Nytt vrak utanför Axmar bruk


Förra året hittade Gävle kommun ett nytt vrak vid sjömätning utanför Axmar bruk. Nu har vraket besiktigats av Sjöhistoriska museets marinarkeologer i samarbete med Länsmuseet. Det visade sig vara skrovet av en ungefär 20 meter lång träskuta, byggd i både kravell- och klinkteknik.




Det nya vraket ligger bara omkring 50 meter från restaurangen Axmar brygga och det är konstigt att det inte upptäckts tidigare med tanke på hur mycket som dykts här under åren.

Hur gammalt det nyupptäckta vraket är går inte att säga än. Men förhoppningsvis kan fartyget framöver dateras med så kallad dendrokronologi – årsringsdatering. Med tanke på vrakets position är det troligt att det har en koppling till järnbruket i Axmar. Kanske har det varit en skuta som fraktat kolved till masugnen. En hel del virke ligger ialla fall vid vrakplatsen. Forskningen lär fortsätta….

Besiktningen filmades av Sjöhistoriska museets arkeologer. Se filmen här: marinarkeologer dyker på det nyfunna vraket

Vävarsbacka II, pictures from excavation day six

This was probably my best excavation during my 30-year + career as an archaeologist here in Finland.


Hope to see all of you guys again in 2019 when we will open up a new excavaion area near the center of this amazing neolithic dwelling site! Love Jan.


Grasping the Neolithic Stone Age. Photo Marie Pascal.

Vävarsbacka II, archaeology for all ages.

Digging the last minutes of 2018!

82 resta stenar på Lunds backe


Lunds backe är ett av Östergötlands märkligaste gravfält. På en långsträckt och välbetad åsrygg står 82 resta stenar. Många av stenarna står på rad och ger gravfältet ett monumentalt och mystiskt intryck. Förutom de resta stenarna finns också flera andra gravformer, däribland ca 80 runda stensättningar.

Ett urval av tidningsrubriker
Det är de resta stenarna som ger gravfältet dess unika karaktär och som säkert lockat människors fantasi i långa tider. Här finns historier om både trolltyg och traditioner. Här finns också en del av berättelsen om människorna som levde och dog i området under romersk järnålder för 1600-2000 år sedan och berättelsen om restaureringen av gravfältet på 1920-talet.

Bengt Cnattingius, från 1924 var han amanuens
på Östergötlands länsmuseum och 1933-1966 
var han museets chef.
I oktober 1927 besöker museimannen Bengt Cnattingius gravfältet tillsammans med fornminnesvårdaren och godsägaren T Jacobsson. Han kan då konstatera att ett 30-tal av de resta stenarna ligger ner. Han föreslår i ett brev till Riksantikvarien att gravfältet ska rensas upp från ris och att de stenar som fallit ska resas upp igen. Detta menar han kommer att förvandla gravfältet till en imponerande sevärdhet och att det kan vara ett exempel på vilken mäktig anblick ett gravfält i ursprungligt och vårdat skick ger.

I en skadeinventering i samband med besiktningen noteras att det funnits fler resta stenar på gravfältet men att en del försvunnit i samband med odling och andra förts bort för att användas till husgrunder i trakten. Många har också ”kullstörtats av okynniga pojkar eller sprängts sönder”. Dessutom berättas att folket i trakten tidigare brukade tända majbrasor på gravfältet – en sed som upphörde på 1880-talet.

Stenarbetaren och förre livgrenadjären Otto Almén.   
Cnattingius skickar med en kalkyl till Riksantikvarien, där han beräknar vad arbetet med återställning, röjning, kartering och fotodokumentation kan komma att kosta. Kostnaden för hela jobbet beräknades till 325 kr plus resekostnader. I museets arkiv finns bilder från restaureringen och rapporten från undersökningar som gjordes samtidigt.

Stenarbetaren och förre livgrenadjären Otto Almén i Götevi fick i uppdrag att resa 20 av de kullfallna stenarna och rikta ett par andra. För arbetet fick han 10 kr per sten. I arbetet ingick att gräva ner till frostfritt djup och att skaffa fram kilstenar som skulle stötta stenen som restes samt att röja bort ris runt stenarna.

Stenarna som skulle resas märktes ut med käppar och restes sedan med hjälp av 
stubbrytaren som syns i bakgrunden
Vid restaureringen stötte man på och undersökte två gravar. Det var två brandgravar där de brända benen lagts innanför kantställda stenar. I den ena graven hittades brända ben och bitar av en hartstätning som visade att benen antagligen legat i en hartstätad näverask. Den andra graven innehöll förutom ben också ett bronsbleck och en benkam. Fynden från undersökningen finns på Historiska museet men i Östergötlands museums samlingar finns också ett fynd från Lunds backe. Det är en liten sländtrissa som skänktes till museet av fornforskaren C F Nordensköld någon gång under senare delen av 1800-talet. Var och hur den hittades på Lunds backe vet vi inget om idag.

En lutande sten som rätades upp.
Blir du nyfiken och vill veta mer om Lunds backe?

På onsdag 20 juni 2018, kl 18.30, berättar jag om gravfältet på plats på Lunds backe. Passa på att ta med fikakorg om vädret tillåter. Visningen är gratis och ingår i en serie med visningar som genomförs i samarbete med Länsstyrelsen Östergötland under rubriken Det glömda Östergötland

Ann-Charlott Feldt 
Arkeolog

Vägbeskrivning:
Lunds backe ligger vid Hassla längs vägen mellan Skänninge och Fornåsa. Kör väg 1006 mellan Skänninge och Fornåsa. Vid Hassla är det skyltat mot Lunds backe med en blå fornlämningsskylt. Följ skyltningen fram till mötesplatsen ca 700 m in på grusvägen. Det är trångt på parkeringen så tänk på att samåka om det är möjligt.

Koordinat till samlingsplatsen: 58°26'0.3"N 15°9'4.7"E


Wow what a stone artefact!!

Today was the fourth day of excavating the Vävarsbacka site. One of the diggers presented me with a beautiful ornate stone artefact he had found in 1994 in Klaukkala. At the moment it seems probable that it dates back to the stone age!

 Ornate stone artefact from Klaukkala. Found in 1994 and delivered to the excavation site today!


The excavation area surprised us with several very large comb ceramic potsherds, a flint artefact and hundreds of other finds.

 Large comb ceramir rimsherd.

 Small flint artefact.




Soon! WW2 Conflict Archaeology in Hanko, S. Finland 25.6.-13.7.2018

The dig starts Monday 25.6.2018. Please join us here for daily updates!! You are of course also invited to join us and excavate this remarkable site with your own hands.

https://hangosommaruni.fi/studieprogram/22-ovriga-kurser/arkeologi/66-konfliktarkeologi



  
Excavate a German WW2 military transit camp in Hanko S. Finland!

Finally back @ Vävarsbacka

Today we started the second leg of the Vävarsbacka II dig. New fresh team of volunteers, new excavation area, same old archaeologists ;)

Digging layer one of excavation area two.

As anticipated the first excavation layer proved very rich in finds. Todays treasures included pottery of  a variety of different styles (and ages) fragments of stone artefacts, whetstones and burnt seal bones.


 Early typical comb ceramic pottery 3900-3600 BC

 Early typical comb ceramic pottery 3900-3600 BC

Late typical comb ceramic pottery 3600-3400 BC

Late comb ceramic pottery 3600-3200 BC

 Fragment of a stone axe


Smoke quartz artefact.

The new excavation team worked like a dream despite the heat, mosquitos, agressive horseflies  and the dust. Below some portrait photos of the diggers :)




Vävarsbacka II dig, part two, 15-17.6.2018

Tomorrow we will continue the exciting dig at the Vävarsbacka II site in Porvoo! Many more interesting finds coming up for sure. Follow our work here or join the virtual dig on Facebook! 

The excavation site. Drone photo by Max Hartwall.

https://www.facebook.com/groups/181135582548602/

Report from the Vävarsbacka II dig tonight on YLE Fem!

Todays TV news on the YLE Fem channel will feature a report from the Vävarsbacka II excavation in Porvoo https://arenan.yle.fi/1-4273607. Please tune in and follow our work! The excavation continues from Friday 15th to Sunday 17th of June.

Editing in progress. Photo Carmela Walder Yle https://svenska.yle.fi/profiler/carmela-walder.


Read articles about the excavation here:


Halländska runor och namn

Runstenen i koret till Kvibille kyrka i Halland (DR 354). Foto Magnus Källström

Att ägna sig åt runforskning betyder att man ofta får goda anledningar att besöka platser där man inte tidigare har varit. Halland har länge varit ett närmast okänt område för mig, men tack vare ett par runvårdsinsatser som har genomförts av Länsstyrelsen i Halland har jag på ganska kort tid fått tillfälle att orientera mig i landskapets runinskrifter.

Förra året undersökte och målade jag en runsten från Vapnö, som visade sig ha seglat under falsk flagg. På grund av formen på en enda runa har den hittills uppfattats som en medeltida inskrift, men nyundersökningen visade att den i stället vara vikingatida. Nu hade turen kommit den runsten som sitter inmurad på utsidan av koret till Kvibille kyrka. Stenen har varit känd sedan 1670-talet, då den blev avbildad av antikvitetskollegiets ritare Petrus Törnewall.

Att jag fick möjlighet att undersöka stenen just nu var mycket passande, eftersom det nyligen hade framkommit ett par tidigare förbisedda avbildningar av denna inskrift. Båda finns i det material från Uppsala universitetsbibliotek som vi har låtit digitalisera i samband med projektet Evighetsrunor. Denna ena består en uppteckning av inskriften, som friherre Ture Ollonberg skickade till Anders Celsius i november 1726 och som ingår i handskriften R 555. Det andra utgörs av en teckning av professor Otto von Friesen daterad den 28 juni 1903. Teckningen finns i en av hans anteckningsböcker och följer efter de urnordiska runstenarna i Blekinge, som han hade besökt och granskat en dryg vecka tidigare.

Otto von Friesens anteckningar om Kvibillestenen från juni 1903. Foto Alvin

En ”officiell” läsning och tolkning av Kvibillestenen finns bland annat i databasen Danske runeindskrifter:

: efi : auk : þu(r)(g)utr : þeʀ : lagþu : stin : ifi- : þorlak : kuþ : hialbi : sol : hans :
”Eve og Thorgot de lagde stenen over Thorlak. Gud hjælpe hans sjæl.”

Ytterst går denna läsning tillbaka på de fältundersökningar som Erik Moltke gjorde på 1930-talet inför publiceringen i Danmarks runeindskrifter (1941–42). Egentligen hade jag inga förväntningar på att denna läsning skulle förändras i samband med min undersökning, men det visade sig faktiskt finnas en del att upptäcka.

I det inledande namnet menade von Friesen att den andra runan snarare var ”k än f eller g”, men även om den övre bistaven är svag råder det inget tvivel om att runan ska läsas f. Läsningen efi – som faktiskt redan Ollonberg har – är alltså säker. Däremot kan man fundera på hur namnet ska tolkas. I Nordiskt runnamnslexikon jämförs namnet med det forndanska Evi och antas möjligen vara en motsvarighet till fornsaxiska Evo, ”en kortform till namn på Eb– (<*Eƀura-)”. Ett motsvarande namn skrivet ifi verkar ha funnits på en skånsk runsten (DR 318 Håstads kyrka). Det forndanska namn som man har velat anknyta till är däremot först belagt på 1300-talet och det är mycket möjligt att det är lånat från tyskan. Även om man naturligtvis kunde låna namn redan under vikingatiden finns det anledning att pröva andra tolkningsmöjligheter av runföljderna efi och ifi. En sådan är att anknyta till den fornvästnordiska verbet efa, ifa ’tvivla’, som i formen iäva även finns i fornsvenskan. Kvibillestenens efi skulle i så fall kunna återge ett ursprungligt binamn med betydelsen ’den tvivlande’. Problemet med detta förslag är att något sådant namn inte tidigare verkar vara känt.

Det personnamn som följer därpå bereder däremot inga svårigheter. Runorna återger det vanliga namnet Þōrgautr. Däremot bör formen på belägget ändras något. Den tredje runan r finns med på den äldsta avbildningen av Petris Törnewall, men Ollonbergs nyupptäckta läsning visar att denna runa var borta redan 1726. Runföljden bör alltså återges som þu[r]gautr med r-runan supplerad efter Törnewall.

Besvärligare däremot namnet på den som stenen har tillägnats. Moltke återger runföljden utan tvekan som þorlak, men i den äldre litteraturen varierar läsningarna stort. Törnewall läste exempelvis iariak, medan Ollonberg har þ-rak. von Friesen återger de tre första runorna som skadade, men har övervägt en läsning þurlak. Samma läsning har oberoende av honom senare även föreslagits av K. G. Ljunggren.

Enligt min bedömning verkar de bevarade ristningsspåren bäst kunna förlikas med en läsning þṛụlak, vilket kan tolkas på minst tre olika sätt. Ristaren kan av misstag kastat om den andra och fjärde runan och avsett ett þurlak. Eftersom u och r till formen är ganska lika är ett sådant misstag ganska lätt att förstå. En annan möjlighet är att vi har att göra med en ljudomkastning (en så kallad metates), vilket sker i en del namn på Þōr-. På detta sätt antas exempelvis namnet Troels ha uppkommit av ett ursprungligt Þōrgisl. En tredje möjlighet är att þru ska tolkas som namnleden Þrūð­- ’kraft, styrka’ och att vi har att göra med ett mansnamn Þrū(ð)lākʀ. Nackdelen med denna tolkning är att namnet inte tidigare finns belagt, men eftersom båda namnlederna är kända från andra namn kan det mycket väl ha existerat.

Kvibillestenen bör alltså enligt min mening läsas och tolkas på följande sätt:

: efi : auk : þu[r]gutr : þeʀ : lagþu : stin : ifi- : þṛụlak : kuþ : hialbi : sol : hans :
”Eve och Torgöt de lade stenen över Torlak (eller Trudlak?). Gud hjälpe hans själ.”

Som framgår av texten har stenen lagts över den döde. Det rör sig alltså inte om någon vanlig runsten, utan en gravhäll som haft sin plats på en tidig kristen kyrkogård i Kvibille. Det är också möjligt att gravmonumentet har bestått av mer än det som finns bevarat i dag. Kanske har det också stått resta stenar vid kortändarna av den liggande hällen.

Herman Hofbergs teckning av gravmonumentet på Vapnö kyrkogård. Efter original i ATA

Vill man se hur ett sådant monument kan ha sett ut behöver man bara bege sig till den närbelägna Vapnö kyrka, där det finns ett gravmonument av liknande typ. Det blev första gången avbildat av Herman Hofberg, som skriver i sin reseberättelse 1877:

”På kyrkogården strax […] norr om vestra ingången, en graf, som i öster och vester har en upprest sten och emellan dessa en liggande, slät likkistformig stenhäll. Såväl ligghällen, som de uppresta stenarna, sakna dock alla inskrifter och ornamenter.”

Gravmonumentet i Vapnö som det ser ut i dag. Foto Magnus Källström

Den liggande stenen är visserligen lite mer tidigmedeltida till sin karaktär, men i stora drag är det nog så som monumentet i Kvibille har sett ut. Ytterligare ett gravmonument av snarlik typ kommer från den närbelägna Holms kyrka (DR 353). Länge kände man bara till en portalformad sten ornerad i romansk stil och med en minnesinskrift med medeltida runor på kanten: ”Här ligger Enar, Arnbjörns son. Gud.” Vid en restaurering av kyrkan 1938 upptäcktes en liggande häll med ornament i samma stil och av allt att döma har den portalformade stenen utgjort en av två gavelstenar till denna häll. Upptäckten förklarade också varför inskriften på den portalformade stenen slutar med ett lösryckt guþ ‘Gud’. Texten har givetvis haft sin fortsättning på den andra gavelstenen som ännu väntar på att upptäckas.

Det är väl inte omöjligt att även Kvibillestenen har haft kompletterande texter, kors eller andra symboler på de stenar som ursprungligen kan ha flankerat hällen. Det skulle i så fall kunna förklara det i övrigt mycket enkla utförandet.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

Hot day excavating Vävarsbacka II.

Phew this was a hot day. + 25 degrees C in the shade. Summer is short here in Finland so we didn´t complain :)

Large late comb ceramic rimsherd drying in the sun before beeing picked up from the ground.

Today we  excavated layers three and four. Many, many potsherds again, whetstones and a couple of interesting flint and quartz arrtefacts.

 Typical comb ceramic ware.

Late comb ceramic ware.

I would like to extend my deepest thanks to all the wonderful people who participated in this first leg of the Vävarsbacka excavation!