Domkyrkans fönster är nu klara

Nu är det klart! Fönsterrestaureringen på Linköpings domkyrka är efter ungefär 12 år helt färdigställt. 

De tre fönstren i det södra koret (sidokapellet) slutbesiktades förra veckan där murare och fönsterhantverkare fick visa upp sina jobb och lägga sina sista händer på masverken. Ett otroligt arbete, många timmar och en otrolig kulturgärning. En insats för kulturvården och kultarvet, minst sagt.

Alla fönster på domkyrkan har haft samma problematik; problem med kondensvatten som gör att järnet rostar och kalkstenen vittrar sönder. (lerkloven delar sig). Inne i domkyrkan har man därför satt upp nya kondensbleck som leder vattnet via vajrar ner till behållare som får tömmas. Vattnet hade annars sipprat in i murverket, men nu töms det manuellt av kyrkans personal.

Gjutjärnen från 1850-talet har skrapats, rostskyddsmålats med blymönja och Isotrol, kittet som finns på insidan av fönstren har skrotas och lags om. Vittrad sten har delvis ersatts med ny kalksten från Borghamn och delar av masverket har bytts ut. Fogarna har skrotats och ersatts med en nytt anpassat fogbruk. 

Även om alla dessa åtgärder nu gjorts, måste sten och järn alltid underhållas - men inte än på ett tag. Nu njuter vi av domkyrkans fina fönster ett tag!

Jag som antikvarie är glad att få ha arbetat så nära 1400-talets stenhantverk och för varje gång man besöker arbetsplatsen, lär man sig något nytt. Det mest spännande i detta projekt var ju faktiskt alla järnstämplar som fönsterhantverkarna hittade i södra koret; om detta har jag skrivet ett inlägg om.

Är arbetet på domkyrkan helt färdigt nu, kan man undra? Svaret är nej, under jan-mars planeras tre valv bakom högkoret att restaureras. Om det kommer jag skriva mera om framöver.

//Byggnadsantikvarie, Maria Klint




Fönster S 11 och S 12 efter avslutat arbete. 
Den nya stenen är lite vitare ön övriga, men mörknar med tiden.


Nya delar av kalksten, levererat från Borghamn. 


Mats Rebel lägger sin sista hand på fönstren 
och tar bort överflödigt kitt.

Nytt fogbruk utmed nischerna från 1400-talet.






Närvaro, samvaro och agens – Nätverksträffen för immersiva medier 10-12 november 2021

Nätverksträffen för immersiva medier den 10-12 november 2021 hade under sina tre dagar tre olika  teman: Immersivitet för barn, Immersivt berättande och Produktionsprocesser. Värd för denna nätverksträff, som var den sjunde sedan starten, var Västernorrlands museum. Tekniken sköttes fysiskt från Västernorrlands museum, medan deltagare och föredragshållare (flera av dem internationella) fanns med via Zoom. Digitala och hybrida träffar av detta slag innebär stora fördelar framför rent fysiska evenemang, och i inledningen betonades vikten av att skapa och tillåta nya hybrida digitala processer.

Genomgående teman i alla föredrag under nätverksträffen var närvaro, samvaro och agens. Närvaron genom förstapersonsperspektiv blir särskilt stark genom immersiva medier, och begreppet ”Att stå i någon annans skor” återkom vid flera tillfällen under de tre dagarna som nätverksträffen pågick. Närvaro skapas inte enbart genom betraktande, utan också genom interaktivitet och agens. I samtliga de fallstudier som togs upp under nätverksträffen spelade interaktivitet en betydelsefull roll. Särskilt de upplevelser som riktar sig till barn (med medföljande vuxna) har en tydlig inbjudan till mottagaren att bli aktivt delaktig, och att vara med och skapa historia.

Att ge besökarna möjlighet att uppleva tillsammans; vuxna och barn över generationsgränser, har varit en uttalad ambition hos samtliga exempel på immersiva upplevelser som presenterats under nätverksträffen. Den klassiska illustrationen av en immersiv upplevelse som en ensam människa innesluten och isolerad i ett headset är inte längre aktuell.

Immersiv teknik har till stor del sitt ursprung i, och fortsätter att utvecklas inom den resursstarka spelindustrin. Men samtidigt visades under nätverksträffen exempel på hur museerna numera i allt högre utsträckning hittar egna former för användning av immersiv teknik. Det är inte längre frågan om vingliga försök till 1:1-översättningar av antingen spel till museer eller museer till spel. I stället skapas immersiva upplevelser utifrån museernas egna förutsättningar, kompetenser och verksamheter.

Spellista med samtliga presentationer från nätverksträffen finns HÄR 

 

Dag 1: Immersivitet för barn

Tidsvalvet – Nordiska museet

Tidsvalvet är en permanent satsning och museiupplevelse för barn från 8 år och medföljande vuxen. Besökaren kan utforska 150 år av vardagsliv gestaltat genom scenografi, digitala stationer och verkliga föremål och berättelser. Det finns också möjlighet att bidra med sin egen berättelse, som skannas in och sparas för framtiden. Alla berättelser i Tidsvalvet är inspirerade av verkliga livsberättelser från Nordiska museets stora föremålssamlingar och arkiv.  Tidsnedslagen görs i 1880-tal, 1940-tal och 1980-tal. Tidsvalvet kan beskrivas som en kunskapsorienterad nöjesupplevelse, där barn och medföljande vuxna upplever tillsammans; ett museibesök som startar samtal, som fortsätter utanför museet och ger minnen för livet.  Se presentationen HÄR

Tidsvalvet, Nordiska museet

Tidsvalvet, Nordiska museet

Tidsvalvet, Nordiska museet

 

XYZT Immersiva landskap – lekfullt och interaktivt för hela familjen

XYZT, Abstrakta landskap på Värmlands museum är en interaktiv utställning som undersöker förhållandet mellan publiken, konsten och digital teknik. I denna familjeutställning står fysisk interaktion i fokus. Besökaren kan genom sina rörelser leka med ljuset i ett landskap av linjer, punkter och bokstäver. Utställningens 9 interaktiva stationer, där upp till 5 deltagare kan interagera tillsammans i varje station, uppmuntrar till lek och prova på för hela familjen. Utställningen bjuder på en interaktiv miljö som är mobil, föränderlig och levande; där besökaren görs till en aktiv medskapare, har agens och kan påverka utställningen.

Samtidigt som tekniken ger nya möjligheter till interaktiva upplevelser, är den underhållskrävande och bräcklig. I sin presentation betonar därför Karin Åberg Waern från Värmlands museum vikten av att ha teknisk kompetens tillgänglig på plats. Se presentationen HÄR

XYZT, Värmlands museum

XYZT, Värmlands museum

XYZT, Värmlands museum

XYZT, Värmlands museum

 

I rysshärjningarnas spår 1721

I Rysshärjningarnas spår är en audioguide med målsättning att låta barn och familj lära och uppleva tillsammans. Ramberättelsen är de s.k. rysshärjningarna våren 1721, när ryska soldater brände ner stora delar av Västernorrland. I audioguiden finns tre spår att välja mellan: Härnösand, Sundsvall och Västernorrlands län.

Med ambitionen lärande för barn och familj, blir frågan ”Hur berättar man för barn?” aktuell, och stor vikt har lagts vid att koppla audioguiden till nutiden och barnens liv. Barn är också vana vid hög kvalité på film och spel; någonting som en produktion som denna inte kan konkurrera med. Man satsade därför istället enbart på ljud i guiden, med dramatiserad dialog, gåtor och skattjakt. Se presentationen HÄR

I rysshärjningarnas fotspår

I rysshärjningarnas fotspår

I rysshärjningarnas fotspår

 

Villa Curiosa – om förundran som mål i en utställning för barn

Villa Curiosa är en analog immersiv upplevelse på Nationalmuseum, som själva beskriver den som: ”en sinnlig, absurd och filosofisk utställning för barn som ger nycklar till tolkning och upplevelse av Nationalmuseums samlingar och till konsten i stort. Här blandas originalkonst från museets samlingar med rekvisita i sinnliga upplevelsemiljöer. (…) Villa Curiosa är en plats där historiens vingslag och sagans värld blandas – där kan luckor öppnas och undersökas, lekar lekas, synvillor testas, tankar fördjupas och sinnen stimuleras och vila.” Se presentationen HÄR

Villa Curiosa

 

Can immersive technologies create greater curiosity and learning experiences for children?

Daniel Lester från Interspectral i Norrköping berättar om hur CT/MRI-skannade objekt inte enbart är till för forskning, utan också kan sprida sin ”wow-faktor” till allmänheten. Se presentationen HÄR

Interspectral

Interspectral

Flaskpostens gåta – En digital skattjakt för hela familjen

Konstnären Friedensreich Hundertwasser, hans båt, hund, katt och fascination inför färgen svart, blev tillsammans med en bok om digital storytelling upprinnelsen till upplevelsen Flaskpostens gåta på Nordiska Akvarellmuseet. Se presentationen HÄR

Flaskpostens gåta, Nordiska akvarellmuseet

Flaskpostens gåta, Nordiska akvarellmuseet

 

Avslut med information om kommande workshops kring Minecraft

Den 30/11 till 2/12 2021 genomförs en serie workshops kring Minecrafts möjligheter att göra kulturarv tillgängligt och intressant för nya och yngre målgrupper.

Tofta kyrka på Gotland, tolkad i Minecraft

 

Dag 2: Immersivt berättande och internationell utblick

Storytelling – Pitfalls to avoid when creating stories for Immersive Media

Soraia Ferrerira, PhD berättar genom praktiska exempel om hur man kan skapa bättre immersiva upplevelser genom storytelling. Se presentationen HÄR

Soraia Ferreira

 

Minecraft in museums. Join a tour in educational and cultural Minecraft

Adam Clarke, som kallar sig själv för ”artist and digital noodler” berätar om hur Minecraft kan användas för att göra museer och kulturarv tillgängliga på nya sätt. Särskilt för åldersgruppen 7-11 år. Se presentationen HÄR

Adam Clarke, Minecraft

Adam Clarke, Minecraft

Adam Clarke, Minecraft

 

An overview of immersive storytelling principles

Tim Powell berättar och visar praktiska exempel på immersiv storytelling i historiska miljöer. Se presentationen HÄR

Tim Powell

Tim Powell

Proximity ≠ Access: VR Outreach for Museums

Kai Frazier, VD vid KaiXR i San Fransisco, berättar om hur VR och 360-film kan göra världen mera tillgänglig för grundskolan. Se presentationen HÄR

KaiXR

Dag 3: Produktionsprocess

360-video från Murbergets friluftsmuseum

Dagen inleddes med en 360-video från Murbergets friluftsmuseum, som är en del av Västernorrlands museum. Förutom att ge en glimt av Murbergets friluftsmuseum, är filmen ett test för att visa hur man med enkla medel kan berätta med immersiv teknik/media och för att fundera på när tekniken är användbar och när den kanske är överflödig. Se videon HÄR

Murbergets friluftsmuseum

 

Revivre  – Ett AR-projekt på Naturhistoriska museet i Paris

Revivre är ett projekt i samverkan mellan SAOLA Augmented Creation Studio och Muséum national d’histoire naturelle i  Paris. Syftet är att öka kunskapen om, och medvetenhet om vikten av bevarandet av biologisk mångfald. Genom AR kommer utrotade eller utrotningshotade djur och växter till liv. Se presentationen HÄR

Revivre

Revivre

Making sense of immersion

Myriam Achard från Phi Centre, Montreal berättar om hur Phi Centre gått från att vara enbart beställare till att bli medproducenter i sina immersiva upplevelser. Se presentationen HÄR

Phi Centre

 

KASTiS – Kulturarv och speleknologi i Skaraborg

Transmedialt berättande och digital spelteknologi som stöd för besöksmålsnäring och kulturarvsförmedling. Lissa Holloway från  Högskolan i Skövde berättar om KASTiS-projektet. Se presentationen HÄR

KASTiS

KASTiS

Hur ser kompetensförsörjningen ut inom immersiva medier i Sverige?

Linus de Petris och Liselotte Heimdahl från Blekinge tekniska högskola (BTH) berättar. Se presentationen HÄR

 

Att komma fram till vad man vill ha

Kristian Persson från Spree AB berättar om hur man kan bli en bättre beställare av immersiva upplevelser. Se presentationen HÄR

Spree

Panelsamtal – Hur kan kulturarvssektorn ta första stegen att bli bättre kravställare?

Nätverksträffen avslutades med ett panelsamtal mellan Kristian Persson från Spree, Robert Ziherl från Nordiska museet, Karin Åberg Waern från Värmlands museum och Daniel Rosqvist från Tekniska museet. Se panelsamtalet HÄR

Några av de tankar som fördes fram:

  • Alla behöver vara med i processen tidigt
  • Värdera museets egna kompetens
  • Tid och resurser behövs för tidigt prototypande
  • Använd fokusgrupper tidigt
  • Våga misslyckas
  • Det är inte färdigt när det är klart – fortsätt utveckla efter invigning och avsätt resurser till det

 

Avslut och överlämning till nästa arrangör, våren 2022

Nästa arrangör för nästa nätverksträff blir Vrak – Museum of Wrecks. Vrak är ett museum som berättar om det världsunika kulturarv i form av skeppsvrak som finns på Östersjöns botten. Digital teknik tar upp bilderna och berättelserna från marinarkeologiska undersökningar till ytan, men låter vraken ligga kvar på botten där de bevaras bäst. Se avslut och överlämning HÄR

Vrak

Inlägget Närvaro, samvaro och agens – Nätverksträffen för immersiva medier 10-12 november 2021 dök först upp på K-blogg - Riksantikvarieämbetets blogg.

Synliga på instagram

Den här veckan är Östergötlands museum med byggnadsantikvarierna i spetsen aktiva på instagram.

Nätverket Byggnadsvård Östergötland har ett instagramkonto där alla medlemmar har en vecka var att marknadsföra sig själva på. Under året har majoriteten av alla medlemmar lagt ut bilder på sin verksamhet. Den här veckan har turen kommit till oss. 

Under veckan lägger byggnadsantikvarierna ut bilder på pågående uppdrag och blickar tillbaka till fina objekt som besökts under året. 

Byggnadsvård Östergötland är en ideell förening som består av företag och organisationer med intresse och kunskap inom restaurering och traditionellt byggande. Genom hemsidan och Instagramkontot  hittar du själv olika tjänster och företag inriktade på just det du är ute efter. Östergötlands museum är medlemmar i nätverket sedan många år tillbaka. 

I och utanför Östergötlands museum händer det mycket just nu.  Bilden lades även ut som förstabild på instagram under dagen. 

//Byggnadsantikvarie Maria Klint







Planned JFArchaeology community archaeology excavations on mainland Finland and the Åland islands 2022

Having left the wonderful 2021 excavation season behind us we are now planning new exiting fieldwork for 2022.

Almost all of the planned excavations are within the field of community archaeology which means that you don´t need any previous knowledge of archaeology in order to participate. Children under 14 years of age can join our team in the company of an adult.  The participation fee usually varies depending on the organizer.


April

·     25.04. – 29.04.2022 ”Finding the Fallen of the Hanko Front” in Hanko S. Finland

Privately funded research project with a scientific multidisciplinary research team. No registration, only professionals accepted but you can always send us a letter of interest if this type of humanitarian work interests you as part of your history or archaeology studies or if you have particular expertise or skills that you think might assist us in our work.

The Hanko 1941 project on Facebook

 

May

·     02.05. – 06.05.2022 and 09.05. – 13.05.2022 Excavation of Soviet general Sergei Kabanovs WW2 underground command post in Hanko S.  Finland.

Privately funded scientific multidisciplinary research and community archaeology excavation with Hangö Sommaruni in combination with pedagogic excavations with local schools (09.05. – 13.05.2022).

Planning in progress, please wait for more details!

Project webpage

 

·   12.05. – 18.05.2022 Excavation of the Vävarsbacka II neolithic stone-age dwelling site in Porvoo E Uusimaa region.

Community archaeology excavation of a multiperiod stone-age dwelling site with Borgå Medborgarinstitut

THIS EXCAVATION IS FULLY BOOKED BUT YOU CAN REGISTER ON THE WAIT LIST!

REGISTER HERE!

The excavation on Facebook

 

·   21.05. – 22.05.2022 and 04. – 05.06.2022 Excavation of the Kittiskoski E neolithic stone-age dwelling site in Lohja SW Finland.

Community archaeology excavation with Hiiden Opisto. Registration starts on the 20th of April 2022. 

The excavation on Facebook


23.05. – 27.05.2022 and 30.05. – 03.06.2022.Pedagogic excavation of the Kittiskoski E neolithic stone-age  (Early - Typical Combe Ceramic Culture and Corded Ware Culture) dwelling site in Lohja SW Finland



Planning in progress with several Finnish and Swedish speaking schools from Lohja. The excavation is fully booked!

 

June

·  08.06. – 12.06.2022 Excavation of the Kolsarby late neolithic stone-age (Kiukais Culture) dwelling site in Kirkonummi S. Finland.

REGISTER HERE

The excavation on Facebook

 

·       15.06. – 18.06.2022 and 19.06. – 22.06.2022 Excavation of Jäkärlä stone-age (Jäkärlä Culture) dwelling site in Turku SW Finland. Community archaeology project with Åbo arbetarinsitut.


ONLY A FEW SPOTS LEFT

REGISTER HERE

The excavation on Facebook

 

·    27.06. – 04.07.2022 Excavation of the Kläppkärr neolithic stone-age dwelling site (Corded Ware Culture and Early Comb Ceramic Culture) in Espoo S. Finland. Community archaeology project with Esbo arbetarinstitut.


THIS EXCAVATION IS FULLY BOOKED BUT YOU CAN REGISTER ON THE WAIT LIST!

REGISTER HERE!


The excavation on Facebook

 

July

·  25.07. 29.07.2022 and 01.08 – 05.08.2022 Excavation of the Ge 16.9 neolithic stone-age (Pitted Ware Culture) dwelling site  in Geta on the Åland Islands.


THIS EXCAVATION IS FULLY BOOKED BUT YOU CAN REGISTER ON THE WAIT LIST!

The excavation on Facebook

 

August

·  10.08. – 14.08.2022 Excavation of the ”Leikkipuisto” stone-age (Typical Comb Ceramic Culture) dwelling site in Pitäjänmäki, Helsinki.


REGISTRATION STARTS ON THE 31ST OF MARCH 2022 AT 6 PM!

The excavation on Facebook

 

·      17.08. – 21.08.2022 Excavation of the Ruskiasuo stone-age Early Comb Ceramic Culture and Corded Ware Culture) dwelling site in Kouvola (Elimäki).

NEW! REGISTRATION STARTS IN EARLY MAY!

The excavation on Facebook


September

·    05.09. – 09.09.2022 and 12.09. – 16.09.2022 Excavation of Soviet general Sergei Kabanovs WW2 underground command post in Hanko S. Finland.

Community archaeology project with Hangö Sommaruni and privately funded scientific research. Planning in progress, please wait for more details!

Project webpage

 

·      19.09.–22.09.2022 Pedagogic excavation of the Kittiskoski E neolithic stone-age (Early - Typical Combe Ceramic Culture and Corded Ware Culture) dwelling site in Lohja SW Finland with students from Ojamonharjun koulu ja Mäntynummen yhtenäiskoulu.

Planning in progress with the pedagogic teams from both schools.                          

The excavation on Facebook

 

·  

Ironiska runor i Brunflo?

Den så kallade kastalen i Brunflo i Jämtland. Foto Magnus Källström (CC BY)

Det har varit ovanligt dåligt med runfynd i år. Om man undantar de fragment som dök upp vid Övergrans kyrka i början av sommaren har det mig veterligen inte hittats någonting alls. Visserligen iakttog jag vid ett besök nu i höstas några runor ristade i den ena dörrsmygen till sydportalen i Vamlingbo kyrka på Gotland, men denna inskrift är så kort att jag knappt vet om den ska räknas. Nästan lika dåligt var det förra året, men då gjordes ändå några anmärkningsvärda fynd som runstenen vid Hellerö i Småland och återfyndet av en av de försvunna stenarna i Hunnerstadsmonumentet i Skåne.

På grund av Coronarestriktionerna har vi inte heller hunnit undersöka flera av förra årets fynd. Hit hörde länge de runor som historikern Olof Holm återfann i den så kallade Brunflokastalen i Jämtland och som han tidigare har skrivit om här på K-blogg. Runorna hade upptäckts för mer än hundra år sedan, men av någon anledning hade de ändå förblivit helt okända för forskningen. Som Olof redan har berättat hade vi båda helt oberoende av varandra och i olika arkiv hittat uppgifter om denna ristning och dessutom utan vetskap om varandras upptäckter planerat att åka till Brunflo och leta efter ristningen i stort sett samtidigt. Nu ställde jag in denna del av min resa mot norr, så det blev Olof som återfann inskriften och den upptäckten unnar jag honom väl. Det viktiga är ju inte vem som hittar en ny runinskrift, utan att den blir känd och att vi får möjlighet att läsa och tolka den.

De uppgifter som jag hade om ristningen i Brunflo kom från en liten lapp i Erik Brates kvarlåtenskap i ATA. Vid ett senare tillfälle hade jag också stött på några noteringar i Gustaf Hallströms samling i Umeå universitetsbibliotek. Olof Holm hade också hittat anteckningar om dessa runor i Umeå, men i en annan del av Hallströms samling än den som jag hade vittjat. Det är tydligt att dessa uppgifter går tillbaka på en och samma källa, även om originalet hittills inte har kunnat uppspåras. Både Brate och Hallström var ju Södermalmsbor och Hallström bodde inte långt från Södra Latinläroverket där Brate arbetade.

Den anteckning som jag har sett i Hallströms samling lyder: ”Runor i torntrappöppningen i Brunflo kyrkas kastal, Jämtland. Upptecknade av fil. lic. Erik Lundberg 1918?” Detta är i stort sett identiskt med de uppgifter som finns hos Brate: ”Runor å en sten i torntrappingången i kastalen […] uppt[ecknade] av fil kand. E. Lundberg f[unna] c. 1918? Enl. meddelande 28/2 1922 av lic. Salvén.”

Brates noteringar om runorna i Brunflo kastal. Efter original i ATA

Teckningen av själva ristningen är i stort sett densamma hos Hallström och Brate, men den senare ger också en alternativ läsning som han menar ”troligen” är ”riktigare”. Inskriften ser där ut att lyda ustiru med en inledande bakvänd u-runa. Brate har dessutom med blyerts antecknat ett tolkningsförslag ”=hūs-dyrr?” och har alltså tänkt sig att inskriftens mening kunde vara ”husdörr”.

Återupptäckten av ristningen hösten 2020 visade att den äldre avbildningen inte var riktig. Någon inledande bakvänd u-runa finns inte och det följer ytterligare en runa efter den sista u-runan. Olof Holm har vid sin undersökning istället funnit runorna starui och föreslår att det skulle kunna röra sig om en skrivning för ordet starfi ’arbete’. Skrivningen med en u-runa är visserligen lite oväntad, men inte utan paralleller.

Ingången till torntrappan i Brunflo kastal. Runorna finns ristade i det putslager som skymtar till höger i dörröppningen. Foto Magnus Källström (CC BY)

Själv fick jag först för någon månad sedan möjlighet att se ristningen i samband med några dagars forskningsresa till Medelpad, då jag bland annat återsåg trästaven med Kensingtonrunor i Haverö. Sista dagen innan jag skulle avverka de 56 milen från Östersund tillbaka till Stockholm ägnade jag förmiddagen åt runorna i Brunflo. Dessa är inte ristade vid ingången till tornet som man lätt kan tro, utan i öppningen till den smala trappa som går inne i den västra muren. Här har delar av den gamla putsen tagits fram och man ser att murarmästaren har imiterat kvaderstenar genom så kallad kvaderrits. De sex runorna finns på höger hand i öppningen och mitt på en sådan ristad kvader.

De sex runorna i Brunflo kastal. Foto Magnus Källström (CC BY)

Att de tre första tecknen ska läsas sta råder det ingen tvekan om. Den följande runan är skadad nedtill, men ser ut att vara en r-runa med sluten form. Den övre delen av bistaven är bågformad, medan den nedre går i ca 45 graders vinkel fram till det skadade partiet. Om bistaven skulle ha fortsatt i samma riktning borde den ha stött samman med den följande runan. Det är därför möjligt att den istället har böjt av in mot huvudstaven och att runan alltså ursprungligen har varit b. Den följande runan är också skadad nedtill, men en otvivelaktig u-runa. Av den sista runan finns både spår av en huvudstav och en bistav som sträcker sig en ganska brant vinkel snett nedåt höger. Det kan röra sig om en n-runa med en ovanligt lång bistav eller – vilket nog verkar troligare – en skadad r-runa.

Inskriften kan alltså läsas på fyra sätt: starun, starur, stabun och stabur. Vad jag kan se är det endast det sista alternativet som ger mening. Man kommer här osökt att tänka på ordet stabbur, stabur som enligt SAOB betyder ’förrådsbod med förrådsutrymmet placerat ett stycke över marken på en l. flera stolpar, stolpbod’. Ordet kunde också användas för den typ av stolpbod som samerna kallar njalla. Ordet stabbur finns inte belagt i fornspråken, men är välkänt i både svenska och norska dialekter och antas komma av ett äldre *stafbur ’stavbod’.

Att finna ett ord för ’stolpbod’ eller njalla ristat i öppningen till trappuppgången i det mäktiga tornet i Brunflo kan nog knappast uppfattas som något annat än ironi och ett utslag av medeltida skämtlynne.

Erik Salvén som meddelade Brate upptäckten av runorna i Brunflo spelar faktiskt också en roll i mitt manus till Medelpads runinskrifter. Jag försöker där bland annat reda ut uppgifterna om att det skulle ha funnits en runsten inmurad i en källare i Sättna, nordväst om Sundsvall. I en artikel i Sundsvalls Posten den 7 september 1946 fördjupade sig journalisten Anders Nilsson (signaturen Syn.) i dessa problem och nämner att han hade sammanträffat Salvén ett antal år tidigare i samband med att denne utförde undersökningar ute på Alnön. Nilsson skriver:

Samtalet kom in på runstenar och undertecknad råkade nämna att jag i Sättna hört, att det skulle finnas en runsten insatt i valvet till en källare där. Hr Salvén fick vissa närmare uppgifter, och sedan hörde undertecknad inte om saken förrän om ett par dar. Då ringde en bekant från Sättna och talade om att han sent en mycket mörk kväll fått besök av en konstig kurre som bett att bli följd till den där källaren, för att leta efter en runsten. Han fick sällskap, men någon ficklampa hade ingen med sig, utan undersökningen företogs i skenet av en hel del tändstickor, som offrades en och en i taget.

Och dr Erik Salvén, som trott sig helt hastigt och lustigt kunna i den natten göra en fin upptäckt, han fick ingenting för besväret.

År 1927 hade Salvén lett restaureringsarbetena på Alnö gamla kyrka och 1935 återvände han för att undersöka något som man trodde var en gravhög, men som visade sig dölja grundmurarna till en kvadratisk medeltida byggnad med 6 meters sida. Dessa murar tolkades då som resterna av en kastal och kanske var det minnet av de runor som hade upptäckts i kastalen i Brunflo som fick Salvén att tro att det skulle gå att göra ännu ett norrländskt runfynd. Tyvärr hade han som synes ingen lycka. Huruvida det verkligen finns eller har funnits någon runsten dold i en källare ute i Sättna är fortfarande en gåta.

> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Läs mer om kastalen i Brunflo i Olof Holms artikel i Bebyggelsehistorisk tidskrift.

PPS. Att antalet runfynd i år har varit litet är illa nog, men dessutom tror jag mig om att nu i höst ha reducerat antalet kända svenska runstenar med en. Mer om detta i något kommande K-blogginlägg. DS.

Som framgår av den viktiga kommentaren nedan har detta inlägg reviderats den 30 oktober 2021.

Inlägget Ironiska runor i Brunflo? dök först upp på K-blogg - Riksantikvarieämbetets blogg.

Gravstenar, gås och grindöppning på Vånga gamla kyrkogård


Vånga gamla kyrkogård

Vånga socken ligger i den östgötska bergslagen, i den västligaste delen av Norrköpings kommun. Här har det funnits en kyrka sedan medeltiden. Troligen byggdes en stenkyrka helgad åt Sankt Olof här på 1200-talet. Kyrkan byggdes ut under medeltidens lopp och försågs med ett större kor och en sakristia. Den fick också med valv som dekorerades med måleri. Kanske var det biskopen Henrik Tidemansson som såg till att rusta upp kyrkan. Han anses härstamma från Vånga socken och var biskop i Linköping mellan åren 1465 och 1500. 

År 1821 bildades en byggnadsfond för uppförandet av en ny, rymligare kyrka. Ritningar till den nya kyrkan upprättades på 1850-talet av arkitekten Fredrik Wilhelm Scholander. Det blev en katedralliknande kyrka i engelsk gotik, en stil som då var modern. Byggnadsarbetet pågick under åren 1864-66 och därefter lämnades den gamla kyrkan att förfalla. Sockenborna tilläts att hämta byggnadsmaterial så länge som murarna behölls. På 1920-talet sattes sakristian i stånd som gravkapell. 


Ett utrasat parti av kyrkogårdsmuren

Den nya kyrkan står med sin omgivande kyrkogård på en höjd söder om landsvägen. På landsvägens norra sida finns den gamla muromgärdade kyrkogården med den kvarvarande sakristian. Under hösten har Norrköpings pastorat låtit reparera kyrkogårdsmuren utmed landsvägen och ett parti av muren åt öster. Träd och buskar som slagit rot i muren har tagits bort, jord inne i murens övre del har grävts ur och utrasade partier har återuppbyggts. Arbetet, som utförts av Gullbergs sten- och fasadvård, har kontrollerats genom s k antikvarisk medverkan från museet. Då har vi också kunnat dokumentera några intressanta detaljer.


På stenarna ut mot landsvägen finns spår som visar att muren på den sidan var fogad med kalkbruk och putsad. Små fläckar av puts sitter fortfarande kvar här och där på murens stenar. På några av dem kan man ana en lite gulaktig, färg. Det enda på muren som har puts idag är den vitputsade stigluckan med sitt spåntak och sin järngrind.


På tal om järngrinden. Här har en kreativ smed varit i arbete. Mitt på grinden sitter en blomma med böjda kronblad. Grindens handtag har formats som en flygande gås. Själva handtaget du trycker ner när du öppnar grinden är en gåsvinge och näbben ser till att grinden hålls stängd.


Ursprungligen ska kyrkogårdsmuren ha haft tre öppningar åt söder. Idag finns endast öppningen med den fina stigluckan kvar åt det hållet. Det finns också en grindöppning i den östra muren. En av de igensatta öppningarna syns tydligt än idag öster om stigluckan. Vi kan också ana oss till placeringen av den västra öppningen.

Igensatt öppning i muren


På det sydvästra hörnet av muren upptäckte vi bitar av trasiga gravstenar. Några hade använts som byggnadsmaterial i muren men de flesta bitarna låg uppe på muren. Det visade sig vara bitar från flera gravstenar och de kan troligen dateras till 1600-talet. De flesta bitarna har text är på latin men det förekommer även en text på svenska. Endast enstaka ord har kunnat uttydas och bland dem finns inga person- eller gårdsnamn men väl ett årtal – 1627. Förutom text finns även dekor såsom rosor och en kantlist i form av en upphöjd stiliserad växtranka.

Texter och dekorer på gravstensbitarna ifyllda med skolkrita

Nu är arbetena klara i Vånga och det är bara en sista besiktning kvar. Bitarna av de gamla gravhällarna ligger åter uppe på muren i det sydvästra hörnet, spåren efter den gamla öppningen går att se i muren och gåsen väntar på att någon ska ta tag i vingen och öppna grinden. 

Ann-Charlott Feldt, arkeolog


Räddningsgrävning i Aska

I förra veckan undersökte vi en mycket spännande grav, på en minst lika spännande plats, nämligen i Aska!

Aska ligger i Hagebyhöga socken, ungefär en halvmil öster om Vadstena. Under perioden 600-1050 e Kr, som även kallas för vendel- och vikingatid, var Aska ett maktcentrum.  Sedan flera år tillbaka pågår ett forskningsprojekt kring platsen och dess betydelse. Inom projektet, som drivs av arkeolog Martin Rundkvist, har bland annat en hallbyggnad lokaliserats och undersökts. Du kan läsa med om projektet i vårt senaste nummer av tidskriften Arkeologi i Östergötland eller på Martins blogg.
 
Kring Aska har det legat flera gravfält. Några gravar finns kvar med de flesta har förstörts av odling. Därför har forskarlaget även letat efter metallföremål i åkrarna. Föremål som ursprungligen legat i de nu förstörda gravarna och som riskerar att förstöras när de ”far runt” i matjorden. Det var i samband med en sån metalldetektering som vårt räddningsuppdrag startade.

Det började med att Patrik Svantesson fick en kraftig signal i sin metalldetektor. När föremålet kom fram kunde han se (och höra) att det fanns fler föremål längre ner marken. Dessutom syntes delar av ett skelett – här låg en bevarad grav! 
 
Eftersom Länsstyrelsen bedömde att graven riskerade att förstöras ytterligare av plöjning gav de oss på museet i uppdrag att undersöka och ta bort graven. Självklart ett mycket roligt och hedrande uppdrag!

Grävningen ägde rum i början av oktober och graven vi fick fram visade sig överträffa våra förväntningar. Den innehöll ett relativt välbevarat skelett. Intill individens ena höft låg två spännbucklor. Det är mycket ovanligt med skelettgravar på gravfält från vikingatiden. Under perioden var begravningsseden att man kremerade den döde.

Bild till höger: Arkeolog Roger Lundgren söker av området kring graven med metalldetektor. För att få använda metalldetektor krävs tillstånd enligt Kulturmiljölagen.

Arkeolog Emma Karlsson frilägger skelettet. Graven låg mycket grunt men ursprungligen var det antagligen en gravhög ovanpå. När skelettet dokumenterats plockas det försiktigt upp. Nu ska skelettdelarna analyseras av en osteolog (benexpert). 

Spännbucklor är ett slags broscher som ofta hittas i rikare kvinnogravar från vikingatiden.

Vikingatidens slut markeras av det stora religionsskiftet – kristnandet. De gamla gravfälten överges och nya gravplatser anläggs kring de första kyrkorna. Den nya religionens seder innebar också att man inte gravläggs med några föremål. Det är därför den här graven är extra spännande – varför har man gravlagt personen enligt kristen sed, på ett ”hedniskt” gravfält, med föremål? Graven är ett bra exempel på den mix-religion som antagligen förekom i gränsen mellan den gamla och nya religionen. Man tog lite från en religion och lite från en annan. 

Kroppen har lagts med huvudet i väster och fötterna i öster, enligt kristen begravningssed. I horisonten syns Fivelstad kyrka, som är en av tre medeltida kyrkor som finns inom ett par kilometers radie från Aska.

Det här ämnet är så omfattande så det kräver ett, eller flera, blogginlägg i framtiden. Härnäst ska Aska-skelettet analyseras och spännbucklorna konserveras och därefter kommer vi publicera en rapport.

Emma Karlsson, antikvarie


Arbeten på Byggnadsminnet Olivehult

Olivehult säteri är en speciell plats intill sjön Stråken, strax norr om Borensberg. 

Den första säteribyggnaden uppfördes omkring 1650, men det är något oklart om var den låg. Med hänvisning till bottenvåningens planlösning i dagens huvudbyggnad finns teorier att bottenvåningen står kvar från den äldsta säteribyggnaden.

Stofttapeter och målade väggtapeter tyder på att huvudbyggnaden renoverades – eller nybyggdes- under första hälften av 1700-talet. Sannolikt på 1780-talet byggdes en övervåning och huvudbyggnaden fick sin nuvarande storlek. På 1880-talet genomfördes en omfattande restaurering, som verkar ha varit mest omfattande för exteriören. Den försågs med panel och omfattningar som var tidstypiska och de smårutade fönstren byttes ut mot fönsterbågar med större indelning. År 1922 genomfördes en ny restaurering då byggnaden, så långt det var möjligt, återgavs sitt 1700-tals utseende. Idag är fasaderna klädda med en rödfärgad locklistpanel och det kraftiga mansardtaket är täckt med enkupigt rött tegel. 


Olivehults säteri, uppfört 1650 och påbyggt 1780. 

I veckan har vi varit på plats för att följa upp arbetet med de elinstallationer som gjorts i byggnaden. Elen har uppdaterats och nya uttag och strömbrytare har monterats. Eftersom byggnaden är ett byggnadsminne krävs tillstånd och möjligheter för bidrag finns att söka. 

Johan Roos, konservator på Östergötlands museum har även varit med vid arbeten vid de känsligaste rummen. Det är främst matsalen, stora salen, lilla kabinettet med ålderdomliga stofttapeter och gyllenläderrummet som är extra speciella och känsliga. I utrymmena har kablage målats in i underliggande färg och skador från demontering av det äldre systemet har retuscherats. 

Installationerna följer de tidigare dragningarna och arbetet har utförts med mycket stor hänsyn till byggnaden och interiörerna samt med ett tillfredställande resultat.  

 

Nya strömbrytare av äldre modell, infällt och utanpåliggande installationer. 


Kablage och ledningar är infärgade av konservator, för att inte bli så iögonfallande.


Stora salen. Tapeterna är målade på väv och motivet föreställer Ester och Ahasverus historia. De har varit uppsatta i ett annat rum och enligt Åke Nisbeth är de övre partierna ommålade i samband med att de sattes upp i salen. De är daterade till 1700-talets första hälft och sattes troligen upp i stora salen på 1780-talet.










Runstenar i Dalarna

Dalarnas enda bevarade runsten. Runstensfragmentet från Norr Hesse i Stora Tuna. Foto ATA

Egentligen hade jag tänkt skriva om några nyare rön som jag gjorde på en resa till Medelpad och Jämtland för någon vecka sedan, men eftersom jag har förstått det har varit en del uppmärksamhet kring Dalarnas enda bevarade runsten – runstensfragmentet från Norr Hesse i Stora Tuna – finns det anledning att vända blicken mot detta landskap i stället. 

Det finns en mycket seglivad myt om att det inte skulle rests några runstenar i Dalarna under vikingatiden och det är inte så många år sedan som den uppgiften även fanns på Riksantikvarieämbetets hemsida. Detta är säkert ett skäl till att man har misstrott runstensfragmentet från Norr Hesse. Flera teorier om dess ursprung har framförts, till och med att det skulle ha tillverkats på 1800-talet. Det finns dock ingenting som tyder på att det rör sig om något annat än ett stycke av en vikingatida runsten.

Fragmentet påträffades i april 1947 när montören Eric Johansson skulle åtgärda en ledningsstolpe som hade blåst omkull i samband med en ovädersnatt. Johansson upptäckte då att en av kilstenarna såg märklig ut och att den bar egendomliga tecken. Han tog därför hand om stenen och den hamnade så småningom på Dalarnas museum.

I samband med fyndet framkom ytterligare uppgifter om runstenen. Kilstenarna som hade använts när ledningen drogs 1919 påstods komma från en byggnad vid Strömsgården i Norr Hesse som då hade rivits. Under denna skulle man ha påträffat en meterstor häll med slingor och tecken liggande i en stensamling under huset. Stenen ska ha blivit sönderslagen och använd vid gjutningen av en vattenho i ladugården. En bit blev dock över och kördes senare bort för att användas som kilsten vid den ledningsstolpe där den senare iakttogs.

Runstensfragmentet från Norr Hesse är ristat på två sidor. På den ena finns en runslinga med runorna …orum × -…, medan den andra upptas av skickligt huggen slingornamentik.

Trots att fragmentet från Norr Hesse är den enda bevarade runstenen i Dalarna, så kan man säga att det är precis så här som en runsten från dessa trakter kunde förväntas se ut. Stenmaterialet i stenen – röd sandsten – lär visserligen inte förekomma naturligt i området, men sandsten är samtidigt det vanligaste runstensmaterialet i Gästrikland och förekommer även i runstenar i norra Västmanland. Råämnet till runstenen har rimligtvis hämtats från Gävletrakten och transporten har lätt kunnat ske på Dalälven. Om vi får tro uppgifterna om stenens ursprungliga storlek så ska den dessutom inte ha varit särskilt stor.

Även de fåtaliga runorna kan säga något. Den inledande något skadade runan har av allt att döma varit en o-runa med dubbelsidiga bistavar lutande åt vänster. Detta kan framstå som en obetydlig detalj, men den runologiskt bevandrade vet att detta är en förhållandevis ovanlig variant av runan o, som samtidigt är relativt frekvent på runstenarna i Gästrikland och Västmanland.

Det går faktiskt också att få ut något av inskriften. En runföljd orum passar inte in någonstans i den närmast obligatoriska resarformeln, inte heller ser det ut att vara rester av ett personnamn. Däremot kommer man osökt att tänka på en ordform på -­um, vilket bland annat är utmärkande för substantiv när de är böjda i pluralis dativ. Ser man till vilket ordmaterial som brukar förekomma på runstenarna så är denna form särskilt vanlig i ortnamn. Man skulle exempelvis kunna tänka sig ett sådant där ordet nor ’trångt sund’ eller mor ’sumpig granskog’ har ingått.

Det finns också ett par orter i Stora Tuna socken som skulle kunna passa in, nämligen Yttermora och Övermora, som kan utgöra en uppsplittring av en bebyggelse som ursprungligen kanske enbart hette Mora (tidigast belagt som i morom 1325, om det inte avser ett annat Mora i Gustafs socken). Gårdarna ligger i norra utkanten av Borlänge ungefär 10 km från Norr Hesse. Avståndet  kanske verkar lite väl långt för att denna gård skulle ha avsetts, men Norr Hesse ligger samtidigt nära kyrkan i Stora Tuna. I ett runstensfattigt landskap var det säkert rätt naturligt att placera en runsten centralt i bygden och i närheten av viktigare kommunikationsleder.

Det finns fler uppgifter om runstenar i Dalarna, men de allra flesta kan nog avfärdas. Det gäller exempelvis den runsten som ska ha funnits i det mer bekanta Mora vid Siljan. Den omtalas redan i ett diplom från 1550, då tolv namngivna män gick en gränssyn mellan ”Moorkarla settingen och Wijkare settingen”. Enligt diplomet ska de då ha börjat vid råmärket ”j Klubbeledt, der ligger enn Rune steen östhan Mora kyrkia j Österhool”. Samma runsten skulle senare ha satts in ovanför kyrkogårdsporten vid Mora. Redan 1867 gjorde dock kronofogden i Mora Philip Kjellin en grundlig utredning i Dalarnas fornminnesförenings årsskrift, där han fastslog att handlade om två olika stenar, vilka dessutom då ännu var bevarade. Enligt Kjellin bar ingen av dem någon ristning, utan det som man tagit för runor var rena naturbildningar.

Richard Dybecks anteckningar om en runsten i By socken i Dalarna 1863. Efter original i ATA

En runsten som definitivt har funnits är däremot den i By socken utanför Avesta. O. W. Wahlin, som 1867 företog en antikvarisk resa genom Dalarna, har från sitt besök i denna socken antecknat: ”En runsten påstår sig en person hafva sett å Fullsta gärde, men den kunde ej återfinnas.” En sådan uppgift skulle man nog inte sätta så stor tilltro till om det inte hade funnits ytterligare någon källa, vilket det i detta fall lyckligtvis gör. Fyra år tidigare – 1863 – hade nämligen fornforskaren Richard Dybeck under sina färder i Västmanland gjort en avstickare till Dalarna och då skrivit i sin reseberättelse till Vitterhetsakademien:

Genom flera socknar i landskapet, der åtskilligt här och der iakttogs, begaf jag mig (på ett hastigt besök) till By, Bjursås, Schedvi och Husby i Dalarne, egentligen för att söka två uppgifvne runstenar derstädes. Blott den ene af dem fanns (i By socken), men eger i behåll blott runorna …ur × half… – En klen skörd efter en mödosam resa!

Det korta textstycke som Dybeck har upptecknat visar att det måste ha rört sig om en vikingatida runsten och även om runorna är alldeles för få för att kunna tolkas är det inte omöjligt att de kan utgöra resterna av exempelvis frasen [brōð]ur Half[danaʀ] ”Halvdans broder” eller något liknande. Dybeck nämner inte närmare var den andra runstenen skulle ha funnits.

Mer gåtfulla är de uppgifter om en runsten som ska ha funnits på den så kallade Kapellbacken i Hedemora, men som redan i mitten av 1700-talet skulle ha flyttats till Hedemora kyrkogård. Där har en rektangulär sandstenshäll som låg i en av stigluckorna i kyrkogårdsmuren senare utpekats som den aktuella runstenen, fast i så fall i fullständigt utnött skick. I juni 1987 rengjordes denna sten initiativ av arkeologen Åke Hyenstrand som engagerade Helmer Gustavson från Runverket att granska den. Undersökningen ska enligt en anteckning i fornminnesregistret ha lett ”till att svaga antydningar till ett skriftband och en stapel av runkaraktär kunde observeras i övre delens vänstra parti”. Stenen flyttades senare in i kyrkans vapenhus och de antagna ristningarna markerades med vit vattenfärg.

Den föregivna runstenen vid Hedemora kyrka. Foto K. A. Gustawsson 1933 (ATA)

1994 utförde Henry Freij vid Arkeologiska forskningslaboratoriet vid Stockholm universitet en laserskanning av ett parti av stenen, men inte heller denna undersökning kunde bekräfta att de fördjupningar som fanns på stenytan verkligen var spår av ristning.

Jag har inte hyst några större förhoppningar om att det skulle finnas några fler upplysningar om de ovan nämnda runstenarna, men för ett par år sedan fick jag i ATA syn några uppgifter i ett brev som Richard Dybeck 1863 skickade till sin gode vän A. W. Lundberg, en av initiativtagarna till den då nybildade Dalarnas fornminnesförening. Dybeck skriver där:

Af Dalarnas båda runstenar eger jag afritningar, men har (för omkr. 25 år sedan) blott sett den ena, som är ett fragment, liggande löst icke långt från By kyrka. Af stenen i Hedmora erhöll jag af förre past. derstädes en afritning, men känner ej om den är af honom. Båda skola sändas Dig då jag kommer hem till Sthlm. Min öfvertygelse är att den mycket omtalte runstenen i Mora verkligen blifvit alldeles inmurad och sålunda dold i kyrkogårdsporten. Redan K. Carl XIte uppgaf honom för Bureus.

Här får vi alltså veta att runstenen i By var ett fragment som legat löst på marken i närheten av kyrkan, men också att Dybeck skulle ha ägt en teckning av den gåtfulla Hedemorastenen. Den omnämnde pastorn kan inte vara någon annan än Bengt Gustaf Lindgren, som var gift med en systerdotter till Dybeck, Amanda Kerfstedt, sedermera känd som författare och översättare. Pastor Lindgren hade alltså lämnat honom en teckning som var så pass övertygande att Dybeck ansåg att det verkligen handlade om en runsten.

Om A. W. Lundberg någonsin fick de nämnda teckningarna har jag inte lyckats utröna. Dybecks brev är daterat i Uppsala den 21 juli 1863, alltså samma år som han uppsökte runstenen i By. Kanske var skälet till den hastiga Dalaresan att han inte hade återfunnit sina teckningar i Stockholm. Den andra runstenen i Dalarna som Dybeck letade efter måste i så fall ha varit den i Hedemora.

Beträffande den föregivna runstenen i Mora verkar däremot Dybeck ha fått det mesta om bakfoten. Anteckningen som han nämner finns i Bureus’ stora handskrift Sumlen i Kungliga biblioteket, men handlar inte alls om någon runsten i Mora kyrka, utan om de runor som ska ha funnits på dörren till  Älvdalens kyrka! Den som meddelade Bureus dessa uppgifter var inte heller Karl XI utan givetvis Karl IX, som vid den tiden dessutom bara var hertig.

Trots denna lilla malör tror jag nog att vi ska lita på Dybeck när det kommer till den nu försvunna runstenen i By och att vi där har ytterligare en dalsk runsten att leta efter.

> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Om den försvunna runstenen i By skrev jag i Fornvännen redan 1993. I denna artikel nämns också en vag uppgift om en runsten i By kyrka. Även här har jag senare hittat lite mer. I en liten skrift av Carl Larsson i By från 1914 omnämns nämligen att ”[e]nligt gamla traditioner skulle en runsten vara inmurad i kyrkans tornmur”. Kanske handlar det om en ännu en del av den runsten som Dybeck såg eller också var det här som det nu försvunna fragmentet hamnade. DS.

Inlägget Runstenar i Dalarna dök först upp på K-blogg - Riksantikvarieämbetets blogg.

K-podd: Museipanelen september

Vad händer med den digitala förmedlingen när publikrestriktionerna hävs? Vilka initiativ kan vi vänta oss framöver för att göra utställningsarbetet mer miljömässigt hållbart? Och bör de statliga kulturinstitutionerna i Stockholm starta filialer i utsatta områden?

Detta är några av de frågor som Museipanelen diskuterar i höstpremiären, som sändes live 24 september. Den här gången består panelen av Anna Hadders, intendent och utställningsproducent vid Regionmuseet Skåne, Karin Nilsson, verksamhetschef på Arkdes, samt Kerstin Brunnberg, ordförande för Kulturhuset Stadsteatern och tidigare bland annat ordförande i Statens kulturråd.

Samtalet leds av Lina Wennersten och Fredrik Emdén från Riksantikvarieämbetets Omvärld och insikt. Vill du se samtalet hittar du det här.

Omvärld och insikt: Museipanelen är ett återkommande samtal om trender och aktuella händelser inom museisektorn. Här kan du läsa mer om Museipanelen.

Här kan du läsa mer om Riksantikvarieämbetets omvärldsbevakningstjänst för museer, Omvärld och insikt.

Inspelat av Oscar Engberg och Björn Sundberg. K-podd produceras av Erik Larsson.

Inlägget K-podd: Museipanelen september dök först upp på K-blogg - Riksantikvarieämbetets blogg.