trägolv vi funnit spår av måtte ha sviktat betänkligt under tyngden; utlagda på sand som de var...

Ytterligare en viktig iakttagelse är att de stenhuggarmärken som förekom så rikligt på sandstenskvadrarna i bastionens norra flank saknas helt i den västra. Någonting har hänt under de få år som ligger mellan uppförandet av dessa båda byggnadsdelar. Att kvaliteten på hantverket förbättrats står höjt över allt tvivel, likaså bör en striktare kontroll än tidigare ha utförts på nyuppförda murar. Men vad var orsaken till det närmast obegripliga slarv vi funnit spår av i den västra flanken? Handlar det bara om ovana arbetare och slapphet från projektledningens sida? Eller ser vi kanske effekterna av för högt ställda krav på arbetstakt och resultat; krav som inte kunnat uppfyllas men heller inte ignoreras. Kronan och kungen kan ha begärt saker utan att ställa nödvändiga resurser till förfogande. Det skulle i så fall inte vara första gången detta skett. Om det är förklaringen har Fleming befunnit sig i samma obekväma sits som skeppsbyggmästaren Hybertsson skulle göra beträffande skeppet Vasa några få år senare. Eller ser vi i det illa utförda arbetet möjligen spåren efter korruption i den begynnande stormaktstidens Sverige? Har resurser och material hamnat någon annanstans än där man från högsta ort avsett? Den förklaringen skulle inte heller sakna paralleller. Återstår att se vad de skriftliga källorna har att berätta!

Odlingsrösen enligt Natyurvårdsverkets nya handbok

Detta kan man i början av kapitel 17 läsa i Naturvårdsverkets förslag till handbok för biotopskydd:
Odlingsrösen är för det mesta oregelbundet rundade till formen och består av minst tre stenar.
Stenarna i ett odlingsröse kan vara av olika storlek, men äldre rösen har som regel inte större stenar än en man orkade bära (en mansbörda). Sedan traktorn infördes i jordbruket har dock betydligt större stenar lagts upp på odlingsrösena.
Hade jag inte varit en halv vecka sen så skulle jag sparkat bakut i ett remissvar men nu kan jag inte det. Så jag sprider konstigheten via bloggen istället. För inte fan kan tre stenar bli ett röse....

Eller?

SKOGSINDUSTRIN FÖRSTÖR DELAR AV VÅRT KULTURARV

Ovan nämna rubrik är knappast inget nytt, men vad har man gjort åt saken egentligen? Någon kanske vet? Jag känner till några enstaka försök, men de har snabbt trycks ned och mött hårt mostånd av skogsindustrin och de stora skogsägarna. Det ligger för mycket pengar i skogen för att någon ska bry sig eller tänka tanken vad som lämnas kvar till nästa generation när det gäller biologisk mångfald och kulturarv. Det går visst acceptera biologiska monokulturer och sönderkörda fornlämningar?

Jag har lång erfarenhet av inventering även om jag inte tillhör de som har Riksantikvarieämbetets platsledarkompetens. Jag har genom åren främst inventerat boplatser, men även andra typer av fornlämningar.
Åren 2002-2005 pågick Leader+ projektet ”Forntid i Oskarshamns kommun” där jag var fältansvarig arkeolog. Allt vi hittade granskades av inventerare med ovan nämnda kompetens. Vi letade förhistoriska boplatser i plöjd åkermark, men i slutet av projekttiden förstod vi att markberedda områden i skogsmark skulle möjliggöra upptäckten av flera boplatser. Ofta var lägena som markberetts inte direkt bra för boplatser, men vid slutet av projekttiden lyckades vi finna enstaka avslag av flinta och kvarts.  Det visade sig även att dessa lägen i större grad bevarade keramik mycket bättre än den plöjda åkermarken. Det var egentligen efter projeket, då vi startade upp en del mindre specialinventeringar som vi  på allvar började besöka de olika markberedda områdena och då började också boplatserna att komma in i rask takt. Idag har några av de viktigaste och informationsrikaste kommit i just skogsmark och som tur är har några av dessa framkommit i andra typer av skador och inte i sönderkörda markområden. Det understryker den goda bevarandegraden i den orörda skogsmarken.

Från min erfarenhet kan man säga att själva markberedningen endast hade en viss skadande effekt på boplatsen och att den nödvändigtvis inte behövde ha skadat själva boplatsen. Detta hänger givetvis samman med underlaget och ofta påträffas boplaserna i den lite hårdare moränen och markberedningen har då fläckvis omrört boplatslagret i ytan, men inte så pass allvarligt att fyndkontexten är helt förstörd. Den stora och allvarliga skadan låg istället i de hjulspår som uppstår då skotaren kör i området. Jag har sett meterdjupa skador och förhistoriska boplatslager med härdar totalt sönderkörda. Här har då skadorna varit så pass allvarliga att kontexten inte skulle gå att återskapa. Informationen om den förhistoriska boplatsen i den sönderkörda delen har förlorat stora delar av sin information.  Någon besiktning av marken efter avverkningen har troligen inte gjorts av någon myndighet? Har så gjorts, så har de inte brytt sig eller så har de saknat kunskap om fornlämningarna.

Jag har på flera ställen sett skador på den fossila åkermarken eller röjningsröseområden (läs odlingsrösen). Det är åtskilliga områden med röjningsrösen som inte är registrerade och där med inte, eller oftast inte med i planeringen kring en avverkning. Oftast är det frågan om röjningsrösen som hör samman med 1700-1800-talets torpetableringar, men det finns även de områden som återfinns på 1600-talets gamla avmätningskartor och de kan därmed ha anor långt tillbaka i tiden. Flera är de röjningsröseområden som har en rumslig koppling till bronsålderns rösemiljöer och skulle kunna tillhöra den första delen av vår odlingshistoria som avsatt röjningsrösen. I exemplet Misterhult har vi ofta sett denna rumsliga koppling, men den är ännu inte prövad arkeologiskt. Från andra håll vet vi att kopplingen finns. Jag har på några platser även sett då röjningsrösen blivit skadade av markberedning. Vid dessa tillfällen har de inte varit registrerade och kanske omöjliga för markägare och skogsstyrelse att känna till. Det är i vilket fall mängder med kulturhistoriskt viktiga miljöer som skadas eller helt förstörs av det svenska skogsbruket och man tycker att andra metoder skulle gå att få fram för att öka hänsynstagandet. Det måste vara möjligt att bedriva ett skogsbruk, men det måste finnas metoder som gör att vi slipper se dessa skador och förstörelse av vårt kulturarv. En tanke jag fått är varför man så ofta ser mellan fingrarna när det gäller det svenska skogsbruket. När ingrepp ska göras inför ett vägbygge, så inventeras markerna där vägen ska byggas och det följer utredningar, förundersökningar och slutundersökningar. Skulle inte delar av detta även kunna införas inom den svenska skogsindustrin dvs att markägaren måste få sin marker besiktigade och en riskbedömning utförs av en arkeolog? Anses riskerna förstora så får markägaren anpassa nedtagandet av träd till mera ”mjuka metoder” eller bekosta en arkeologisk undersökning?

Vad tycker ni, debatt!

2012: New Age reactions to the Xultun discovery

On Friday 11 May, John Major Jenkins (JMJ) wrote this on Facebook in response to the Xultun discovery: “Good news of new inscriptions. But scholars are using it to dismiss 2012. They are doing that by saying that it’s not about doomsday. DUH. Maya time is cyclic and goes on beyond 2012 — DUH. But [...]

"En sockerbagare här bor i staden...."

Inne i det medeltida stenhuset, som ligger på Rhyzeliusgårdens tomt i Linköping, visar Östergötlands museum arkitekturdetaljer bl a från Linköpings domkyrka. I utställningen finns allehanda gravkonst och gravmonument. Bland dessa återfinns en vacker gravvård över Daniel Behm och hans hustru Katarina Valentinsdotter Wefwer.

Daniel Behm föddes 1712 och levde till 1790. Han verkade som sockerbagare eller konditor i Linköping och var vi denna tid ensam i sin yrkesutövning. Hans hustru Katarina föddes kring 1709 och dog 1776. Mellan åren 1745 och 1778 ägde Daniel Behm fastigheten Apoteket nr 9 (tidigare nr 3 i S:t Kors kvarter). Tomten låg mellan Stora torget och Domkyrkogatan. Efter honom övertogs adressen av hans son och tillika sockerbagare och konditorn Pehr Behm. Släkten Behm härstammar ursprungligen från Böhmen.

Sockerbagaryrket var till en början knutet till städerna och överklassen. Det utvecklades ur bageriyrket när sockret blev vanligare. Socker infördes i Sverige under medeltiden och var till en början mycket dyrt. År 1767 bildade man ett eget skrå i Stockholm. Många av dessa sockerbagare kom från Schweiz, Italien och Frankrike. Änkor till sockerbagare hade rätt att driva sin mans rörelse vidare.



För att handla sockerbagarens varor fick man under medeltiden och framåt söka sig till apoteken. Från och med slutet av 1600-talet började sockerbagarna själva sälja sina produkter. På 1700-talet tillverkades bl a konfekt, bärsirap, sylter och bakverk såsom mandelsprits, biskvier, mandeltårtor, krokaner och maränger. Daniel Behm blev förmodligen med tiden relativt förmögen vilket hans vackra gravsten vittnar om.

Marie Ohlsén
avdelningschef